Det känns faktiskt som om jag sväljer och slukar min svans hela tiden. Som om man ständigt gör samma insikter och processar samma saker om och om igen, i en evighetsloop, fast på ett högre och högre plan för varje gång kanske...
"Ångest är det man har när livet händer"... inte menat att man ska ha det vid sidan av livet. Eller att man ska hoppa av livet när man har det, det är bara en naturlig del. Sen kan man jobba för balansen. Man MÅSTE jobba för balansen. Det mörka får ju inte heller ta över. Sen säger jag inte att man inte får ta time out från livets alla krav. Ibland måste man det bara, men det får ju inte bli ett permanent stadie...
Därför jag försöker yoga, gå kurser, promenera, träna och göra saker fast jag egentligen mår skit. Jag har insett att jag måste om jag ens ska komma i närheten av integration...balans. Men man måste nå botten först innan man kan ta sats mot botten och putta sig uppåt med tårna. Man måste känna att man riktigt drunknar först... sen kommer ljuset...eller åtminstone en antydning, eller nåt... så funkar det tror jag. Sen är det ju en annan sak att det är en lång, lång väg upp men bara det att man tagit ut rätt riktning är ju bra...
"Twin Flames Balance, Reunion of both aspects of your soul at Zero Point"
Om man integrerar sig, integrerar både sitt mörker och sitt ljus, sitt yin och sitt yang så blir man ett med centret som förökar sig i den eviga fraktalen...du blir ett med Gud. Är det bara i mitt huvud som det här är så vackert och fantastiskt just nu?
Gud är inte bara ljus, Gud är både och som färdas i en evig fraktal...
Gud och "djävul" bildar en helhet...inget annat. Hur jävla fel svängde man inte i kristendomen när man upphöjde bara ljuset, det man kallade Gud...och djävulen fick "falla"...däri ligger alla jävla missförstånd. Inte undra på vi inte hittar till helheten...att vi alltid känner att det är fel på oss. Ständigt dåligt samvete bara för att vi är människor...
"The alchemists, who in their own way knew more about the nature of the individuation process than we moderns do, expressed this paradox through the symbol of the ouroboros, the snake that eats its own tail. In the age-old image of the ouroboros lies the thought of devouring oneself and turning oneself into a circulatory process, for it was clear to the more astute alchemists that the prima materia of the art was man himself.
The ouroboros is a dramatic symbol for the integration and assimilation of the opposite, i.e. of the shadow. This 'feed-back' process is at the same time a symbol of immortality, since it is said of the ouroboros that he slays himself and brings himself to life, fertilizes himself and gives birth to himself. He symbolizes the One, who proceeds from the clash of opposites, and he therefore constitutes the secret of the prima materia which [...] unquestionably stems from man's unconscious'. (Carl Jung, Collected Works, Vol. 14 para.513)"
Om man tänker sig Ouroboros (om man ser det lite mer abstrakt som en spiral tvinnad av mörker och ljus) som en fraktal så kanske man börjar fatta vad universum är... eller hur universums väv ser ut...
I get the whole picture now...tror jag. Men oj, gör jag verkligen det...men då måste ju en integrerad gud vara intvinnad i en annan integrerad gud som i sin tur bildar en gud som bara är en halva av en större gud som måste möta sin motpart för att bilda en större Gud osv...haha. Nää, min hjärna är för liten för sånt här... men snacka om hjärngympa... och ett helt annat evighetstänk...för att inte tala om en helt annan syn på Gud och expansion... trodde jag fattade men vet inte om jag gör det riktigt...
Jag måste vara helt retarded som funderar på sånt här vid 37 års ålder, eller var det fler än jag som inte hajade Black Sabbath's "Spiral Architect" när man var tonåring...haha.
Tillbaks från terapiande. Börjar känna att det ger nåt det här. Känner mig lite klokare för varje gång. Dagens slutsats: Allt är inte på blodigt allvar, allt är inte på liv och död. Jag måste lära mig leka mer, ha kul. Fan inte undra på man är fobiskt rädd för livet om allt utspelar sig på en jävla tjurfäktararena där blod ska utgjutas och offer krävas. Jag var säkert en känslokall matador i mitt förra liv och det här är karmas ironiska sätt att hämnas på mig, att låta mig återfödas som en evinnerligt orolig oxe. Ständigt rädd för det där sista dödande utfallet...ständigt ett offer för andras handlingar och destruktiva kraft. Men... nu är det faktiskt så att jag inte är ett offer om jag inte själv sätter mig i offrets roll. Jag har all kraft att skydda mig själv. Om det nu ens skulle behövas.
Sen börjar jag bli på det klara med att det inte ska ligga på mitt samvete att jag inte känner förtroende för folk som inte ens försökt vara förtroliga...faktiskt inte så konstigt.
Gud vad det är skönt att få komma upp och andas lite luft, vill inte hamna i mörka hålet igen. Lighten upp snälla jag...
Förresten: "Bajsa inte i sandlådan om du vill leka där igen" är ett bra motto som alla borde ta till sig.
Konstig dag. Vakna, upp och hoppa. Cykeltur över hela stan. Hard core magdans med myntskramlande höftskynke. Cykeltur över hela stan tillbaka. Sen vara tröstpris åt någon som känner sig sviken av någon annan, men inte vill berätta. Någon ligger och sover på mitt sovrumsgolv. Jag dricker upp någons sprit och klurar på vad fan som hände. Längtar efter cigg. Men det är väl livet… Another day in paradise. Och jag vet inte ens vad jag känner. Nästan lite skönt. Måste man känna så jävla mycket jämt.
Whatever...
Jag såg den...månförmörkelsen...
And someone's getting born
And someone's getting killed
Somebody falls in love
Somebody falls from a window-sill
But you, you just sit tight
Hiding out from life
And you cannot set the world to rights
But you could stop being wrong
Tonight...
/Jarvis Cocker
Blev liiite smått besviken när jag hörde singeln Love is Noise första gången. Tyckte McCabes sublima gitarr försvann och drunknade bakom den där hit-makar-loopen som är genomgående i hela låten. Men efter ett par lyssningar så har den faktiskt växt som fan i mina öron. Nu bara älskar jag den. Och så är det faktiskt så att efter att ha hört prover på resten av albumet så kan jag förlåta dem för att de faktiskt vill sälja (med en hitsingel som lockbete) och för att de varit trogna sig själva och sitt sound på resten av låtarna. Ser verkligen fram emot att få höra hela albumet nu, kan inte vänta! :)
...Och hittills har jag bara stött på ett band som med musik kan illustrera hur det låter när skira moln rör sig i skyarna, eller när regntunga molnmassor skingrar sig för att ge plats åt solens efterlängtade, genomträngande ljusstrålar...de är de enda som får min själ att vilja flyga där uppe.
Jag står vid en tröskel nu, det är så tydligt. Min känsla av min inre process synkar med det som sker i det yttre. Så jag vet att det är rätt, att det är dags. Dags att ta sig över en tröskel...Jag är rädd men jag kommer aldrig förlåta mig själv om jag inte tar chansen till förändring. Förändringens vindar som jag suttit och väntat på och suktat efter i något år nu, nu verkar det komma av sig självt. Tog ett steg och testade marken och möttes av en utsträckt hand. Det vore galenskap att inte ta den.
Så, okej då. Jag hoppar :)
Den här tiden från nymånen för en vecka sen till fullmånen kommande lördag ska visst vara en tid av uppgörelser. Ja, det kan väl jag skriva under på så här långt.
Sure, bring it on - I will stand my ground. Men kom ihåg vem det var som attackerade först. Det har fan i mig aldrig varit jag.
"Den som hjälper dig krama din egen skugga är din bästa vän, men så länge du inte kramat den är hon din fiende". /Jag
Nu har jag äntligen sett hela filmen YES, regisserad av Sally Potter. Hon är en poet och en alkemist. Alltså på riktigt. Vem annars skulle kunna väva in alkemistisk symbolik på det där underbart poetiska viset och dessutom få det att låta vackert när hon låter karaktärerna prata om kabbalistisk numerologi på vers. Och alltid de där kontrasterna. Svart...vitt. Så sjukt vackert...ryser. Mitt manliga sällskap var dock inte lika såld på Sally, haha. Han gillade iofs hennes film Orlando bättre. Den är ju också fantastisk, men på ett annorlunda sätt.
Svart, vitt. Ett...två. There is only yes. Noll finns inte, inte heller ett nej.
Och gissa vad huvudkaraktären hade för yrke: Molekylärbiolog. Tihi...Och igår ramlade jag in på en sida där det stod om testosteronmolekylen. Mycket molekyler nu. Jag tänker att man är sammanbunden till sina nära, kära och bekanta på det viset. Man utgör en mänsklig molekyl...osynliga band.
Dagens synkrona ord: Molekyl. Behövde ordet till mitt förra inlägg, letade mig fördärvad efter det i alla mörka skrymslen i hjärnans språkcentra men fann det ej. Försökte t.o.m. söka upp det på google på olika associationsord men nej, hittade intet. Det var som totalt raderat från jordens yta och mitt minne. Sen hamnar jag på denna sidan helt av en slump, eller när jag söker på det galaktiska centret rättare sagt och vad hittar jag där: Jo, ordet som narrades med mig och mitt minne, i ett inlägg som dessutom handlar om synkronicitet kring just ordet molekyl. Cool.
Det enda forskarna/astronomerna inte riktigt har knäckt i frågan om Big Bang-teorin är det här med massan. Om Big Bang uppstod ur intet, var kommer då massan/materien ifrån…
Tänk om det var så att massan var ”Gud” och Gud sprängde sig själv i miljarder biljarders bitar för att skapa universum… ”Han” offrade, sprängde eller ”korsfäste” sig själv (korset är ju trots allt en symbol för våra tredimensionella rumstid: höjd, bredd, tid) så att de fysiska dimensionerna kunde uppstå och för att skapa nya kombinationer av materian och sig själv. Han sprängde sig själv till elementarpartiklar och atomer, [som bildade molekyler], som bildade kemiska ämnen som bildade mineraler, växter, bakterier, virus, djur, människor, vår jord, vårt solsystem, vår lilla galax bland 150 miljarder andra galaxer som utgör universum. Vi består i sådana fall av Gud…lite coolt att tänka så. Vi och hela världen består av gudspartiklar. Vi är gudspartiklar…
Eller så är Big Bang kanske ett Guds andetag, en utandning… eftersom forskarna också har en teori om att Big Bang sker med jämna mellanrum. Först en explosion som en utandning sedan när den utåtgående energin från explosionen tar slut och universum slutar expandera så faller allting inåt mot sig självt igen som en inandning, sen är det dags för ett nytt Big Bang… en utandning igen…och nya kombinationer av materia och liv… Ett andetag utsträckt över miljarder, triljarder år…
…Nåja, bara lite onödigt metafysiskt flumfilosoferande…
Det enda vi med säkerhet vet är att vi inte vet ett skit. Det enda vi kan ha är teorier… men det är häftigt att tänka sig lite i nya banor, eller nygamla i det här fallet kanske. Det brukar ju faktiskt sägas att vi alla är delar av Gud.
