fredag, februari 27, 2009

Svart fält

Alla människor slåss med något svart inom sig
En del vet inte ens om att de har det
Men det kryper fram bakom deras ryggar

Vissa projicerar
Ser det i andra men aldrig i sig själv
Vågar inte se sig själv i spegeln

Andra låtsas inte om och förtränger det
Dyrkar bara ljuset
Men det andra
Det hittar ändå sina vägar ut

Åter andra kämpar omedvetet
Krumbuktar och har sig
Duckar och väjer
Men vet inte för vad

Några lever ut det
Men är ändå alltid oantastligt rättfärdiga
Det finns där ändå

Som hon som hoverar om sitt ”ljus” och sin förmåga till kärlek
Och samtidigt medvetet trycker ner någon annan
Omedveten om negativiteten i det hon just manifesterat
Sen tycka synd om
För det hon själv åsamkat
Släta över utan att rikta frågan inåt

Som hunden som kommer och luktar
Nosen täppt men skäller ändå
Sätter på för dominansens skull
Rättfärdigad av sitt kön
Utan att se helheten

Som hyndan som njuter trots att
Eller för att någon annan tagit på sig dominansens tyngd
För att få vara en vit prick
I det allestädes närvarande svarta fältet
En kort stund

Spel
Bara spel
Kamp
Bara med sig själv
Egentligen

Varför inte låta det finnas i medvetenhet
Låta det gemensamma mörka föra samman
Inte för att kämpa emot utan för att se att vi alla har det
Jag ser igenom dig för att jag har det själv

Finns inget att dölja
Inget att täcka över
Även det är vackert
Helhet är ännu vackrare

Efter kyssen kommer det
Helandet

Och jag
Jag pratar bara med mig själv
Jag talar tvådimensionellt
För att försöka fånga det multidimensionella
I mig själv

Upplyst förvirring, negativ förmåga och Spunge Bob Babe

Bob skriver riktigt bra. Gillade det där "förmågan att hysa två motsatta tankar i huvudet utan att helt bryta ihop". Hela mitt liv har varit en träning på det... Så fort vitt tänks så möter svart upp. Det är så scorpio...Det har varit en plåga men jag håller fortfarande på att lära mig hantera det. Det finns till och med något vackert där...det skymtar då och då och lockar mig till att vilja fånga det.

Jag har ingen aning om min envishet att vandra ensam sätter käppar i hjulet för min själ eller om jag faktiskt följer min väg precis som den är menad för mig. Jag vet faktiskt inte det. Men jag kan ana.

Ibland har jag ingen aning om var skåpet ska stå. Men det har å andra sidan inte du heller. Men den som står ut med ovisshet och kan acceptera att vi faktiskt inget vet lär väl ha en mjukare själ vid slutet. Om nu själslig böjlighet och flexibilitet är något att eftersträva. Inte ens det vet vi. Kanske ska vi bli hårda som stål. Skära oss loss från vårt öde genom separation. Finns ju de som hävdar det också. Men det tilltalar inte min oxsjäl...kan flörta lite med det där, det är ju också en del av mig, men inte bli. Aldrig fullkomligt. Det är då själen dör. Men kanske är DET en födelse till något nytt? Men till vad? Evigt liv som vampyr? Nej, tack...

Vandrar på egen själsstig, något förvirrad. Står då och då ödmjuk inför de större krafterna. Hellre det än vara på ytan, bensäker och hjärntvättad på en motorväg av andras sociala, politiska, samhälleliga, klasstyrda, andliga och religiösa tankeföreställningar.

Det enda jag kan veta är att jag tycker det ger mig mer spänning och tillfredställelse att följa egna spår och när det visar sig att de har följts av andra. Det är sådana möten som jag gillar. Det är då magin uppstår...något slags bekräftelse på att de också sett det man själv sett. Men jag vill själv SE först, bekräftelsen är sekundär...välkomnas gärna med en rysning efteråt. Jag älskar det där. Och när andra möter upp och hittar mig...magiskt. Borde ske lite mer ofta bara. Måste öva mer på magnetismen ;)

"Negativ Förmåga, det är när människan har förmågan att befinna sig i osäkerheter, mysterier, tvivel, utan att irriterat sträcka sig efter fakta och förnuft." /John Keats

...Det är bara det att det finns liksom inga fakta, bara föreställningar och tolkningar och teorier, och jag vill göra mina på egen hand.

Ensamhet

Det var längesen jag var ensam i fem dagar. Fantasi, tankar, själ vågar sig fram. Intrasslade introverta tentakler nystas upp och sträcks ut. Hela jag blir större, får växa.

Det har varit trevligt att åter fräscha upp bekantskapen med ensamheten. Så trevligt att jag kommer att sörja den en aning när den tillfälligt försvinner igen...

White Rabbit

Wolf hungry
South node unsoothed
Apple uneaten
Lovegrove unbuilt
Se dest not it

Let go

Let go

North node is White

Or Grey if you like it

Run rabbit Run

Go

And let Love in

Rumsminne

Någon gasar sig ständigt död i garaget

Motorljud
Motorljud

Mord på blå matta är nog min merkurius
Bara blåst i halsen
Vinden viner

Vet inte vad jag kan göra för dig…
Låt mig vara nu
Jag har nog med mitt

tisdag, februari 24, 2009

Ur "bräcklighetens poetik"

"Det finns väg tatuerad i din fotsula. En jord full av riktningar. Och du är här nu. Du behöver inte vara framme. Aldrig. Din tvekan är ett tangoskepp rymligt nog. Den nervöse är vid liv. Varje gång du härmat perfektionen har du adderat ensamhet till den här världen - som så mycket hellre designar om sina skyddsrum än river ner dem." /Bob Hansson

fredag, februari 20, 2009

torsdag, februari 05, 2009

Bottenmete.com

På en stol tillverkad av den onämnbare sitter han och väntar
Då och då under blåmånetider händer det att han får äran att dra upp en hudlös karp
Han har kämpat med en och annan
Han ser dem som demoner
Det går ut på att vinna
Han släpper dem ju ändå fria igen
Ut i underströmmarnas mörker
Hon är stjälpt, säger han
Livet hör på
Annorstädes vet man

Och i skenet av den blå
Synes allt ändå vackert

Första i synen

Knackningar, utomjordiska mynt som räddats ur eld skrapar. Och i morse såg jag skymten av en rygg. En man. Jag blev inte rädd. Jag vill uppleva allt.

Sexton

Och mitt i allt detta lilla, men stora, för det är mitt liv; tar du som jag sett som obetydlig en stor plats. Det var du som sände mig den tänkande filosofen. Han med hakan i knuten näve. Min Part Fortuna på 16 grader. Och jag har alltid sett dig som tvilling fast du inte är. Men det kommer du inte ens ihåg. Vi ÄR förklädda. Så små, så stora. Men...skapar vi verkligen, eller spelar vi bara efter manus?

Och när du ringer för att prata kommer vi bara befinna oss på ytan… är det för isen?

Gruvsjäl

I början var det grått
På ytan men utan egen vy
Röster från alla håll

Men jag lät det gräva sina egna tunnlar
Och nu vet jag

Det vet mer om mig
Än vad du någonsin kommer göra

Den enda röst jag följer
Kommer inifrån

Och jag vet
Att i kaos finns struktur
Den blir urskiljbar i mörkret

Där är
Pågående krig
Underströmmar
Krafter större
Än dig och mig

Det känns som om slöjorna ödesdigert faller
Livet blåser på mitt bara skinn
Jag står naken inför skönheten

tisdag, februari 03, 2009

Center

Du. Undrar vad jag håller på med.
- Går du inte runt i cirklar lite grann?
- Kommer du någonvart?

- Du ser. För att befästa sitt kärndjup,
utvidga sitt gravitationsfält,
måste man snurra kring sin egen axel.
-Det är helt enkelt så man gör när man går min väg.
Säger jag.

Perspektiv-haiku

Djupt inne i en havsblå himmel, en halv måne. Skiftar fokus. Ser ner på gatan, framför mina fötter. Där står:

"Håll ut näktergal!
Ur djupet växer det fram -
vi är förklädda."

Överjordisk rysning. Skulle vilja kalla det transformationspoesi.

Tack, Tomas Tranströmer...

På dagen efter sjätte månen

Onämnbar incident
Tumlöshet
Hemlöshet

Akut var namnet på förra inlägget va...

Tre tunga Wake Up Calls på kort tid nu. Alla med en gemensam nämnare. Jag måste börja ta hand om mig. Jag är inte odödlig eller osårbar på något sätt...dags att inse. NU. Annars är det läge att börja undra vad som komma skall. Gotta get a grip.

Mitt i alltihopa: Sådan tacksamhet för alla människor som finns där i min närhet, familj och vänner, och för ett fungerande högciviliserat samhälle som i alla fall just nu verkar funka som ett nyoljat maskineri och som gör saker så mycket enklare för människor som mig, människor tillfälligt "i nöd". Tack, tack...tack.

Och när jag tänker på vad som finns där ute så känner jag mig inte ens prövad. Det finns krig, det finns tortyr, det finns människohandel. Men sånt behöver jag inte ens tänka på.

... Och... Vi var vakna, vi överlevde. Det var alltså inte riktigt dags lämna in handduken. Bara dags att "vakna". Och jag tror jag blev varnad, förstod bara inte budskapet. Men sex månar makes sense, nu när jag lägger ihop ett och två. Borde varit lite mer vaken bara och en aningens lite mindre rock'n'roll. Men det löste sig bra ändå.

Jag har valet att unna mig lyxen att i fortsättningen bara affirmera gullregn, regnbågsdis, lotusdagg och nektar. Så bra har jag det. Wake Up nu...

lördag, januari 31, 2009

Akutbesök

Två piltar (hmnja, de är fan äldre än mig) har suttit på krogen sen klockan 15 och småsippat encentiliters whisky från 79...vill komma hit. Sure najs. Tanten har alltid öppet...

But, I'm still gonna wait for my Midnight Man...

Sexy motherfucker badass GENIUS

OBS! Fanns en jävla massa liveupptagningar på låten men valde spåret från albumet för det är bara bäst. En liten varning bara: Ignorera fulgubben! Achtung! Achtung! Fokusera på Nicks knullröst bara så blir allt bra. Audio not visual, this time...och genius text liksom! Och gitarren...den gitarren...det är därför jag finns till.



Hold that chrysalis in your palm, see it split and change
It won't do you any harm, it's just trying to rearrange
It was born to live a day, now it flies up from your hand
It's beautiful, it's the one they call your ever-loving man

Wolves have carried your babies away, oh your kids drip from their teeth
The nights are long and the day is bitter cold beyond belief
You spread yourself like a penitent upon the mad vibrating sand
And through your teeth arrange to meet your midnight man

Everybody's coming round to my place
Everybody's coming round to my place
Everybody's coming round, oh baby, don't you see
Everybody wanna be your midnight man

Don't disturb me as I sleep, treat me gently when I wake
Don't disturb me when I sleep even though your body aches
Even though your body aches to serve at his command
Between the wars she still adores her ever-loving man

Close your eyes, sleep in him, dream of your lost sons and daughters
Me, I'll raise up the dorsal fin, and glide up and down the waters
I'll glide up and down the waters, then I'll walk upon the land
And call them out, the ones who doubt your midnight man

Everybody's coming round to my place
Everybody's coming round to my place
Everybody's coming round, oh baby, don't you see
Everybody wants to be your midnight man

It's early in the morning and I don't know what to do
It's early in the morning and I can't believe it's true
It's early in the morning and it's happening again
I called you once, I called you twice, ain't I your midnight man?

Let it Roll! Be my Midnight Man

Two new daaaaarlings:

Nick Cave - Midnight Man

Willard Grant Conspiracy - Let it Roll

Oh my god, choking in testosteron...but liking it...too much...ohh yeaaaaah

Mera volle!

Asymmetri

Nåt slår mig i huvet igen. BAAM! Den som älskar, åtrår, den som väver skönhet, sötma, magi kring Dig, den som mytologiserar Dig, den som drömmer om det magiska i Dig, ser det högsta i Dig, är den som är avskydd och hatad, förminskad av Dig. Medan Du som förminskar, avskyr, hatar är Den som har the upper hand, har övertaget, kommer först, är bäst. Ännu en av livets små sjuka paradoxer…Yin Yang i obalans… Men skönhet kommer ur asymmetri, eller?

Eller så är det så i min svartvita fantasi...bara.

måndag, januari 26, 2009

Electrics

Idag... runt 13:46. Nåt hände, kände närvaro. Jag vet inte exakt vad men kändes nästan som om någon gick över. Kan inte ha varit någon alltför nära för då hade jag känt mer och förmodligen fått något bud redan...

