Dagen efter konserten hade jag planerat en liten sight seeing till fots. Jag tänkte att jag med hjälp av kartan skulle ta mig runt lite på måfå, hitta till sevärdheterna och kanske shoppa lite. Jag gör mig i ordning och tänker att jag innan jag beger mig av på andra äventyr ska gå exakt samma rutt som gårdagskvällen då jag träffade på Nick och Simon. Jag tänker lokalisera platsen för mötet, checka gatunamn och exakt vilken trappa de satt på för det hade jag faktiskt ingen riktig koll på kvällen innan. Tiden innan och efter mötet var alldeles blurrad och det enda jag egentligen mindes tydligt var mötet men inte var. Jag trodde först att det var på Stoney Street. Men jag ville i alla fall för säkerhets skull kolla upp de konkreta detaljerna för framtida referens. Precis innan jag är på väg ut så tittar jag på en annan medhavd karta som har alla hotellen utmarkerade. Gissa om det trillar ner en liten polett när jag ser att Lace Market Hotel, så vitt jag kan bedöma, ligger i närområdet för vår ”mötesplats”.
Jag går alltså ut och nerför Stoney Street igen, men ser ingen trappa som passar med min minnesbild. Svänger höger in på High Pavement, går förbi St Mary's Church och det är DÅ jag minns gårdagskvällens sista ögonblick, stunden innan jag tittar rakt in i Nick McCabes ögon: Jag hade ju stannat till för att beundra kyrkan och det var precis efter det som det hade blivit ett ljuvligt hack i ”space and time”. Alltså borde trappan jag letar efter vara några meter framför mig på gatan. Mycket riktigt är det en lång och bred trappa som leder upp till Galleries of Justice en bit nerför gatan. Dessutom ligger Lace Market Hotel precis mittemot! Det bekräftar i stort sett mina aningar om att killarna faktiskt bor på hotellet.
Magiska St Mary's Church
Galleries of Justice
I dag sitter dock inte Simon och Nick där på trappan mittemot hotellet utan en kille med mössa, kaffemugg i handen och sittunderlag under rumpan. Det är tydligt att han väntar på något. Jag går förbi honom, går tillbaka igen, fotar kyrkan, stryker omkring i kvarteren, går ner i en gränd, och tankarna går. ”Han lär ju sitta där för att han väntar på killarna” tänker jag. Jag funderar och tänker på om man ska vara så fräck att själv gå dit och vänta, men är ganska tveksam. Men sen kommer jag på andra tankar. Jag menar, vad har jag planerat för dagen som är viktigare än ytterligare en chans att träffa Si och Nick? Är ett slott av sten, Nottinghams anonyma gator och lite menlös julshopping viktigare än dem? Nej, jag tänker fan i mig ta chansen att fota mig tillsammans MED dem den här gången, resonerar jag.
Malin Hill - gränden där jag tog ett vettigt beslut en solig dag i Nottingham 12 december 2007
Jag beslutar mig för att ta mod till mig och gå fram till killen och prata lite. Han heter Dave och mycket riktigt sitter han och väntar på killarna. Han hade redan träffat Simon efter konserten natten innan då han hade väntat på dem utanför hotellet till halv tre, men han ville även träffa Nick som han ville skulle signera en bok som en av hans kompisar gett ut. Det visar sig nämligen att Daves kompis har designat omslagen till alla Verve-album, singlar och EP’s och sedan gett ut en bok med konstverken (Det var fler omslag i boken bl.a. Suede, och var det Stone Roses?) och Dave vill nu ha alla killarnas kråkor i boken. Vi småpratar lite om konserten och jag berättar om mitt slumpartade möte med killarna dagen innan och visar fotona och så. Medan vi sitter där på trappan och småpratas lite så tittar jag upp mot hotellet mittemot och där står Simon i fönstret. Han ler, vinkar och drar sig snabbt tillbaka igen, som en liten teaser. Jag hinner vinka tillbaka och säger till Dave som inte kollar ditåt just då ”Look, Simon!”. Han hinner också få en glimt av Si. Men då vet vi, de är där for sure.