Patriarkatet
”Patriarkatet… Tjaa du, var ska man börja. Vi kan börja för länge länge sedan då kvinnliga principen var jämbördig med den manliga. I den förbibliska mytologin var det gott om kvinnliga gudinnor, hjältinnor och arketyper som hade samma värde och relevans som de manliga arketyperna. Dessa fick stryka på foten då en massa makthungriga kristna religionsmän på konciliemötet i Nicaea år 325 e.kr. sammanställde gamla symboliska myter, äldre texter och annat historiskt eller mindre historiskt material till något som vi känner som bibeln idag. Skapelsehistorien i gamla testamentet som då faktiskt bygger på gamla myter med en helt symbolisk och metafysisk innebörd skrevs om så det gynnade den egna politiska agendan (kyrkan blev högst politisk och hade stor makt) och den kvinnliga principen, Eva, gjordes en gång för alla till syndabocken, hon som föranledde syndafallet. Sedan dess har det hetat: ”kvinnan ska tiga i församlingen”, vilket faktiskt har följt oss in i våra dagar. Om du tänker efter finns det inte många bra kvinnliga förebilder i modern, efterbiblisk tid. Och de kvinnliga förebilder vi får hålla till godo med idag är tragiska och totalt maktlösa våp som Anna Nicole Smith, Marilyn Monroe osv…
Bibeln, kristendomen och prästerskapet som präglat vår närliggande historia i stora mått har i hög grad medvetet byggt upp ett högst påtagligt patriarkat där man systematiskt förnekat kvinnors rätt och kvinnors frihet. Faktum är att kvinnor inte fick rösträtt förrän i början på förra århundradet, de hade inte rätt att ärva sina föräldrar, inte rätt att skriva in sig på högre läroverk osv. Så jag förstår faktiskt inte hur man kan förneka att ett patriarkat finns och har funnits. Än i vår dag släpps inte kvinnor in i styrelser, vi har inte lika lön för lika jobb etc…för att inte tala om det förtryck jag nämnde tidigare i form av medias skönhets- och sexhjärntvätt. Patriarkatets efterverkningar lever i allra högsta grad kvar i vårt moderna samhälle. Historisk prägling under millennier tvättas inte bort över en natt.
Något av det här belyses i Dan Brownes Da Vinci-koden faktiskt. Förutom att det är en spännande deckare så är det en väldigt intressant och lärorik bok som tar fram något som många är blinda för: det historiska och bibliska förtrycket av de kvinnliga principerna bl.a… Det är verkligen en bok som varje man (och kvinna) borde läsa. Rekommenderas starkt!
Vidare: I den gamla mytologin fanns det en flora av massor med olika kvinnliga arketyper: t.ex. jägaren/krigarinnan Diana som symboliserade den kvinnliga kraften, målmedvetenheten och rätten att stå upp för sig själv, den kloka och klarsynta ugglegudinnan, helaren som hjälpte i fysiska och psykologiska frågor, fruktbarhetsgudinnan, underjordiska gudinnor som stod för djuppsykologi och det omedvetna, kärleksgudinnor och kvinnor som ägde sin egen sexualitet som hade sin egen sexualitet på sina egna villkor etc. I våra dagar kan jag endast se ett fåtal kvinnliga arketyper och det är typ modern, häxan, den sköna och den prostituerade. Och i media är det i stort sett den prostituerade (utvik, porr, kroppsexploatering, sälja sig för pengar eller bekräftelse) och den sköna Venus (mode, skönhetsideal) som är representerad. Andra kvinnobilder får man leta sig fördärvad för att skönja någonstans. Kvinnor och synen på oss har förminskats till den grad att den enda bekräftelsen vi får i princip är den som baseras på graden av snygghet och sexighet. Var är de kloka, de magiska, de transformerande krafterna, de högre kvinnobilderna? De fanns faktiskt en gång i tiden, tro det eller ej. Och visst, jag kan tycka att det inte bara berör kvinnor i det här fallet. Mansbilderna är inte heller särskilt många. De flesta män försöker leva upp till något slags machoideal och man ska helst plöja sig igenom allt som någon jävla actionman, lyda order utan att tänka själv, utan att ifrågasätta, vara mottaglig eller lyssna till sitt inre och sina känslor.
Och vi kvinnor äger inte ens vår egen sexualitet för vi ska leva upp till en utifrån pådyvlad artificiell bild (porren och sexindustrin) som baseras på männens preferenser, inte kvinnornas egna. Och visst, där är männen också offer eftersom de präglas mest av alla av porrens stereotyper eftersom de är de största porrkonsumenterna, och det sväljs och med hull och hår utan någon som helst kritik mot vem det är som sänder ut bilderna eller vad det baseras på: pengar, inte verklig kvinnlig sexualitet. Men jag skulle vilja se en mer kritisk inställning inte bara till porren, utan ALLT vi matas med och tar för givet. Vi lever i ett sjukt sjukt samhälle och det sjukaste är att de flesta är helt blinda, kvinnor som män…det är sorgligt.
Och okej, nu generaliserar och hårddrar jag det hela naturligtvis, men bara så jag ska kunna framföra poängen liksom. Jag har inte alls svårt att se dessa mönster: Grejen är att kvinnor uppfostras (med starkt mediatryck) till att se varandra som potentiella rivaler och motståndare istället för att förenas i systerskap. Den ständiga sex- och skönhetshysterin gör att målet för kvinnor blir att hela tiden överträffa varandra i att behaga männen. Och självklart gynnar detta männen, vore naivt att säga något annat. Visst är det väl så att männen som grupp tjänar på att kvinnor som grupp reduceras till kött, att hennes skapande energier binds upp av ouppnåeliga skönhetsideal att leva upp till och att hon uppfostras till en mansbehagare? Man får lydiga kvinnor som dessutom är en ögonfröjd och som bonus får man lättillgängligt ”vått guld” eftersom det för kvinnan är det enda sättet att få djupare bekräftelse på. Och de som är fula och inte kan leva upp till skönhetshysterin och utseendekraven till att börja med, de som skulle kunnat ägna sig åt mer åt intellektuella bryderier eller samhällsförbättring de förklaras värdelösa, blir osynliga och har överhuvudtaget inget existensberättigande och deras ord ogiltigförklaras har därmed ingen tyngd. Och ja, männen som grupp gynnas då eftersom de på så vis kan fortsätta arbeta för sina egna intressen utan att bli ifrågasatta av den andra halvan av befolkningen som faktiskt skulle kunna haft intressen som strider mot männens egna. Enkel matematik… Genom att sprida vissa värderingar och normer genom kultur, politik och media kan man så lätt ta makten ifrån 50% av jordens befolkning. Menar inte att det är något som några män sitter och tänker ut på hemliga möten, det är väl mer så att patriarkatets vedertagna tänkesätt och oifrågasatta normer lever vidare idag på detta sätt. Vi föds helt enkelt in i det och har svårt att se det utifrån för att det är så det alltid varit.”
Har dragits in i en diskussion om kvinnlighet, dolt kvinnoförtryck, porr och patriarkatets existens/icke-existens med en ny bekantskap på en nätcommunity. Upptäckte att jag hade mycket tankar, känslor och åsikter om detta och jag tycker det kan vara värt att publicera det här eftersom det så tydligt uttrycker vad jag tycker. Publicerar det som det är rakt upp och ner utan att redigera så ifall det verkar vara märkliga referenser till något som inte finns med i texten så är det referenser till tidigare delar av diskussionen som inte är publicerade:
Kvinnliga egenskaper, vad är det?
"Något som är riktigt sjukt är att 99% av befolkningen här på jorden inte VET vad genuint kvinnliga egenskaper är, inte ens kvinnorna själva. Det är ett outforskat område eftersom kvinnor under historiens gång inte fått ta plats och utvecklas på sina egna villkor. Har de tagit offentlig plats i samhället har de gjort det på männens villkor: genom att antingen själv bli som en man, försöka anamma manliga egenskaper och smälta in i hierarkierna eller tvärtom inta våpets behagande ställning, som är UNDERSTÄLLD mannen (varför skulle man annars försöka behaga?) för att accepteras den vägen. Till skillnad från många tjejer så tycker jag inte man har någon makt som sexobjekt eller våp. Bara genom att bli ett och att ständigt försöka behaga, attrahera, bli omtyckt för sitt kött så har man sagt ifrån sig självbestämmanderätten. Kvinnors energier fångas upp och begränsas av skönhets- och sexindustrin. Så sjukt mycket kvinnlig skapande energi går åt till att försöka se bra ut och behaga och hela tiden finnas till för ANDRA. Hela tiden behaga, behaga, behaga. Och gud nåde dig om du inte blir godkänd av en man - då har du inte ens existensberättigande. Och nej, jag säger inte att det är männen som förtrycker utan det är vad samhället (som visserligen fortfarande har starkt patriarkala strukturer), media, och den kommersiella marknaden som ständigt matar oss med onaturliga ideal om vad vi ska vara och vilka ytliga ouppnåeliga mål vi ska uppnå.
Nej, porrindustrin, media och samhället i stort kanske inte har ETT gemensamt, outtalat, dolt ”budskap” men det går inte att bortse från alla små outtalade signaler som vi matas med dagligen av media, familj och samhälle och de pekar ALLA åt samma håll. Var snygg, smal, sexig och framförallt BEHAGA, hela jävla tiden. Det är det enda som betyder nåt för oss som kvinnor, det matas vi med från barnsben. Believe me, i know. Jag är tjej ;) jag är uppvuxen med skiten…skillnaden är att jag aldrig varit bekväm i det och att fjällen till slut fallit från ögonen. Jag ser tyvärr klart det jag hade velat slippa se.
Så…vad som är kvinnliga egenskaper bör definieras om och om igen, i FRIHET. Utan att man ska bli förminskad av samhället sjuka skönhetsideal och förutfattade meningar om vad kvinnlighet är. Jag tror att det i de kvinnliga egenskaperna ingår en mottagaglighet för högre energier, ett allmänt intresse för relationspsykologi, en djup sensualitet och fantastisk visdom. Kvinnor har bara att fortsätta söka genuin ”kvinnlighet” och fortsätta utvidga den snäva bas vi hittills fått stå på. Det behövs fler kvinnliga pionjärer på våra egna domäner. Men jag tror absolut att kvinnans domäner är mer på de ”mjuka” områdena än på strikt vetenskapliga, logiskt styrda områden. Och dessa mjukare värden värderas inte lika högt som hårdare, mer manliga värden. Och nej, jag menar inte att kvinnor inte är logiska, jag menar bara att vi inte verkar ha exakt samma intresseområden vad gäller typ fysik och teknik och liknande, och då pratar vi förstås generellt. Undantag finns alltid på individnivå. Det kan låta flummigt, men det skiter jag i, jag tror vad jag tror och försöker att inte låta mig begränsas av inskränkt fyrkantighet. Jag fascineras av esoterik, astrologi, symbol- mytologi- och arketypvärlden t.ex. och även om inget av det är vetenskapligt (vetenskapliga belägg är inte ens viktigt i mitt perspektiv) så besitter det en djup djup visdom som byggts på i millennier. Det VET jag för det känner jag och det ser jag i att dessa världar speglar mina egna iakttagelser av världen, men säg det till en inskränkt naturvetare som måste mäta och ha bevis på allt.
