Jag förstår inte varför han hänger sig kvar

Jag förstår inte varför han dröjer sig kvar, hänger sig fast, klistrar sig på. Det måste vara runt sju år sen han gick bort nu. Drunknade. Bortförd av starka undervattensströmmar i Indiska Oceanen. Hans död låter som en saga, men det är också det enda som gör det, låter som en saga. Jag slår bort allt det som är han med en känsla av äckel och kraftig vilja att förtränga, som jag alltid gjort. Vill inte tillbaks till den geggiga sörjan, skulden som han lade på en, de klibbiga banden han försökte upprätthålla. Minnena jag har av honom är alltigenom osympatiska, lika påträngande som han själv var, efterhängsen, omöjlig att skaka av sig. En smetig, klistrig gegga. Äckliga.

Men han hänger sig fortfarande kvar. I drömmarna kommer han fortfarande, åter och åter igen och lurar in mig i en vidrig relation som jag inte vill vara i, men jag ger till slut med mig för hans vilja är för stark. Hans metoder för fula. Jag har inget att sätta emot. Varför kan jag inte anamma alla mina krafter och kämpa mig ur det?

Jag var nitton, han var fyrtio. Jag sökte efter trygghet och kärlek, kanske en fadersfigur, någon jag kunde växa med, någon som kunde skydda mig. Han sökte någon att dominera för att själv bli större, någon att leka, spela och driva med för att slippa möta sin egen litenhet och ångest. Jag var naiv och ovetande, han var missbrukare och manipulativ. Funkade det inte med små medel så drog han sig inte för att använda tvång och våld.

Det förföljer mig fortfarande. Minnen av hans trasiga hesa röst när han står utanför porten och skriker och härjar, slår sönder glasrutan i porten när jag inte öppnar och hur han sen somnar utanför på gräsmattan. Minnen av att jag i ren desperation stoppar bomull i dörrklockan när han står utanför min dörr och ringer på, oavbrutet. Han står där obevekligt, ringer, bankar och skriker under lika lång tid som andra spenderar på arbetet. Minnen av polisen som, efter att grannarna ringt polisen efter en misshandel, råder mig att lämna honom om jag inte vill lämna min lägenhet för gott i en svart liksäck. Missbruket, alkoholen, amfetaminet. Hur han sträckte sina klistriga tentakler ända till folkhögskolan jag såg som min enda fristad, hur han förgiftade även den platsen. Hur han hotade med att berätta om mina hemligheter för första bästa som svarade i telefonen i studentkorridoren om jag inte kom till telefonen nästa gång han ringde. Hur han kom dit, sålde knark, skrek och misshandlade och gjorde min situation ohållbar. Allt jag kände var skam och skuld. Och nu i efterhand känner jag besvikenhet och bitterhet mot människor som såg men vägrade se. Ingen brydde sig. Jag minns hans äckliga efterhängsna brev som följde mig ända till England. Englandsvistelsen som faktiskt blev min räddning. Då jag kom tillbaka efter otaliga månader hade han äntligen gett upp sina försök. Men en gång följde han efter min kompis hem till mig, tog på så vis reda på var jag bodde och ringde sen upp och ville ses, men jag sade att jag inte ville träffa honom, aldrig mer. Han gav till slut upp. Efter fyra års helvete.

Men inget av det jag fick uppleva såg människor runt omkring honom. De som kände honom på stan som den excentriska konstnären. De såg en bombastisk karaktär, ett kraftfullt uttryck, en bohemisk färgklick. Jag fick på nära håll se lögnerna han försökte upprätthålla, den nakna och fula verkligheten bakom dem. Det enda jag kan urskilja nu i efterhand är en väldigt liten, snål och rädd själ som satt fast, som var fängslad i sin egen skapelse. Oförmögen att känna kärlek. Fast i sina egna begränsningar, sin egen känsla av värdelöshet. Men då såg jag bara illvilja, elakhet, förnedring, förtryck, dominans. Jag var liten och hjälplös, ett tyst offer. Men jag hade ingen annan, jag visste inget annat. Mönstret av misshandel hade jag med mig från föräldrahemmet.

Jag kan faktiskt inte se något som helst positivt med den tiden. Kan inte se en enda positiv sak som han lämnat efter sig. Kanske att jag blivit luttrad, ser igenom folk och inte längre låter mig manipuleras. Eller så har jag bara slutligen mist tilltron till människor, blivit misstänksam och bitter. Sviken av människor och besviken på mänskligheten. Ingen har egentligen upprättat min tro på människor efter det. Så länge varje bekännelse, varje erkänd smärta, varje bikt i litenhet möts av andra människors likgiltighet, skadeglada gliranden, dolda flin och belåtenhet över sin egen fullkomlighet och lycka så kan inget upprätta min tro på människor. Jag har sett det där flinet hos mina egna och det gör ont. Där det inte finns medkänsla finns ingen mänsklighet. Alla har svikit mig, alltid. Och jag har inte riktigt än bevisat för mig själv att jag själv inte kommer att göra det.

Nu i efterhand kan jag se den psykologiska dynamiken bakom hans handlade, hur desperat han själv var, hur dåligt han mådde. Samma med mamma, jag kan nu tydligt se förtvivlan, smärtan och ångesten som drev på destruktiviteten. Man måste må kraftigt dåligt för att det ska gå så långt att man ger sig på sitt eget barn. Kanske kan man förlåta då, när man kan se det där, för sin egen skull. För att inte förgifta sig själv och drunkna i sin egen sorg och bitterhet. För att inte för alltid vara vilsen i desillusion.

Det har gått femton år och det här är första gången jag kunnat skriva om det. Jag har aldrig ens pratat om det med någon. Ingen har frågat, fastän det fanns de som såg.

Det är sjukt och jag vet inte varför, men i en kakburk i skåpet ovanför skafferiet förvarar jag fortfarande hans otäcka brev där han slår med ena handen och smeker med andra. Kanske har jag kvar dem för att kunna bevisa för andra att den sidan de inte såg fanns där i sin fulla verklighet för mig. Jag har länge tänkt på att bränna dem, att göra mig av med minnet, svärtan, tyngden. Men jag vill ha de kvar, kanske som bevis ifall någon skulle betvivla sanningen i det hela. Men det har gått femton år nu. Vem skulle ifrågasätta? Vem orkar ens bry sig? Ingen brydde sig då och ingen bryr sig nu. Kanske är det dags att bränna och förlåta, kliva ur offerrollen och ta kraften i egna händer. Kanske kan han då lämna mig i fred om natten.

Vonnegut del II

För några dagar sedan läste jag en artikel i DN där artikelförfattaren (förmodligen pga olikheter i bakgrund och politiska läger och inget annat) kallar Vonnegut och hans gärningar för naiva. Och nu när jag letade upp samma artikel så hittar jag inte det där stycket med naivförklaringen.

Men… Jag undrar sa flundran vem det är som är naiv: mannen som sett ett världskrig på nära håll, varit krigsfånge i fiendeland, skrivit otaliga romaner, noveller, pjäser, uppsatser, artiklar, böcker och som verkat och utfört sin livsgärning som självständig tänkare och nationskritiker i ett maktfullkomligt land som USA under sina åtta långa decennium i livet, eller en bortskämd och gravt oinformerad journalist född med silversked i mun i lilleputtlandet Sverige? Hade hon ens läst EN bok av Vonnegut innan hon uttalade sig? Men tydligen var hon inte så naiv så hon lät det stå kvar. Det finns hopp för mediavärlden. Eller?

Till alla skeptiker

Om man inte vill förstå eller acceptera begreppet synkronicitet för att man tolkar det som primitivt ”magiskt tänkande”, i motsats till en modern, icke-holistisk, själlös, mekanisk och vetenskaplig människo- och världssyn, så hoppas jag verkligen att det minsta man kan göra är att åtminstone försöka att sträcka sin intellektuella kapacitet till att innefatta en förståelse för dessa mycket grundläggande påståenden:

Att t.ex. lägga tarot, utöva astrologi, tolka drömmar, att se tecken i tillvaron eller att se livets möten och sammanträffanden som menade - att tänka magiskt om man så vill, är ett väldigt naturligt sätt för människan att göra sin tillvaro meningsfull. Jag skulle vilja påstå att det är en djup instinkt och ett starkt behov att knyta det ena till det andra för att skapa ordning i kaos och för att medvetandegöra sig själv om sig själv och omvärlden. Alla hänfaller åt detta magiska tänkande, även de mest vetenskapligt hängivna intellekten. Vem har inte varit med om att tänka på en viss person sekunden innan denne ringer, vem har inte varit med om att efter att något aktualiserats i ens liv så stöter man på denna företeelse eller sak gång efter annan? Och om någon säger att de aldrig tänkt i liknande banor så misstänker jag helt enkelt att personen ifråga har väldigt omedvetna sidor hos sig själv eller att han/hon förnekar dessa sidor för att den anser dem vara av ondo eller av mindre värde på något vis. Men utan denna vår förmåga att knyta ihop ett och annat så skulle vi inte kunna se helheter och mönster. Utan denna mentala och själsliga ”funktion” skulle vår värld bli ganska fragmentarisk, fyrkantig och kanske rentav meningslös. Att ha en viss inbyggd skepsis är absolut sunt men att se ner på liknande saker och stämpla andra som idioter visar bara att man själv inte kan se klart, att man vägrar att integrera högst naturliga delar av sin mänskliga natur; och det är bara så urbota dumt och inskränkt.

Om min fördjupning i t.ex. tarot, alkemi eller astrologi ger mig svar på allt från livssituationsfrågor till existentiella spörsmål, vem finner det vettigt att klanka ner på det? Om jag känner mig hjälpt och får kontakt med min inre visdom som återspeglas av korten eller i stjärnorna, vem har rätten att ifrågasätta det? Förmodligen bara en inskränkt buffel som inte vill fatta att det jag ser i korten eller stjärnorna är en återspegling av psykologiska arketyper och urbilder som finns i alla människor och att de arketyperna jag möter i en tarotläggning eller astrologitolkning endast hjälper mig att medvetandegöra min egen livssituation, mina egna (eller andras) psykologiska mönster för att kunna leva mer medvetet och meningsfullt, för att få problem bekräftade, för att få klarsynen till att bearbeta dem och i bästa fall kraften att överkomma dem. Jag ser det jag ser i en läggning/tolkning för att det speglar vad som redan finns i mitt undermedvetna (annars skulle jag inte se det!) och det enda jag gör är att jag tar fram det i medvetandet, aktualiserar problemen i tanken och analyserar beståndsdelarna till problemen och hur de hänger ihop. Att ägna sig åt vad vissa skulle kalla för ”magiskt tänkande” är inget annat än första steget i någon sorts själslig egenterapi: att medvetandegöra sig.