Hoppas jag har fel...

söndag, januari 25, 2009

Bästa andliga bantningstipset:

Keep your hatred, be small minded, stay spirit slim.

Annars: Släpp! Och väx lite! Dvärgväxt är inte attraktivt för någon.

Emotional Yucking Fuck Junkie

Och till det tar vi dessert nummer 13: Silverbullit - Raw Power Angel (viiiidrigt bra svenskt band!)

Yääääääääh

Och sen på det: House Of Love - A Spy in the House of Love (lika viiiidrigt bra brittiskt band!)

MASTIGT!

Full..."We were so high we'd give NASA a fright!"

"You're such a Beautiful Freak. I bet you're...FLYING inside. Dark down...and THEN go for cover."

Jag älskar mig själv. Gör du?

...

Emotional Fucking Yuck Junkie

Vill gå och köpa cigg men även om tanken känns nära så känns energin till ansträngningen ganska långt borta.

Jävla Limbo. Kan inte natten ta slut nu då. Klockan kan väl bli fyra snart, eller nåt. Så man vet att lördagsnatten är död, magin slut, inget mer kommer hända.

Som det är nu sitter man och tänker på en massa konstigheter som aldrig kommer hända…men man vet ju aldrig, vill man inbilla sig. Men är det inte lite magin med att leva…falska förhoppningar, ful förväntan, liderlig lust, snedvridna tankar, uppblåsta känslor, dumma drömmar, innerlig idioti, pompös patetik. Det är vackert. Vad fan skulle man göra utan.

…Och just som jag började trivas på pajascirkusstället, började ta in clownatmosfären istället för att bekämpa den så var det dags att åka hem. Jag kanske hade ett val iofs, men man tackar ju inte nej till gratis skjuts hem. Slippa skavsår liksom. Tänker i efterhand att jag kanske borde följt med finländarna till det enda jävla tragiska alternativställe som den här stan kan presentera, visat dem vägen…så kanske kvällen blivit mer stimulerande. De var ju söta. Båda två.

Nääee…

Jag har tvingats bekänna för mig själv nu… jag är en emotionell junkie. Jag erkänner. Så är det. Jag ska bilda en terapigrupp. AEJ- Anonymous Emotional Junkies. Det kostade en tumme för att inse det, men vad fan...den kanske inte är helt lost och jag kanske är en livsinsikt rikare.

Fick ett mess idag från någon babysak som ville fortsätta läsa mitt bloggdravel…Han tyckte att trots att han kanske inte höll med om allt (ja, det var vi som hade feministdiskussionen huruvida det existerar en könsmaktsordning eller inte, som jag publicerat här tidigare) ändå gillade mitt språk och ville fortsätta läsa. Så…gissa om man är en sucker for egoboosting, medhårssmekning och allt sånt därnt skit som man borde växt ifrån… och bara föll direkt för egomanipulationen. Så nu vet ni hur ni ska göra. Kostar inte mycket…lite egosmek så är jag din.

Mer vin. Okej.

So, here’s for you babysak, du behöver inte logga in eller skaffa googlekonto...GUD, vad jag känner mig betydelsefull nu!

söndag, januari 18, 2009

Life's Little Choices

Skulle hyra "Into the wilderness", en film om frihet, komma iväg från det hela, befrielse, öppna vidder. Men sen föll valet istället på en film om en heroinberoende poet och en konstnär och deras dramatiska kärlekshistoria. Det kallar jag humor...ja, valet liksom, med tanke på vad jag skrev i förra inlägget. Det handlar om vilken röst man låter välja antar jag. Den som skriker högst vinner.

I pick up all the pieces that I love, lying around. I cast them to the wind, yeah. There is no Sound.

Jag tror att det kanske börjar klarna nu… en insikt börjar defragmenteras och falla på plats. Det kanske är så att för att hitta den där friden så kanske jag måste ge upp mitt beroende av starka känslor, de där vulkaniska urkrafterna som jag låter mig ridas av måste avromantiseras. Är det inte så att jag egentligen är extremt fäst vid dem, vill ha dem, kräver dem, framkallar dem? Är det kanske så att jag njuter av berg-och-dalbanan? Vid lustfyllda känslor så är det ju heaven att vara så djupt känslopåverkad men myntet har ju som bekant en annan sida… Lida är jag också världsbäst på. Kan jag inte det där nu?

Jag skapar mina kriser själv på nåt vis, samtidigt som jag är livrädd för dem. It's like a clock work. Man kan nästan förutse nästa. Lugnet innan stormen är talande. Tydligt är att det finns en stark laddning inför det som kanske behöver neutraliseras. Och det har aldrig känts som om jag har något val, aldrig. Jag har automatiskt dragits med i malströmmen. Ridits istället för att rida.

Men efter att nästan ha gjort en fysisk uppoffring så tvingas man på något vis vakna upp och inse läxan… Wake Up Call. Kanske dags att börja ändra på det och förändring kan ju inte komma innan en medveten insikt. Ska jag fortsätta låta mig ridas eller är det dags för det medvetnas ljus att brinna starkare? Blir livet verkligen tråkigare då?

Allt pekar på att det är hög tid att ta sig upp en pinne på medvetandestegen nu. Jag är vid Origo, där draken slukar svansen, där uppstigning är en möjlighet... Men hur släpper man det förflutna som tycks vara så djupt inpräglat i ryggraden.

söndag, januari 04, 2009

The tiger shrinks before it leaps

(Till M.H.)

De universella energiprinciperna verkar genom oss som personer, är så stark så repellering uppstår. Ett bortstötande magnetfält som skiljer oss åt, skilda dimensioner. Känslan så stark - solar plexus reagerar med oro.

Men evolution utan involution vore ofullkomlig. Inandning och utandning skapar existensens väv. Sagan slutar genom att den utskickade sonen återvänder hem. Så lyder naturlagen. Så sluts cirkeln, så skapas en kontinuerlighet i tid och evighet. Båda ofullkomliga utan den andre, men omöjliga att förena. Då skulle de förlora sin natur, sluta att existera, bli till intet. Var princip har sin tid - i dig, i mig, i universum. I mikrokosmos som i makrokosmos. Mikrotid som i makrotid.

För den ena är tid för äventyr, att expandera, leva ut sitt väsen, manifesteras i världen. För den andra är det tid att hitta hem, gå inåt, koncentrera sitt väsen, materialiseras i kärnan, koka ner till essensen. Sonen Jupiter har sin självklara plats att kokettera på himlen men ingen rätt att håna sin far. Saturnus är både hans födelse och död. Om sonen glömmer bort att han är en del av treenigheten förnekar han sin helhet. Jag är du, men tiden skiljer oss åt. Din sanning är inte den enda. Yang existerar inte utan Yin.

Jag ser båda principerna och försöker acceptera min naturliga manifestation i detta nu utan att förneka det motsatta. Gör du?

I am in the dying and in the making at the same time and my manifestation is internal. Det är tid för uppoffring och den hängde mannen. Oden offrade sitt öga och lät sig hängas upp och ner i världsträdet. Tror du inte jag sörjer? Jag är där cirkeln sluts, i övergångens tid, där gravitationen är som starkast, där motstånd är lönlöst, där inga garantier finns. I gryning och skymning är magin som starkast. Det här är också vackert.

Och i mörkret ska ljuset födas. Varför tror du Buddha gav upp under fullmånen, Månen i Skorpionen och Solen i Oxen? Du ser, jag har också hopp, på mitt eget vis.

Pellicula Austerum

Jag var på väg någonstans, jag hade börjat spraka. Förnimmelser av sötma, magi, vidder och kontakt. Och känslan av självklarhet, öppen väg. För det kändes nästan som om det hela hade lett upp till det där, som om det var meningen att jag skulle. Det verkade så besläktat i färg. Det var detsamma fast helt utan. När känslan förbyttes och blev en fälla, häxhinnan fuktig på min hud, fängslad i metall… I hennes dunkel ligger födelsen men jag har tagits ifrån förmågan att se. Det är inte längre genomskinligt.

tisdag, december 30, 2008

Humor eller Lynchning

Det här med synkronicitet verkar ju funka fint att acceptera när det är bra grejer som händer. Typ, det och det sammanföll och det var så bra så det kan inte ha varit en slump, det var guds försyn eller de goda krafternas inverkan eller ödet eller whatever. Men vad kallar man det när saker och ting sammanfaller nåt så inihelvete dumt, knäppt, och blir fel på alla jävla sätt och vis? Är det också synkronicitet, nån jävel som jävlas eller ren jävla slump?

"I don't want to start any blasphemous rumours
But I think that God's got a sick sense of humor
And when I die I expect to find Him laughing"

/Depeche Mode

Luftiga löften

Det ordnar sig på bästa sätt, sa han, den vackre...och jag ville tro honom.

Men jag undrar om han kommer ihåg att ordna det...

Beyond Gollum

Usch, har blivit påmind om dvärgar och troll igen. Ett specimen av den senare sorten sitter i sin unkna källare och gnider händerna, axlarna uppdragna mot flinten och gottar sig åt att han lyckats komma över "information". Obs, det är information! Inte lösa rykten, subjektiva utsagor, personliga tolkningar eller så, sånt som sägs av folk med egna bakomliggande motiv. Nej, det är information, minsann. Fakta! Woooooouuu! *spöke i lakan* Nämen huuu så läskigt! Undrar vad han hade tänkt göra med den. Kanske sälja till George Bush så han kan använda det i kriget mot Irak eller nåt. Bomber och granater.

Den mediokre lyssnar på vad som sägs, den kloke funderar på varför det sägs medan dåren mjölkar fram det han vill veta.

Det är för övrigt samma person som suttit och insinuerat att han har spy på min dator. Jag har ju så mycket viktig "information" på den. Det kan handla om liv och död, serru. Ju större och farligare han försöker måla ut sig desto mindre och ynkligare blir han, spyflugan Orvar.

söndag, december 28, 2008

911 Reasons

Idag har jag ännu fler anledningar att gråta. Livet är fan en parodi på sig själv. Fiction har inget att sätta emot livets egen påhittighet...ibland är det vackert, ibland inget annat än bittert och extremt ironiskt. Som om det vore upplagt för att jävlas med en på det allra grymmaste sättet.

Rift

Jag har en totalt kluven upplevelse av livet som människa då vi kontinuerligt alternerar mellan att vara magiska ljusvarelser och intetsägande lortar. Eller det kanske bara är vi 71:or som känner så.

Will never get a hang of it...

onsdag, december 24, 2008

Forth

"In one word: Israel"

What on this spinning planet did you mean by that?

måndag, december 22, 2008

Road on My Shoulder

I had the dream
Then I saw your words

Rolling in on the orange road
on my right hand shoulder

There’s a crooked house and a rolling shoulder
You know that’s where we gonna go
I saw our roads connecting

Then we reached that holy place
The glowing space

The Zero Reel

The question stands on its own
I’ve always wanted to ask it
Cause I’ve seen the numbers three

It must have been the most beautiful of meetings
If one and two adds up

But beauty casts a shadow
And I’ve felt it burning
To the zero of my bone

So much love and a burning question
You know
I feel
So much love
Burning in circles

söndag, december 21, 2008

See Saw Soul

Nu ska jag sluta blandmissbruka, min knarkartripp är över ;) Lemsipen är slut och esberitoxen börjar bli överflödig...känner mig inte så förkyld längre.

Det är inte lätt att vara jag, eller en 71:a med Jupiter/Neptunus opposition Saturnus. Är det ens möjligt att ha t.ex. ett fast jobb med ett humör/sinne som är fast i ett jävla astralt gungfly... Nog för att jag ska ha mens snart, men det här finns ju fan inte på kartan...

I fredags återupptäckte jag Verve-låten "Back on My Feet Again". Sån nakenhet, sårbarhet, så ärligt. Så jävla vackert. Började gråta redan vid första versen och sen har jag bara fortsatt. Det har droppat nonstop ur ögonen hela helgen i stort sett... Sen har humöret gått upp och ner, hit och dit...in och ut. Eller inte ut alls faktiskt. Jag har fastnat i introvertträsket igen...

Jag har väl all anledning att gråta antar jag.

Grey Skies

lördag, december 20, 2008

Lemsip Rantings Nr 2



Apropå knarkpulvret (som inte är nåt knarkpulver – det säljs visserligen inte alls i Sverige men kan köpas receptfritt på vilken livsmedelsaffär som helst i England, men om jag förstått det rätt så kan det användas till tillverkning av metamfetamin.) så läste jag någonstans att den engelske hovpoeten Andrew Motion intog en påse om dagen för att locka till sig inspirationen. Och så bra som jag mått de sista dagarna då jag själv inmundigat det så förstår jag honom fullt ut. Vem fan behöver antidepressiva när det finns Lemsip.