Jadu, förstår dina kvinnliga kolleger till viss del: det är svårt att förklara saker och ting ur ett kvinnligt perspektiv eftersom vi i samhället faktiskt för det mesta har ett manligt perspektiv på saker och ting, även de flesta kvinnor intar ett manligt perspektiv. Bara genom att t.ex. spela sexobjekt har man accepterat det manliga perspektivet… så när man ska förklara så måste man vända upp och ner på vedertagna normer och det vi tar för självklart, svårt att kunna vara så klarsynt och att sedan kunna vidareförmedla det i ord till en man som aldrig behövt ifrågasätta sitt manliga perspektiv…faktiskt. Dessutom så blir man också som tjej som försöker ta upp sånt här DIREKT motarbetad för de flesta män har utvecklat någon sorts allergi till allt som har med feminism att göra. Det har hänt mer än en gång att man inte ens lyssnar på enskilda argument utan bara ser ett rött skynke: ”ALLT ÄR MÄNNENS FEL, du är en skitstövel!” det är typ allt vad många män verkar urskilja istället för att faktiskt lyssna på vad man har att säga…tyvärr. Feminism handlar om jämlikhet mellan könen och är inte bara för kvinnor. Varje man/kille med vettiga värderingar borde själv anamma feminismens grundtankar: Vi är lika mycket värda, trots olikheter. Och inget kön är underordnat det andra. ENKELT egentligen. Sen vore det idealiska naturligtvis om dessa tankesätt kunde täcka även klass och etnicitet, det är inte bara jämlikhet mellan könen som borde eftersträvas. Allt detta är liksom självklart i min värld iaf…"
Nu är det Jakob i luften minsann. Sen flera månader tillbaka...
Började med att jag började läsa Coelhos Pilgrimresan om hans vandring på den helige Jakobs väg då jag var husvakt och sov en vecka i Jakobs (nära släkting) säng. Samtidigt som jag hade kontakt med en kille som påminde väldigt mycket om Jakob (släktingen) till utseendet... Sedan har den bibliske Jakob dykt upp vid flera tillfällen, bl.a. i en dokumentär om hur han nästan komplett raderats från bibeln. Och nu ser jag att Agneta Sjödin har skrivit en bok om den samme: En kvinnas resa. Ja just ja, och så visade det sig att min yogalärare också gått samma pilgrimsled som både Coelho och Sjödin skriver om.
What's up? Slump eller synkronicitet? Känner mig iaf manad att undersöka vidare i fråga om Jakob, wannabe gnostiker som jag är...Måste dock tyvärr tillstå att jag är patetiskt okunnig i detta ämne (om personen/myten/religiösa figuren Jakob) fast jag är nyfiken. Kanske Agneta Sjödin har skrivit något riktigt bra? Ska nog ge det en chans och läsa den iaf.
(Hmm, efter lite mer research så förstår jag att Sjödins bok handlar mer om hennes personliga resa som kvinna i sitt sökande efter bekräftelse och kärlek, mer än om Jakob som biblisk person (eller symbol). Får se om det blir av att läsa den...)
Hittade för nån vecka sen en jättefin indisk bild som föreställer en smyckad indisk kvinna som spelar på en trumma i en paviljong ute i naturen, skulle vilja måla av den. Det var planen ikväll, var till och med och köpte akrylfärger och en pannå efter yogan men när jag kom hem så bestämde jag mig för att måla lite mer fritt så det blev ett självporträtt istället. Måste vara på ett speciellt projektarhumör om jag ska orka måla av en färdig bild. Även om det också kan vara kreativt, man kan ju tolka bilden på sitt eget sätt, så känns det lite för inrutat när det är bestämt på förväg hur det ska se ut. Är inte upplagd för det, vill vara fri i skapandet just nu.
På tal om trummor (var på tal för nån månad sen också) så fick jag i helgen trumma lite på en shamantrumma ute i den kopparbergska skogen, vid Nittälven närmare bestämt. Det var lite coolt. Synkronicitet igen. Sen träffade jag en Frater (det kan ni ju gissa vad det betyder i det här sammanhanget) som jag pratade lite med om det esoteriska, vi krafsade lite fragmentariskt på ytan här och där i den esoteriska djungeln. Blir väl lätt så i samtal. Fast jag är iofs en f.d. Soror numer, vill vara fri där med. Men hursomhelst, det mötet var ju inte heller helt osynkat...
Lyssnar på Patti Smith och målar nytt självporträtt, röker gör jag också. Om jag hade pengar skulle jag faktiskt satsa på ett lätt ansiktslyft om något år trots att det strider mot mina principer. Jag gillar inte att åldras. Det man ser i spegeln och på foton stämmer liksom inte överens med den man är inuti. Ser ut som en käring. En blek och glåmig och hängig en. Good bye sex appeal eller nåt.
Letar efter en speciell låt så nu laddar jag ner allt med Patti Smith och försöker hitta låten. Är inte ens säker på att det är hon, men det låter så på rösten och på delar av texten, men det enda jag minns nu är att den slutar med "On the run again". När jag söker på frasen på google så får jag bara upp Yngwie Malmsteen och det är ju defintivt inte han...bläää. Nån som har nåt tips på vad det kan vara?
Fan vad cool hon är förresten. Kollar på gamla skivomslag och bilder på henne på nätet. Hon bara är sig själv, sitt androgyna jag. Skiter i ytliga våpiga kvinnoideal. Gillar inte många kvinnliga artister alls, men det finns ju en del undantag - P.J. Harvey, Lisa Gerrard (Dead Can Dance), Elizabeth Fraser (Cocteau Twins) och Kristin Hersh är äkta riktiga kvinnor och individer och gör jävligt bra musik och resten av de falska plastvåpen kan slänga sig i väggen. Fan vad skönt det är att vara svartvit och paradoxal, ska bejaka det mer, hehe.
Dagen efter konserten hade jag planerat en liten sight seeing till fots. Jag tänkte att jag med hjälp av kartan skulle ta mig runt lite på måfå, hitta till sevärdheterna och kanske shoppa lite. Jag gör mig i ordning och tänker att jag innan jag beger mig av på andra äventyr ska gå exakt samma rutt som gårdagskvällen då jag träffade på Nick och Simon. Jag tänker lokalisera platsen för mötet, checka gatunamn och exakt vilken trappa de satt på för det hade jag faktiskt ingen riktig koll på kvällen innan. Tiden innan och efter mötet var alldeles blurrad och det enda jag egentligen mindes tydligt var mötet men inte var. Jag trodde först att det var på Stoney Street. Men jag ville i alla fall för säkerhets skull kolla upp de konkreta detaljerna för framtida referens. Precis innan jag är på väg ut så tittar jag på en annan medhavd karta som har alla hotellen utmarkerade. Gissa om det trillar ner en liten polett när jag ser att Lace Market Hotel, så vitt jag kan bedöma, ligger i närområdet för vår ”mötesplats”.
Jag går alltså ut och nerför Stoney Street igen, men ser ingen trappa som passar med min minnesbild. Svänger höger in på High Pavement, går förbi St Mary's Church och det är DÅ jag minns gårdagskvällens sista ögonblick, stunden innan jag tittar rakt in i Nick McCabes ögon: Jag hade ju stannat till för att beundra kyrkan och det var precis efter det som det hade blivit ett ljuvligt hack i ”space and time”. Alltså borde trappan jag letar efter vara några meter framför mig på gatan. Mycket riktigt är det en lång och bred trappa som leder upp till Galleries of Justice en bit nerför gatan. Dessutom ligger Lace Market Hotel precis mittemot! Det bekräftar i stort sett mina aningar om att killarna faktiskt bor på hotellet.
Magiska St Mary's Church
Galleries of Justice
I dag sitter dock inte Simon och Nick där på trappan mittemot hotellet utan en kille med mössa, kaffemugg i handen och sittunderlag under rumpan. Det är tydligt att han väntar på något. Jag går förbi honom, går tillbaka igen, fotar kyrkan, stryker omkring i kvarteren, går ner i en gränd, och tankarna går. ”Han lär ju sitta där för att han väntar på killarna” tänker jag. Jag funderar och tänker på om man ska vara så fräck att själv gå dit och vänta, men är ganska tveksam. Men sen kommer jag på andra tankar. Jag menar, vad har jag planerat för dagen som är viktigare än ytterligare en chans att träffa Si och Nick? Är ett slott av sten, Nottinghams anonyma gator och lite menlös julshopping viktigare än dem? Nej, jag tänker fan i mig ta chansen att fota mig tillsammans MED dem den här gången, resonerar jag. 
Malin Hill - gränden där jag tog ett vettigt beslut en solig dag i Nottingham 12 december 2007
Jag beslutar mig för att ta mod till mig och gå fram till killen och prata lite. Han heter Dave och mycket riktigt sitter han och väntar på killarna. Han hade redan träffat Simon efter konserten natten innan då han hade väntat på dem utanför hotellet till halv tre, men han ville även träffa Nick som han ville skulle signera en bok som en av hans kompisar gett ut. Det visar sig nämligen att Daves kompis har designat omslagen till alla Verve-album, singlar och EP’s och sedan gett ut en bok med konstverken (Det var fler omslag i boken bl.a. Suede, och var det Stone Roses?) och Dave vill nu ha alla killarnas kråkor i boken. Vi småpratar lite om konserten och jag berättar om mitt slumpartade möte med killarna dagen innan och visar fotona och så. Medan vi sitter där på trappan och småpratas lite så tittar jag upp mot hotellet mittemot och där står Simon i fönstret. Han ler, vinkar och drar sig snabbt tillbaka igen, som en liten teaser. Jag hinner vinka tillbaka och säger till Dave som inte kollar ditåt just då ”Look, Simon!”. Han hinner också få en glimt av Si. Men då vet vi, de är där for sure.
Sedan kör en svart van fram och parkerar snett framför oss. Det visar sig vara bandets tillfälligt inhyrda chaufför, han kommer ut och ställer sig med oss och pratar en massa. Minns inte exakt allt för han är pratglad som få. Vid ett tillfälle så har Vinnie tydligen anledning att prata om Peter Salisbury, bandets trummis, men jag minns inte sammanhanget eller vad han sa, men jag minns att han inte kom på hans namn: ”Paul, what’s his name?” ”Peter!” säger Dave och jag i kör och skrattar. Jag tänker att det är så himla typiskt att trummisarna är de som är minst ihågkomna och uppmärksammade när det faktiskt är de som är grunden och motorn i ett bands hela sound.