Att man ser en djupare mening med tillvaron, sitt liv och de människor man möter tillför enligt min mening tillvaron ett större djup och fler dimensioner. Och om man sen tillför någon sorts övernaturlig faktor, en okänd influens utifrån eller om man pratar om det kollektiva omedvetna eller vad man nu vill kalla det, faktor X kanske; ja, det är egentligen inte viktigt eller nödvändigt. Jag ser den ”övernaturliga” faktorn som sekundär så länge människor förstår att huvudsaken och poängen med det hela är att lära känna sig själv och HELA sin natur som människa, och därmed också lära känna andra människor och världen omkring oss och därmed bredda vår kunskap om människan och tillvaron.

Lika lite som vi kan bevisa det kollektiva omedvetnas eller det övernaturligas existens så kan vi bevisa dess icke-existens. Men, jag tänker i alla fall inte gå omkring med skygglappar, förneka delar av mig själv och vägra uppleva allt som finns att uppleva som människa, själsligt, emotionellt och intellektuellt bara för att en större del av västvärldens befolkning anammar en inskränkt besserwisserattityd och sjunger i kör att inget som inte kan bevisas är vetenskapligt och därmed inte verkligt bara för att de själva har stängt sina sinnen och kastrerat sig själsligen.

Jag är pionjären i mitt eget liv, jag själv bestämmer mina gränser och ingen annan håller mig tillbaka. Ingen har rätt att ifrågasätta någon annans upplevelser av världen bara för att de själva inte förstår dem eller själva inte varit där, så länge det inte är skadligt för någon eller handlar om psykisk sjukdom som schizofreni och liknande naturligtvis.

Så fram för mer magiskt tänkande och fler öppna sinnen!

Kurt Vonnegut

Bild från Salon.com, Ivory Tower

Han var om inte en idol så i alla fall någon jag såg upp till, någon vars värderingar jag starkt vibrerar i takt med. Nu har han lämnat världen, 84 år gammal tror jag visst han var. Good on you. 84 är inte illa pinkat och jag tror han tog farväl med en tyst stolthet och stor tillförsikt. (Läste i aftonblaskan efter att jag skrivit föregående mening att han sagt att hans far varit stolt över att genomlida livet utan att begå självmord och att han själv var stolt över det faktum att han skulle följa pappans exempel för sina egna barns skull.) Jag tror att han kanske på något plan ändå är glad att komma ifrån denna galenskap och parodi på civilisation som vi människor fötts in i. Jag har ingen aning, jag kände honom inte, men det är så jag föreställer mig honom.

Men trots all samhällskritik och bitande satiriska verbala attacker mot USAs maktelit så upplever jag att det fanns det en helt annan sida hos honom. För även om man som ”rättrogen” humanist som han var inte ska tro på Gud eller snarare kanske inte måste förutsätta Guds existens och föreställningar om helvetet för att motivera sig till att vara en god medmänniska, så genomsyras ”Slakthus 5” av en nästan taoistisk acceptans och vad jag uppfattar som en djup andlighet. Han var en vandrande paradox, som alla andra människor.

På Billy Pilgrims gravsten i Slakthus 5 står det: “Everything was beautiful and nothing hurt”.

Och det sista man läser i Slakthus 5 är: ”Poo-tee-weet!” Den lilla fågelns enkla sång i trädet är lika djup och sann som vilken komplex och mångbottnad människas vittnesmål som helst. Den är inte mer eller mindre, den bara ÄR. Precis som allt annat här i världen. Det ligger en djup taoistisk vishet i det.

Kurt Vonnegut är numer en fri fågel. Och om han nu inte är i himlen så kanske han på ett kronosynklastiskt infundibult sätt dematerialiserats för att övergå till att vara en vågform över tid och rum tills nästa gång han fångas upp av strålen. Och kanske var han vid sidan av sin humanism även hemlig reinkarnist. Vem vet.

* Ni håller på att bli ordentligt blåsta!

* Så är det

* De har en skruv lös - och nu tar de makten!

Tid för dikt

Bloggutmaning

Sex egendomliga/underliga saker med mig själv:

Hmm, detta är liksom ett scenario som jag faktiskt velat slippa eftersom jag i min mentala värld för det mesta uppehåller mig på den avvikande sidan av skalan normal – egendomlig. Det tillhör alltså min uppochnervända vardag att vara besynnerlig och därmed är det något som är svårt att ha distans till. Det skulle nog vara enklare för mig att ta mig an en utmaning där man ska försöka sätta fingret på sina få ”normala” egenskaper som man möjligtvis delar med andra… men jag gör väl en Picasso och använder mig av alla spretiga och motsägelsefulla tankegångar som dök upp kring denna lilla bloggutmaning och gör dem till punkter i själva utmaningen.



Pablo Picasso. Kvinna med blå krage, 1941.

1. Jag har aldrig tänkt tankar som ens skulle kunna peka åt det håll i universum där den hypotetiska punkt finns som säger att jag tillhör och utgör en liten del av den omtalade gemenskap som kallas bloggvärlden. Jag har på något konstigt sätt känt mig avskuren och utesluten (en väldigt typisk egendomlighet för mig för övrigt) från hela fenomenet och på något paradoxalt sätt sett denna plats i cyberrymden som min privata lilla dagbok, om än medveten om att några få själar i detta avlånga land faktiskt hittar hit, och med förhoppning om att de modiga få som hittat hit på något vis ska kunna känna igen sig i den kuf som är jag. Och kanske kan man nog faktiskt t.o.m. sammanfatta hela motivationen bakom mitt bloggande som gemenskapssökande genom individualisering, kontaktsökeri genom alienation. Jag är helt enkelt en paradox. För jag vill verkligen inte ha gemenskap för dess egen skull, det finner jag bara ekande tomt. Meningslöst. Jag söker den där genuina gemenskapen som känns i själen; den där man delar värderingar och ideal, andas samma livsluft och söker samma fria vidder, om än på olika sätt och skiftande nivåer. Om mina starkt hämmade kontaktsökande egenskaper drivs av något överhuvudtaget så är det endast och endast av detta.

2. Som inbiten, egenutsedd och stolt outsider (vad gäller det mesta) så har jag ju varit glad för att slippa såna här tarvliga saker som bloggutmaningar, men nu när jag ändå blivit tvungen, för att inte vara en tråkig svikare, att ta mig an just en sådan utmaning så måste jag blygsamt erkänna att jag är glad att jag blev inkluderad av någon på något vis. Utan att vara sentimental eller gråtmild kan jag säga att det liksom hör till sällsyntheterna i min vardag. Och jag vet att allt börjar hos mig. Jag inkluderar inte mig själv i något och uppmuntrar därmed inte andra att göra det. Enkel ekvation. Den som inte söker sig till eller vill vara i den stora gemenskapen syns heller inte för dess medlemmar eller så syns man tvärtom pinsamt tydligt, som ett ufo bland stjärnor och får en självlysande stämpel i pannan där det står kuf.

3. Med anledning av urspårningen på punkt två så blir jag tvungen att tillstå att jag har en enkelriktad och enspårig jävla självanalysmaskin till hjärna där alla mentala utflykter slutar i plågsam självanalys och ännu mer alienation.

4. Annars har jag väldigt svårt att göra kategoriska uttalanden om mig själv. Så fort jag försöker fastslå någon evig sanning vad gäller mina egenskaper, vanor eller talanger så kommer jag på femtielva saker som faktiskt påstår den exakta motsatsen. Det enda som jag kommer på nu som jag med största säkerhet kan påstå utan att i nästa sekund ta tillbaka det är att jag är extremt morgontrött och gillar att vara uppe och kufa runt på natten då alla andra, de där normala, ligger och sover.

5. Jag är nog en periodare vad gäller typ allt (utom alkohol) från mundana saker som val av mat, kläder och musik till saker av mer mental eller känslomässig karaktär. Jag kan ha ihållande perioder av mentalt eller känslomässigt kaos. Jag kan vara arg eller ledsen i månader. Och nej, jag är faktiskt inte manodepressiv även om vissa tendenser för en psykologiskt bevandrad person skulle kunna peka åt det hållet. Och tyvärr har jag ju aldrig några längre perioder av eufori eller glädje. Dessutom: de perioder som hos mig skulle kunna tolkas som maniska yttrar sig endast i mitt huvud och visar sig aldrig på ett fysiskt sätt. Inte vad jag vet i alla fall.

6. Efter ett helt liv av försök till att dölja mitt unika jag (som jag förmodligen delar med typ 80% av befolkningen. Jag delar alltså inte mitt unika jag med 80% av befolkningen ”haha” utan jag delar de där sjuka konformistiska tendenserna att dölja sitt eget unikum.) så måste jag erkänna att jag ibland finner det väldigt befriande att genom bloggandet få uppvisa några av de kufiska egendomligheter och motsägelsefulla fragment som faktiskt utgör helheten av karaktären K. Och emellanåt känner jag att jag gått alldeles för långt i självutlämnandet och känner mig inte bara sårbar utan hela mitt jag och min själ känns rentav som ett öppet varande sår som vemsomhelst närsomhelst kan trycka in en tagg av illvilja i. Jag öppnar mig och ställer dörren till min själ på vid gavel för att i nästa sekund bli defensiv och misstänksam och känna mig ansatt från alla håll.

7. Nu när jag ändå har utmålat mig som den där avvikande stackars enstöringen och börjat driva det till sin absurditet så tar jag mig friheten att skriva fler punkter än det var tänkt från början.

8. Tyvärr är det nog endast genom skrift jag tycker att jag gör mitt excentriska, unika och konstiga jag rättvisa. När man träffar mig personligen så träffar man en person som är hämmad med orden och som finner det där med att klä alla spretande tankar i ord väldigt svårt och därmed inte gillar att prata eller uttrycka sig överhuvudtaget. Så hellre än att kompromissa med de där komplexa och motsägelsefulla och ofta fragmentariska tankarna som tyvärr inte kan uttryckas i annat än profana ordalag så håller jag käften. Och de gånger jag spottar jag ur mig några torftiga fraser ångrar jag mig alltid snabbt. Jag känner mig alltid dum i huvudet när jag ska till att eller just har pratat (djupliggande komplex tyvärr – de måste ha skrattat åt mig när jag var barn eller nåt). Men man träffar likförbannat samma kuf som här i bloggen, om än tyst eller enkelspråkig, som dessutom på äldre dagar börjar bli stolt över det som är alldeles unikt cooky hos henne.

9. Eftersom jag är en motbjudande freak och inte har några vänner så kan jag tyvärr inte skicka utmaningen vidare, utan denna lilla gren av utmaningen som nått särlingens ensamt mörka håla får också sin sista vila här.