Apropå något helt annat. Trevor Baker är en ängel. Han har gett mig en tripp utan dess like, med eller utan Lemsip. Jag har lett och skrattat i ren förtjusning och även gråtit en del skvättar när jag läst om hjältarna/de missförstådda grabbarna i The Verve. De har spelat soundtracket i mitt liv de sista tio åren, och är det enda bandet (förutom 16 Horsepower) som nått ända in i mitt hjärtas innersta kammare. Det finns hur mycket bra musik som helst, det tycker även jag, men det här är musik som är skräddarsydd för min själ. Det är själen, hjärtat, känslan, det sanna, det autentiska, det råa, det sårbara, det euforiska och det halvt psykotiska som verkligen når fram. Det är musik som är skapad i extrema känslotillstånd och det är det som grabbar tag i mig. De gav allt för musiken, för sitt skapande. Det är på liv och död, liksom. Både Ashcroft och McCabe var på gränsen till nervsammanbrott efter både första och andra skivan (före Urban Hymns och den kommersiella framgången). Det speglar sig i musiken och det tilltalar mig. Som fan. De är som jag. För dumma för sitt eget bästa, men känslor ska kännas, passion ska levas och berg-och-dalbanan ska åkas. Strategier, baktankar och annat uttänkt shit är falskt vare sig det handlar om musikskapande eller relationer. Känslorna visar vägen. All the way down to Hell…or Heaven. Det är rörande. Det är så naivt och destruktivt. Men så jävla vackert. För det är äkta.

Nåja, försöker inte måla ut dem som helt bångstyriga och orediga här. Det här är helt fantastiska och målinriktade killar som vetat exakt vad de står för och ska ha all världens credit i världen för att de innan de ens fyllt 23 skapade två av de bästa albumen i världen (A Storm in Heaven och A Northern Soul). Gjorda helt på konstnärlig känsla, grym stil, experimenterande, musikaliskt kunnande, benhård vilja, blod, svett och tårar.

Det har varit så otroligt rörande att läsa om hur de inom bandet senare drog åt olika håll. Hur de samtidigt som de strävat mot berömmelse, kämpade för sina principer, vägrade sälja sig till mainstreamfåran men ändå liksom tvingas åt det hållet för att få någon slags bekräftelse på att det de gjorde var fantastiskt. Paradoxen i det, slitningarna inom gruppen och även inom Ashcroft själv och hur det visat sig i alla album. Men det är liksom det som utgör dynamiken - slitningen mellan indie och mainstream, slitningen mellan Ashcroft och McCabe, mellan alla highs and lows, mellan det aggressiva och sårbara – det är det som är dynamiken. Det som ger det hela magi.

För nåt år sen skrev jag en riktigt melodramatisk hyllning till The Verve. En ganska halvklar text. Undrar om jag vågar publicera den här… den är überromantisk och en aning (läs väldigt) larvig, men vad fan…jag står ju för det - att jag är ett dramatiskt känsloknippe. Iaf när det gäller sånt jag brinner för, d.v.s The Verve. Nu kan jag dessutom skylla på Lemsipen om nån skulle tycka det var ett dåligt beslut att publicera den. Och what the heck, har aldrig påstått att jag är någon musikrecensent. Bara ett jävla känslomonster. And right now I like it.

Men de kanske är värda mer än mina halvfärdiga naiva rantings...det gör dem liksom inte rättvisa.

Have a Nice One!


Jag har begett mig in i min egen glamourdimma, en euforisk tripp ut i fantasin - illusoriskt eller verkligt, spelar roll? Förkylning, esberitox + engelskt influensapulver (knark!), bra bok och bra musik equals EUPHORIAAAA. Jäääj!

Tack, Trevor Baker, för en jäkligt bra bok! Läs den: Richard Ashcroft; The Verve, Burning Money and the Human Condition.

måndag, december 15, 2008

Jag i ett nötskal



Iaf om man lägger till några kilo flummighet på det...men flummighet på ett bra sätt. Eller man kanske hellre ska kalla det konstnärligt tänkande. Som min systerson sa om mig när han var liten, att jag var lite slarvig (läs bohemisk) men på ett bra sätt :)

fredag, december 12, 2008

Kejsarens nya kläder

En tanke slog mig: tänk om någon slags stasiparanoia skulle utlösas bland allmänheten i en modern nation av idag. FY FAN vilka vidriga proportioner det skulle kunna ta med den teknik gemene man har tillgång till idag. Alla skulle spionera på alla på alla upptänkliga sätt. Folk höjer ju fan knappt på ögonbrynen ifall t.ex en kille har spy på flickvännens dator eller en osäker tjej läser killens sms osv. Tekniken finns. Avtrubbningen med.

Och immuna mot masspsykos är vi ju knappast. Bara att kolla på det därna programmet de kallar för Idol för att ta ett exempel på masspsykos och den dyrkan som projiceras på människor som knappt kan sjunga, ännu mindre förtjänar idolskap. Men det vågar man ju knappt säga för då blir man utpekad, hatad och bränd på bål. Tyvärr är det ju inte som i sagan att folk lyssnar på den lilla pojken som vågar dryfta att kejsaren faktiskt är naken. I verkligheten blir sanningssägare brända på bål.

Nä, in i glamourdimman bara! Dyrka och skrik och gå in i masspsykosen bäst ni vill men öppna för helvete inte ögonen, inte för en sekund. Det kostar för mycket att se sanningen. Det är inte lätt att skilja sig från pöbeln. Det är tryggt i massan även om massan ekar ihåligt och tomt.


Det kan tyckas vara oskyldigt och ofarligt med lite idoldyrkan och annat ytligt trams men riktar man den kollektiva kraften mot något annat så kan det bli farligt. Det må vara skillnad på galenskapens yttringar men dess natur är densamma. Bestämmer sig de som sitter på makten (makten=en odefinierad kapitalistminoritet) för att rikta massans kollektiva krafter på mot ett gemensamt mål på ett destruktivt sätt så är vi rökta - för människor är icketänkande robotar.

URK!

fredag, december 05, 2008

Mein Gott

En av de absolut dummaste frågeställningarna jag någonsin har hört är det som kallas för teodicéproblemet. Och det riktigt tragiska är att vuxna människor diskuterar detta fortfarande. Snacka om att man skapar sig ett problem genom att utgå från fel premisser, eller att isolera utgångspunkten till ett par godtyckliga påståenden, ett par bland alla andra påståenden som har gjorts inom kristendomen...

Teodicéproblemet lyder: Om gud är allsmäktig och god hur kan han då skapa och tillåta så mycket ondska i världen?

Och om man är så snabb att acceptera premisserna (gud är god och allsmäktig) som någon slags utgångspunkt för frågeställningen så undrar jag hur man då totalt kan bortse från andra för kristendomen (och judendomen och islam med för den delen) självklara grundpelare som att Adam och Eva åt av äpplet från kunskapens träd (trädet som gav kunskap om gott och ont). Adam och Eva gick då alltså emot Guds vilja, fick vetskap om gott och ont, blev utkörda från Eden (där allt alltså var gott) och mantlade därmed ansvaret för vad som hände dem därefter, eftersom de hade följt sin egen vilja och inte Guds. Och sedan skyller man på Gud när det uppstår krig och annat elände som människan själv hittar på...

Hur får man ihop detta?

Utgå från att du är en människa med fri vilja här på jorden. Se dig omkring - det finns ondska i världen, det kan vi ju utan större tvekan konstatera. Vem är det som skapar ondskan vi ser? Människan, det kan vi också enas om va? Så låt var och en ta sitt eget ansvar utan att skylla på Gud, övernaturliga ting, onda energier och andar eller ens andra människor. Vi är var och en ansvariga för det vi gör. Vi kan bara rannsaka oss själva.

Och varför måste man som ateist eller troende utgå från att föreställa sig Gud som någon slags bättre personifikation av människan, som någon slags mänsklig jättefadersfigur? Jag vet som alla andra inte ett skit om någonting men det jag vet är att vi är skapade. Vi finns till på ett eller annat sätt och vi existerar på detta klot i rymden bland miljarders miljarders andra klot och sfärer av olika slag. Det går inte ens att föreställa sig universums oändlighet. En svensk astronom belyste antalet stjärnor och solar i universum på detta vis: om man föreställer sig dem som riskorn så kan man fylla hela globen med de riskornen...flera miljarder gånger. Det går inte ens att föreställa sig storheten.

Det finns en inneboende intelligens i allt från hur våra celler och organ fungerar och våra kroppar och hjärna är uppbyggda till hur vårt universum med dess himlakroppar fungerar. Dragningskraft, solsystem och galaxer, materia och antimateria och mörka hål - är inte detta nog för att belysa naturens, universums och alltets skönhet, storhet och intelligens. Måste man söka efter, tro på och bli tröstad av en allsmäktig skapargud, en slags supermänniskogud version 20.000? Om nu universum och alltet skapade sig självt från big bang är inte det intelligent och fantastiskt och mirakulöst nog, och att vi alla är en del av det? Är inte den kraften, den urenergin, den ursinniga "viljan" till liv och kreation Gud nog liksom? Borde inte det räcka som magisk skönhetsupplevelse utan like, borde inte det få både ateister och religiöst troende att tappa huvudet i förundran?

Eller är jag dum i huvudet på nåt vis? Jag kanske har missat nåt...

tisdag, december 02, 2008

Asymmetri

Något av det vackraste och mest poetiska jag har hört är att utveckling och evolution i naturen sker tack vare asymmetri och att naturen består av materia och antimateria och att det alltid måste finnas en obalans för att de båda inte ska ta ut varandra.

Det smakar gott i min hjärna. Det ger mig en estetisk buzz.

Men sen så tänker jag ett varv till och ser på hur det ser ut här i världen, i våra mänskligt uppbyggda samhällen med snedfördelning av resurser och rikedomar. Där den rika minoriteten suger ut den fattiga majoriteten vare sig det gäller överklass/arbetarklass, storföretag/arbetare eller i-land/u-land. Den asymmetrin har nått extremt vulgära, perversa mått. Plus att det inte främjar allas evolution eller all evolution. Det som bl.a. fått stryka på foten och stannat upp helt är den morala och etiska evolutionen. Det som överhuvudtaget ger oss människovärdighet.

Alla utvecklingsivrare och kapitalister som ska utvecklas, expandera, bli större, få mer mark, mer makt och tjäna mer till varje pris, kosta vad det kosta vill borde skämmas livet ur sig. Och vi konsumenter av produkter, tjänster och media som går deras ärenden utan att orka ifrågasätta de ideal vi matas med (köp mer, konsumera mer!) borde skämmas minst lika mycket. Skämmas ögonen ur oss borde vi göra om vi hade någon skam i kroppen. Kapitalist- och konsumtionssamhället är ett vidrigt sätt att leva och det skördar riktiga offer och det äckligaste är att ingen bryr sig längre. Folk är förhärdade och har knappt koll på vad medkänsla betyder och än mindre kapabla att känna den.

Det finns inget som rättfärdigar att du vältrar dig i överflöd medan barn tvingas svälta, medan människor tvingas jobba för svältlöner, även om det så är på andra sidan jorden. Inget. Det handlar om människor med själar, känslor, tankar, lika mycket värda som DU. Som lider lika mycket som du skulle göra om du vore i samma situation.

Du måste vakna nu!

Yin och Yang, introvert möter aktivitetskåt

Skulle just skriva ett inlägg om aktivitetskåta dampingar versus stillasittande filosofer när jag tittar in på min mejl och upptäcker ett mejl (inte adresserat till mig personligen utan ett massutskick) från en som just är så där maniskt driven och febrigt rastlös och ständigt söker nya upplevelser och nya människor. Det dryper någon slags desperation om honom... Ska synas överallt, höras överallt och det måste HÄNDA saker, annars känner han inte att han lever eller existerar. Känner igen typen eftersom jag träffat några såna i livet. Om du missat dem är det bara att sätta på TV:n och studera första bästa dokusåpa, där kryllar det av dem. Typen har av media blivit upphöjd till det allmänna idealet som vi alla helt plötsligt ska leva upp till.

En grej de oftast brukar ha gemensamt de här aktivitetslagda personerna är att de inte tror att det är möjligt att utvecklas på något annat sätt än deras eget (många gånger överaktiva) sätt. De ser ner på till synes stillasittande individer och misstar deras introvertion, återhållsamhet och kontemplativa sinne för lathet, tomhet och sinnesslöhet och kan sällan skönja det rika inre liv som kan dölja sig under ytan. Har många gånger hört dessa aktiva personers förakt mot de som inte följer deras eget beteende och aktivitetsmönster. Min enda förklaring till detta är att de själva känner sig tomma eller sinnesslöa då de inte har händerna fulla och att de därför överför denna känsla till dem vars livspuls inte är lika upptrissat som deras eget.