Simons rum varifrån han vinkade
En kvart, tjugo minuter senare kommer Simon ner, glad i hågen och pratglad (som vanligt höll jag på att skriva men som han var i går åtminstone). Han frågar hur det är med oss, tänder en cigg och börjar småprata lite. Vi (Dave och jag) är rätt blyga och tysta båda två. Sen frågar han om det finns en coffee shop i närheten och Dave pekar ut vägen, han frågar om vi ska ha något men vi tackar nej. När han kommer tillbaka med en mugg kaffe och sätter sig på trappan med oss och tänder en ny cigg så passar jag på att fråga lite och Dave fotar oss tillsammans, två foton blir det med mig och Si. Han säger att nya albumet borde komma i maj-juni nästa år och att det kommer låta lite grann som en blandning mellan A Northern Soul och Urban Hymns. Han säger att Nick är där inne och att han säkert kommer ut snart han med, men att Peter och Richard inte finns på hotellet. Han berättar att Nick och han kvällen innan hade ertappats av hotellpersonalen med att röka inne på hotellet, att de blivit utslängda och att det var därför de satt här ute på trappan och rökte när jag råkade komma förbi. Jag prisar än en gång gudarna för min otroliga tur att jag var på rätt plats på rätt tid. Sen vågar jag ställa världens dummaste fråga: ”Vilken låt inledde de konserten med?” Jag började nämligen skriva ner låtarna efter andra, tredje låten och är osäker på första låten. Jag tappade helt enkelt bort den ur minnet. This is Music säger han då och tar fram en kopia på en setlist och ger mig. Han är noga med att påpeka att det är Richards handskrift och säger att det är han själv som kladdat på den med röd tuschpenna. Sen ler han och skrattar och jag får den känslan att han har en barnsligt lekfull inställning till hela den här rockstjärne-/idolgrejen. Som att han verkligen njuter av det, gillar att stå i centrum och så men ändå lyckas påminna sig själv om att ha lite distans och inte förlora sig helt i det. ”Ja, det verkar ju stämma med det jag skrivit ner” säger jag. ”You keep it” säger han då och jag blir jätteglad och tackar så mycket. Sen säger jag ”While we’re at it; could you please sign it for me?”. Det gör han och jag säger att jag kommer rama in den for sure.
Åt helvete med anonymiteten: Simon och jag
Sen pratar han rätt mycket med Dave om deras gemensamma bekanta som gjort albumsleevarna (vad fan heter det i plural?) och boken om dessa. Jag önskar i efterhand att jag hade tagit fram min mp3-spelare och spelat in allt han sa för jag hann faktiskt inte uppfatta allt på grund av ovanan med hans snabba och dialektala engelska och säkert på grund av lite ofokus. Jag menar, situationen var ju inte precis alldaglig för mig. Jag var inte riktigt avslappnad om man säger så, hade fullt upp med att smälta situationen. Plus att vi faktiskt hade stått där ute och frusit ett tag. Jag fotar Dave och Simon med Daves kamera och tar ett foto med min kamera när Simon signerar boken. Efter en ganska lång pratstund så reser sig Simon och säger att han måste hämta sina grejer och checka ut. 
Simon och Dave
Under tiden fortsätter vi prata med Vinnie, chauffören. En söt och pratsam liten gubbe som jag får ett helt igenom sympatiskt intryck av. Sedan kommer Si ut igen och säger hej då på avstånd, han ska tydligen inte åka med Vinnie utan tar sig till London (för morgondagens konsert) på egen maskin. ”Nice to meet you” ropar han artigt, vinkar och ler. När Simon rundar hörnet skämtar Vinnie och Dave om Simons tantfärgade resväska på hjul och jag säger att den är lavendelfärgad, en riktig tantfärg. Dave springer in på hotellet och ska låna toaletten och jag blir kvar med Vinnie, som jag passar på att fråga ut lite diskret. Var är Richard någonstans, har han inte sovit över i Nottingham? Vinnie säger att Richard hållit sig för sig själv både före och efter konserten, att han ätit sin middag på rummet på själva Arenan och att han dragit sig tillbaka dit efter konserten igen. ”He was really secluded” säger han. Jag frågar om de alla reste med familj, fru och barn och han svarar jakande på det.
Dave kommer ut och efter en stund så stiger Nick McCabe ut genom hotellporten. Han ser lite sammanbiten ut och tittar knappt på Dave och mig. Han pratar med Vinnie och ställer in en väska i den svarta vanen. När jag ser att han är på väg in i hotellet igen så finner jag mig nödgad att säga något så att han ska uppmärksamma oss och häver ur mig. ”Hey Nick, here’s your fanbase!” Hahha… Han verkar i alla fall finna detta komiskt, vänder sig om och säger: ”What, and there’s only two of you?” Jag skrattar och frågar om han är besviken. Jag passar på att fråga om jag kan få bli fotad med honom och Dave fotar oss. Jag ber om ett foto till och ber Dave vrida på kameran så att det blir mer av en helkroppsbild. Jag tackar honom och fotograferar sen Dave och Nick med Daves kamera. 
Nick och jag - What a handsome couple ;)
Trots hans inledningsvis lite nonchalanta stil så tinar Nick snabbt upp och känns ganska varm till sättet. Det känns som att han bara är lite blyg och kanske har lite svårare än Si att handskas med idolskap och allt vad det kan innebära. Han pratar rätt mycket när han väl kommer igång, men han tycks ha ännu värre dialekt än Simon så det är massor jag inte uppfattar. Han säger bl.a. att han undrar om en del fans inte har några liv, att det är en del spanska och italienska fans som följt dem över hela landet och världen (tidigare turnéer) och han säger att det ju lär kosta en massa pengar att vara en så devoted fan, men att det ju är lite kul förstås, att de orkar och har råd. Han säger det inte på ett fördömande sätt utan talar med en varm och skämtsam ton. Vad ska man prata om med sina fans, om inte om sina fans? Haha. Efter ett tag kommer (vad jag uppfattar som) hans fru ner med sin väska för att ställa den i vanen och hon ser väldigt ”together” ut, som en affärskvinna eller något. Hon har mest svarta kläder och jag uppfattar det som att hon har en röd stickad pullover under den svarta jackan eller om det är en röd halsduk. Det är inget bohemiskt eller så där konstnärligt slarvigt med henne, vilket jag måste säga förvånar mig en aning. Hon ser ut som en ansvarsfull, alldaglig och ganska tråkig karriärkvinna, typ.
The Verve - Signed Setlist, Nottingham 11th of December 2007
Nick stannar en stund och pratar och signerar även han setlisten jag fick av Simon. I tumultet, för han är på väg in till hotellet hela tiden, hinner han säga hej då, ta oss i hand och säga ”Nice to meet you” säkert två, tre gånger men stannar ändå och pratar mellan varje hej då. Jag tar av mig högra vanten varje gång och möter hans varma hand och hans genomskärande och skarpa men ändå varma blick. Till slut så går han då in till hotellet för att checka ut. Jag säger hej då till Dave som jag lovar att mejla fotot jag tog på honom och Simon, får kindpussar av Vinnie som säger att jag borde gå till hotellet och ta mig ett varmt bad för att tina upp mina frusna tår, och det är just vad jag gör. Med världens största smajl på läpparna styr jag stegen mot mitt hotell som ligger bara några hundra meter bort och tappar upp ett bad.
Efter det minst sagt otroliga sammanträffandet med killarna så tog jag mig på något sätt till hotellrummet. Minns inte hur jag kom dit, så vitt jag vet kan jag ha flugit. Med hjärtat bankande som på en dopad häst försökte jag smälta hela upplevelsen. Jag var som sagt helt uppe I det blå och i totalt chocktillstånd. Sms:ade J, L och T och berättade kort om vad jag varit med om och jag misstänker att jag aldrig använt så många utropstecken i ett och samma sms.
Snacka om att man blev riktigt uppspelt inför konserten. Hade jag haft sån här otrolig tur innan - vem vet vad som komma skulle, haha. Laddade upp (eller försökte landa snarare) med ett par Strongbow och gjorde mig i ordning och gick ner till konsertarenan strax efter 19 då dörrarna skulle öppnas. Tyvärr så upptäckte jag ju dock att de inte skulle börja spela förrän kl 21 så jag fick sitta där och lyssna på ett förband som jag inte brydde mig ett skit om. Visste inte ens vilka det var, men fick i efterhand reda på att det var Reverend and the Makers. De körde två eller tre hyfsade låtar iofs. Jag var förväntansfull trots att arenan bara var full till två tredjedelar max.
Till slut kom då bandet med en nyblonderad Richard i täten upp på scen och öppnade snyggt med This is Music. De forsatte med Sonnet, Life’s an Ocean, Space and Time, Weeping Willow. Det kändes tidigt att det var dåligt energiutbyte mellan publiken och bandet. Publiken gav INGENTING tilbaka. Grabbarna fick ingen positiv feedback alls. När de började spela sjätte låten On your Own hade jag lackat ur totalt på publiken i stort och gubben som satt bredvid mig som en potatissäck och GÄSPADE hela tiden. Det var HELT DÖTT på golvet för att inte tala om på läktaren. Vid ett tillfälle var det någon dåre som skrek ”Oasis”! VA?! Ursäkta?! Och gubbfan bredvid representerade liksom hela arenans bonnläppiga icke-entusiasm och sömnighet och ett antal gånger fick jag med stor möda hindra mig från att sparka honom i huvudet. När de började spela Already There så rann bägaren över och jag tog min chans att rymma från stöten bredvid. Jag tog mig nerför läktaren för att försöka ta mig ner på golvet och se dem på nära håll. Hur kul är det att uppleva sina idoler som små streckgubbar på en scen långt borta bredvid en idiot som sitter och gäspar uttråkat och demonstrativt? Jag kunde ha dödat honom. Två rymningsförsök ut på golvet försökte jag göra men blev stoppad båda gångerna. Jag försökte resonera med två vakter men de var helt oemottagliga. De fick mig att känna mig som en trotsig unge som försökte rymma från lekis eller nåt. Med en avskräckande bild av att ha blivit utslängd från en Vervekonsert i huvudet fick jag finna mig i mitt shittiga öde och gå upp och sätta mig bredvid rövarslet igen. Jag hade väldigt svårt att återfinna min egen entusiasm trots låtar som Rolling People, Velvet Morning och Let the Damage begin. När de började spela The Drugs don’t work så sken zombiemassan mirakulöst upp och började sjunga med. Helt plötsligt var det Allsång på Skansen. När de sen spelade Come On så dog cepepubliken igen. Och det var uppenbarligen sista låten för Richard gick utan ett ord av scenen och resten av bandet traskade efter. Det kände som om de demonstrativt bara gick av scenen liksom. Jag tänkte att fan vilket publikfiasko. Det är ju bara att glömma extranummer. Inte en chans att killarna kommer ut om inte publiken visar lite mer jävla entusiasm. På något mirakulöst sätt så växte i alla fall applåderna en aning och det var tydligen nog för att de skulle komma ut och köra sina planerade extranummer. Men så som jag upplevde det så hängde det på håret…de kunde lika gärna valt att inte komma ut igen så sanslöst icke-entusiasmerande som publiken var. Extranumrena inleddes med History som fick ett ganska ljummet mottagande. Killen bredvid applåderade inte EN jävla gång under hela konserten. Inte ens när pajaspubliken på allvar vaknade upp till hitlåtarna Lucky Man och Bitter Sweet Symphony applåderade han. Resten av oss på vår sida av läktaren hade vid det laget rest på oss och stod och sjöng med men han satt demonstrativt ner på sitt feta arsel.