P.S. Så till slut ett tack fullt av motsägelsefulla signaler till dig, Tom. Tack för inbjudan till cyberisk gemenskap och tack för att du tvingade mig att ta mig ur ett tillfälligt mentalt ide och tack för att du var en sån välgörande pain in the ass (alltså bara i detta fall då, pain in the ass alltså :). //Soror K

Grattis

Får jag lov att gratulera
Nej, du är inte en freak

Newsflash!
Oh, no... Bad News
Däremot en hönshjärna

Kyckling på fredag
Julgardiner
Telescopic Mascara
Cellulitskräck
Visste du att Dolce Gabbana betyder
Ditt Lyckliga Pucko

Tycka enligt färdig mall
Att tänka självständigt är farligt
Tänk om man tycker fel

Med höga klacken djupt inborrad i hjärnan
Självstympad cyklopdåre
Med normen dinglande framför ögat
Så de inte kan viska det du är mest rädd för att höra bakom din rygg

Duktig och Lydig är fribiljetten till småaktighetens systerskap
Där man själv är den som viskar
Kokt fårhjärna i dårskock är klokast

Och det kostar ingenting
Bara din egen själ
Men den syns ju inte och den är inte ens vetenskapligt bevisad

Du är alldeles normal
Ingen freak
Vilken bragd hörru
Ge dig själv en klapp på huvudet från mig
Jag är så glad för din skull

Grattis!

Is there life on Mars?

Det handlar om att släppa. Om att låta sig falla. Falla från tak, ner från broar, falla i tårar, tappa kontrollen. Låta mattan ryckas under fötterna, att låta sig sväva, sväva i det ovissa för förr eller senare tar man ändå mark igen. Det var det Bas Jan Ader ville uttrycka med det han gjorde, det var det han ville visa. Att vara fri i sitt tankeliv, att gå nya vägar, att se bortom vedertagen verklighet, att inte låta någon eller något annat än den egna fantasin leda. Att våga sig ut i energier, tankar, handlingar, skapelser där ingen varit förr. Att vara sin egen pionjär som människa. Att själv definiera sitt unika jag som gränslös själ. Hade han kunnat hade han skjutit ut sig själv i outer space i en rymdraket. Om bara möjligheten hade funnits. ALLT för att visa att världen är större än det vi luras att tro att den är. Han kanske även gav sitt liv för att vara ett levande exempel på det budskap han så ihärdigt försökte föra fram. För att visa vägen ut från det begränsade vardagssinnets trygga lilla hage. Dit vi är fösta av vår tendens till social, kulturell, intellektuell och andlig konformism. Vi behöver inte låta oss fångas och sättas i trånga utrymmen.

Han tog sin lilla båt och styrde rakt ut i det okända för helvete. In Search of the Miraculous. För att VISA. Hur stor världen är och hur stora vi är inuti. Alla och en var sitt eget universum. Oändligt. Oändliga. Det finns inga gränser. Och det enda Pelle Jöns på TV kan se i Bas Jans skapelser och handlingar är ett kollage av Jack ass-tricks...

Say no more, liksom...

Kärlek till Bas Jan och alla andra som visar världen bortom, till de som inte låter sig begränsas av konsumtionssamhällets idioti och tankarnas konsensus. Kärlek.

Rysk retorik

Sett och hört på ett reseprogram där en amerikansk reporter besöker St Petersburg och konverserar med kvinnor som genom kontaktannonsfirmor söker lyckan med utländska män:

Fråga: "Varför tror ni utländska män vill träffa en ryska istället för kvinnor från sitt eget land?"

Svar:"För att i Ryssland är vi INTE feminister (väser fram ordet och rynkar på näsan). Nej, tvärtom, vi är feeeminina. Men om några år om jag inte hittat någon man så kanske jag t.o.m. blir feminist." Sen himlar våpet med ögonen...och alla de andra feminina kvinnorna nickar ivrigt och hummar och visar att de håller med.

Herregud, my god, jeeeesus...och hon som kom med den überintelligenta kommentaren var en välutbildad ADVOKAT! Och varför skulle hon bli feminist om hon inte hittade någon man? Som en bitter hämnd då eller? Som alla andra feminister då eller? Som endast blivit feminister för att de är fula, inte orkar raka sig, sminka sig eller bära behå då eller? Det är ju därför man blir feminist, för att ingen man vill ha en för att man är oattraktiv och manhaftig! För en kvinnas hela värde hänger ju på att hon blir godkänd av minst EN man i alla fall. Vilken JÄVLA IDIOT!...

Vet de ens vad feminism BETYDER i Ryssland? De verkar mer än alla andra gått på svartmålningen av feminismen, för de här kvinnorna var det ett SKÄLLSORD. Och då är det ändå självständiga kvinnor vi talar om, som har utbildning, egen försörjning o.s.v. De har allt ordnat och bekvämt men ändå så verkar de desperata att bli kvitt sin självständighet och bli en västerländsk mans knähund och docka...

En slutsats kan man ju dra iaf: Man kan inte på något sätt ställa likhetstecken mellan att vara utbildad och att vara klok. Men det visste vi ju sen förr.

Herregud, den här världen är inte vettig på nåt jävla sätt, inte så länge människorna i den är icketänkande fånskallar... Jävla orpon, nöppen, idioter, vååååp!

Fokusering

En tanke som står ut mängden idag, inget nytt och omvälvande förstås, men det bara blev så tydligt idag vad jag egentligen genomgår. En sänkning av energinivån är inte alltid av ondo, tvärtom tvingas man hushålla med energin så tvingas man också att fokusera på vad som är viktigt. Jag har övergått från att splittra min energi till oväsentligheter till att fokusera på det som verkligen är viktigt för mig. Det är vad jag hållit på med de sista åren. Jag har slutat röka, börjat andas, börjat hitta min egen röst, min egen utvecklingslinje, styrt bort från återvändsgränderna, städat bort människor som inte längre har någon som helst funktion i mitt liv, minimerat skräpet helt enkelt och nu har jag äntligen börjat hitta det som betyder något för mig. Jag har börjat skymta det där som saknades, det där som ger mig mening.

Bear in mind: Det som är viktigt för mig, är inte viktigt för dig, och det som är viktigt för dig, är inte viktigt för mig. I alla fall är det på det viset om man har kommit till en viss insikt om livet och börjar värdera sin unika person, hitta sin egen individualitet och börjat våga följa sin egen väg.

Från Pluto? :)

Idé lånad av Vandrarvild

You Are From Pluto

You are a dark, mysterious soul, full of magic and the secrets of the universe. You can get the scoop on anything, but you keep your own secrets locked in your heart. You love change and you use it to your advantage, whether by choice or chance. You don't like to compromise, to the point of being self-destructive with your stubborness. Live life with love, and your deep powers will open the world to you.

What planet are you from?

Check the Meaning

When I'm low, and I'm weak, and I'm lost
I don't know who I can trust
Paranoia, the destroyer, comes knocking on my door
You know the pain drifts to days, turns to nights
But it slowly will subside
And when it does, I take a step, I take a breath
And wonder what I'll find

Can you hear what I'm saying?
Got my mind meditating on love, love
Feel what I'm saying
Got my mind meditating on love, love

Too much blood, too much hate, turn off the set
There's got to be something more
When Mohammed, Allah, Buddah, Jesus Christ
Are knocking down my door
I'm agnostic getting God, but man
She takes a female form
There's no time, no space, no law
We're out here on our own

Can you hear what I'm saying?
Got my mind meditating on love, love
Feel what I'm saying
Got my mind meditating on love, love

Check the meaning
Human condition
Check the feeling
Human condition

Guess it's life, doing its thing
Making you cry, making you think
Yeah life, dealing its hand
Making you cry and you don't understand
Life, doing its thing
Making you cry now, making you think of
Pain, doing its thing
Making you cry yeah, making you sing

Don't say it, don't say it's too late
Don't, don't say it's too late
It's never too late, it's never too late

The human condition, the big decisions
The human condition, the big decisions

I'm like a fish with legs, I fell from the tree
I made a rocket
I made a wheel
I made a rocket
I swam the ocean
I saw the moon (say a prayer)
I've seen the universe (and beyond)
I see you (check the feeling),
I see me (check the meaning)
That's my reality

And while the city sleeps we go walking
It's a beautiful world
And when the city sleeps we go walking
We find a hole in the sky and then we start talking
And then we say :
"Jesus Christ, Jesus Christ, Jesus Christ
Buy us some time, buy us some time"

Hear what I'm saying
Can you hear what I'm saying?

It's gonna be alright

/Richard Ashcroft

Soulmate

Science of Silence

We are on a rock, spinning silently
But I'm safe when you're here with me
These questions I'm asking, they've been haunting me
I need some security, can't you see?

Her love was like a fountain rushing and pouring down
The darkness is putting out the light in me
She's a well to be dug, she's a university
A cosmic library - wait and see

We are on a rock, spinning silently
Won't you get close to me
We are on a rock, spinning in infinity
Won't you get close to me

Is it my genes that have made me?
Is it the things I took, is it the things I said
Does karma rule?
Well if there's a God well can you hear me now?
I am crying out, hoping you know

And in my baby's arms I need no faith
I need no words to define myself
And when I'm holding you, light rushing through
I wanna make it now, safe and straight

We are on a rock, spinning silently
Baby get a hold of me
We are on a rock, spinning in infinity
Baby consoling me

Oh I don't know when the fear's going to end
I don't know if my prayers are received - the ones I send
I can't live in pain and fear
Oh I see so much joy and it makes me scared
Oh I don't know if my prayers are received, until the end
Oh I guess it ain't offet for you to pray for peace
Oh baby I don't know where I'm going
All I know is that I need you as a friend

/Richard Ashcroft

En bukett sköra blommor

Drömmare, visionärer, idealister, eskapister, flummare, fyllerister, heroinister, dårar... kalla oss vad du vill. Jag sällar mig till buketten av sköra själar. Anytime...

Just waiting for the man called Sun...

R.A.

Jag trodde Youtube var en cesspool full av skit, men där finns ju massor med kärlek. För kärlek är det när människor helt utan tanke på egen vinning lägger ut grejer som de gillar och som de vet att andra kan ha intresse av. Tack för all den kärleken! Och nu har jag sett massor av Richard Ashcroft och The Verve som jag annars aldrig hade fått se...


Och... baby, åh... baby, vad gammal och sliten du ser ut. Straycat in the backstreets - som en utekatt som fått sin beskärda del av smällar på nosen, ärrade öron. Livet som heroinist har tagit ut sin rätt... åh, baby. Jag minns dig från dina tidiga tjugo när du såg ut som en daggig nyponros från Uranus. Du var det vackraste konstiga jag någonsin vilat mina ögon på. Det är du fortfarande. Och jag drömmer fortfarande fånigt. Eller har jag just börjat lära mig att drömma? Fåfängan gör sig påmind när jag ser kvinnor som är lika mig i din närhet, lockigt hår och mörka ögon, ett återkommande tema... det kunde varit jag. Eller kunde det? Skulle du se mig om du såg mig, skulle du ens titta på mig?

Drömmarna lever... och det räcker - då vet jag åtminstone att jag lever...

Och jag är fånig för jag är människa. It's my birthright.

Lika som bär

Hahahha

McCabe-collage

"It's all about sound. I think guitar players who strive for technical excellence have lost the plot really. The whole point of the electric guitar started when Charlie Christian plugged his guitar into an amplifier to make it sound like a saxophone or whatever, and if I can press some button in the studio to make my guitar come up with a new sound then what's so bad about that? It's like the whole idea that techno isn't "proper" music 'cos they can't play instruments is so short-sighted. That's surely where new music comes from."