Sedan kör en svart van fram och parkerar snett framför oss. Det visar sig vara bandets tillfälligt inhyrda chaufför, han kommer ut och ställer sig med oss och pratar en massa. Minns inte exakt allt för han är pratglad som få. Vid ett tillfälle så har Vinnie tydligen anledning att prata om Peter Salisbury, bandets trummis, men jag minns inte sammanhanget eller vad han sa, men jag minns att han inte kom på hans namn: ”Paul, what’s his name?” ”Peter!” säger Dave och jag i kör och skrattar. Jag tänker att det är så himla typiskt att trummisarna är de som är minst ihågkomna och uppmärksammade när det faktiskt är de som är grunden och motorn i ett bands hela sound.
Simons rum varifrån han vinkade
En kvart, tjugo minuter senare kommer Simon ner, glad i hågen och pratglad (som vanligt höll jag på att skriva men som han var i går åtminstone). Han frågar hur det är med oss, tänder en cigg och börjar småprata lite. Vi (Dave och jag) är rätt blyga och tysta båda två. Sen frågar han om det finns en coffee shop i närheten och Dave pekar ut vägen, han frågar om vi ska ha något men vi tackar nej. När han kommer tillbaka med en mugg kaffe och sätter sig på trappan med oss och tänder en ny cigg så passar jag på att fråga lite och Dave fotar oss tillsammans, två foton blir det med mig och Si. Han säger att nya albumet borde komma i maj-juni nästa år och att det kommer låta lite grann som en blandning mellan A Northern Soul och Urban Hymns. Han säger att Nick är där inne och att han säkert kommer ut snart han med, men att Peter och Richard inte finns på hotellet. Han berättar att Nick och han kvällen innan hade ertappats av hotellpersonalen med att röka inne på hotellet, att de blivit utslängda och att det var därför de satt här ute på trappan och rökte när jag råkade komma förbi. Jag prisar än en gång gudarna för min otroliga tur att jag var på rätt plats på rätt tid. Sen vågar jag ställa världens dummaste fråga: ”Vilken låt inledde de konserten med?” Jag började nämligen skriva ner låtarna efter andra, tredje låten och är osäker på första låten. Jag tappade helt enkelt bort den ur minnet. This is Music säger han då och tar fram en kopia på en setlist och ger mig. Han är noga med att påpeka att det är Richards handskrift och säger att det är han själv som kladdat på den med röd tuschpenna. Sen ler han och skrattar och jag får den känslan att han har en barnsligt lekfull inställning till hela den här rockstjärne-/idolgrejen. Som att han verkligen njuter av det, gillar att stå i centrum och så men ändå lyckas påminna sig själv om att ha lite distans och inte förlora sig helt i det. ”Ja, det verkar ju stämma med det jag skrivit ner” säger jag. ”You keep it” säger han då och jag blir jätteglad och tackar så mycket. Sen säger jag ”While we’re at it; could you please sign it for me?”. Det gör han och jag säger att jag kommer rama in den for sure.
Åt helvete med anonymiteten: Simon och jag
Sen pratar han rätt mycket med Dave om deras gemensamma bekanta som gjort albumsleevarna (vad fan heter det i plural?) och boken om dessa. Jag önskar i efterhand att jag hade tagit fram min mp3-spelare och spelat in allt han sa för jag hann faktiskt inte uppfatta allt på grund av ovanan med hans snabba och dialektala engelska och säkert på grund av lite ofokus. Jag menar, situationen var ju inte precis alldaglig för mig. Jag var inte riktigt avslappnad om man säger så, hade fullt upp med att smälta situationen. Plus att vi faktiskt hade stått där ute och frusit ett tag. Jag fotar Dave och Simon med Daves kamera och tar ett foto med min kamera när Simon signerar boken. Efter en ganska lång pratstund så reser sig Simon och säger att han måste hämta sina grejer och checka ut.