Ergo: The Verve har ingen större fan base i Nottingham (Det var den enda arenan som inte var utsåld; det var nog tack vare det jag fick tag på biljett iofs). Hard Core fansen hade tydligen valt att åka och se dem på de andra fullsatta arenorna (som såldes ut över en natt). Nottinghampubliken var en bunt jävla bonnläppar som bara kände igen hitlåtarna (Drugs don’t Work, Lucky Man, Bittersweet Symphony) som kördes till döds på engelsk radio på 90-talet. De kunde lika gärna ha suttit hemma och runkat framför datorn.
Ja, den riktiga känslan ville väl inte riktigt ville infinna sig... tyvärr. Lite av ett antiklimax var det faktiskt. Jag skyller på alkoholen, den tråkiga jävla idiotpubliken, den gäspande jävla neggogubben bredvid, på att jag själv var så jävla dum och gjorde ett gravt felbeslut när jag per telefon bokade biljetten och på bråkdelen av en sekund var tvungen att bestämma mig för vilken typ av biljett jag ville ha. Nu har jag en gång för alla lärt mig att ALDRIG mer välja sittplats på en konsert med ett band som man ÄLSKAR. Jag menar hur jävla dum får man bli?! Och så skyller jag på det faktum att ljudet var riktigt kasst. De borde verkligen klå upp eller sparka den där jävla ljudkillen alltså. Snacka om att massakrera ljudet… förmodligen nån outbildad jäkla amatör som jobbar på arenan. Jerk! Och en annan av flera saker jag ångrar under och inför den här resan (som att jag beställde sittplats) är att jag var tvungen att dricka de där jävla Strongbowsarna på hotellrummet plus att jag köpte ett riktigt onödigt glas vitt vin på arenan. Hallå, varför i hela världen vill man dämpa känslan av high med alkohol. Det är lika jävla dumt som att dricka alkohol innan man har sex. Man dämpar och kväver ju hela känsloupplevelsen.
Nåja… nu behöver jag i alla fall inte ångra för resten av mitt liv att jag aldrig var och såg dem. I WAS THERE! Plus att jag träffade grabbarna, inte en…men TVÅ gånger! Fortsättning följer…
Tillbaks från Nottingham och Verve-spelningen och mycket glad och nöjd med hur saker och ting utvecklade sig, minst sagt. Helt sjukt vilket flyt jag hade! Jag var framme i Nottingham tidigt på eftermiddagen och hade lite tid att döda innan konserten samma kväll. Efter att ha checkat in på hotellet tog jag en liten promenad i kvarteren, passade på att kolla in konsertarenan som låg max trehundra meter från hotellet och fotade typ allt jag såg; mest byggnader, vad mer kan man fota mitt i city? Nästan allt engelskt, vare sig det är storslagna gröna hedar, historierika victorianska byggnader eller fallfärdiga lagerlokalruckel har i mina ögon en magisk dragningskraft. Det är så pittoreskt exotiskt eller om det t.o.m. är något slags igenkännande jag känner. Det är i alla fall nåt med det engelska landskapet och de engelska husen som är helt förtrollande. När mörkret fallit och det inte gick att fota mer så hittade jag en liten asiatisk restaurang som hade sen lunchbuffé (till klockan 17!). Efter ett par portioner småplock och ett glas vin tog jag fram min medhavda karta och planerade en liten promenadrutt. Jag ville smälta maten lite innan jag gick upp på hotellrummet för att vila lite och göra mig i ordning innan konserten.
Jag går ut från haket, förbi mitt hotell, nerför Stoney Street, svänger in på High Pavement, går förbi St. Marys Church där jag stannar till och beundrar de vackra katedralsfönstren. Det är typ det sista jag kommer ihåg innan jag upplever mitt livs behagligaste chock, någonsin, ever, liksom! Nästa sekvens jag minns är att jag ser rakt in i Nick McCabes ögon där han sitter på en trappa och tittar på mig, sedan möter jag Simon Jones blick, båda sitter och kollar in mig och jag skulle verkligen vilja ha sett MIN UPPSYN när jag närmade mig dem, min haka måste ha varit nere vid knäna nånstans och mina ögon uppspärrade som tefat eller nåt. Det var en helt surrealistisk känsla, allt blev totalt overkligt helt plötsligt. Det var en sådan total chock! Det hade jag ju ALDRIG kunnat drömma om in a million years att jag skulle träffa dem. Helt sjukt!! Det första jag slänger ur mig i chocktillståndet är: ” Can I have your autograph please?!” Hahhaa. Smidigt! ”Yeah, sure you can” säger Simon Jones, ”If you have a pen”. Det hade jag förstås inte så jag frågar istället om jag får fota dem. Jag fiskar upp kameran och står och fipplar med den, helt frånvarande av chocken. Jag mumlar nåt i stil med: ”Oh my god! I can’t believe this. I can’t believe my luck! Osv…Simon är den som pratar mest, hur gullig och tillmötesgående som helst. Han frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige så frågar han om jag bor och jobbar i Nottingham. Varpå jag utbrister ”No, I have come here just for YOU!” och pekar med hela armen på dem (antagligen gör jag bara en liten gest och pratar med väldigt låg röst hela tiden men det kändes så starkt så jag tror att det syntes utanpå lika mycket men det var nog precis tvärtom, jag var nog sjukt behärskad och väldigt dämpad för en som just har träffat sina idoler! haha). ”Ah, well then you are REALLY lucky” säger Simon. Sen skrattar han lite och ursäktar att han förhävt sig i sin roll som rockstjärna. ”Yes, I KNOW I am. I am extremely lucky actually” säger jag och skakar på huvudet. Kan inte riktigt ta in hela situationen som jag plötsligt hamnat i, jag är fortfarande i chocktillstånd. Det kan faktiskt ha varit så att jag höll andan under hela mötet. Jag lyckas i alla fall ta ett foto och Nick oroar sig över att ha blundat på det. Jag kollar bilden och visar honom "No, you didn't actually. Look!". Jag frågar om jag får ta en bild till, lyckas zooma in endast Nick, jag kommenterar det, fipplar vidare och zoomar ut så båda kommer med på bilden. I mitt sinne går hela tiden tankar om att be någon förbipasserande fotografera oss tillsammans men min känsla av att inte vilja besvära dem trycker ner de tankarna. Jag är verkligen inte en sån person som tar plats och besvärar folk i onödan…tyvärr. Jag önskar dem en trevlig kväll och när jag går därifrån så ställer sig Simon upp och ropar: ”We wanna see you in the front row!”. ”Sorry, I’m in the seated section hasplar jag ur mig och försöker få till en besviken min. ”Have a great evening!” Det hela går på kanske under två minuter, ingen aning egentligen men det känns som det går snabbt som fan och nu efteråt förbannar jag min känsla av att ha bråttom därifrån för att inte besvära dem. Jag kunde lätt ha stannat några minuter till och pratat med dem för Simon var verkligen öppen, pratglad och frågvis och när jag kommer upp till hotellrummet förbannar jag mig för min tunghäfta och min timiditet och kommer på femtielva olika frågor jag kunde ställt när jag hade chansen - som: Skulle de stanna över natten? Var var Richard? När skulle de börja spela? Hur det gick med det kommande albumet? När skulle de släppa den? Och jag FATTAR inte hur dum jag var som faktiskt inte vågade ta lite plats och kräva lite tid och besvära dem eller någon förbipasserande om att fota oss tillsammans. GUD SÅ ARG JAG VAR PÅ MIG SJÄLV! Pucko! Det var ju för fan en once in a lifetime opportunity liksom. Det är ju inte varje dag man vinner miljonlotteriet! Och jag hade bråttom därifrån!! SUCK…
Fast då, när det hände, precis efter att det hade hänt flög jag som på moln. Jag minns inte hur jag kom tillbaks till hotellet sen men jag måste ha haft gått omkring med ett sjukt leende och sett helt galet glad ut. Jag var helt hög i flera timmar efteråt och tappade totalt mark-kontakten. Ground Control försökte kontakta Major Tom förgäves den kvällen kan jag säga. Helt uppe i det blå var jag. Liksom, fatta chocken! Totalt oplanerat och oväntat och bara världens bästa överraskning ever! Jag kunde inte fatta min tur. Vilket jävla flyt att jag bestämde mig att ta den promenadrutten efter middagen och vilken jävla tur att de befann sig där just då! Universum var inte ondsint då inte. Vilken gudagåva! Haha, tack alla goda osynliga krafter som tyckte jag var värd detta! (Jätten Jupiter (guruplaneten) och lilla Plutos möte i skyarna den kvällen speglades i mitt lilla möte med mina gurusar. Är det jag som är Pluto då? Liten med kraftfull och transformerande, hehe.)
Nick McCabe var lite mer avvaktande och jag tror han sade något här och där, inte säker. Men det försvann liksom för Simon tog sån plats. Och när jag tänker efter så är jag nästan glad att inte Richard var med. Det hade bara blivit för mycket. Då hade jag nästan sprungit därifrån, svimmat eller kissat i brallan, haha.
Simon och Nick 1
Simon and Nick 2 (vad hände med de söta smajlen?)
Nyvaken, yr och sömndimmig och kan inte släppa tankarna på "primitiva" naturfolk, paradiset och Eden och att äta av kunskapens träd. Hur de gamla maya-, eller om det var inkafolken, började knarka peyotl och meskalin, tappade greppet om den fina och vördnadsfulla inställningen till kopplingen mellan naturen och sig själva och öppnade porten till det sjuka, perverterade och onda; hur de började offra sina egna, började massoffra människor... och sen i förlängningen kanske även omedvetet öppnade dörren och bjöd in den vita rasen, den riktigt perverterade maktgalna sorten, till att exploatera och ta över den egna kontinenten ... Den vita rasen, den som tappat all koppling till naturen, och ödmjukheten till sin egen plats i det stora dramat. Det västerländska samhället.