Visst, jag kan faktiskt känna en viss respekt för sådana personligheter om jag anstränger mig en smula och försöker se bortom den ibland oklädsamma desperationen i det maniska framåt- och utåtsträvandet. Jag kan nästan se dem som personifikationer av någon slags naturkraft, en blandning av Jupiters expansion och Uranus elektriska snabbhet och plötslighet. De är som slavar under herrarna Jupiter och Uranus och de springer som om de hade sina herrars piskor i ryggen. Utveckling i aktivitet. Framsteg till varje pris. Arbeit macht frei! Det måste hända saker. De måste träffa folk, en där en här, fler är för lite. De måste röra sig hela tiden, hit och dit. De måste flytta runt, härs och tvärs. Det måste hända saker, helst nu, nu och nu! Utveckling mäts i synliga materiella händelser och resultat, framgång och pengar. Annars utvecklas de uppenbarligen inte. Men det är väl så DE funkar. De kanske finner den där kontakten med sig själv när de är aktiva bland folk och tappar den när de är ensamma, för de brukar oftast vantrivas när de är ensamma. Konstigare saker har man ju hört...

Men jag fungerar precis tvärtom. Jag finner kontakten med mig själv när jag är ensam och förlorar den snarare i grupp. När en person som jag försöker mig ut bland folk och tvingar mig att passa in i och vara enligt de rådande aktivitetskåthetsidealen så kliver min egen personliga utveckling oftast tvärtom några steg bakåt. Jag hittar inte det jag söker genom att oavbrutet göra en massa saker, träffa en massa människor eller när jag tvingas vara i en grupp av människor hela tiden. För mig skapar det stress att ständigt tvingas vara på ytan av saker och ting. Det är inte min läggning helt enkelt.

I en grupp gör dessutom individernas olika ståndpunkter, åsikter, bakgrunder och utvecklingsstadier kombinerat med gruppens sökande efter konsensus att kvaliteten på det som det ska sökas konsensus i starkt dras ner. Och luftar man sin egen individuella röst så blir man genast utsinglad och voilá, där har du gjort dig till gruppens fiende. Massan fördummar individen, så är det bara, se på historien. När har en grupp någonsin gjort revolutionerande framsteg? Det är individerna som lett historien framåt. So, I'm more of a One Woman Band.

Men förstå mig inte fel, är inte allmänt gruppfientlig. Jag gillar grupper om de är öppna, fördomsfria, accepterande och välkomnande, som min underbara KV-grupp t.ex. Är faktiskt jätteglad för att vi hittat varandra och att vi har sån bra dynamik trots eller tack vare våra olika typer av bakgrunder. Så det kan ge mig jättemycket att umgås i grupp, jag kan känna mig stärkt och energipåfylld av givande och tagande med rätt människor. Och en förutsättning för att jag ska må bra är att alla har samma röststyrka, spelar på samma plan, är jämställda, ger och tar på samma villkor och att det inte finns grupperingar i gruppen som utesluter andra. Där har du förresten första symptomet på en sjuk gruppdynamik. Dessutom ger hierarkier mig allvarlig analklåda och självutnämnda auktoriteter framkallar kräk-krupp. Det är bara ledaren som tillåts yttra egna åsikter och det är bara de som räknas. Inga andra tillåts göra soloinlägg för det upprör gruppen och hierarkierna grumlas, strukturerna upplöses, ve och fasa. Kaos stundar.

Nä, tacka vet jag grupper där alla är jämställda och där på exakt samma villkor, där alla har något att lära ut och alla något att lära.

Men det är när jag är ensam som jag hittar höjderna och luftigheten medan jag vilsamt bottnar i mig själv. Det är då jag kan sträcka lite på ryggraden, luta mig tillbaka och lyssna inåt, släppa ut tankarna på upptäcktsfärd, flyga drake med tankarna och låta världen öppna sig för mitt sinne. (Och för detta krävs en stillasittande lekamen, okej?) Jag finner utvecklingen i mitt inre och trots att det ser ut som att jag inte gör något eller kommer någonstans så färdas jag ständigt i mig själv. Jag iakttar stilla mina inre händelser och låter sinnet följa med i toppar och dalar. Jag får kontakt inte bara med mig själv utan med "världen". Jag utvecklas hela tiden, trots att det kanske inte sker så mycket i det yttre.

Kan vi alla inte bara få vara oss själva och acceptera varandra som vi är, vi unika varelser och människor. Det finns inga ideal att leva upp till. Alla ideal är falska. Vi har alla våra egna vägar att gå. Vi är olika. Vi är perfekta som vi är. Cirkeln sluts inte, insikt nås inte förrän dampingen förstår att introvertingen är ett annorlunda uttryck av energi och livskraft och vice versa, och att båda sätten faktiskt leder till utveckling. Det är inte förrän man förstår det som man kan komplettera varandra, mötas och sluta cirkeln - cirkeln av Guds fullkomligt accepterande upplevelse av alla de olika aspekterna av sig själv. Sluta kämpa emot andra sorters uttryck än ditt eget och låt Gud koppla upp sig på alla banor. Låt alla nervändar mötas och alla signalsubstanser hitta hem. Slut cirkeln och lys upp.

Amen...

"In your longing for your giant self lies your goodness: and that longing is in all of you"

/Kahlil Gibran

"He is a man who expands with joy in the heart of an enchanted isolation"

/Henry A. Murray

"She had to live not in the passing world but in her own deeps."

/Pearl Buck

"And he, that yearns the truth to know
Still further inwardly most go"

/Lewis Carroll

"There is no need to run outside
For better seeing...
Rather abide
At the center of your being"

/Lao Tzu

fredag, november 21, 2008

Murmeldjursdag 4 - Måndag hela veckan, eller tisdag i mitt fall



Idag är fjärde dagen jag vaknar prick 5:40. Summerat blir det 9. P överraskningsringde och när jag berättade tyckte han jag skulle kolla upp siffran nio i numerologisk betydelse - själv trodde han siffran representerade typ prästinnan eller någon annan högre kvinnoarketyp (ja, han vill bara komma innanför mina braller) men ska kolla upp det ;)

Sen har jag freudianslippat i allsång tillsammans med The Verve. Istället för "Who am I running from" blev det "Who am I coming for"...hmm. Och det är här det blir tydligt om du som läser har snuskig fantasi eller inte.

Sen har jag vart på promme.

Sen har jag sett mitt vardagsrum i ett helt nytt perspektiv med ryggen fastklistrad mot elementet.

Det är kallt.

torsdag, november 20, 2008

Bright Prosaic Malls

Oh my God… läser på lite om ”NWO” och olika teorier kring det. En del är så ”out there” så man nästan börjar undra om de inte skulle kunna vara så att de som skrivit teorierna själva ingår i NWO, allt för att kamouflera sig själva, genom att måla ut det så spejsigt som möjligt så att gemene man inte ens kan ta det på allvar. Man skrattar bara och går vidare…

Men jag menar…NWO behöver inte vara så mycket mer spejsigt än så här, så som samhället redan ser ut. Folk ”fostras” och hjärntvättas av alla falska ideal som pumpas ut i media. ”Så här ytligt ska det vara att vara människa, så här ska du se ut, det här ska du göra, det här ska du titta på, det här ska du konsumera, det här ska du tycka, det här ska du tro på. Spelar ingen roll att man har miljoner saker att välja på och ett enormt utbud av varor, tjänster, nöjen, tidsfördriv, åsikter och trossatser. Det är ett utbud bestämt åt oss och det blir allt svårare att gå utanför ramarna. ”Här – det här är vad du har att välja på: plocka ut dina attiraljer, välj och vraka, skapa dig en persona, en image, en smak. Ja, skräddarsy dig din egen andlighet om du vill. Gå på illusionen att du är originell, att du inte är en kopia och den största illusionen av dem alla - att du är fri.”

Sanningen är att du fostras till en duktig konsument. Du är hjärntvättad och programmerad. Nej, det sitter inte en chip i din hjärna. Nej, Illuminati styr dig inte med magnetvågor. Men du är i hög grad barn av detta västerländska samhälle, vars media som ägs av de största kapitalisterna dagligen prånglar ut och matar oss med budskap för att skapa falska behov. Vem faaaaan behöver byta mobil efter ett halvår när den gamla fungerar utmärkt? ”Jo, men det har ju kommit en med ny funktion och fler finesser!” Suck…

Det här livet börjar känna som att vara inlåst i ett sjukt stort varuhus. Vi har inget fritt val, det är en illusion. Makthavarna och kapitalisteliten kan göra vad faaan som helst bakom kulisserna (roffa åt sig bonusar, nätverka inom eliten och bestämma jordens framtid och öde) medan vanligt folk är upptagna med att shoppa på senaste shoppingcentret utanför stan eller sitta med kuken i hand framför senaste spy-och-bajs-sexfilmen på datorskärmen. Folk är så fast i råttrejset så de inte är möjligt att skapa den mentala distansen som behövs för att se mönstren. Man orkar inte se, inte ifrågasätta. Det är lättare att gå på skiten som man matas med. ”Var en god medborgare, konsumera mera, vältra dig i pornografi och våld, vi bjuder på det på TV och Internet. Pervertera alla sanna värden, konkurrera till varje pris, glöm medkänsla.”

Och om ni misstänker att utomjordingar har invaderat jorden så kan jag bekräfta att det är sant. Det skedde när den vite mannen intog jorden och roffade åt sig all mark, all självbestämmanderätt från ”naturbefolkningarna” som man kallar dem – de som levde i samklang med moder jord, de som var hennes ursprungliga barn, de som levde av hennes resurser på ett balanserat sätt.

Varför skulle man respektera moder jord och spara på hennes resurser, om man egentligen inte tillhör planeten? Man har tagit sig hit och man kan ta sig härifrån…


"Will those feet in modern times
Walk on soles made in China?
Will those feet in modern times
See the bright prosaic malls?
Will those feet in modern times
Recognise the heavy burden?
Will those feet in modern times
Pardon me for my sins?

Will those feet in modern times
Understand this world's affliction?
Recognise the righteous anger
Understand this world's addiction?

Are we blind - can we see?"

/Richard Ashcroft

Ground Hog Day nr 3

Vaknade kl 5:40 för tredje dagen i rad i dag. Känner att det börjar bli lite tråkigt det här, men vad fan...jag får iaf se lite dagsljus. Idag orkade jag mig ut på en långprommis till och med. Det artar sig, det här murmeldjurslivet.

Ooops!

Gjorde misstaget att råka lyssna på Young Gods album L'Eau Rouge alldeles nu...Eh, det var INTE my cup of tea, eller kanske... my glass of wine (ordlek som refererar till albumtiteln...d'oh). Kan bäst beskriva det som en mardrömsmix av Sigue Sigue Sputnik, Rammstein och Billy Idol. Skulle passa fint som soundtrack till Hell's Circus typ...om det fanns något som hette så, förutom livet här på planeten Tellus då.

Urrka...INTE bra...

Den blir det "pil-upp" delete på...

NWO, Big Brother och Hell's Circus

Undrar på vilket sätt det ingår i New World Order att ALLA människor, oberoende av var de bor på detta lilla klot, ska kolla på EXAKT SAMMA hjärndöda dokusåpor och tävlingar á la Idol 2008, Let's Dance, Stars on Ice, Big Brother, Paradise Hotel, Expedition Robinson etc... För folkfördumningen kan fan inte vara annat än en del i en djävulusisk global konspirationsteori.

...Och Face Book gör mig fan skraj.

Hjälp, jag vill härifrån...

Tell Rinin he's a dirt bag!

tisdag, november 11, 2008

Lost in Translation

Ibland är jag glad att jag ger saker en andra chans eftersom åsikter kan förändras beroende på situation och humör. Jag är väl en av de få som totalsågade filmen Lost in Translation när jag såg den för något år sen, fattade aldrig hypen. Tyckte att Sofia Coppola åkte freeride på farsans namn. Men så fel man kan ha. Det är en film som fordrar mitt stilla fokus och kräver att jag är avkopplad men ändå påkopplad. Sist jag såg den var jag visst inte det.

Fast nu när jag är stilla och energi och känslor är påkopplade ser jag den i ett helt annat ljus. Gud så vacker den är. Intelligent. Och nyskapande. Helt klart ett föredömligt exempel på när en kvinna gör film. Ja, ursäkta att jag drar in genus och könstillhörighet i detta men det går ju liksom inte riktigt att bortse från... det är en kvinnlig film. Filmens puls utgörs av en sublim närvaro av stämningar, atmosfärskiftningar och finstämda känslor och den gör anspråk på min uppmärksamhet på ett helt annat sätt än en tempodriven, actionspäckad amerikansk manlig film av mer traditionell typ.