/Nick McCabe

Mannen, The Man, utan vars gitarrslingor mitt liv skulle ha tett sig gråare, tråkigare, outhärdligare… Mannen vars genius ligger helt i känslan, KÄNSLAN, helt utanför den stelnade teknikens återupprepande manér. Mannen som alltid får mitt sinne att lyfta och flyga bland lätta moln…Mitt liv skulle helt ärligt inte vara komplett utan denna människa som jag inte ens känner eller träffat, men ändå Mannen som får mig att skriva dessa patetiska högtravande rader… Men... Så är det! So it goes! Det här är mina sidor och jag skriver precis det som faller mig in. Here goes then…

Thank you, Nick McCabe! My life is richer with you (and The Verve) in it. You would make mankind a great favour if you and Richard got together again to create some more magic… honestly. Divine talent should be heard, and you’re fucking divine to me, or at least the nearest you can get down here.

"McCabe is well known for rarely playing the same guitar lines twice, and it is this which gives The Verve their unique unpredictability when playing live. For those who complain how McCabe doesn't jump around when playing live (hello RAFT list!) it is simply because he is often not reciting the guitar parts heard on the records but improvising new parts and textures as the songs uncoil. As well as being brave in a gig setting, this requires McCabe to concentrate on his effects and amp settings, meaning he spends much of every gig monitoring his effects rack LED readouts and altering his footpedal settings."

I was thinking maybe we could go outside
Let the night sky cool your foolish pride
Don’t you feel alive
These are your times and our highs

Det enda jag förmodligen ångrar bittert hittills i mitt liv är att jag aldrig fick se dem live…


(Text inom citat tagen härifrån)

There is only Yes

Åh, blev tagen på sängen än en gång av Sally Potter. Det är lika härligt varje gång när man bara tittar på något helt förutsättningslöst och blir så totalt tagen på alla plan. Rycks med. Sally Potter är en poet som diktar med bilder, ord och musik så att det hela når fantastiska höjder, alla fall i mitt sinne. Mig når hon hundra procent. Hon lyckas förmedla det där magiska som gör att man själv sveps med och "tap into" den där poetiska, förunderliga känslan och bara sitter där och ryser. Emotionerna rycks med och man vibrerar i takt med de avbildade människorna, man känner deras känslor, deras passioner, deras öden, storheten i det hela. Storheten i livet. Och jag bara älskar det faktum att hon inte använder sig av plastikoffer från Hollywood med grinande leenden och falska ideal. Det är mångfasetterade människor, som du och jag, vackra med sina rynkor och sina små skönhetsfel och naggade karaktärer som hon låter en titta under ytan på. Man får se en glimt av deras inre liv. De lever.

Ja, hon skapar helt enkelt på ett magiskt och fantastiskt vis så att man blir ett med karaktärerna och med filmen. Kontrasterna, estetiken, poesin... suck. Nu vill jag se om Orlando och se alla hennes andra filmer.

Filmen heter YES, om någon undrade...

Den nionde porten

Och så hamnar jag där, förr eller senare, någon gång under dagen eller kvällen, oftast på natten, när jag lämnas för mig själv. Efter att J somnat så får mitt rastlösa sinne det där lilla utrymmet det behöver för att expandera åt en massa håll. Jag börjar utan undantag att fundera, vandra mentalt, irra. Ja, jag vet inte var jag befinner mig riktigt längre. Är lite rädd att gå vilse ibland. Men jag följer bara min nyfikenhets väg, ingen annan. Å andra sidan brukar man säga att "curiosity killed the cat". Och jag bara vet hur mycket sanning och djup det brukar finnas i sådant som förklär sig som gamla klyschor.

Kollade just på "The Ninth Gate" av Roman Polanski, och för oinvigda och esoteriskt ointresserade så ter den sig väl inget annat än löjlig och fånig. Och förmodligen måste man kanske förstå symbolspråket för att ens kunna bevara intresset för filmen. Men den väckte hursomhelst min nyfikenhet och jag ville se den för den berör ämnen jag funderat väldigt mycket på sista tiden. Tyckte nog att den var ganska "grund" och ytlig, även för en som mig som kanske har några verktyg till att kunna tolka filmen i alla fall, och jag fick väl ingen större behållning av den varken estetiskt eller esoteriskt eller på annat vis. Men eftersom den berör min nyfikenhets nuvarande intresseområde så väckte den ju vissa tankar som jag känner att jag behöver klargöra för mig själv för att kunna se igenom tankedimman och se klarare.

Titeln "Den nionde porten" hänsyftar, så vitt jag förstår, till de två extra portarna, utöver de sju som enligt esoteriska principer inkluderas i det "ljusa" och "gudsenliga" sättet att nå "upplysning". Dessa sju portar är också vad vi
flummare [;-) ] i vardagligt tal kallar för chakror. De sjunde chakrat som kallas kronchakrat och är beläget högst upp på huvudet, på toppen av hjässan är alltså det högsta och det är chakrat för kristusmedvetandet och uppgåendet i Gud. Men enligt satanister, eller anhängare av den "vänstra vägen" som av de själva kallas den "mörka" vägen så finns det två andra portar utöver det sjunde kronchakrat och det var då alltså vad filmens titel alluderade till och det räcker nog som bakgrundsfakta för att få ett hum om mina funderingar nedan. (Filmens handling är egentligen inte relevant i det här inlägget. Är för övrigt inte riktigt säker på att jag förstod slutet. Kanske var kontentan: Bara den som verkligen har djävulen som bundsförvant kan nå denna den nionde portens upplysning. Andra är dömda att gå under på grund av hybris? Kanske? Eller nåt? Hursom, inte relevant i det här inlägget...)

Det är själva tanken och principen i det som berör "satanismen" som är intressant att fundera över; tanken om att ställa sig över Gud och "ödet", vilket känns väldigt väldigt pubertalt i mitt sinne. Revoltera mot Gud och bli en gud själv? Jag tror de liksom underskattat Gud i den här frågan och kanske drabbats av en smula fåfänglighet och hybris, för att använda sig av ett understatement. Och det känns som om de försvårar något och tar omvägar till något som det vi kallar Gud erbjuder frivilligt och direkt. Man kan uppleva enhet i nuet. Man kan känna sig uppgå i Gud och vad är det om inte just samma som att "bli" Gud. De enda stora hemligheterna värda att veta går vid namnen Kärlek, Medkänsla, Ödmjukhet, Samvete och Förlåtelse. Och det är naturligtvis bara tomma ord utan förståelse och utan förmågan att KÄNNA vilka energier som ligger bakom dessa ord.

Men de här människorna som då väljer att vara lojala mot "mörkrets" krafter i utbyte mot personlig makt har de då bara missförstått vad det betyder att "bli" Gud? Om de inte vill vara Guds undersåtar eller knähundar så får man ju anledningen att misstänka att de egentligen revolterar mot någon sorts snedvriden uppfattning om Guds väsen. Om de revolterar mot någon sorts gammeltestamentlig straffande gud, en gud som ska väcka fruktan så utgår de ju från ett medeltidsperspektiv på Gud och är därmed gravt vilseledda redan där.

Det verkar handla om att bli upphöjd till gudomlighet och själv bestämma över sitt eget öde och vara sina egna skapare, undgå karma och andra naturliga lagar. Men vad man ska med all den där MAKTEN till går liksom helt över mitt huvud. Jag är nog född utan förmågan att kunna greppa det där med maktens dragning. Vad är poängen med att tillskansa sig materiella (eller immateriella) förmåner på bekostnad av andra? Vad är det som är så fascinerande med att få människor att göra som man vill, var ligger tillfredsställelsen i det? Hur kan man leva med sig själv då?

Jag har en teori om det där och det har nog i grunden med ganska opåverkbara faktorer att göra. Är man född utan medkänsla, förmåga till samvete. Ja, kanske rent av har någon sorts handikapp, eller ska man kalla det brist, så kanske man är disponerad för den "vänstra handens väg". Jag menar, är man psykopat, utan förmåga till empati så är det ju självklart att ens intresseområden fokuseras mot den egna tillväxten till alla pris. Ja, utan förmåga till att känna och höra det som i folkmun kallas Samvetet så kan man naturligtvis utan problem gå över lik. Egen tillväxt är naturligtvis bra och sunt och det alla bör sträva mot så länge de där energierna som kallas Kärlek, Medkänsla, Ödmjukhet, Samvete och Förlåtelse är inberäknade i ekvationen. Det är förmågan att känna de här gudomliga energierna som gör oss "mänskliga" eller snarare "gudomliga" skulle jag vilja säga. Men vänsterhandsvägens anhängare (eller satanister om man vill) tillber de lägre mänskliga egenskaperna (egoism, materialism, girighet, makt) i sin vilja att vara gudomliga. De vill vara gudomliga på ett annat vis än de vise och den gudom de talar om inbegriper inte där energierna jag räknade upp tidigare, de som tillhör det gudomliga ljuset, för det har de uppenbarligen inte kunnat förnimma eller känna. Kanske har de inte fått nåden att få känna dessa högre gudomliga energier som ger oss vad vi kallar mänsklighet och därför förväxlar någon sorts egorus och maktberusning med ljuset. Intressant här är ju att Lucifers namn faktiskt betyder ljusbringare, vilket ju är ett bevis på att de som namngett Lucifers energiprincip (jag säger inte honom, lika lite som jag säger honom om Gudsprincipen för jag gillar inte att personifiera energier) gravt förväxlat ljus med nåt annat.

Vidare kan man fundera på, vad som är en helt ny idé för mig, om det faktiskt kanske är så att vissa föds utan själ (enligt t.ex. Gurdjieff är alla människor maskiner och själlösa och hemligheten med att förskaffa sig en själ ligger i hårt slit och arbete. Han och hans anhängare förespråkar också den yttersta "individuationen", d.v.s. att helt separeras från moderns trygga barm, Gud med andra ord, och därmed själv besjälas och bli gud. Man blir inte en självständig individ med en fri vilja och makt att bestämma över sitt eget liv och höja sig över "ödet" förrän man separerats från Gud.) och att det är de människorna som känner av den bristen som själalösheten (oförmågan att känna känslor som kärlek och empati. Kanske
var Gurdjieff en av dem?) skapar som får behovet av att revoltera mot Gud, spjärna emot och kämpa mot karma/ödet och kosmiska naturlagar och skapa sig en egen själ. Men å andra sidan så verkar de ju då inte ha så mycket fritt val eftersom de skulle vara predisponerade för ett sökande på den mörka sidan. Har man verkligen ett fritt val och en fri vilja om man inte får veta eller känna på ALLA energiprinciper och alla alternativ? Har man egentligen ett fritt val om man inte besitter förmågan till empati och inte känner till altruismens princip? Hmm... Å andra sidan, har man ett fritt val om man bara begåvats med ljus, salighet och Guds alla välsignelser? Nu tror jag ju inte att det existerar såna människor heller naturligtvis men bara som teoretiskt exempel alltså... Ja, jag har svårt att reda ut det här själv... Men som sagt slutsatserna är inte så viktiga, det handlar väl mer att ställa frågorna kanske.