Jag drömde om en herdepojke med uråldriga brungula ögon, djupa som mossbeklädda tusenåriga brunnar; i det ena hade han långtgången mörk starr men ändå såg han igenom mig då jag mötte hans visa blick. Insidan av hans huvud var uppstagat och uppbyggt av träbitar, pinnar och små bjälkar. Det var fyllt med vatten. Hår av vit mossa. Hans hud var brunbakad av år under solens starka strålar. Överallt hörde jag han och hans små vänners röster. De kom ovanifrån, från sidan, underifrån, som i surround. Herdepojken och hans vänner klagade lite försynt på de där nya turisterna, de utan vördnad och omtanke, de som tror sig äga världen, de som med sin respektlösa framfart och klumpighet ringaktat och förstört deras övergångar/broar i vattnet som de använt i hundratals år utan att de gått sönder...
Ser en djupare koppling till det här... om man tänker på livets träd och dess stigar...
Hmm, tittar på mitt Indiska månhushoroskop som Mats ställde. Hade för mig det stod något om sköldpaddor där, något som jag vill kolla upp... men hittade något annat.
Jag har min norra månnod i månhuset Dhanishta, månhusets symbol är en flöjt eller trumma...
"Månhusets symbol
är en flöjt eller en trumma.
Krishnas flöjt
representerar personligheten
som gjort sig ”tom”
så att den inre själen
kan genomströmma den.
Shivas trumma
(mridranga eler tabla)
är likaså tom inuti.
Ljudet –trummans liv –
åstadkoms av Shivas trummande,
den kosmiska andningen.
De stjärnor
som hör till konstellationen
är en grupp om fyra stjärnor
i Delfinens huvud.
Månhuset kallas också
”Den symfoniska
konstellationen”.
Dhanishta
kan inspirera till
en ”lyssnande vishet”,
insiktsfullhet,
andligt djup
och ockult kunskap.
Här finns också
en universell sympati
och medkänsla.
Den andliga vägen
kan vara musikerns,
poetens väg.
Kanske ett meditativt musikutövande.
Att vara ”tom”
och låta de (egna)
gudomliga energierna
strömma igenom."
Hmm, kanske ska tänka på det så: Att trummor och trummisar representerar livets flöde och rytm. Det är ju verkligen "att vara i flödet" att spela trummor, att låta den kreativa energin få utlopp på ett otroligt kraftfullt sätt. Det är jäkligt sexigt med... suck
Ja, jävlars...nu kom jag på att en vän från förr skulle på shamansk trumkurs också...herregud, haha. Vad är det frågan om. Komiskt, men härligt.
Just ja, kom just på en sak som jag inte ska glömma. Hörde nyligen för första gången talas om begreppet "kura skymning"... Att man förr i världen satt tillsammans i skymningen och väntade in kvällen och natten. Man satt tyst tillsammans och kände in energierna, lät solen gå till vila. Man tog farväl av dagen som varit och välkomnade natten. Vilken underbar vördnad och respekt för naturen och dess dagliga under. Där kan man tala om människans connection till naturen. Dagens och nattens energier är ju också i balans under den tiden, även vid gryningen: yin och yang. Perfekt tid att meditera på tydligen... jag ska göra det. Kanske inte idag för då somnar jag men kanske på söndag...
Solen har just gått över till Skyttens tecken och snart går månen över till Tvillingarnas och det blir en fullmåne tidigt i tecknen. En kommunikationsinriktad fullmåne. Expansion av kommunikationen kanske. Connection...
Var just ute och tittade på fullmånen. Ville så gärna få titta lite närmare på den illuminerade himmelskroppen, jordens beskyddare. Hennes kropp är ärrad av alla meteoriter som hon tagit emot under årtusendens lopp. Det är helt fantatiskt...hur allt hänger ihop i naturen och hur vi människor är sammanbundna med den, sammanbundna med alltet. Kosmos är naturen, vi är naturen. Allting finns, allt existerar. Det finns inget vackrare än existensen; vilken symbios av alla avskilda, enskilda och åtskilda ting. Och tänk vilka myter vi skapat kring stjärnbilderna och planeterna. Hur vi kunnat läsa och känna deras energier och skapat trossystem kring det hela. Hur vi förstått oss på att väva ihop allt. Fan vad allt är storslaget här i existensen. Fan så jävla vackert. Och så känner vi oss avskurna från varandra och från naturen, det är en sån illusion... världens fulaste illusion.
...Men nåt gör att jag känner mig avskuren ändå. Det kanske helt enkelt är ett naturligt villkor i det att vara människa, att vara avskuren. Insikten om att vi är ensamma är ju ändå den vi alla ska göra... men ändå så är vi sammanbundna. Vi är likadana allihop, i grunden. Skalar vi av alla måsten, borden och alla illusioner som den moderna världen skapat så är vi alla lika.... magiska och fantastiska varelser, sammanbundna på så många sätt, på djupet, i det osynliga.
Men det här med magin och skönheten i det hela känns som en ganska mental och uppfragmenterad förståelse just nu. Helhetskänslan... eller känslan har inte riktigt infunnit sig...
I need some Verve-therapy, badly... åh, vad jag vill dit nu... äntligen VILL jag något. Äntligen kan jag känna riktig glädje inför något. Ser fram emot det nåt sjukt :)
Synkronicitetskänslan är omfattande nu...lucida drömmar, svart magi, Castaneda och trummisar flyger in från alla håll och kanter. Inte en gång, inte två, inte tre... Haha, det är härligt! Jag älskar livet när det är så där magiskt och mönstren så tydliga. Hallå, vakna liksom! Svårt att inte tro att någon försöker säga något...
Jag vet bara inte vad jag ska göra av det. Kanske läsa Castaneda igen? Börja experimentera mer medvetet med lucida drömmar och det astrala? Men det där med svart magi är något som folk projicerar på mig. De verkar tro att jag är farlig av någon anledning, vill illa. Kanske dags att se över hur man faktiskt påverkar folk bara med sitt sätt att vara och tänka, omedvetna signaler. Ihopsamlad negativitet som man sänder ut omedvetet...som ett svart moln ovanför mitt huvud. Det har jag iofs vetat länge. Svårt att göra medvetna förändringar på något så inpräglat och omedvetet bara. Men jag medvetandegör mig, det är steg ett. Och trummisar...jag är tydligen inte klar med dem. Jag är så himla glad att min inre magnet funkar, jag har önskat mig möten med andra känsliga själar, poeter och kreativa människor, tänkare och sökare, människor som liksom jag bejakar djupen och höjderna som transcenderar vardagen: likasinnade. Men visste inte att magneten var inställd på trummisar fortfarande...What's with that?
Sjuk längtan nu, sjuk, så stark så jag gråter en skvätt. Men det är bara fysiskt, eller astralt...Som om en osynlig sugklocka sugit tag i min astralkropp, mitt i solar plexus... *fopp*, fan vad det drar... astralkroppen dras ut en bit rakt över magen... som om en dammsugare sugit fast i den, så känns det i all fall...
Men, rent mentalt saknar jag nog inget... det fanns bara en vägg, och ingen dörr in...eller var det min egen avskurenhet jag kände? Var det det? Hur det än var så gjorde den mentala inkompatibiliteten inte avskurenheten mindre...
Fan vad gammal jag ser ut...
Jag medverkar till fred
När jag ger upp rätten att ha rätt
När jag ger upp min prestige
När jag slutar att ifrågasätta
När jag slutar att anklaga andra
När jag slutar att kräva svar av andra
När jag ger upp min lust till hämnd
När jag slutar att döma och fördöma andra
Jag medverkar till fred
När jag slutar att låtsas att jag inte förstår
När jag slutar att vara offer och martyr
När jag ger upp mina sjukdomsvinster
När jag slutar att slå på mig själv
När jag väljer bort depression, psykos och självmord
När jag slutar att värja mig för mina sanna känslor
Jag medverkar till fred
När jag arbetar för att öka min medvetenhet
När jag väljer att känna kärlek
När jag ser alla gåvor jag får, och tar emot dem med tacksamhet
När jag väljer att ta ansvar för mig själv
När jag väljer att känna respekt för andra
När jag väljer försoning
När jag väljer att förstå
När jag väljer empati
När jag väljer att ha kontakt med mig själv.
"When you follow your bliss... doors will open where you would not have thought there were doors...and the world will step in and help."
/Joseph Campbell
Ägnade mig åt lite ofrivilligt lebbande på meditationen idag. Efter avslappningen kände jag mig lite frusen och letade efter en filt. Eftersom det var nersläckt och i stort sett bäckmörkt så fick jag treva med händerna där det vanligtvis brukar ligga en filthög och nog fick jag tag på en filt allt. Det var bara det att i den låg en tjej invirad och jag klämde och gröpte henne ordentligt på tuttarna ett kort ögonblick innan jag insåg hur det låg till. Jag hade jäkligt svårt att koncentrera mig på meditationen efteråt kan jag säga. Höll på att brista ut i gapskratt flera ggr. Hoppas de andra deltagarna kunde integrera mina kvävda fnissattacker i sin helhetsupplevelse av ljuden omkring oss (vi tränar nämligen på att lyssna på alla ljud som en helhet, som en enda ljudmatta istället för ett gytter av enskilda ljudfragment). Fy fan vad dum jag kände mig. Hade jag varit kille hade jag nog fått en örfil och blivit misstänkt för att ha gjort det med flit, haha.
Och igår på yogan när vi låg i plogställningen med ändan i vädret och fötterna bakom huvudet och eldandades så lade tanten bredvid mig av en riktig brakare. Det var en präktig prutt minsann, högljudd. Hon slängde generat ur sig en ursäkt och alla låtsades som det regnade. Sen skulle vi sitta i tantraställning, titta varann djupt i ögonen och sjunga i 11 minuter. Jag satt med henne. Det gick bra.
En av mina absoluta favoritlåtar som något sött litet fan har gjort en hemgjord "video" till :)
Jävlars, det var så länge sen jag lyssnade på Verve's Urban Hymns-album (lyssnar mest på de äldre lite mer flummigare skivorna som de gjorde (höga som skyskrapor) innan de slog igenom med det mer mainstreamade Urban Hymns) så jag blir alldeles golvad av hur jädrans bra det är! Helvete vilka texter, vilken musik... Det finns inga ord att beskriva låtar som Catching the Butterfly, Weeping Willow, One Day, This Time, Rolling People, Lucky Man, Come on... Det måste bara lyssnas på, upplevas. Och texterna...suck, finns inte ord. Richard Ashcroft är överjordisk. Nick McCabe med för den delen. Så är det bara.
Vad skulle jag gjort utan er? Var skulle jag ha hittat det vackra i livet? Var skulle jag ha närt min själ någonstans? Melodramatiskt som fan - jag blir lätt det när jag pratar om dem - men inte mindre sant för det. Kan inte tacka dem nog för deras existens. TACK! Om folk fattade hur mycket känsla det ligger bakom de orden skulle de nog tycka jag var en rätt komisk och patetisk karaktär. Men det är sant, The Verve är på liv och död för mig. Kan inte tänka mig ett liv utan dem. Det gör inte bara "lite musik", de är mina själabröder.