Men den är också full av tysta statements om både den amerikanska och japanska samtida kulturen och utan att ett ord sägs så uppfattar jag de underliggande kommentarerna. Det är så tydligt, allt jag inte såg sist jag tittade på filmen.

I förgrunden står den outtalade samhörigheten mellan två så totalt olika människor. Mitt i främlingskap och ickekontakt finner de en en genuin kontakt till varandra.
De är liksom de enda två människorna som på riktigt kommunicerar med varandra genom hela filmen. De är lite vilsna i tiden, främlingar i världen. Amerikaner i Japan, en kultur som i sin utvecklingsiver anammat den västerländska populärkulturen med hull och hår så till den grad att de totalt tappat kontakten med sina egna rötter, sin egen kulturhistoria. Japanerna har fått västerländska nippran, amerikansk feber och disneymani så till den grad att de själva på något vis blivit främlingar i sitt eget land. De befinner sig mitt i en totalmanisk och "frånkopplad" applicering av en västerländsk populärkultur som de egentligen inte har någon historisk eller kulturell koppling till. Something gets lost in translation liksom. Det blir ett emotionellt gap, en kulturell klyfta. Alienation. De har blivit främlingar för sig själva. Har läst någonstans att den mest sökta frasen på Google i Japan är "Vad gör vi här?" (på planeten alltså). Inte undra på de är vilsna...Fan så sjuka konsekvenser det kan få att klistra på en urvattnad version av amerikansk kapitalistisk populärkultur på ett mångtusenårigt land med en genuin och uråldrig historia.

De yngre japanerna tar ju verkligen den amerikanska populärkulturen till sin spets på ett Aspbergerskt sätt också. De "utövar" den västerländska kulturen med samma detaljiver och mani som om det handlade om traditionella te-ceremonier eller andra kulturella ritualer. De stannar ju inte där heller precis, de har blivit ambitiösa. De tar liksom hela den ihåliga populärkulturcirkusen ett varv till. Karikerar den. För nu ska de vara först, värst och bisarrast också. Men undrar om de inte bedriver Hara Kiri på sig själva...

Nåja, det här senare jag skrivit om är ju bara en subtil hint av Sofia Coppola och absolut inte något centralt tema men ändå. Det var iaf några av de tankar som väcktes när jag såg den. Men den var fin och ändå väldigt politisk och existentiell mitt i alltihop.

Illustration av inlägg nedan




See what I mean: David Eugene Edwards+Steven Mackintosh=David Sandström ;)

Jesus etc... (ja låten heter så)

Någon som heter David som jag inte känner vänder min bana och jag gråter en liten skvätt... och längtar efter sånt som ännu inte hänt...



Hittade idag. Tack vare SVT's dokumentär ikväll om David Sandström. En sak leder ju till en annan. Intressant dokumentär på SVT---> Upptäckande av ännu en vacker trummis. Ja det är ju nåt med såna och mig. Helst om de är lite intellektuellt småexcentriska, självständigt tänkande, levandes i sin egen värld...lite så där halvgalna och en aning melankoliska så att jag kan känna igen mig... Men gaaah... sopar all subtilitet åt sidan nu. Den här killen är ju ba så snygg...skulle kunna bli kär, så lätt... bara så där. Han är ju en fantastisk blandning mellan två av mina andra favoritherrar också: Den amerikanske musikern och därtill nästvackraste mannen på jorden David Eugene Edwards (nästefter ettan Richard Ashcroft här nedanför då) frontman i 16 Horsepower och så den brittiska skådespelaren Steven Mackintosh som jag konskevent dreglat över i 15 år så fort jag sett honom på TV. Upptäckte honom i London Kills Me och Buddha of Suburbia när jag hade min Hanif Kureishi-period i mitten på 90-talet och sen har jag sett honom i en massa annat. Och det bara ÄR nåt med honom. Han är så cool.

Åh, vad härligt med hormoner... de har börjat spritta och sprudla mer än vanligt. Är det kanske vår i min värld nu? I så fall vet jag vem som satt igång det. Nej, inte David. Nåja hursomhelst, i tredje ledet---> ledde det till en skön upplevelse av en låt som i sin tur ledde till att jag faktiskt ---> fick lust att skriva och vilja publicera nåt offentligt igen. Eller så går det helt enkelt inte att härleda på det där anala viset. Låt oss kalla det "interwoven inspiration" istället. David Sandström, du är just nu min interterrestriella musa. Får jag vara din?

onsdag, oktober 29, 2008

lördag, oktober 11, 2008

Edited like Hell

Jag har nu tagit bort säkert en 20-30 inlägg som jag upplever som självutlämnande och har därmed ändrat på bloggens upplägg. Detta är inte längre en dödsföraktande kamikazeblogg. *proklamerar*

Världen är inte redo för offentlig soulsearching eftersom folk inte evolverats längre än till apstadiet. Så jag tar mitt förstånd till fånga och följer det allmänna mönstret. Tänker hädanefter följa massan och göra som majoriteten av folk och hålla fasaden, skriva för självupphöjande egosyften och måla upp mitt liv som perfekt och glamoröst.

Och ni som ännu inte är kapabla att fatta ironi och humor är bannlysta för gott. Ni kan pissa off NU!

onsdag, oktober 08, 2008

Enkelt konstaterande

Tillbaks från T. Skönt att få teckna sina konturer, få ett grepp om vem man är. Sätta ord, se mönster i alla motstridiga kaostankar och känslor. Alltid när jag går därifrån så känns det som jag upprättat en djupare kontakt med mig själv, fått en röst. Jag går därifrån stärkt trots allt det obehagliga vi pratar om. Jag får perspektiv. En blick ovanifrån eller från bredvid istället för att befinna sig mitt i kaoset gör på något konstigt sätt att jag centrerar mig, får en kärna. Att sätta ärliga ord på jobbiga och komplicerade saker i en trygg och ickefördömande miljö ger mig styrkan tillbaka. Känner att jag får stöd trots att jag blir ifrågasatt. Mitt perspektiv byts och jag mår bra av det. Jag växer, inifrån kärnan utåt.

onsdag, oktober 01, 2008

Cool kvinna

Åh, min nya idol - Fausta Marianovic! Har visst skrivit boken- "Sista kulan sparar jag åt grannen". Har inte ens läst boken men såg henne intervjuas på TV och blev bara såååå glad för den där visa, orubbliga kvinnokraften och hennes mod att följa sin egen röst. Vilken fantastisk kvinna som stod upp för förståndet, följde sin visdoms röst och vägrade ställa upp på det vidriga kriget i det forna Jugoslavien som startats av "gubbjävlar" (hennes egna ord) från de olika religiösa och politiska lägren. Vilken fin inspiration för ALLA, inte bara kvinnor. Härligt! Läs om boken och se henne här!

PUSS Fausta! (Coolt namn förresten. Jag vill adoptera dig som morsa, är det okej? Vi är lika både till utseende och värderingar så we could fool anyone. Det skulle iofs innebära att du fått mig när du var bara femton år gammal, men skitsamma, det är oviktigt med ålder. Men om du vill kan du få bli min storasyrra istället, hihi.)

tisdag, september 23, 2008

Tell Rinin I love him...

Energibalans nr 2

Sen har jag iakttagit den där manipulationsmetoden där någon med mild och moderligt nedlåtande ton hela tiden påpekar svagheter och får det att låta som om de säger något snällt också, haha. Det är den värsta sortens energitjuveri tror jag, fördolt och lömskt.

-"Ja men FÖR ATT VARA DU så var det ju duktigt att göra så."

-"Och ja det är ju OLIKT DIG att göra så, men det var bra gjort."

-"Vad modig du var som gjorde så då för så där BRUKAR du ju inte göra."

Om man någon gång i något svagt ögonblick litat på någon och sagt något självutlämnande så gjorde man det i förtroende och inte för att bli påmind hela tiden och få det uppkört i ansiktet i tid och otid. Det berättades som ett förtroende där och då. Och vi kan prata om det nästa gång JAG tar upp det, OM jag gör det. Och det lär man ju inte göra.

Så jävla lamt, så nedlåtande och så genomskinligt. Blir man verkligen större av sånt där? Kör du den metoden på mig så resulterar det i att jag tappar förtroendet och tycker du är en manipulerande kossa. Nå, växte du nåt av det? Funkade det för dig?

måndag, september 22, 2008

Att behålla energibalansen

Har gjort en liten iakttagelse...studerat folk lite i smyg.

Min slutsats: Om någon helt taget ur luften, utan ditt eget initiativ, påpekar någon av dina förmodade svagheter (som du visserligen kanske känner igen) så neka bara till det och ifrågasätt (bara för dig själv) varför den här personen för det på tal överhuvudtaget. Såg det göras och såg det smarta i det draget även om det just då kändes motsägelsefullt och insiktslöst att blåneka eftersom personen bekänt detta (för mig och inte för just den personen som påpekade) tidigare.

Det är en sak om du själv för någon av dina svaga punkter på tal och initierar ett samtal om dem då du behöver prata av dig och få feedback av någon du litar på men när någon tar upp det utan ditt eget initativ så är det inget annat än energitjuveri (om än omedvetet) och manipulation. Det finns faktiskt folk som satt sånt här i system för att de själva växer och tror att de hamnar på plus på energihierarkin. Du behöver inte göra dem medvetna om deras beteende, bara du själv är medveten om att du inte tänker ge bort dyrbar energi till någon som försöker växa på din bekostnad. Låt inte folk göra dig mindre.

Sen skulle jag för klarhetens skull vilja tillägga att man visst kan växa av att någon man känner väl påpekar ens kanske ibland omedvetna mönster. Om det görs av någon som känner en bra och som faktiskt kan se saker man själv har en blind fläck inför. Men det jag skrev om ovan handlade om något HELT annat.

Dagens djur *pling plong*

På promenad: Hejar på en snigel som försöker korsa den livsfarliga cykelvägen. Det är ett äventyr på liv och död för den stackarn. Han kan närsomhelst bli till snigelmos. Hör hur det prasslar i buskarna bakom mig till vänster. Jag vänder mig om och i slyn utanför en trädgård dyker ett rådjurshuvud blixtsnabbt upp och med ett vigt och lätt språng är han uppe på vägen. Lika snabbt försvinner han i grönskan på andra sidan.

Snacka kontraster. För en del går det snabbt, andra sniglar sig fram... det beror på ens natur och förutsättningar antar jag. Ser rådjuret ner på snigeln för hans långsamhet, nej. Avundas snigeln rådjuret hans snabbhet, nej. Det är helt enkelt bara så det är här i världen.

Snigelns budskap enligt Solöga: "Ta det lugnt, allt ordnar sig. Det reder ut sig själv. Just nu är allting bra. Din gåva är att känna förtröstan inför livet."

Rådjurets budskap enligt densamma: "Använd kärleken till att skapa Skönhet i ditt liv. Din gåva är att du äger själv den medicin som du söker - är själv medicinen som världen väntar på."

lördag, september 20, 2008

Frihet

Jag hade en känsla när jag precis hade vaknat upp ur narkosen då… en känsla av rent upplevande, ren vakenhet. Ett medvetande utan filter, tolkningar, tankar, förutsatta referensramar. Ett kristallklart, tomt sinne.

Jag har fått den känslan några gånger när jag precis vaknat upp efter att ha sovit…en gång vaknade jag upp till ett rent och filterlöst upplevande av fysisk beröring. Det var helt paradisiskt tills filtren satte in, jag började tycka, tänka, känna och känslan av direkt upplevelse försvann. Men innan jag riktigt vaknade till och blev medveten om vad som hände så hörde jag orden om och om igen i mitt huvud – immediate response, immediate response… utan att det var jag som tänkte dem.

Och sen… upplevandet av ögonblicket då filtren och avgränsningarna mellan mig och det som hände uppstod med sån illustrativ tydlighet. Sådan skarp kontrast, på bara några ögonblick… Från lycka till fångenskap på en sekund…

DET medvetandet, det där rena…DET skulle jag vilja uppleva jämt, varje dag, hela tiden, då vore man kanske upplyst. Eller skitsamma om man vore upplyst, man skulle vara LYCKLIG… Då funnes inga problem i världen. Ett rent och direkt varande utan saturniskt begränsande…

…Och nu i morse när jag överraskad vaknade upp till morgonradio - innan mitt medvetande riktigt väcktes och undrande vad för fantastiska ljudhallisar jag nu hade drabbats av – det som sades gick rakt in och var i direkt synk till mina nuvarande funderingar. Nu minns jag inte ens orden eller meningarna men det var så mitt i prick… Det handlade om medvetenhet och förändring och att jobba för det, att genomgå någon slags transformation...