Men jag tror faktisk det ändå alltså. Att alla föds med en fri vilja och makten att välja själv. Men vårt öde avgör vi bara DELVIS. För jag är också ganska så stenhårt övertygad om att det existerar ett karmiskt öde. Jag tror att vi föds med tyngden av det förgångnas karma, och även de nuvarande planetariska energiernas influenser; jag KÄNNER dem alltför starkt själv i mitt eget liv för att kunna förneka dem. Det som står i mitt horoskop och dess överensstämmelse med hur jag upplever mina livsvillkor t.ex. är för mig det ultimata beviset på att jag bara känner och upplever allt det där som står skrivet och som jag inte kan undkomma - begränsningarna och karmas tyngd, men samtidigt finns där öppningar och potential till nyskapande. Men det är den enskilda människan/jag som till syvende och sist måste välja vilka energier hon/jag vill fokusera på. Det positiva eller det negativa, det goda eller det onda. Det är där den fria viljan ligger. Men det är inte lätt att utöva den viljan när man bara ser svart, det kan jag själv vittna om! Konsten ligger väl kanske i att urskilja de där små ljusa stunder där man faktiskt inte är så otroligt influerad av t.ex starka känslor av negativitet för då kan man ju medvetet välja att, istället för att falla tillbaka på en ganska så trygg negativitet av gammal vana, fokusera på positiva energier och ta sig upp ett pinnsteg på humörstegen.

Ja, ja... mycket onödigt kan man fundera över...och det gör jag tyvärr. De flesta där ute ser förmodligen dessa funderingar som flummiga och onödiga pseudotankar baserade på ickevetenskapliga grunder (men å andra sidan - de har nog inte ens läst ända hit...hehe), men jag kan liksom inget göra åt att tankarna vandrar iväg på esoterikens och psykologins fält. Vissa föds med en nyfikenhet att skruva isär apparater och se hur det inre maskineriet funkar, andra föds med nyfikenhet för människans natur och själ, hennes ursprung och frågor om ödet och den fri viljan. Det är som det är bara. So it goes! Mycket av anledningarna till att jag funderar över fri vilja och liknande saker är det att befinna sig i mina livsvillkor bara känns så segt ibland, så trögflytande, så totalt begränsat av tung gravitation och lägre frekvenser att de ter sig helt omöjliga att transformera till något högre, ljusare och bättre. Jag ser allt annat än ljust på livet just nu och jag finner det svårt att med fri vilja kunna göra något åt det. Det känns som om man bara måste acceptera att det kommer mörkare tider ibland och rida igenom det... prövningar av något slag. Och det finns i mitt horoskop, jobbigt tydligt syns det att det är meningen att jag SKA känna så här. Så jag tänker inte klandra mig själv för att jag är i mörker just nu.

...Och egentligen vet jag att alla dessa tankar inte leder någonvart, tvärtom bara gör en mer separerad från omvärlden och än mer vilsen i nuet. Jag vet att det är enkelheten och det rena och simpla som får en att må bra. Förmågan att känna lycka ligger med största förmodan i förmågan att känna tacksamhet för det vi begåvats med, tillit till nuet och förtroende för framtiden samt förmågan att känna kärlek och sist men inte minst i att sluta fundera och grubbla så förbaskat jävla mycket. Det hela verkar egentligen så enkelt, men ack så svårt det är. Men man tjänar liksom inget på att försvåra och gå omvägar, men säg det till min Merkurius som vill veta och förstå allt (sorry, lite astrologiskt mumbo jumbo där). Jag vill veta de här sakerna. Människans ursprung, de kosmiska lagarna, vad syndafallet bestod i och varför de äldsta "myterna" har uppkommit. Jag är nyfiken och vill greppa allt det där och det är förmodligen till mitt eget välmåendes förfång... men så länge jag vet var jag själv står så är det okej att undersöka vidare. Vad annat kan jag göra när det är det enda som egentligen intresserar mig. Men det är fan inte lätt att behöva fundera på sånt här jämt. Det väcker mycket ångest ibland och helst skulle jag bara vilja slippa...

Long time, short distance

Det var längesen jag skrev här nu och jag har inte saknat det eller känt något tryckande behov heller. Det kändes bara som att det var dags att ta en paus när allt man skriver om har en aggressiv och bitter ton. Drabbades av den stora svarta aggressionen och den giftiga bitterheten där ett tag, var tvungen att rida igenom det och nu har också det gått över, som tur är...

...En del onödigt bittra och hatiska inlägg är borttagna. De tjänar inget syfte utåt, inget syfte i längden. Det enda syftet de tjänar är att jag får utlopp för mina starka känslor och har en ventil, och då har de ju redan tjänat sitt syfte så att säga och kan tas bort i efterhand. Vad är det för mening med att sprida sin negativitet ut i etern? Nä, just det..ingen alls.

Det var också nästan så att jag kom till ett stadie där jag kände mig mer mentalt isolerad av att skriva, mer individualiserad, mer avskuren. När de strukturerande och särskiljande mentala funktionerna får mer utrymme så ökar också känslan av separation från omvärlden. De där saturnusenergierna som strukturerar och begränsar det ena från det andra och därmed ökar separationen, för de som är insatta i astrologi och de planetariska energier som man pratar om där...

Jag behövde också helt enkelt en paus och ett avintellektualiserande av mig själv, tystnad, att bara vara utan att analysera och sätta ord på allt...

Kanske behöver jag skriva lite mer igen, kanske inte, vi får se... om behovet finns.

BDSM ur ett mer "andligt" perspektiv

Sadism, masochism, BDSM. Det är så tydliga energier som präglar dessa sexuella "lekar" att ett klargörande knappast är nödvändigt. Det handlar om maktspel, egots känsla av makt och dess motpol underkastelse. MAKT versus UNDERKASTELSE alltså...

Men det folk sällan har klart för sig i dagens porrpräglade samhälle (där alla måste ha testat alla sexuella avvikelser som finns för att inte betraktas som sexuellt efterblivna) är att det handlar om en sexuell egolek som faktiskt inte alla finner intressant, eller ens ser som en sund aspekt av sexualitet. Och som man faktiskt kanske t.o.m tar avstånd från av HELT andra skäl än moraliska.

Ja, jag har bara lite svårt att förstå varför det är roligt att leka "ond", "elak", leka att man "plågar" någon och att vissa faktiskt njuter av att leka "förnedring" och "tortyr". Skulle en sexpartner vilja binda mig och piska mig så skulle jag bara se dum ut och frågar: "VA? Varför det?" Helt enkelt bara därför att jag inte är i samma match som den personen. Sen behöver det faktiskt inte nödvändigtvis vara så att jag spelar i en högre liga. Men jag anser helt klart att man förmodligen rent mentalt bearbetar helt olika saker och att de lärdomar man behöver göra i livet, eller på just detta stadie av livet, ligger på olika plan...

Men om man som utövare av sadism eller masochism inte är medveten om att man faktiskt leker i utkanten av människans riktigt mörka sidor så har man nog ingen insikt i vad det är man egentligen håller på med. Kanske är det då läge att ifrågasätta den verkliga motivationen till varför man vill delta i liknande lekar. Går man med på något som någon annan driver på? Har man gått på den moderna myten om att människans sexualitet inte är något annat än en artificiell repertoar av olika porrgenrer? Vill man vara cool, rebellisk, revolterande? Chockera morsan? Jag tror på allvar att många som sysslar med olika sexuella lekar inte ens vet varför man gör det man gör eller vilka energier det är man egentligen experimenterar med.

När man som jag nu försöker förklara och bena ut vad jag faktiskt tycker om sadomasochism (helt personliga åsikter som jag kommit fram till själv och som bottnar i min magkänsla och inte i någon allmän moralpanik) så är det billigaste tricket att ta till i sitt försvar av liknande företeelser att säga att sådana som jag är moraltanter och att jag talar ur något moraliskt perspektiv eller liknande. Nothing could be further from the truth. Men väljer man att ta det perspektivet och begränsa sig till det moraliska temat så, okej. Men lägg inte ansvaret för de egna tolkningarna på mig, tack.

Jag har själv experimenterat och varit väldigt fritänkande i sexuella frågor och moraliska aspekter har liksom inte funnits på agendan. Så länge alla är med på noterna och ingen känner sig utnyttjad (varken då händelsen äger rum eller då det har gått tio år och man kanske ser det i ett annat ljus. Det händer faktiskt att kvinnor tänker: varför ställde jag upp på DET? Ville JAG verkligen det och kan faktiskt känna sig utnyttjade i efterhand.) så är allt fint. Alla får göra vad de vill i sängkammaren eller var man nu väljer att göra det, men varför måste jag finna mig i att hela tiden bli skriven på näsan att Kent är homosexuell eller att Sara bajsar på sin pojkvän för att han vill bli förnedrad? Jaha? Men gör det då. Skiter väl jag i, liksom. Och varför måste de hela tiden försvara något som ingen angriper? Att identifiera sig med sin sexuella orientering till den graden känns bara väldigt pubertalt. Det finns viktigare saker beyond det där, i alla fall för mig. Vi kan inte bortse från att sexualitet är en STOR del av människan, men varför måste man identfiera sig med sin sexualitet så till den grad att man inte är något annat än sin sexualitet? Men som sagt, jag tror att man livet ut befinner sig på olika stadier, att man livet ut utvecklas...Det är alltid ett statiskt perspektiv vi har och en stillbild av nuet kanske inte gör rättvisa åt tjugofemåriga Saddo Sebbes sexuella tendenser. Om tio år kanske han är någon helt annanstans. När jag var tjugo så handlade faktiskt livet mest om sex för mig med...det går ju inte att komma ifrån.

Och det är väl där jag kommer in på ett lite andligt perspektiv. Okej, jag är medveten om att det låter som att jag nu anser mig vara mer andligt utvecklad och på en högre nivå än Sebbe Saddo eller Maria Masochist och det är ju inte det jag vill åt alls, men det kanske stämmer så till vida att vi är på olika nivåer utan att lägga någon värdering i det. Jag är inte på en "högre" nivå och de inte på någon "lägre". Men jag anser på fullt allvar att något i dem inte riktigt mognat, deras kärleksenergier är nog inte riktigt väckta än, än mindre en altruistisk insikt om allas lika värde, eftersom de fortfarande har behov att att leka med dessa "lägre" egoenergier: "Jag har mer makt än du och leker därmed med känslan av mervärde" versus "Jag har ingen makt alls, du kan göra vad du vill med mig" och därmed leker med känslan av att vara värdelös.

