The Verve Trip part III - The modest Approach of a Fan

Dagen efter konserten hade jag planerat en liten sight seeing till fots. Jag tänkte att jag med hjälp av kartan skulle ta mig runt lite på måfå, hitta till sevärdheterna och kanske shoppa lite. Jag gör mig i ordning och tänker att jag innan jag beger mig av på andra äventyr ska gå exakt samma rutt som gårdagskvällen då jag träffade på Nick och Simon. Jag tänker lokalisera platsen för mötet, checka gatunamn och exakt vilken trappa de satt på för det hade jag faktiskt ingen riktig koll på kvällen innan. Tiden innan och efter mötet var alldeles blurrad och det enda jag egentligen mindes tydligt var mötet men inte var. Jag trodde först att det var på Stoney Street. Men jag ville i alla fall för säkerhets skull kolla upp de konkreta detaljerna för framtida referens. Precis innan jag är på väg ut så tittar jag på en annan medhavd karta som har alla hotellen utmarkerade. Gissa om det trillar ner en liten polett när jag ser att Lace Market Hotel, så vitt jag kan bedöma, ligger i närområdet för vår ”mötesplats”.

Jag går alltså ut och nerför Stoney Street igen, men ser ingen trappa som passar med min minnesbild. Svänger höger in på High Pavement, går förbi St Mary's Church och det är DÅ jag minns gårdagskvällens sista ögonblick, stunden innan jag tittar rakt in i Nick McCabes ögon: Jag hade ju stannat till för att beundra kyrkan och det var precis efter det som det hade blivit ett ljuvligt hack i ”space and time”. Alltså borde trappan jag letar efter vara några meter framför mig på gatan. Mycket riktigt är det en lång och bred trappa som leder upp till Galleries of Justice en bit nerför gatan. Dessutom ligger Lace Market Hotel precis mittemot! Det bekräftar i stort sett mina aningar om att killarna faktiskt bor på hotellet.



Magiska St Mary's Church



Galleries of Justice

I dag sitter dock inte Simon och Nick där på trappan mittemot hotellet utan en kille med mössa, kaffemugg i handen och sittunderlag under rumpan. Det är tydligt att han väntar på något. Jag går förbi honom, går tillbaka igen, fotar kyrkan, stryker omkring i kvarteren, går ner i en gränd, och tankarna går. ”Han lär ju sitta där för att han väntar på killarna” tänker jag. Jag funderar och tänker på om man ska vara så fräck att själv gå dit och vänta, men är ganska tveksam. Men sen kommer jag på andra tankar. Jag menar, vad har jag planerat för dagen som är viktigare än ytterligare en chans att träffa Si och Nick? Är ett slott av sten, Nottinghams anonyma gator och lite menlös julshopping viktigare än dem? Nej, jag tänker fan i mig ta chansen att fota mig tillsammans MED dem den här gången, resonerar jag.

Malin Hill - gränden där jag tog ett vettigt beslut en solig dag i Nottingham 12 december 2007

Jag beslutar mig för att ta mod till mig och gå fram till killen och prata lite. Han heter Dave och mycket riktigt sitter han och väntar på killarna. Han hade redan träffat Simon efter konserten natten innan då han hade väntat på dem utanför hotellet till halv tre, men han ville även träffa Nick som han ville skulle signera en bok som en av hans kompisar gett ut. Det visar sig nämligen att Daves kompis har designat omslagen till alla Verve-album, singlar och EP’s och sedan gett ut en bok med konstverken (Det var fler omslag i boken bl.a. Suede, och var det Stone Roses?) och Dave vill nu ha alla killarnas kråkor i boken. Vi småpratar lite om konserten och jag berättar om mitt slumpartade möte med killarna dagen innan och visar fotona och så. Medan vi sitter där på trappan och småpratas lite så tittar jag upp mot hotellet mittemot och där står Simon i fönstret. Han ler, vinkar och drar sig snabbt tillbaka igen, som en liten teaser. Jag hinner vinka tillbaka och säger till Dave som inte kollar ditåt just då ”Look, Simon!”. Han hinner också få en glimt av Si. Men då vet vi, de är där for sure.