Simon och Dave
Under tiden fortsätter vi prata med Vinnie, chauffören. En söt och pratsam liten gubbe som jag får ett helt igenom sympatiskt intryck av. Sedan kommer Si ut igen och säger hej då på avstånd, han ska tydligen inte åka med Vinnie utan tar sig till London (för morgondagens konsert) på egen maskin. ”Nice to meet you” ropar han artigt, vinkar och ler. När Simon rundar hörnet skämtar Vinnie och Dave om Simons tantfärgade resväska på hjul och jag säger att den är lavendelfärgad, en riktig tantfärg. Dave springer in på hotellet och ska låna toaletten och jag blir kvar med Vinnie, som jag passar på att fråga ut lite diskret. Var är Richard någonstans, har han inte sovit över i Nottingham? Vinnie säger att Richard hållit sig för sig själv både före och efter konserten, att han ätit sin middag på rummet på själva Arenan och att han dragit sig tillbaka dit efter konserten igen. ”He was really secluded” säger han. Jag frågar om de alla reste med familj, fru och barn och han svarar jakande på det.
Dave kommer ut och efter en stund så stiger Nick McCabe ut genom hotellporten. Han ser lite sammanbiten ut och tittar knappt på Dave och mig. Han pratar med Vinnie och ställer in en väska i den svarta vanen. När jag ser att han är på väg in i hotellet igen så finner jag mig nödgad att säga något så att han ska uppmärksamma oss och häver ur mig. ”Hey Nick, here’s your fanbase!” Hahha… Han verkar i alla fall finna detta komiskt, vänder sig om och säger: ”What, and there’s only two of you?” Jag skrattar och frågar om han är besviken. Jag passar på att fråga om jag kan få bli fotad med honom och Dave fotar oss. Jag ber om ett foto till och ber Dave vrida på kameran så att det blir mer av en helkroppsbild. Jag tackar honom och fotograferar sen Dave och Nick med Daves kamera.
Nick och jag - What a handsome couple ;)
Trots hans inledningsvis lite nonchalanta stil så tinar Nick snabbt upp och känns ganska varm till sättet. Det känns som att han bara är lite blyg och kanske har lite svårare än Si att handskas med idolskap och allt vad det kan innebära. Han pratar rätt mycket när han väl kommer igång, men han tycks ha ännu värre dialekt än Simon så det är massor jag inte uppfattar. Han säger bl.a. att han undrar om en del fans inte har några liv, att det är en del spanska och italienska fans som följt dem över hela landet och världen (tidigare turnéer) och han säger att det ju lär kosta en massa pengar att vara en så devoted fan, men att det ju är lite kul förstås, att de orkar och har råd. Han säger det inte på ett fördömande sätt utan talar med en varm och skämtsam ton. Vad ska man prata om med sina fans, om inte om sina fans? Haha. Efter ett tag kommer (vad jag uppfattar som) hans fru ner med sin väska för att ställa den i vanen och hon ser väldigt ”together” ut, som en affärskvinna eller något. Hon har mest svarta kläder och jag uppfattar det som att hon har en röd stickad pullover under den svarta jackan eller om det är en röd halsduk. Det är inget bohemiskt eller så där konstnärligt slarvigt med henne, vilket jag måste säga förvånar mig en aning. Hon ser ut som en ansvarsfull, alldaglig och ganska tråkig karriärkvinna, typ.
The Verve - Signed Setlist, Nottingham 11th of December 2007
Nick stannar en stund och pratar och signerar även han setlisten jag fick av Simon. I tumultet, för han är på väg in till hotellet hela tiden, hinner han säga hej då, ta oss i hand och säga ”Nice to meet you” säkert två, tre gånger men stannar ändå och pratar mellan varje hej då. Jag tar av mig högra vanten varje gång och möter hans varma hand och hans genomskärande och skarpa men ändå varma blick. Till slut så går han då in till hotellet för att checka ut. Jag säger hej då till Dave som jag lovar att mejla fotot jag tog på honom och Simon, får kindpussar av Vinnie som säger att jag borde gå till hotellet och ta mig ett varmt bad för att tina upp mina frusna tår, och det är just vad jag gör. Med världens största smajl på läpparna styr jag stegen mot mitt hotell som ligger bara några hundra meter bort och tappar upp ett bad.