Sen finns det ju Saddogubbar som sysslar med det här hela livet och har fastnat i någon sorts sexuell fetisch, men allvarligt, utan att det har med fördomar att göra, de har fastnat i någon sorts psykologisk neuros som får uttryck i sexualiteten... "Neeej då, för sexuella fetischer är rumsrent för det har alla vanliga människor på QX, men såna med ickesexuellt relaterade neuroser, såna är ju heeelt psajko"...Det är konstiga perspektiv vi har på saker och ting i dag.

Mitt perspektiv på livet och sex är typ att jag sett nog av livets mörka sidor för att vilja dra in skiten i sovrummet också. Människor är kapabla till vidriga handlingar, det ligger inte ett tvivel om det i mitt sinne. Men min strävan i sovrummet är att vilja nå fram till varann på ett högre plan, inte att tvärtom tydliggöra mina egen upplevelse av mig själv som avskild någon annan i ett egospel där den ena är högre stående (med makt att göra vad den vill) och den andra lägre (utan makt). Att finna något som verkar vara en gemensam connection som transcenderar vardagens verklighetsuppfattning och nå ett annat plan tillsammans är det högsta jag kan uppleva i sexuellt samspel med någon annan.

Jag kan faktiskt inte hjälpa att det låter som att jag värderar mig själv högre än de som sysslar med BDSM nu, men det är verkligen inte min avsikt. Jag kanske tycker att jag kommit längre i en andlig evolution än dem men jag är helt på det klara med att jag inte är mer värd för det.

Om man ändå kan spåra någon "andlig elitism" i det jag skriver eller tycker att jag nervärderar eller ser ner på människor som sysslar med BDSM så kan man lägga till fakta att jag har ganska tydliga andliga ideal där jag tycker altruism (allas lika värde) väger tyngre än egoism (det egna jagets upphöjning). Alltså, om man fortfarande leker med egots mörkare sidor och leker med tanken om ondska och att plåga eller plågas av andra och inte har högre aspirationer att nå altruistiska mål så har man en bit att gå på livsstigen, allt enligt min livsåskådning... Så ser saker och ting ut, i alla fall från mitt perspektiv. Och mitt andliga perspektiv på detta har INGET med moral att göra.

Vad är ondska?

Jag är väldigt fascinerad av vad som pågår i människors inre och vad det är som motiverar dem till olika typer av handling, även när det gäller till synes triviala val och beslut. T.ex. vad som motiverar folk att verbalt uttrycka saker och liknande vardagliga grejer kan jag finna högst intressant. Alla handlingar bottnar i ett väldigt personligt och unikt psyke så alla handlingar är mer eller mindre intressanta i mina ögon.

Programmet Ondska försöker gå till botten (även om det är ganska uppenbart att man inte kommer längre än till de grunda vattnen i ett entimmes TV3-program med Hasse Aro) med vad som motiverat människor att begå hiskeliga, människovidriga handlingar. Men ändock...det är ändå ett försök tränga in i psyket på någon och går i linje med mitt intresse vad gäller att bryta ner den bakomliggande motivationen till olika ageranden till sina mindre beståndsdelar för att finna förklaringar till frågan varför.

Avsnittet som visades i går kväll handlade om en man som mördat sin flickvän och sen grovt skändat hennes kropp genom att skära bort kroppsdelar. Ja, han hade dissekerat henne kort sagt och i programmet försökte man finna en förklaring till skändningen som följde mordet:

Man försökte alltså förklara det med att mannen som utförde brottet hade Aspbergers och att han därmed inte besatt en förmåga till mänsklig empati och att hans handlande (hans brutala skändning av sin döda flickväns kropp) egentligen var helt logiskt. Han hade ju mördat henne (på grund av att han kände sig kränkt för att hon hade lämnat bort barnen, mind you, så han hade alltså ett känsloliv) och nu när hon ändå var död så kunde han ju passa på att undersöka och fördjupa sig i den mänskliga anatomin som han ju hela livet varit så nyfiken på.

Det är bara det att Hasse Aros poängterande av den här mannens kliniska logik och brist på mänskliga empati inte alls går i linje med vad som också framkom i programmet. I utdrag ur det som sagts i förhör och liknande framkom klart och tydligt att han haft tvångstankar om att skära upp en kvinna för att se hur hon såg ut inuti. Om det nu skulle vara en aspbergersk fixering kring människans fysiska anatomi, varför skulle den nyfikenheten vara riktad mot just en kvinna, och inte en man? Varför skulle han gått och haft tvångstankar, om det nu bara var en oskyldig liten aspebergersk nyfikenhet? Jag är nu ingen psykolog men beläst nog att vet att tvångstankar pekar på andra psykiska störningar än Aspbergers.

Det är tydligt för mig att det han så klart och tydligt uttryckt i sin handling är ett otroligt förakt mot sin flickvän sen tio år tillbaka. Det är en handling som är präglad av väldigt mänskliga känslor såsom hat, förakt och den psykopatiska maktkänslan som kommer i samband med förnedring av en annan människa, så den simplifierade förklaringen om Aspbergers eller någon annan empatistörning är inte alls tillräcklig för mig. Dessutom är det som att frånta honom skulden, ansvaret och tyngden i hans människovidriga handling. Det framkom dessutom att kvinnan som blev mördad hade dåligt självförtroende och förmodligen var svårt dominerad och förtryckt av denne man.

Det är en sak att vilja förstå och utarbeta logiska förklaringar till tragiska och våldsamma händelser men det är en annan sak att, i sin iver att vilja förstå, bagatellisera den utförda handlingen och helt avkläda den det attribut som skulle kunna kallas för ondska. Faktum kvarstår: Oddsen är stora att det var en hatisk handling som bottnade i hans högst mänskliga emotionella natur, ur vilken ondska lätt kan uppkomma...

Sen undrar jag verkligen om det påverkar hur man dömer i sådana här fall. Är det en förmildrande omständighet att lida av Aspbergers eller psykopati?

Är ondska inte ondska om man inte har förmåga till samma empati som andra? Är ondskan en beståndsdel i vad det innebär att vara mänsklig eller är bor ondskan i frånvaron av mänsklighet?

Upprop

Skriv på för Djurskyddsmyndighetens bevarande! Klicka på titeln på detta inlägg.

Ett

...Och i de flesta sagor är det den villkorslösa kärleken som är den förlösande kraften. Det spelar ingen roll att den kommer i prinsens, skönhetens eller grodans förklädnad. Det spelar ingen roll.

Dualiteten blir ett

Ett som i det största

Kärleken

eller Gud

Det är samma sak

Kärleken, den älskande och den älskade är samma sak

Ett

och slår och slår och slår

och slår igen och slår en gång till

och sen ännu en gång

och en gång, två och tre och tusen gånger

och sätter sen igång igen så underskönt

och slår stora multiplikationstabellen och lilla multiplikationstabellen

och slår och slår och slår och slår

sidan 222 sidan 223 sidan 224 och vidare och vidare fram till sidan 299 hoppar över sidan 300

och fortsätter med sidan 301 och så vidare till sidan 400

och slår nu en gång framför två gånger bakom tre gånger över och fyra gånger under

och slår dom tolv månaderna

och dom fyra årstiderna

och veckans sju dagar

och skalans sju toner

och benens sex fötter

och husens jämna nummer

och slår

och slår ihop det hela

och summerar sen

och det blir ett

Hans Arp

Droppe

Hundar dreglar kattguld på öppet smaragdhav under en rosaskrikande sky
brinnande lejon i kungakrona flyger lågt och förtärs av vattnet
lågor och vågor älskar i dånet
ryter
andas tungt i mitt öra
tudelad av den rökiga andedräkten
längtan efter total förintelse
månsilvrig mossa
sammetslen
droppe

Desillusionerad
2002-10-28

Kan inte bestämma mig för om det är en dikt
i symbolistisk eller surrealistisk anda. Den kanske är båda.

Sufiverser

Är det du eller jag som skådar med ögat?
Var varsam, varsam med att förklara talet "två"!

Målarens tjuskraft ligger på hans egen duk.
Ingen annan finns till. Se ditt eget väsens verklighet.

Varje tecken som stryks på varats duk härrör
från målarens egen urbild.
Det tidlösa havet rör sig i vågor.
Vi kallar dem vågor men havet är ett.

Havet är samma hav som det varit i evighet.
Vågorna är fenomen som strömmar fram.
Låt inte världens bölja och dimma dölja
den verklighet som gömmer sig i diset.

Idag, igår, i förrgår och imorgon är alla ett.
Vandra bortom tiden i riktning mot ett!
När du öppnar dina ögon är du allt, och allt är intet.
Du försvinner utan att lämna ett spår.
Föreningen är djupet av ditt eget väsen.
Vandra, ty sanningen finns inom dig.

Ur: "Gnistornas bok" av Fakhr al-din Araqi
Översättning: Ashk Dahlén

Varför läser jag ens andra böcker när denna bok finns att läsa?

Ett annat stycke U2-poesi till L-vännen

What do you want?
What do you want?

Zooropa...vorsprung durch technik
(a step ahead through technology)
Zooropa...be all that you can be
Be a winner
Eat to get slimmer

Zooropa...a bluer kind of white
Zooropa...it could be yours tonight
We're mild and green
And squeaky clean

Zooropa...better by design
Zooropa...fly the friendly skies
Through appliance of science
We've got that ring of confidence

And I have no compass
And I have no map
And I have no reasons
No reasons to get back

And I have no religion
And I don't know what's what
And I don't know the limit
The limit of what we've got

Don't worry baby, it'll be alright
You got the right shoes
To get you through the night
It's cold outside, but brightly lit
Skip the subway
Let's go to the overground

Get your head out of the mud baby
Put flowers in the mud baby
Overground

No particular place names
No particular song
I've been hiding
What am I hiding from

Don't worry baby, it's gonna be alright
Uncertainty can be a guiding light
I hear voices, ridiculous voices
Out in the slipstream
Let's go, let's go overground
Take your head out of the mud baby

She's gonna dream up the world she wants to live in
And She's gonna dream out loud
She's gonna dream out loud

U2-poesi till J-vännen

Sometimes I feel like I don’t love
Sometimes I feel like checkin’ out
I want to get it wrong
Can’t always be strong
And love it won’t be long...

Oh sugar, don’t you cry
Oh child, wipe the tears from your eyes
You know I need you to be strong
And the day is as dark as the night is long
Feel like trash, you make me feel clean
I’m in the black, can’t see or be seen
Baby...light my way

You bury your treasure
Where it can’t be found
But your love is like a secret
That’s been passed around
There is a silence that comes to a house where no one can sleep
I guess it’s the price of love
I know it’s not cheap

Oh, come on baby, baby, baby...light my way
Ultraviolet...Ultraviolet...Ultraviolet...
Baby, baby, baby...light my way

I remember
When we could sleep on stones
Now we lie togetherIn whispers and moans
When I was all messed up
And I had opera in my head
Your love was a light bulb
Hanging over my bed

Baby...light my way
Oh, come on
Baby, baby, baby...light my way

På tal om sagor...