Man kanske måste jobba för det, högst medvetet… det är väl där Merkurius kommer in…skaparen, magikern… Att skapa sin verklighet med medvetenhet…men jag är så långt borta från det, så långt borta… men jag BÖRJAR BLI medveten… men tänk så länge man kan gå omkring och lura sig själv om att saker och ting förhåller sig på ett visst sätt…

Jag måste göra en förändring i sinnet för att se en förändring i realiteten… och jag måste jobba för det. Insikter och inspiration i sig själva kommer inte ta mig någonstans… om jag nu vill någonstans och det vill jag ju, men jag vet inte vart, men jag vill HÄRIFRÅN… ifrån fångenskapen i mitt sinne... om det ens är möjligt...

söndag, september 14, 2008

Jag har ett val...eller?

Jag kan välja att skriva en finstämd dikt om den krispiga höstluften, de vackra röd-gul-orangefärgade löven, doften av de mogna hästkastanjerna...

Eller så kan jag välja att skriva hur livrädd jag är för ännu en lång vinter, det kommande mörkret, kylan, det grå, naturens död, konstant mulet väder, tryckande ångest, ytterligare en depression...

Eller så kan jag välja att uttrycka både och...även fast det ena väger tyngre...eller nåt. För ljuga kan jag väl inte göra, det måste ju ändå vara den värsta flykten.

onsdag, september 10, 2008

Encounter - Grävling

Jävla fittångest, blir bara värre och värre...

På väg hem från macken efter att ha inhandlat ett first-aid-kit innehållandes ett sexpack folköl och cigg (som om andnöd och bakfylla skulle hjälpa) råkade jag på herr (eller fru) Grävling som sprang precis så långt framför mig så jag hann bromsa.

Önskar jag hade den där boken som nån fröken Solöga skrivit om djur och dess betydelser, men i brist på insiktsfulla tolkningar av en encounter med en grävling så använder jag min egen fantasi. I min bok står det:

Grävling - Du har sån jävla spyångest och försöker fly från ditt avskräde till hjärna på alla sätt som går, helst skulle du vilja ta livet av dig.

***************************************************************

Alternativ tolkning på nätet av någon (som INTE har sin månjävel i skorpionen utan på någon mer behagfull placering, lyckans ost):

Grävling= Säg i från, stå på dig.
Ge utlopp för dina känslor.
Din gåva är att vara bestämd.


En till:

Grävlingen står för oberoende, framåtanda och organisation.

Tro inte att du står ensam och övergiven på livets resa.
Låt din sanna identitet visa sig och tillåt den kraftfulla person du är att visa sig. Se på dina medmänniskor utan tvång och krav och de kommer visa dig en helt ny värld!

The world will not end this week

Jamen klicka på länken då...rubriken alltså, d'oh ;)

torsdag, september 04, 2008

Heel on the Shovel



Äckligt, äckligt, äckligt bra (femhundra utropstecken). Hur fan är det möjligt att uppamma sådan passion i musiken? Och David Eugene Edwards texter är oljesvart poesi. Har aldrig hört en genuinare röst, helt sjukt vilken passion, vilken inlevelse. Han känner vartenda ord i djupet av sin själ. Det här är äkta musikkonst...blir knäpp vad bra det är. Så jävla glad jag fick se dem två ggr innan de upplöste gruppen - 16 Horsepower...vilka musikgudar! Jaja, jag håller mig i bordet så jag inte skjuter off ur sockorna like a firework ;)

onsdag, september 03, 2008

LIKE A LIFE GIVING SUN

You could become a great horseman

And help to free yourself and this world

Though only if you and prayer become sweet Lovers.

It is a naive man who thinks we are not engaged in a
fierce battle,

For I see and hear brave foot soldiers all around me
going mad,

Falling on the ground in excruciating pain,

You could become a victorious horseman

And carry your heart through this world like a life
giving sun,

Though only if you and God become sweet Lovers.

/Hafiz

Tob ve Ra

"In the astral, there exist temples of Light and temples of Darkness and where the Light shines more clearly, Darkness turns more dense. "

/Samael Aun Weor

English Headlines

Det verkar ha gått (engelska) troll i mina rubriker...

Donät aks me whajj...

För jag tänker fråga mig själv. Är jag smyganglofil? (D’oh! Har en fil kand i engelska d.v.s, - jag har läst engelsk litteratur, samhällskunskap, historia, grammatik etc flera år i sträck, detta förtjänar nästan ett utropstecken) Eller är jag bara duktigt hjärntvättad av den ”anglosaxiska”, numer kanske amerikanska medietornadon som härjat så länge jag funnits på planeten iaf. För låt oss erkänna, vänner: Vi i det här lilla hörnet av jorden är hårt ”ansatta” av den engelsktalande kulturen…

Närmare analys av ”ängelska” rubriker på min blogg (nä, jag har inget liv och jag är self-obsessed… so what?):

Renodlade engelska rubriker utan (medvetna) referenser:

Enough already
Long Time Short Distance
Soul Mate
Verve reunion – A Prayer Heard
Confessions of a Fake Yogini
Bliss
Batterist – a One and Two and Three
The Verve Trip part I– The Encounter
The Verve Trip part II– The Concert
The Verve Trip part III– The modest Approach of a Fan
Drumbeat
Guess who?
See you in Hell

Rubriker som är av mixad svengelsk natur:

Lost på djupa vatten
Energivampyr NO MORE
Powerpluto
Miss Beige
Work in Progress – till Peter
Yes - igen
Flashback (lite mer svårplacerat…är ju visserligen ett svenskt ord numer, men lånat från engelskan)

Rubriker som faktiskt är direktlånade från engelsk musik och litteratur:

Faith Matheny (dikt av Edgar Lee Masters)
Doors of Perception (mycket känd fras från en dikt av William Blake)
75 degrees (låttitel av Richard Ashcroft)
Bottom (namn på mina humorkungar)
Your Pain is but the Breaking of the Shell that Encloses your Understanding (Kahlil Gibran)
There is only Yes (fras tagen från filmen YES av Sally Potter)
Check The Meaning (Richard Ashcroft-låt)
Is there Life on Mars (David Bowie)
The Little Black Boy (dikt av William Blake)
Heaven and Hell (utdrag ur en text av W. Blake, tillika en album- och låttitel av Black Sabbath. Kan säkert göras femtiosjutton referensdragningar till här iofs…)
Nolla, Zero the Hero, the Fool (bestämde mig för att den inte passade in i den svengelska kategorin eftersom det var några refrenser till bl.a. en Sabbath-låt och till Tarot)
Slide Away (en Verve-låt)
Another Day in Paradise (okejrå, indirekt referens till en taskig Phil Collins-titel som jag gjorde högst ofrivilligt med totalt oflit)
Tonight (låt av Jarvis Cocker)
With a little Help from a Friend (visserligen en beatlesreferens men…)
Wasteland (dikt av T.S. Elliot)

Så…nu har jag motionerat hjärnan lite granna, gjort mig av med lite mental energi på ett helt meningslöst sätt som inte kommer gagna någon, som det verkar vara rätt normalt att göra här i världen. OCH…De gånger jag känner mig som ett kulturlöst, socialt avskalat, primitivt naturbarn i ingenmansland (händer typ jämt), en generaliserande pseudofilosof med rymdperspektiv (händer ofta), eller ett neurotiskt jävla knippe till känslomonster som består av en paranoid reptilhjärna (händer fairly often) så kan jag ju hänvisa tillbaka till detta och se vilken jävla arty farty pretto kulturnisse (med fantastisk förmåga till detaljanalys) jag egentligen är…

Haha, ba...

Generositet kan vara ett meddelande på nätet...

"scorpiomoon..*ler*... läser din nattsvarta blogg fortfarande... skrattar gott många gånger. andra vill jag bara krama dig [...] känns som det är något slags konstant mörker... men där i fjärran ser du ett ljus i bland som ger kraft åt hopp som lyser upp än mer och du ser alla detaljer i natten.. men aldrig blir det dag, känner igen mig i din blogg, ja faktiskt älskar jag den på många sätt..vet...låter kanske konstigt, men du är speciell[...]"

Är bloggen nattsvart? Trodde jag alternerade lite mellan svart och vitt åtminstone...och kanske hittade gråskalorna ibland. Men så långt har jag inte kommit alltså, haha. Där ser man.

Men fint skrivet iaf, P... generöst... Bara det att någon känner igen sig gör ju att man rycks upp ur isoleringen och känslan av avskurenhet. Där lös du upp mitt konstanta mörker ett ögonblick...tack.

tisdag, september 02, 2008

Wasteland

Nåja, täckt av min gamla mantel av sot och damm rider jag ensam vidare genom förödelsen på mitt bångstyriga, knotiga gamla bengetsåbäke till häst. Det enda jag ser är ett ödelagt katastrofområde, förstörelse. Ssssssvart så långt ögat kan urskilja. Medveten om att det INTE är jag som orsakat det, iaf inte med vilje. Men jag är inte Don Quiqote. Hans energi var oändlig. Min är obefintlig så jag orkar verkligen inte fäktas med några kvarnar. Då drar jag vidare med rak rygg och med den fullständiga vetskapen om att jag åtminstone är så pass schysst funtad att jag alltid respekterar människor så pass mycket att jag är ärlig, vad det än gäller.

Jaja, inget ont utan något gott. Jag har åtminstone påbörjat en målning, en ikonmålning. Eller nja, själva tekniken är ju inte ikonmåleri men motivet är inspirerat av ikonmotiv. Mycket passande egenterapi måste jag säga, att välja jungfru Maria som motiv där jag just nu befinner mig i min utbrända cyniska mentala miljö, jävla avfallsplats. Oskuld, kärlek, hopp. Betyder de orden något överhuvudtaget? Näe, uppenbarligen inte i det här ofruktbara ödelandet där folk envisas med att gräva huvudet i sanden eller att spränga sig själva och mig i bitar... men orden: hopp, oskuld, kärlek (och sex, höll jag på att skriva, haha)...njäe, känner inte innebörden i orden längre, men man kan utforska dem i bild...eller nåt...va?

See you in Hell

På affären står jag bakom ett par killar med identiska röda luvtröjor (fast med olika tryck) som de ser ut att ha inhandlat billigt på semester i Turkiet typ. På den enas rygg står det "See you in Hell!" Och jag får sån lust att knacka honom på axeln och utbrista:

-D'oooh! Vi ÄR redan i helvetet. Inte fattat det än? Pucko...


I helvetet ska man bli hel...eller man ska uppenbarligen åtminstone gå omkring och känna sig halv eller ofullständig eller som man är ett feltillverkat måndagsexemplar för att kanske därför väcka en önskan om att vilja bli hel eller fullkomlig... eller nåt...

Hur man ska bli hel i själen i ett kärlekslöst helvete är nog nöten som ska knäckas... Jag blir inte hel förrän jag finner kärleken, i mig själv... Men finna kärlek i kyla och avstängdhet går inte. Och hur genererar man värme och öppenhet där ingen kärlek finns? Ba dilemma ba liksom. Hur ska ägget värpas om hönan är död? *asg* Och hur ska hönan kläckas om ägget inte finns? Eller snarare hur ska ägget värpas om hönan är mördad och hur ska hönan kläckas om ägget är sönderstampat. För jag har väl känt kärlek förut? Eller? Minns faktiskt inte...minns inte nu hur det kändes i så fall.

Mmm, molekyl, hmm. Verkligen ingen molekylkänsla i det här läget, känner mig snarare som en enskild atom bland alla andra avskilda atomer, kluvna atomer... (haha, pun intended). Hur får man en atom att bli mer positivt laddad? Är det inte så att en negativt laddad atom drar till sig en positivt laddad? "Hey positively loaded guy, where are you?" Direktöversättning: "Hej, du tveklöst packade kille, var håller du hus?" Haha...

Nej, just nu fixar jag inte ens att träffa någon. Nä, fy fan...har liksom inget inre driv till relationer öht, vänskapliga eller romantiska. Hur ska man kunna ha det när man tycker alla där ute är idioter? Plus att den där livsnödvändiga funktionen som ska till i en förälskelse är kaputt, totalt ur funktion, den där man projicerar allt gott på varandra och upphöjer varann till skyarna, typ:

A: -Du är bäst!
B: -Nää, du är bäst!
JAG: Bläää, ni är puckade idioter båda två och ni kommer märka det om några månader... i bästa fall! I värsta fall kommer ni spendera värdefulla år på varann...