Om 16 Horsepower tar mig till djupen så är det The Verve som tar mig till höjderna...Ja, precis så är det. 16 Horsepower är en destruktiv Pluto som är i en underjordisk process av transformation. Det är kolsvart. Det är Nigredo. Man är nere i den mörka gruvan och jobbar hårt med smärtan. Man är piskad, man plågas, man lider. Det är svettigt och skitigt. Alla människor bär på den tunga synden. Människor är lögnare, mördare, pedofiler. Men det vaskas GULD där nere i det sotsvarta. Det är äkta alkemi. Men The Verve är "Already there". De är liksom i det transcenderade stadiet redan. De är Neptunus och Jupiter i konjunktion. De flyger och svävar och drar fram som gudar högt uppe i skyn... även där finns dipparna och det svåra men inte på samma svarta sätt som hos 16 HP. Hos The Verve är det tunga inte svart, det går mer i gråskala. Man flyter på de lätta molnen i den blå skyn och stormyser. Ibland drar det förbi några gråa skira molnslöjor och ibland är himlen otrygg, blytung och stormig, men man vet ändå att det det alltid kommer sol efteråt...
"...I'm gonna keep catching that butterfly
In that dream of mine
In my lucid dreams
My forgotten schemes
I see through you
You see through me
In my darkest dreams..."
Det här med Verve-spelningen är nog det bästa jag någonsin kommit på i hela mitt liv tror jag. Jag är ett geni! Några gånger om dagen, när jag erinrar mig att det snart är dags (snart är jag där, snart får jag se och höra dom, snart kommer jag nästan förgås av extas och eufori, mitt skinn kommer knottra sig av en enda lång tvåtimmarsrysning (eller hur länge de nu kommer spela) och jag kommer skrika som snorisarna på Idol), så brister jag ut i ett gigantiskt dårflin som räcker i en halvtimme, minst. Jag är så sjukt GLAAAAD så jag visste inte ens att det var möjligt att vara så här glad. Jag kunde inte ge mig själv en bättre julklapp än denna. Det här är verkligen det bästa jag någonsin kunnat göra för själen och livslusten. Det här är min alldeles egna speciella TREAT från mig själv till mig själv. God jul mig! :D
Aldrig har jag ätit så mycket snabbmat, fikabröd, godis och snask, aldrig har jag rökt så mycket, aldrig har jag druckit så mycket öl (hela 1, 5 liter) som dessa två veckor då jag varit på meditation i huvudstaden 3 ggr i veckan (och yoga 2 ggr/vecka). Ja, jag är en extremt mogen, vuxen, ansvarstagande och integrerad karaktär, bara så ni vet. Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den där mycket omogna revolterande lilla sabotören i mig...
...Näe, men jag ska inte vara så hård mot mig lilla mig. Jag tänker som så att så länge man upprätthåller de goda vanorna parallellt med de dåliga (som bara växer och växer, men det gör ju de goda vanorna med å andra sidan) så kan man ju faktiskt börja skippa de dåliga vanorna en efter en när de goda vanorna väl inpräglats i ryggmärgen. När meddis-kursen är över slipper jag dessutom alla frestelser på stationer, gator och torg och hinner laga min egen mat hemma. Ikväll åt jag i alla fall tofu och grönsakswok efter yogan, det är faktiskt inte så illa. Plus att jag är inne på min andra rökfria dag nu...(om man räknar bort den där fimprökningen i natt).
E.H. sa att jag behövde öva på att se mina egna och andras svagheter i ett kärleksfullare, varmare, mer humoristiskt och mer accepterande ljus. Jag övar.
Yippie, jag har bestämt mig! Jag ska tammejfan åka och se dem en gång för alla. Gör jag det inte kommer jag ångra mig heeeela livet. Jag reser ju gärna ensam med det vore naturligtvis trevligt med sällskap. Såååå, vem ska följa med mig till England för att spisa lite nektar för själen? Det kommer kosta drygt 2000 med konsertbiljett, hotell och flyg. I've done all the research. Räkna med två nätter!
Citat från idag: "Varför skulle du vara så märkvärdig, du är ju bara en... tjej!" Haha...kan låta sexistiskt taget ur sin kontext, men för mig it makes a little sense. Bort med dödsallvaret, jag är operfekt och sketen, bara en brud. En brud som tar sig själv lite för mycket på allvar men ändock... lika självklart existerande precis som vilken människa som helst och jag FÅR vara en nolla, obetydlig, precis som jag är... det tar faktiskt ifrån mig lite gravallvar, ansvar och tyngd. Det är inte jag som skapat denna sketna operfekta värld. Det är inte jag som ska skämmas. Det är inte jag som har ansvaret för människors idioti; och min egen kan jag inte hjälpa. Jag har rätt att vara banal och dum i huvudet, precis som alla andra dårar här på klotet.
Apropå något helt annat...skulle jag någonsin komma på tanken på självmord så skulle det inte ske förrän jag hört Verve's återföreningsalbum...NO WAY!
Nej, jag är inte manodepressiv, bara uttråkad och ensam... och rolig, i alla fall i mina ögon. En riktig komiker är jag.
Blärrks, det stinker rök i hela lägenheten här. De senaste veckorna har jag börjat röka igen och finner det just nu rätt svårt att sluta. Behöver väl någon sorts sinnesbedövning... suget är starkt. Jag som inte har känt något som helst nikotinsug i två-tre år nu. Det är som det är. Synd bara att jag ska ha den destruktiva impulsen samtidigt som yogan och meditationen börjat komma in med ny kraft... eller "ökat i kvantitet" åtminstone...
Två motverkande krafter är det och hur mycket jag än tror på ett samexisterande av paradoxer och motsättningar och motsatser som existar sida vid sida så gäller det liksom inte i det här fallet. Det är inte ett dugg jävla logiskt. Jag jobbar med utrensning, med närvaron och andningen och "återkallande av sinnet" samtidigt som jag förgiftar mig själv, förstör andningsorganen och försöker fly från och bedöva känslorna och tankarna i sinnet... fin kontroll man har på sig själv.
Det är som det är just nu...
Och jag älskar de små sakerna i livet, även om de är rätt få. Alltför få. Men jag njuter av känslan jag får av att lyssna på musiken som rör vid min själ, musiken som genom de rätta ljudvibrationerna får mig att uppleva både rent fysiska sensationer och mer upphöjda själsliga förnimmelser. Jag älskar ljudet av suggestiva, flygande, transcenderande elgitarrer och det något monotona men passionerade drivet i det brittflum (som jag kallar den musiksmak som är min) som blivit en del av mitt liv. Skulle det finnas EN enda anledning till att återfödas igen så skulle det vara för musiken. Det är en anledning så tillräcklig som någon. För: finns det verkligen brittflum bortanför denna tillvaro här på planeten Tellus? Tror inte det... haha
Människor kan skapa så mycket vackert...
Förr om åren när jag tänkte på självmord som utväg ur det här förvirrade smärtsamma kaoset så var det enda som stoppade mig tanken på att jag skulle bli tvungen att återfödas igen, tvungen att börja om från början, tvungen att genomlida samma kamp och samma lidande IGEN utan att ha kommit ett steg på vägen. Det höll mig kvar i livet. Tanken att halka ner till ruta ett igen, eller ve och fasa, ännu längre ner på den själsliga evolutionsstegen än där detta liv tog sin början var så ångestframkallande så min självbevarelsedrift bestod i den.
Idag när jag tänker på självmord som en utväg så är det andra tankar som stoppar mig. Tanken att jag skulle utföra en sån oförlåtlig våldshandling på ett liv och ett väsen som är unikt är det som stoppar mig. Om jag skulle göra slut på det här nu, så är det oåterkalleligt. Det skulle det ALDRIG kunna finnas en till K. Ingen med MIN personlighet, min identitet, mina neuroser, mina störningar, mina talanger, mina tankar, mina värderingar, mina åsikter, mina småfel och min storhet. Det som är jag är ett neurotiskt knippe liv och det har sin alldeles egna rätt att existera. Att ta livet av sig/mig skulle vara att våldföra sig på en av livets helt egna unika skapelser... Det finns ingen annan som mig, och det kommer aldrig finnas någon annan som mig. Det är alldeles alldeles FEL att ta liv, även om det är ens eget. Och den insikten kommer inte från några rigida moralföreställningar utan har fötts i någon sorts kärlek och respekt för det som är liv, som också mitt liv och min person är en manifestation av.
Det har skett en utveckling, till det positiva antar jag...
Jag funderar på att utföra ett experiment: I en vecka framöver ska jag bara skriva om banala ytligheter på min blogg. Jag ska skapa mig en persona. Jag behöver ett skal. Jag kommer att publicera foton på min nya frisyr, mig i diverse utmanande outfits, mina målade tånaglar och skriva länge och detaljerat om mina sensuellt formade fötter och kanske lite mer allmänt om en djup och autentisk personlig egenskap såsom fotfetischism.
Jo, det kommer hända. Jag lovar...
Det vidrigaste av allt är att de flesta av hankön skulle tycka det var det enda intressanta i den här bloggen. Jävla djur.
Och jag tänker att det är MIG det är fel på?
Ibland funderar jag över vad synkronicitet är för något egentligen. Idag åkte jag ner på stan enkom för att fixa frisyren. Jag går omkring ett tag och letar efter lämplig frisersalong, går in på flera ställen och frågar priser och om de har tid. Efter att ha varit på den typ femte frisersalongen och då inget passar (antingen har de inte tid just då eller så vill de inte utföra en klippning utan hårtvätt) så ser jag E, som jag själv brukade klippa, tvärs över torget. Den enda person jag någonsin klippt öht (har kanske klippt en lugg, men E brukade jag klippa ordentligt och mot betalning)...
Sedan har dagen kanske inte gått i ABBA-tema men åtminstone tangerat ämnet lite grann och vad händer då när man kommer hem. Grannen spelar ABBA, första gången ever, har aldrig hänt förut.
Tidigare under dagen så kände jag mig helt nollställd, totalt jämnad med marken, som en blöt fläck utan personlighet, helt nollad. Så tittar jag in på vännens blogg och läser detta: "
jag vet inte hur jag känner inför saker. eller vilka saker jag känner för.
så i allt mitt intevetande känner jag en slags glädje över att vara nollställd nog för att kunna börja om från noll." Fint skrivet förresten. Optimistiskt. Att göra något bra av något rätt obehagligt.
Men vad beror sånt här på? Är världen så himla liten och klaustrofobisk så det liksom är ofrånkomligt att det händer att man stöter på ett och samma tema flera ggr om dagen då och då? Och ibland händer det ju inte alls.
... allt är i upplösning men inte känner jag mig närmare gud för det ...