...och att förlora sin oskuld om och om igen. Lilla snövit finns i alla och det är henne man ska rädda. Sin inre snövit. Det är okej att förlora oskulden, men konsten är att hitta tillbaks till den. Det är livlinan.















Illustration: Gustaf Tenggren

Äckel

The walls are caving in on me...ser verkligen det värsta och svartaste nu.

Det känns som om jag förlorat en oskuld till, en till, en till och en till. Hur många ska man förlora innan man blir hård och kall och känslolös?

Det är ju det som är meningen, att INTE bli det. Men HUR i helvete klarar man det omöjliga uppdraget på en jord som denna. Hur i helvete ska man inte börja hata? Trodde jag hade kommit längre än så här.

Är det möjligt att se all skit, men ändå se allt gott?

Just nu ser jag verkligen bara skiten. Det vidriga i att sjuttonåringa tjejers presentationer på olika websajter består av att de stoltserar över att de kan få kukar att stå? Det är det som definierar henne... Det är det hon har blivit matad med hela livet, av media. Så det är det hon tror. Hon förstår inte bättre nu, men kommer hon någonsin att göra det?

Är jag stark nog att leva i en värld som ser ut så svart som jag ser den just nu? Jag vet inte... jag vet faktiskt inte. Jag kan inte kämpa ensam mot hela världen, jag kan inte det.

Jag behöver sova...

...för gott.

Bottom

"Life is a relentless collage of grey with occasional visits to the lav."

Rik Mayall aka Richard Richard, ena halvan i den geniala duon som utgör Bottom.

De är bara BÄST!

del 2

I det andra rummet ligger en människa och sover, ovetandes, oblivious... om allt som är den andres värld, den andres kosmos, sovande...

Här sitter en rastlös själ, utan medel att uttrycka, utan medel att kontakta... osäker på om det ens finns en plats att mötas på...

Är det så det ska vara?

Käthe Kollwitz

Hennes teckningar ger mig överjordiska rysningar...














"Three o'clock in the morning. It's quiet there's no one around, just the bang and the clatter as an angel hits the ground."

Vardagens illusion

Vart tog "När jag är nära dig så känns det som att det finns ytterligare en dimension" vägen? ...Det allra finaste jag någonsin hört någon någonsin yttra. Den absoluta bekräftelsen på att det finns en högre sanning än en subjektiv upplevelse. Bekräftelsen på att det man känner upplevs på exakt samma vis av en annan. En högre verklighet. Ett bevis på att en djup känsla upplevs på samma sätt av två själar samtidigt. En connection som övergår allt annat.

Var det förälskelsens hormoner som sa det? Var det nyhetens behag som sade: "Jag har inte känt så här för någon sen jag var sexton"?....

Varför är vanans kraft starkare än det som är nuet...

Varför finns det inget NU...längre?

Varför finns bara vanans "collage of grey" där inget genuint går att urskilja längre?

Varför är vanans kraft och vardagens kontinuerlighet avtrubbande?

Att vara naken

Tillbaks från krokin och det känns ingenting, bara neutralt, om ens det. Jag kan inte säga att det var kul, spännade, roligt, eller något annat. Det bara är så att jag anmält mig på kursen för att slippa sitta hemma åtminstone en kväll i veckan, för att komma utanför dörren och göra något man gillar. Har ju tecknat kroki förr. Men jag vet inte ens om jag gillar det längre ärligt talat. Det känns ingenting.

Det enda som kändes var när jag vid två tillfällen pratade med ytliga bekanta (modellen och kursledaren) och möttes av en hård stenvägg som är min egen känsla av social otillräcklighet.

Det slår mig också att det är lite paradoxalt att det är modellen som är i en sårbar situation där hon står i all sin nakenhet mitt i rummet, utan skydd, men att det är jag som går och känner mig psykiskt naken, genomskinlig, hjälplös och sårbar i sociala situationer. Hon pallar tydligen att stå och bli betraktad rent fysiskt från alla håll och kanter, medan jag inte ens pallar med att vistas bland folk, fullt påklädd... i alla fall kroppsligen.

Fläsket brinner

Jag är ju blott endast en förvälld världsfrånvänd navelskådare men detta nu överståndna överkokta val har drabbat även mitt såsiga sinne och väckt mitt slemmiga slumrande samhällsengagemang. För så ligger det till att även fast jag själv är lite rödvinsinkokt och ligger så långt ifrån den härskna högern man kan komma och inte på något sätt känner mig hemma i Blue Cheese-värderingar så kan jag inte låta bli att känna att Reinfeldt känns som en frisk fläkt, liksom. Det osar ost, om än blåmögel, och får det att sticka till i näsborrarna. Man hajar till. Man kan inte säga annat än att herrn har egenbakade visioner och att han har en övertygande övertygelse som jag inte kan hjälpa att finna sliskigt sympatisk. Hans kanderade personliga karisma står i otrolig kontrast till pocherade plommonpudding Perssons ihåliga sötma och dästa mätthet. Pompösa padda. Han kan sitta i sin feta herrgård med sin flådiga självtillräcklighet och sin flamberade Anitra och servera sina kladdiga kletklyschor till den karamelliserade kalkonsteken. Han har ingenting mer i polkapolitiken att göra. Inget mer att ge. Det fattar han ju uppenbarligen själv med då, men kunde han inte ha fattat det liiiite tidigare och hoppat av i god tid innan valet och gett plats åt andra i sitt parti, människor som brinner, människor med visioner, med kryddor och chili i baken. Instämmer helt med en professionell polkagris som tyckte pudding Persson agerat hänsynslöst mot sitt njurpajparti. Han borde gett plats lite tidigare, innan hallonbåten sjönk, så hade kanske inte hallonbåten sjunkit liksom.

Det blev naturligtvis V i landstings- och kommunval för mig, men jag röstade på F! i riksdagsvalet. Det är ett ganska "ogräddat" parti med en ganska "otillagad" partimeny men jag anser att de akutbehövs i en gubbmarinerad mansvärld som denna, som fan behövs de. De är värda en stor fet flottchans. Och även om det kanske var lite för mycket att hoppas att de skulle nå den gräddiga riksdagsgränsen så tycker jag det är viktigt att markera sitt stöd för dem. Tror på att de i framtiden kan slipa till sig och bli riktigt vassa och slakta en massa korkade könskonventioner och kukstrukturer och skipa lite rödbetsrättvisa. Hoppas det i alla fall.

Och jomenvisst, det finns massor med feministiska tyckerimallar, kakformar, färdiggräddade åsikter på gamla stinkande bakplåtar som jag INTE tänker äta av och som jag högaktningsvärt skiter på. Jag sniffar med en snorkritisk näsa och bildar mina egna åliga åsikter. Och även fast jag aldrig kommer att acceptera färdiga svar och aldrig ge upp min rätt till tankens frihet och, inbillar jag mig, aldrig kommer sälla mig till fårskockstyckarna i vilket jävla läger det än gäller, inte ens den fårskocken som tycker sig stå över de andra fåraktiga fårskockarna utan att själva inse att de är lika mycket medlemmar i sin egna lilla paradoxalt underifrånattackerande von-oben-fårskock, så kommer jag att tycka. Jag kommer att tycka om allt som jag har en åsikt om, och resten kommer jag att skita i. Precis som du. Jaaa. Och om jag kommer att komma att driva med de tyckande människor som driver med andra människors tyckande så är det precis som det ska. Helt och hållet i sin ordning. Det var inte jag som började gäckas i denna värld. Det fanns gäss som gäckades före mig och det kommer att komma gäss som gäckas efter mig. Glaserade och grillade är vi, både gäss och människor... får med. Alla är vi redlöst roliga, både råa och tillagade. Nu tar vi oss en kålsup tycker jag och tar farväl av allt vad njurpaj heter. SsssKål, sKååål!!

Jonas Gardell

Läste nyligen "En komikers uppväxt". Han berörde mig såsom bara någon kan beröra som ställer ungefär samma livsfrågor som en själv och funderar över samma saker. Varför har jag inte upptäckt denna bror tidigare? Ännu en som jag kan känna djup samhörighet med ju...

Undrar vad han har för astrologiska influenser. Skulle vara intressant att dyka ner i. För att inte tala om David Eugene Edwards horoskop, det vore nåt att bita i. Varför blandar jag in DEE i det här nu då? Jo, de är båda kristna och de belyser precis samma saker och en väldans massa paralleller kan dras, faktiskt. Undrar om Gardell gillar 16 Horsepower? Det borde han verkligen göra :)

Den där förnimmelsen av ängelns närvaro, den fallna ängeln, den mörka, den allerstädes närvarande skuggan som förföljer varje människas psyke, i högre eller lägre grad... det handlar om val, alltid om val. Destruktivt och skadligt eller konstruktivt och uppbyggande. Han har greppat det han med. Det verkar vara ett återkommande tema hos Gardell med, eller finns den bara i "En komikers uppväxt"?

Gardell ställer i alla fall allmänmänskliga frågor om existentiella problem på ett väldigt lättillgängligt sätt, utan att alienera läsaren. Man är hela tiden jordad i vardagen och dras lätt med i den jordnära handligen och de tydliga vardagliga situationerna men de psykiska, existentiella teman han skapar fokus kring är ganska komplexa. Vill läsa hans "Om Gud" med, men först ska jag läsa "Ett ufo gör entré" som jag redan beställt, som är fortsättningen på "En komikers uppväxt". Sedan vill jag nog läsa "Jenny", men väntar nog tills den kommer på pocket... Jag förmodar att jag vill läsa allt han skrivit sen. Vi får se.

Det var känslosamt att läsa om den där tvingande känslan av att man bara måste bli omtyckt och accepterad till den grad att det blir lismande och inställsamt och man helt gör avkall på alla mänskliga värden och kompromissar med sina principer. Man blir mobbaren för att slippa bli mobbad.... Så hemskt... och så mänskligt...

Positivt självhävdande

Läste just mitt inlägg "Handling kommer då det är dags" och blir arg på mig själv. Det är så jävla typiskt mig att inte ens uppmärksamma eller lyfta fram att jag faktiskt redan har en filosofie kandidatexamen. Det är alltid fokus på det som är dåligt vad gäller mig själv. Jag borde FIRA, FIRA, FIRA min kandidatexamen! Fan, som jag pluggat i flera år. Först gymnasiekompetensen och sen fyra år på högskolan. Det är fan i mig storartat! (Och jag har chansen att komplettera till en magister senare, om ork och lust finns. Det är trots allt bara 12 poäng till som ska tas. )

NU: Fest! Jag har min kandidatexamen och är fan värd att firas högtidligt!

FAN VAD JAG ÄR BRA!