Det som är sunt i nuläget är ju iaf att jag är humoristisk about miseryhelvetet och faktiskt förstår att de grundläggande bitarna i mitt nuvarande livsdilemma ligger hos mig själv, till skillnad från en del andra dårar där ute...

Men jag börjar bli riktigt trött på att vara människa i det här kommunikationslösa helvetet. Genuin kommunikation finns inte. Spelar ingen roll hur tydlig man tror man är. Man kan ge sig fan på att folk missförstår ändå. I helvetet finns det bara människor som missförstår varandra genom sina invanda emotionella reaktionsmönster eller folk som är ute efter allt annat än kommunikation för att gagna sina egna intressen.

måndag, augusti 25, 2008

Draken slukar sin svans

Det känns faktiskt som om jag sväljer och slukar min svans hela tiden. Som om man ständigt gör samma insikter och processar samma saker om och om igen, i en evighetsloop, fast på ett högre och högre plan för varje gång kanske...

söndag, augusti 24, 2008

Ordspråk

"Ångest är det man har när livet händer"... inte menat att man ska ha det vid sidan av livet. Eller att man ska hoppa av livet när man har det, det är bara en naturlig del. Sen kan man jobba för balansen. Man MÅSTE jobba för balansen. Det mörka får ju inte heller ta över. Sen säger jag inte att man inte får ta time out från livets alla krav. Ibland måste man det bara, men det får ju inte bli ett permanent stadie...

Därför jag försöker yoga, gå kurser, promenera, träna och göra saker fast jag egentligen mår skit. Jag har insett att jag måste om jag ens ska komma i närheten av integration...balans. Men man måste nå botten först innan man kan ta sats mot botten och putta sig uppåt med tårna. Man måste känna att man riktigt drunknar först... sen kommer ljuset...eller åtminstone en antydning, eller nåt... så funkar det tror jag. Sen är det ju en annan sak att det är en lång, lång väg upp men bara det att man tagit ut rätt riktning är ju bra...

Det finns många sätt att uttrycka samma sak




"Twin Flames Balance, Reunion of both aspects of your soul at Zero Point"

Om man integrerar sig, integrerar både sitt mörker och sitt ljus, sitt yin och sitt yang så blir man ett med centret som förökar sig i den eviga fraktalen...du blir ett med Gud. Är det bara i mitt huvud som det här är så vackert och fantastiskt just nu?

Gud är inte bara ljus, Gud är både och som färdas i en evig fraktal...

Gud och "djävul" bildar en helhet...inget annat. Hur jävla fel svängde man inte i kristendomen när man upphöjde bara ljuset, det man kallade Gud...och djävulen fick "falla"...däri ligger alla jävla missförstånd. Inte undra på vi inte hittar till helheten...att vi alltid känner att det är fel på oss. Ständigt dåligt samvete bara för att vi är människor...

Ouroboros




"The alchemists, who in their own way knew more about the nature of the individuation process than we moderns do, expressed this paradox through the symbol of the ouroboros, the snake that eats its own tail. In the age-old image of the ouroboros lies the thought of devouring oneself and turning oneself into a circulatory process, for it was clear to the more astute alchemists that the prima materia of the art was man himself.

The ouroboros is a dramatic symbol for the integration and assimilation of the opposite, i.e. of the shadow. This 'feed-back' process is at the same time a symbol of immortality, since it is said of the ouroboros that he slays himself and brings himself to life, fertilizes himself and gives birth to himself. He symbolizes the One, who proceeds from the clash of opposites, and he therefore constitutes the secret of the prima materia which [...] unquestionably stems from man's unconscious'. (Carl Jung, Collected Works, Vol. 14 para.513)"

Om man tänker sig Ouroboros (om man ser det lite mer abstrakt som en spiral tvinnad av mörker och ljus) som en fraktal så kanske man börjar fatta vad universum är... eller hur universums väv ser ut...

I get the whole picture now...tror jag. Men oj, gör jag verkligen det...men då måste ju en integrerad gud vara intvinnad i en annan integrerad gud som i sin tur bildar en gud som bara är en halva av en större gud som måste möta sin motpart för att bilda en större Gud osv...haha. Nää, min hjärna är för liten för sånt här... men snacka om hjärngympa... och ett helt annat evighetstänk...för att inte tala om en helt annan syn på Gud och expansion... trodde jag fattade men vet inte om jag gör det riktigt...

Jag måste vara helt retarded som funderar på sånt här vid 37 års ålder, eller var det fler än jag som inte hajade Black Sabbath's "Spiral Architect" när man var tonåring...haha.

onsdag, augusti 20, 2008

Leka, leka, leka

Tillbaks från terapiande. Börjar känna att det ger nåt det här. Känner mig lite klokare för varje gång. Dagens slutsats: Allt är inte på blodigt allvar, allt är inte på liv och död. Jag måste lära mig leka mer, ha kul. Fan inte undra på man är fobiskt rädd för livet om allt utspelar sig på en jävla tjurfäktararena där blod ska utgjutas och offer krävas. Jag var säkert en känslokall matador i mitt förra liv och det här är karmas ironiska sätt att hämnas på mig, att låta mig återfödas som en evinnerligt orolig oxe. Ständigt rädd för det där sista dödande utfallet...ständigt ett offer för andras handlingar och destruktiva kraft. Men... nu är det faktiskt så att jag inte är ett offer om jag inte själv sätter mig i offrets roll. Jag har all kraft att skydda mig själv. Om det nu ens skulle behövas.

Sen börjar jag bli på det klara med att det inte ska ligga på mitt samvete att jag inte känner förtroende för folk som inte ens försökt vara förtroliga...faktiskt inte så konstigt.

Gud vad det är skönt att få komma upp och andas lite luft, vill inte hamna i mörka hålet igen. Lighten upp snälla jag...

Förresten: "Bajsa inte i sandlådan om du vill leka där igen" är ett bra motto som alla borde ta till sig.

måndag, augusti 18, 2008

Another day in paradise

Konstig dag. Vakna, upp och hoppa. Cykeltur över hela stan. Hard core magdans med myntskramlande höftskynke. Cykeltur över hela stan tillbaka. Sen vara tröstpris åt någon som känner sig sviken av någon annan, men inte vill berätta. Någon ligger och sover på mitt sovrumsgolv. Jag dricker upp någons sprit och klurar på vad fan som hände. Längtar efter cigg. Men det är väl livet… Another day in paradise. Och jag vet inte ens vad jag känner. Nästan lite skönt. Måste man känna så jävla mycket jämt.

Whatever...

lördag, augusti 16, 2008

Tonight

Jag såg den...månförmörkelsen...


And someone's getting born
And someone's getting killed
Somebody falls in love
Somebody falls from a window-sill
But you, you just sit tight
Hiding out from life
And you cannot set the world to rights
But you could stop being wrong

Tonight...

/Jarvis Cocker

fredag, augusti 15, 2008

Guess who?

Blev liiite smått besviken när jag hörde singeln Love is Noise första gången. Tyckte McCabes sublima gitarr försvann och drunknade bakom den där hit-makar-loopen som är genomgående i hela låten. Men efter ett par lyssningar så har den faktiskt växt som fan i mina öron. Nu bara älskar jag den. Och så är det faktiskt så att efter att ha hört prover på resten av albumet så kan jag förlåta dem för att de faktiskt vill sälja (med en hitsingel som lockbete) och för att de varit trogna sig själva och sitt sound på resten av låtarna. Ser verkligen fram emot att få höra hela albumet nu, kan inte vänta! :)

...Och hittills har jag bara stött på ett band som med musik kan illustrera hur det låter när skira moln rör sig i skyarna, eller när regntunga molnmassor skingrar sig för att ge plats åt solens efterlängtade, genomträngande ljusstrålar...de är de enda som får min själ att vilja flyga där uppe.

Ute 25 augusti!

måndag, augusti 11, 2008

With a little help from a friend

Jag står vid en tröskel nu, det är så tydligt. Min känsla av min inre process synkar med det som sker i det yttre. Så jag vet att det är rätt, att det är dags. Dags att ta sig över en tröskel...Jag är rädd men jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag inte tar chansen till förändring. Förändringens vindar som jag suttit och väntat på och suktat efter i något år nu, nu verkar det komma av sig självt. Tog ett steg och testade marken och möttes av en utsträckt hand. Det vore galenskap att inte ta den.

Så, okej då. Jag hoppar :)

söndag, augusti 10, 2008

Uppgörelser

Den här tiden från nymånen för en vecka sen till fullmånen kommande lördag ska visst vara en tid av uppgörelser. Ja, det kan väl jag skriva under på så här långt.

Sure, bring it on - I will stand my ground. Men kom ihåg vem det var som attackerade först. Det har fan i mig aldrig varit jag.

"Den som hjälper dig krama din egen skugga är din bästa vän, men så länge du inte kramat den är hon din fiende". /Jag

söndag, augusti 03, 2008

YES... igen

Nu har jag äntligen sett hela filmen YES, regisserad av Sally Potter. Hon är en poet och en alkemist. Alltså på riktigt. Vem annars skulle kunna väva in alkemistisk symbolik på det där underbart poetiska viset och dessutom få det att låta vackert när hon låter karaktärerna prata om kabbalistisk numerologi på vers. Och alltid de där kontrasterna. Svart...vitt. Så sjukt vackert...ryser. Mitt manliga sällskap var dock inte lika såld på Sally, haha. Han gillade iofs hennes film Orlando bättre. Den är ju också fantastisk, men på ett annorlunda sätt.

Svart, vitt. Ett...två. There is only yes. Noll finns inte, inte heller ett nej.

Och gissa vad huvudkaraktären hade för yrke: Molekylärbiolog. Tihi...Och igår ramlade jag in på en sida där det stod om testosteronmolekylen. Mycket molekyler nu. Jag tänker att man är sammanbunden till sina nära, kära och bekanta på det viset. Man utgör en mänsklig molekyl...osynliga band.

onsdag, juli 30, 2008

Molekyl

Dagens synkrona ord: Molekyl. Behövde ordet till mitt förra inlägg, letade mig fördärvad efter det i alla mörka skrymslen i hjärnans språkcentra men fann det ej. Försökte t.o.m. söka upp det på google på olika associationsord men nej, hittade intet. Det var som totalt raderat från jordens yta och mitt minne. Sen hamnar jag på denna sidan helt av en slump, eller när jag söker på det galaktiska centret rättare sagt och vad hittar jag där: Jo, ordet som narrades med mig och mitt minne, i ett inlägg som dessutom handlar om synkronicitet kring just ordet molekyl. Cool.

Andetag

Det enda forskarna/astronomerna inte riktigt har knäckt i frågan om Big Bang-teorin är det här med massan. Om Big Bang uppstod ur intet, var kommer då massan/materien ifrån…

Tänk om det var så att massan var ”Gud” och Gud sprängde sig själv i miljarder biljarders bitar för att skapa universum… ”Han” offrade, sprängde eller ”korsfäste” sig själv (korset är ju trots allt en symbol för våra tredimensionella rumstid: höjd, bredd, tid) så att de fysiska dimensionerna kunde uppstå och för att skapa nya kombinationer av materian och sig själv. Han sprängde sig själv till elementarpartiklar och atomer, [som bildade molekyler], som bildade kemiska ämnen som bildade mineraler, växter, bakterier, virus, djur, människor, vår jord, vårt solsystem, vår lilla galax bland 150 miljarder andra galaxer som utgör universum. Vi består i sådana fall av Gud…lite coolt att tänka så. Vi och hela världen består av gudspartiklar. Vi är gudspartiklar…

Eller så är Big Bang kanske ett Guds andetag, en utandning… eftersom forskarna också har en teori om att Big Bang sker med jämna mellanrum. Först en explosion som en utandning sedan när den utåtgående energin från explosionen tar slut och universum slutar expandera så faller allting inåt mot sig självt igen som en inandning, sen är det dags för ett nytt Big Bang… en utandning igen…och nya kombinationer av materia och liv… Ett andetag utsträckt över miljarder, triljarder år…

…Nåja, bara lite onödigt metafysiskt flumfilosoferande…

Det enda vi med säkerhet vet är att vi inte vet ett skit. Det enda vi kan ha är teorier… men det är häftigt att tänka sig lite i nya banor, eller nygamla i det här fallet kanske. Det brukar ju faktiskt sägas att vi alla är delar av Gud.