önskar jag kunde vara så ytlig, störd och känslokall så jag också kunde gå vidare till nästa blomma, sen nästa, sen en till, och en till, i all oändlighet, utan att titta tillbaka, utan att ta på sig någonsomhelst skuld, utan att fundera på vad man har gjort för fel, om det kan vara nåt fel på en själv... fy fan, vad schysst att vara lagd på det viset. helt ytlig och nollställd. jävligt orättvist att jag ska vara precis tvärtom...
jag undrar bara hur djupt man egentligen känner eller om man ens känner något överhuvudtaget då man fungerar på det viset.
men visst, jag skulle köpa det. allt är bättre än det här. jag vill också medicinera bort känslorna, medicinera bort allting tills jag inte känner ett skit längre - för det är tydligen normen idag. hurra för ytlighet, känslokyla och falskhet.
The ancient tradition that the world will be consumed in fire at the end of six thousand years is true, as I have heard from Hell.
For the cherub (1) with his flaming sword is hereby commanded to leave his guard at the tree of life; and when he does, the whole creation will be consumed, and appear infinite and holy, whereas it now appears finite & corrupt.
This will come to pass by an improvement of sensual enjoyment. But first the notion that man has a body distinct from his soul is to be expunged; this I shall do, by printing in the infernal method, by corrosives (2), which in Hell (3) are salutary and medicinal, melting apparent surfaces away, and displaying the infinite which was hid.
If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, infinite. For man has closed himself up, till he sees all things thro' narrow chinks of his cavern.
//William Blake, 1790-93 (Plate 14, The Marriage of Heaven and Hell)
___________________________________
(1) En glasklar Saturnus, som skiljer de inre planeterna från de yttre, det värdsliga från det överjordiska.
(2) De upplösande energier som symboliseras av Neptunus.
(3) Hell, som i helig, hel, som i integration. Är det vad prästerskap och religiös maktelit har skrämt mänskligheten med under årtusendena?
Det här är så stort så det blir svårt att greppa riktigt, få en översikt. Kan det vara så att hela helveteskonceptet som det framställts av kristendomen uppstod för att den värdsliga makteliten (som ironiskt nog sade sig stå i kontakt med Gud och det överjordiska) ville stoppa den österländska traditionen av själslig alkemi och enskilda människors strävan efter andlig integration? Kristendomen= Saturnus prästerskap. Saturnus - Att vilja behålla världen som den är i kontrast till Neptunus - upplösning av det materiella. Allt blir så tydligt ibland... men ändå diffust och ogripbart.
Begreppen Himmel och Helvete får helt plötsligt en helt annan innebörd; de samarbetar och blir till ETT begrepp för andlig och själslig integration istället för att stå som motsatser till varandra. HELVETE- vetskapen om det HELA; ordets utformning bär ju till och med den rätta innebörden. Herregud, vad saker har förvrängts genom historien...
My mother bore me in the southern wild,
And I am black, but O! my soul is white;
White as an angel is the English child,
But I am black as if bereav'd of light.
My mother taught me underneath a tree,
And sitting down before the heat of day,
She took me on her lap and kisséd me,
And pointing to the east, began to say:
"Look in the rising sun: there God does live
And gives his light, and gives his heat away;
And flowers and trees and beasts and men receive
Comfort in morning, joy in the noon day.
"And we are put on earth a little space,
That we may learn to bear the beams of love,
And these black bodies and this sun-burnt face
Is but a cloud, and like a shady grove.
"For when our souls have learn'd the heat to bear,
The cloud will vanish; we shall hear his voice,
Saying: 'Come out from the grove, my love & care,
And round my golden tent like lambs rejoice.' "
Thus did my mother say, and kisséd me;
And thus I say to little English boy:
When I from black and he from white cloud free,
And round the tent of God like lambs we joy,
I'll shade him from the heat till he can bear
To lean in joy upon our father's knee.
And then I'll stand and stroke his silver hair,
And be like him, and he will then love me.
// William Blake, 1789
_________________________________
"He who sees the Infinite in all things sees God. He who sees the Ratio only sees himself only. Therefore God becomes as we are, that we may be as he is."
// William Blake, 1788 (utdrag från There Is No Natural Religion)
I natt hade jag en väldigt aktiv natt i sömnen. Drömde otroligt levande och klart och det mest anmärkningsvärda är att jag kommer i håg det mesta.
Jag hade inte sovit mer än drygt en timma när jag vaknade av att jag storgrät. Jag var så tagen av känslorna att jag fortsatte gråta även efter att jag vaknat. Jag drömde att jag var i mitt barndomshem med mamma (resten av familjen var också där men de befann sig i periferin någonstans). Jag fick en sköldpadda av en okänd välgörare, men vi visste inte vad vi skulle göra av den så vi förvarade den tillfälligt i en papperspåse. Sköldpaddan var grönaktig och alldeles platt, nästan lite krabbaktig, men den var stor, jättestark och snabb och hade massor av kraft i benen så man fick verkligen kämpa med all sin kraft för att hålla kvar den i nävarna. Det hände säkert en massa emellan, men det minns jag inte. I nästa scen står jag vid en badbalja och ska förmodligen bada sköldpaddan då det dyker upp stora spindeldjur som kravlar på golvet. En har gul teckning, den andra är röd och den tredje är svart tror jag. Jag vet att jag måste ta hand om dessa och flytta på dem men då jag tar upp dem fastnar de med hullingarna de har på benen i huden på min hand så jag blir tvungen att skölja av mig med vatten. Då ramlar de ner i badbaljan där sköldpaddan redan befinner sig. Jag hoppas tyst att sköldpaddan äter dessa till middag. Mitt i alltihopa kommer mamma hastigt och lustigt inramlandes. Jag hinner inte mer än öppna munnen för att varna om vad som finns i badvattnet förrän hon, pladask, satt sig ner i badet. Jag försöker med stor frustration och oro för sköldpaddans liv att förklara att hon ska vara försiktig för att sköldpaddan finns i vattnet under henne, men jag hittar inte orden för hennes sätt att vara och fösa bort mig stressar mig. Efter att hon badat klart och vattnet runnit ut så är det alldeles tomt i det vita badkaret/badbaljan. Jag blir alldeles paff men vänder sedan med lätthet på badbaljan och ser då att det enda som finns kvar av den stackars sköldpaddan är en sprattlande bakdel. Den har gått itu. Jag blir sjukt ledsen och störd av det som hänt och börjar störtgråta samtidigt som jag är jättearg på mammas klumpighet, icke-lyhördhet, och ovilja att lyssna på mig eftersom jag faktiskt försökt förklara att den stackars sköldpaddan låg i badet då hon satte sig där och uppenbarligen skadade den dödligt. Det låter säkert som en trivial dröm och låter förmodligen ganska komiskt när jag återberättar den här men det var en stark och uppslitande upplevelse. Jag var helt förstörd när jag vaknade. Jag grät högljutt. Sköldpaddan hade varit en gåva till mig och jag ville vara rädd om den, men hon förstörde allt och skadade sköldpaddan för livet. Hon dödade något som tillhörde mig, något speciellt som hade tilldelats mig.
Kunde inte somna om efter det här så jag satt uppe några timmar och kollade betydelsen av sköldpaddor i drömtydning bl.a. När jag gick och lade mig igen så fortsatte de starka drömmarna. Nu var de dock mycket behagligare:
I en dröm var jag tillsammans med R.A., vi var jättekära. Det kändes som drömmen pågick under ganska lång tid och under hela tiden låg vi i sängen och kelade, hånglade och älskade. Sen var han tvungen att åka iväg, men han sa att han skulle komma tillbaka, vilket jag var en aning skeptiskt inställd till. Men jag var väldigt tacksam att jag fått den stunden med honom... Jaa, haha. Snacka om önskedrömmar. Men det är faktiskt första gången jag drömmer om honom. Som plåster på såren för den tidigare drömmen, kanske.
I en annan dröm sällskapade jag med en annan man. Han såg precis ut som Hank Azaria eller Jeremy Irons (jag tycker de är ganska lika). Han var på rymmen, från polisen antar jag, och jag var så förälskad i honom att jag bestämde mig för att följa med honom på hans flykt. Jag minns inte så klart vad som hände innan men det hade blivit natt och vi kom ganska så snart till en strand där han ville ta adjö och simma ut i nattmörkret. Trots att jag på något sätt fått säkert varsel om att det skulle sluta med att han åkte fast envisades jag med att följa med och vi simmade omslingrade (helt omöjligt i verkligheten men det här var ju faktiskt en dröm) genom havet. Han befann sig hela tiden bakom mig. Jag var ganska spänd för det var bäcksvart kring oss, både i vattnet och på himlen; vem vet vad som dolde sig i djupet under oss. Då sade han att jag skulle titta ner på marelden i vattnet. Jag tittade ner framför mig och iakttog hur det vackra, men ack så svaga, ljuset alstrades av våra rörelser. När jag sen tittade upp i nattskyn såg jag ett svagt ljusskimmer som påminde om norrsken. Det hela var en behaglig upplevelse i stort. Helt plötsligt kände jag något lent och hårigt vid fötterna. Det kändes ungefär som en blöt katt, men det som simmade under oss var ett ganska stort djur (ett pälsbeklätt havsdjur?). Jag kände formen av dess stora stjärtfena precis innan den simmade iväg framför oss. Helt bedårande blev det dock då jag såg silhuetten av ett delfinhuvud till höger om oss. Jag styrde direkt våra simtag dit och började smeka delfinen, alldeles euforisk av lycka var jag. Jag hade ju aldrig sett en delfin förut. Efter att ha klappat och kelat med delfinen en stund så tog drömmen slut, förmodligen för att jag inte kunde ta mer extas än så. De var liksom klimax. Det var en fantastiskt stark och vacker dröm med otroligt levande omgivning och väldigt starka känslor och jag tror att jag aldrig förut drömt något liknande... Det var väldigt speciellt.
Sen drömde jag massor med annat med. Bl.a. hade jag en dröm som innefattade ungdomar och ungdomsgårdar och jag själv var ung och hade en fling med värstingen i gänget. Han hade en sån där oberäknelig och farlig aura, men det var det som var attraktionen antar jag. Minns bara bilder och scener från den drömmen men ingen direkt handling.
Nu när jag tänker efter så var det en väldig massa olika män som figurerade i drömmarna, och jag var kär i allihop. Hoppsan, vilken manslukerska jag varit... Hoppas J förlåter mig :)
Om jag inte med säkerhet visste att jag varken befunnit mig på en Nine Inch Nails-konsert i augusti eller gjort en resa i rymden tillsammans med Fuglesang så skulle jag nästan ha kunnat blivit lurad av dessa bildbevis. Jag har visst fler tvillingar där ute, om det inte var samma tjej som var i rymden som var på konserten :) På den ena ser jag ut ungefär som jag såg ut när jag var 25 och på den andra bilden som jag såg ut runt 12-13. Det kanske är olika versioner av mig som är ute på vift. Snacka om parallella verkligheter, haha.