Illuminatio

Den unkna veden har tjänat sitt rätta syfte
mörkrets kraft är väckt

Elden brinner starkare än någonsin
Syftet är inte att förtära mörkret
inte heller att förtäras av det

Eldens kraft ligger i att upplysa det inre
Att frigöra sig
Att växa
Inget står i vägen för friheten

Ljuset uppenbarade vägen
lät resan ta sin början
Äventyret fördjupas här

En ny fortsättning tar vid
där mörkret tjänar ljuset
definierar dess form

Resan fortsätter annorstädes
alltid i det inre
Må ljuset vara med mig varje bit på vägen

Personlig transformation

Jag blev alldeles uppslukad av Metallica-dokumentären på TV häromkvällen. Att få följa bandet i kris, att få se gruppdynamiken, hur dysfunktionella de inrutade rollmönstrena var. All aggression och inpyrd bitterhet de hyste mot varandra. Hur Lars Ulrich i början framstod som den vidsyntare och öppnare själen av dem och hur James i kontrast verkade vara en sur gammal räv. Den begränsande. Totalt fyrkantig och skeptisk till allt. Kontrollfreaken. Det enda han utstrålade var en negativ aggressivitet. Man verkligen SÅG hur dåligt han mådde. Hur han var psykiskt och fysiskt stressad och aggressiv.

Jag satt hela tiden och tänkte att James plutokvadratur måste ha inträffat runt tidpunkten då han valde att behandlas för sin alkoholism. Jag har nu kollat hans transiter under den tiden då de började filma dokumentären och mycket riktigt led han av eftersviterna av plutokvadraturen då han "lades in". Åh, det är så häftigt att få sina aningar bekräftade. Astrologin är ett underbart och trösterikt redskap. Att veta VARFÖR man har det jobbigt är en tröst, också att det finns ett slut på eländet. Det finns ett "andra sidan".

Och sedan hans otroliga resa tillbaks till livet, helt underbart att se. Vilken fantastisk transformation. Det som gjorde starkast intryck var den sekvensen då han berättade om sin insikt i att ha fastnat i en destruktivt mönster. Ett liv med konstant alkoholkonsumtion och paradoxen i att i sitt sökande efter spänning finna att livet hade blivit totalt förutsägbart. Känslan av att ha fastnat i en tråkig loop där samma handling upprepades i oändlighet; att vakna i olika sängar var och varannan dag med brutal hangover, år ut och år in. Det ledde ingenstans. Han hade hamnat i en återvändsgränd. Och det totalt fantastiska i att han med nyväckt vitalitet, spontanitet och glittrande ögon berättade hur otroligt spännande han tyckte att varje ny nykter dag med familjen var. Att livet nu var ett äventyr.

Och den där plutoinsikten som han genomlevde. Att han hela livet känt aggressivitet och hur missriktad aggressivitet kan bli extremt destruktiv, men hur konstruktiv aggressivitet kan vara en positiv kraft. St. Anger. Helig ilska. Att ta tillbaka sin kraft på det viset, att säga ja till livet och växa. Så stort.

Och okej, de samlade väl mer pengar på hög tack vare den dokumentären, men ändå. Så jävla starkt av dem att visa upp sig så sårbara och små, i en sådan konfliktsituation med varann, i synnerhet för en sån machokille som James. Man växte med honom, liksom. Personliga transformationer av den sorten är totalt fascinerande.

Fler autentiska människor to the people, tack! Sådant här gör mig faktiskt genuint glad. Antar att det tilltalar min skorpionmåne att se under ytan och att iaktta transformationer som går på djupet.

Powerpluto

Sista veckan har handlat om negativitet och ilska vs kraft. Om den personliga kraft som faktiskt finns i negativitet, ångest, ilska, explosiva aggressiva känslor och i genomskådandet av de värderingar som genomsyrar en pissig, äcklig värld som man inte känner sig hemma i.

Jag måste acceptera min kraft, inte vara rädd för den. Inte ha dåligt samvete för den. Mina negativa känslor existerar i allra högsta grad. De ÄR och finns. Av en anledning. Jag kan inte förminska det mörka, måste låta det finnas och se det i vitögat. Jag känner, därför finns jag.

Bort med känsloblockeringar. De små negativa kraftansamlingarna måste ut i småpuffar. Om jag inte erkänner och accepterar dem och inte vill kännas vid dem så kommer de komma ut i en enda stor explosion, så är det bara.

Så negativitet som känns nu, ska erkännas nu, ska ut nu. Qi kan inte värderas som dålig eller bra. Qi ska vara fritt. Så skorstenen ska sotas så att det blir fritt flöde.

Det är det jag ska lära mig att se och inte vara rädd för. Min kraft. Det är sååå Pluto :)

Flashback

Kraftig flashback från förr. Fick sån lust att lyssna på den. Hör den så tydligt i huvudet...


So, so you think you can tell Heaven from Hell, blue skies from pain.
Can you tell a green field from a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?
And did they get you to trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
And did you exchange a walk on part in the war for a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year.
Running over the same old ground. What have we found?
The same old fears.
Wish you were here.

Paus från helvetet

Det är så skönt när de kommer de där små andningshålen när jag kan andas fritt och takhöjden är högre. Små stunder då man ser på allt via hjärtat, med ljus, med sötma. Då ångestlågan upphör att svetsa sig in i hjärnbarken och ryggraden och en frid, en självklar samhörighet med människorna och världen infinner sig. När kärleken är självklar är det underbart att leva.

Jag behöver det verkligen för att orka med det här Plutokvadraturhelvetet i ett och ett halvt år till...

Ode till en vän

Åh vännen, vännen.

Så har nog mitt hjärta omfamnat dig helt till slut. Vi tillhör samma familj.

Att du var speciell och att vi hade någon slags förbindelse visste jag redan då jag såg din ryggtavla första gången. Några månader senare såg jag ditt ansikte i klassrummet. Strax efter talade du till mig på nätet. Det finns ingen slump...

Nu, något år senare; dammet efter några småduster där vi försökt definiera varandras konturer och lära känna varandras gränser har lagt sig. Och nu ser jag klarare. Nu kan jag släppa in dig. Du visar mig ständigt hopp, liv, lek och lust. Din glädje och kärlek till livet är vacker.

Mitt perspektiv

Och vet du, det som i andras ögon - de som ännu inte kan se med hjärtats öga - förmodligen ser ut som patetiska bekännelser och pinsamma personliga detaljer, det är just det som i mina ögon ger mig ryggrad och värdighet. Att söka och förmedla sanningen, hur ful, hemsk och liten den än är är det största. Enligt mig. Man kan inte nå sanningar genom att gömma sig bakom en mask. Och sanningar är det enda jag kan söka.

Verkligheten har vassa kanter

Avskiljdhet, isolering, avkapad från omgivningen. Inte här, inte nu. Känner inte gemenskap med någon, inte ens mig själv. Inte nu. Det kommer nog andra dagar, nya dagar då jag känner känslan av samhörighet i magen, en inre känsla av själslig gemenskap med andra människor. Det är till och med mycket troligt att det gör det. Men nu är isolering igen och jag vet inte hur jag ska, eller om jag orkar, bryta trenden. Orkar inte försöka. För det finns inget inre ljus som driver på. Inte nu.

Nu är gråhet... ljummen apati. Det ÄR. Hopplöst och färglöst, menlöst, meningslöst. Kraftig glasvägg mellan mig och det som är utanför. Jag når inte ut. Du når inte in. You´re in a blur. Gaussian blur. Vet inte hur du ska nå in, om du ens vill, orkar... om jag orkar.

När jag känner samhörighet med mig själv, med det inre, det stora ljusa så är isoleringen genomlidlig, men när jag är avskuren från mitt inre så är det inte okej längre.

Fulfilter

Det spelar ingen roll att ingen i ens omgivning fattar vad man handlar om. Ingen blir profet i sin egen hemstad, liksom. Det räcker med att budskapet har gått hem hos EN enda person för då är det inte är förgäves. Någon har fattat och kan ta till sig det som egentligen är så klart och tydligt.

Tack...

Då spelar det ingen roll att det finns folk som är blinda, döva och stumma, eller folk som förvrider, förminskar, förfular. Det spelar absolut ingen roll. Your loss, liksom... Dina perceptionsfilter har inte med mig att göra. Jag har inget ansvar eller del i dina förvridna speglingar av mig. Du skapar din egen värld och väljer vad du vill se. Och det är du som får leva med det. Inte jag.

Prova att sätta på dig nya glasögon. Om någon växer i dina ögon så växer du själv. Det är dagens sanning.

När och varför?

De går, de står, de jobbar, sover. Droger avlöser varandra: koffein, nikotin, alkohol. En dag överlevs genom konstgjord energi, en dag saturerad av kaffe. Sedan följer en kväll med folköl som dämpar den artificiellt drivna energin. Cigaretter dövar och tar bort eventuella påminnelser från själen och känslolivet. TV'n tar bort den sista chansen till kontemplation och eftertanke. Hur var min dag idag? Vad kände jag? Vad tänkte jag? Vad trivdes jag med? Vad mådde jag gott av? Vad var dåligt? Vad kunde jag göra annorlunda så jag kunde vara mer nöjd med mig själv och mitt liv i morgon? Det inre livet finns inte ens. Allt som är naturligt och direkt, instinktivt och intuitivt och som kommer inifrån dövas och dödas. Vad blir kvar när man inte vill känna, inte vill tänka, inte vill uppleva? Och varför är du hellre död än levande?

Jag vill fråga, med djupaste medkänsla: När dog du och varför? Vilken är orsaken till din bortgång?

Vill du leva igen? Ge din smärta en röst! Ta fram mörkret. Låt det göra ont! Orsaken till din död måste bearbetas. Gå genom mörkret till ljuset eller var för alltid fast i limbot. Oavsett orsaken till din död: incest, sexuella övergrepp, fysisk misshandel, psykisk misshandel så är det dags att vakna nu. Ta chansen till kärlek, ta chansen till ett medvetet liv. Ta fram smärtan.

Har din själ låtit sig trampas på hela livet? Har du låtit dem göra det? Har du stängt av alla känslorna, alla intryck? Det gör inget. Du kan börja KÄNNA igen, och det kommer att göra ont. Ingen tvekan, det kommer att göra ont. Men smärta är bättre än död, och smärta kan vara början till ditt helande. Den levande döden är ett kyligt limbo. Men den levande döden är i bästa fall bara ett övergångsstadium, en frusen vila, och det fina i kråksången är att du kan sätta stopp för tillståndet.

Steg ett? Att sluta droga bort sig själv, sitt inre.

Steg två: Att börja uttyda sitt hjärtas röst och lyssna till vad det säger. Det kan säga saker som man inte vill höra. Men det är ditt verktyg till att hitta ett autentiskt jag. Ett levande jag.

Jag finns här, bredvid dig. Jag existerar parallellt med dig. Jag ser din smärta, den som du tror att du har glömt bort. Den du inte vill veta av. Den du inbillar dig inte finns. Men jag ser att du döljer den för dig själv och jag vill att du drar upp svärtan i ljuset och pratar med mig. Jag är ett levande bollplank och en medkännande själ och jag kan finnas vid din sida, men bara om du bestämmer dig för att leva och endast då. För jag vill inte stänga av. Jag vill inte dö igen.