tisdag, juli 22, 2008

Kvinnlighet och patriarkatet - del 2

Patriarkatet

”Patriarkatet… Tjaa du, var ska man börja. Vi kan börja för länge länge sedan då kvinnliga principen var jämbördig med den manliga. I den förbibliska mytologin var det gott om kvinnliga gudinnor, hjältinnor och arketyper som hade samma värde och relevans som de manliga arketyperna. Dessa fick stryka på foten då en massa makthungriga kristna religionsmän på konciliemötet i Nicaea år 325 e.kr. sammanställde gamla symboliska myter, äldre texter och annat historiskt eller mindre historiskt material till något som vi känner som bibeln idag. Skapelsehistorien i gamla testamentet som då faktiskt bygger på gamla myter med en helt symbolisk och metafysisk innebörd skrevs om så det gynnade den egna politiska agendan (kyrkan blev högst politisk och hade stor makt) och den kvinnliga principen, Eva, gjordes en gång för alla till syndabocken, hon som föranledde syndafallet. Sedan dess har det hetat: ”kvinnan ska tiga i församlingen”, vilket faktiskt har följt oss in i våra dagar. Om du tänker efter finns det inte många bra kvinnliga förebilder i modern, efterbiblisk tid. Och de kvinnliga förebilder vi får hålla till godo med idag är tragiska och totalt maktlösa våp som Anna Nicole Smith, Marilyn Monroe osv…

Bibeln, kristendomen och prästerskapet som präglat vår närliggande historia i stora mått har i hög grad medvetet byggt upp ett högst påtagligt patriarkat där man systematiskt förnekat kvinnors rätt och kvinnors frihet. Faktum är att kvinnor inte fick rösträtt förrän i början på förra århundradet, de hade inte rätt att ärva sina föräldrar, inte rätt att skriva in sig på högre läroverk osv. Så jag förstår faktiskt inte hur man kan förneka att ett patriarkat finns och har funnits. Än i vår dag släpps inte kvinnor in i styrelser, vi har inte lika lön för lika jobb etc…för att inte tala om det förtryck jag nämnde tidigare i form av medias skönhets- och sexhjärntvätt. Patriarkatets efterverkningar lever i allra högsta grad kvar i vårt moderna samhälle. Historisk prägling under millennier tvättas inte bort över en natt.

Något av det här belyses i Dan Brownes Da Vinci-koden faktiskt. Förutom att det är en spännande deckare så är det en väldigt intressant och lärorik bok som tar fram något som många är blinda för: det historiska och bibliska förtrycket av de kvinnliga principerna bl.a… Det är verkligen en bok som varje man (och kvinna) borde läsa. Rekommenderas starkt!

Vidare: I den gamla mytologin fanns det en flora av massor med olika kvinnliga arketyper: t.ex. jägaren/krigarinnan Diana som symboliserade den kvinnliga kraften, målmedvetenheten och rätten att stå upp för sig själv, den kloka och klarsynta ugglegudinnan, helaren som hjälpte i fysiska och psykologiska frågor, fruktbarhetsgudinnan, underjordiska gudinnor som stod för djuppsykologi och det omedvetna, kärleksgudinnor och kvinnor som ägde sin egen sexualitet som hade sin egen sexualitet på sina egna villkor etc. I våra dagar kan jag endast se ett fåtal kvinnliga arketyper och det är typ modern, häxan, den sköna och den prostituerade. Och i media är det i stort sett den prostituerade (utvik, porr, kroppsexploatering, sälja sig för pengar eller bekräftelse) och den sköna Venus (mode, skönhetsideal) som är representerad. Andra kvinnobilder får man leta sig fördärvad för att skönja någonstans. Kvinnor och synen på oss har förminskats till den grad att den enda bekräftelsen vi får i princip är den som baseras på graden av snygghet och sexighet. Var är de kloka, de magiska, de transformerande krafterna, de högre kvinnobilderna? De fanns faktiskt en gång i tiden, tro det eller ej. Och visst, jag kan tycka att det inte bara berör kvinnor i det här fallet. Mansbilderna är inte heller särskilt många. De flesta män försöker leva upp till något slags machoideal och man ska helst plöja sig igenom allt som någon jävla actionman, lyda order utan att tänka själv, utan att ifrågasätta, vara mottaglig eller lyssna till sitt inre och sina känslor.

Och vi kvinnor äger inte ens vår egen sexualitet för vi ska leva upp till en utifrån pådyvlad artificiell bild (porren och sexindustrin) som baseras på männens preferenser, inte kvinnornas egna. Och visst, där är männen också offer eftersom de präglas mest av alla av porrens stereotyper eftersom de är de största porrkonsumenterna, och det sväljs och med hull och hår utan någon som helst kritik mot vem det är som sänder ut bilderna eller vad det baseras på: pengar, inte verklig kvinnlig sexualitet. Men jag skulle vilja se en mer kritisk inställning inte bara till porren, utan ALLT vi matas med och tar för givet. Vi lever i ett sjukt sjukt samhälle och det sjukaste är att de flesta är helt blinda, kvinnor som män…det är sorgligt.

Och okej, nu generaliserar och hårddrar jag det hela naturligtvis, men bara så jag ska kunna framföra poängen liksom. Jag har inte alls svårt att se dessa mönster: Grejen är att kvinnor uppfostras (med starkt mediatryck) till att se varandra som potentiella rivaler och motståndare istället för att förenas i systerskap. Den ständiga sex- och skönhetshysterin gör att målet för kvinnor blir att hela tiden överträffa varandra i att behaga männen. Och självklart gynnar detta männen, vore naivt att säga något annat. Visst är det väl så att männen som grupp tjänar på att kvinnor som grupp reduceras till kött, att hennes skapande energier binds upp av ouppnåeliga skönhetsideal att leva upp till och att hon uppfostras till en mansbehagare? Man får lydiga kvinnor som dessutom är en ögonfröjd och som bonus får man lättillgängligt ”vått guld” eftersom det för kvinnan är det enda sättet att få djupare bekräftelse på. Och de som är fula och inte kan leva upp till skönhetshysterin och utseendekraven till att börja med, de som skulle kunnat ägna sig åt mer åt intellektuella bryderier eller samhällsförbättring de förklaras värdelösa, blir osynliga och har överhuvudtaget inget existensberättigande och deras ord ogiltigförklaras har därmed ingen tyngd. Och ja, männen som grupp gynnas då eftersom de på så vis kan fortsätta arbeta för sina egna intressen utan att bli ifrågasatta av den andra halvan av befolkningen som faktiskt skulle kunna haft intressen som strider mot männens egna. Enkel matematik… Genom att sprida vissa värderingar och normer genom kultur, politik och media kan man så lätt ta makten ifrån 50% av jordens befolkning. Menar inte att det är något som några män sitter och tänker ut på hemliga möten, det är väl mer så att patriarkatets vedertagna tänkesätt och oifrågasatta normer lever vidare idag på detta sätt. Vi föds helt enkelt in i det och har svårt att se det utifrån för att det är så det alltid varit.”

Kvinnlighet och patriarkatet - Del 1

Har dragits in i en diskussion om kvinnlighet, dolt kvinnoförtryck, porr och patriarkatets existens/icke-existens med en ny bekantskap på en nätcommunity. Upptäckte att jag hade mycket tankar, känslor och åsikter om detta och jag tycker det kan vara värt att publicera det här eftersom det så tydligt uttrycker vad jag tycker. Publicerar det som det är rakt upp och ner utan att redigera så ifall det verkar vara märkliga referenser till något som inte finns med i texten så är det referenser till tidigare delar av diskussionen som inte är publicerade:

Kvinnliga egenskaper, vad är det?

"Något som är riktigt sjukt är att 99% av befolkningen här på jorden inte VET vad genuint kvinnliga egenskaper är, inte ens kvinnorna själva. Det är ett outforskat område eftersom kvinnor under historiens gång inte fått ta plats och utvecklas på sina egna villkor. Har de tagit offentlig plats i samhället har de gjort det på männens villkor: genom att antingen själv bli som en man, försöka anamma manliga egenskaper och smälta in i hierarkierna eller tvärtom inta våpets behagande ställning, som är UNDERSTÄLLD mannen (varför skulle man annars försöka behaga?) för att accepteras den vägen. Till skillnad från många tjejer så tycker jag inte man har någon makt som sexobjekt eller våp. Bara genom att bli ett och att ständigt försöka behaga, attrahera, bli omtyckt för sitt kött så har man sagt ifrån sig självbestämmanderätten. Kvinnors energier fångas upp och begränsas av skönhets- och sexindustrin. Så sjukt mycket kvinnlig skapande energi går åt till att försöka se bra ut och behaga och hela tiden finnas till för ANDRA. Hela tiden behaga, behaga, behaga. Och gud nåde dig om du inte blir godkänd av en man - då har du inte ens existensberättigande. Och nej, jag säger inte att det är männen som förtrycker utan det är vad samhället (som visserligen fortfarande har starkt patriarkala strukturer), media, och den kommersiella marknaden som ständigt matar oss med onaturliga ideal om vad vi ska vara och vilka ytliga ouppnåeliga mål vi ska uppnå.

Nej, porrindustrin, media och samhället i stort kanske inte har ETT gemensamt, outtalat, dolt ”budskap” men det går inte att bortse från alla små outtalade signaler som vi matas med dagligen av media, familj och samhälle och de pekar ALLA åt samma håll. Var snygg, smal, sexig och framförallt BEHAGA, hela jävla tiden. Det är det enda som betyder nåt för oss som kvinnor, det matas vi med från barnsben. Believe me, i know. Jag är tjej ;) jag är uppvuxen med skiten…skillnaden är att jag aldrig varit bekväm i det och att fjällen till slut fallit från ögonen. Jag ser tyvärr klart det jag hade velat slippa se.

Så…vad som är kvinnliga egenskaper bör definieras om och om igen, i FRIHET. Utan att man ska bli förminskad av samhället sjuka skönhetsideal och förutfattade meningar om vad kvinnlighet är. Jag tror att det i de kvinnliga egenskaperna ingår en mottagaglighet för högre energier, ett allmänt intresse för relationspsykologi, en djup sensualitet och fantastisk visdom. Kvinnor har bara att fortsätta söka genuin ”kvinnlighet” och fortsätta utvidga den snäva bas vi hittills fått stå på. Det behövs fler kvinnliga pionjärer på våra egna domäner. Men jag tror absolut att kvinnans domäner är mer på de ”mjuka” områdena än på strikt vetenskapliga, logiskt styrda områden. Och dessa mjukare värden värderas inte lika högt som hårdare, mer manliga värden. Och nej, jag menar inte att kvinnor inte är logiska, jag menar bara att vi inte verkar ha exakt samma intresseområden vad gäller typ fysik och teknik och liknande, och då pratar vi förstås generellt. Undantag finns alltid på individnivå. Det kan låta flummigt, men det skiter jag i, jag tror vad jag tror och försöker att inte låta mig begränsas av inskränkt fyrkantighet. Jag fascineras av esoterik, astrologi, symbol- mytologi- och arketypvärlden t.ex. och även om inget av det är vetenskapligt (vetenskapliga belägg är inte ens viktigt i mitt perspektiv) så besitter det en djup djup visdom som byggts på i millennier. Det VET jag för det känner jag och det ser jag i att dessa världar speglar mina egna iakttagelser av världen, men säg det till en inskränkt naturvetare som måste mäta och ha bevis på allt.

Jadu, förstår dina kvinnliga kolleger till viss del: det är svårt att förklara saker och ting ur ett kvinnligt perspektiv eftersom vi i samhället faktiskt för det mesta har ett manligt perspektiv på saker och ting, även de flesta kvinnor intar ett manligt perspektiv. Bara genom att t.ex. spela sexobjekt har man accepterat det manliga perspektivet… så när man ska förklara så måste man vända upp och ner på vedertagna normer och det vi tar för självklart, svårt att kunna vara så klarsynt och att sedan kunna vidareförmedla det i ord till en man som aldrig behövt ifrågasätta sitt manliga perspektiv…faktiskt. Dessutom så blir man också som tjej som försöker ta upp sånt här DIREKT motarbetad för de flesta män har utvecklat någon sorts allergi till allt som har med feminism att göra. Det har hänt mer än en gång att man inte ens lyssnar på enskilda argument utan bara ser ett rött skynke: ”ALLT ÄR MÄNNENS FEL, du är en skitstövel!” det är typ allt vad många män verkar urskilja istället för att faktiskt lyssna på vad man har att säga…tyvärr. Feminism handlar om jämlikhet mellan könen och är inte bara för kvinnor. Varje man/kille med vettiga värderingar borde själv anamma feminismens grundtankar: Vi är lika mycket värda, trots olikheter. Och inget kön är underordnat det andra. ENKELT egentligen. Sen vore det idealiska naturligtvis om dessa tankesätt kunde täcka även klass och etnicitet, det är inte bara jämlikhet mellan könen som borde eftersträvas. Allt detta är liksom självklart i min värld iaf…"