Sedan kör en svart van fram och parkerar snett framför oss. Det visar sig vara bandets tillfälligt inhyrda chaufför, han kommer ut och ställer sig med oss och pratar en massa. Minns inte exakt allt för han är pratglad som få. Vid ett tillfälle så har Vinnie tydligen anledning att prata om Peter Salisbury, bandets trummis, men jag minns inte sammanhanget eller vad han sa, men jag minns att han inte kom på hans namn: ”Paul, what’s his name?” ”Peter!” säger Dave och jag i kör och skrattar. Jag tänker att det är så himla typiskt att trummisarna är de som är minst ihågkomna och uppmärksammade när det faktiskt är de som är grunden och motorn i ett bands hela sound.

Simons rum varifrån han vinkade

En kvart, tjugo minuter senare kommer Simon ner, glad i hågen och pratglad (som vanligt höll jag på att skriva men som han var i går åtminstone). Han frågar hur det är med oss, tänder en cigg och börjar småprata lite. Vi (Dave och jag) är rätt blyga och tysta båda två. Sen frågar han om det finns en coffee shop i närheten och Dave pekar ut vägen, han frågar om vi ska ha något men vi tackar nej. När han kommer tillbaka med en mugg kaffe och sätter sig på trappan med oss och tänder en ny cigg så passar jag på att fråga lite och Dave fotar oss tillsammans, två foton blir det med mig och Si. Han säger att nya albumet borde komma i maj-juni nästa år och att det kommer låta lite grann som en blandning mellan A Northern Soul och Urban Hymns. Han säger att Nick är där inne och att han säkert kommer ut snart han med, men att Peter och Richard inte finns på hotellet. Han berättar att Nick och han kvällen innan hade ertappats av hotellpersonalen med att röka inne på hotellet, att de blivit utslängda och att det var därför de satt här ute på trappan och rökte när jag råkade komma förbi. Jag prisar än en gång gudarna för min otroliga tur att jag var på rätt plats på rätt tid. Sen vågar jag ställa världens dummaste fråga: ”Vilken låt inledde de konserten med?” Jag började nämligen skriva ner låtarna efter andra, tredje låten och är osäker på första låten. Jag tappade helt enkelt bort den ur minnet. This is Music säger han då och tar fram en kopia på en setlist och ger mig. Han är noga med att påpeka att det är Richards handskrift och säger att det är han själv som kladdat på den med röd tuschpenna. Sen ler han och skrattar och jag får den känslan att han har en barnsligt lekfull inställning till hela den här rockstjärne-/idolgrejen. Som att han verkligen njuter av det, gillar att stå i centrum och så men ändå lyckas påminna sig själv om att ha lite distans och inte förlora sig helt i det. ”Ja, det verkar ju stämma med det jag skrivit ner” säger jag. ”You keep it” säger han då och jag blir jätteglad och tackar så mycket. Sen säger jag ”While we’re at it; could you please sign it for me?”. Det gör han och jag säger att jag kommer rama in den for sure.

Åt helvete med anonymiteten: Simon och jag

Sen pratar han rätt mycket med Dave om deras gemensamma bekanta som gjort albumsleevarna (vad fan heter det i plural?) och boken om dessa. Jag önskar i efterhand att jag hade tagit fram min mp3-spelare och spelat in allt han sa för jag hann faktiskt inte uppfatta allt på grund av ovanan med hans snabba och dialektala engelska och säkert på grund av lite ofokus. Jag menar, situationen var ju inte precis alldaglig för mig. Jag var inte riktigt avslappnad om man säger så, hade fullt upp med att smälta situationen. Plus att vi faktiskt hade stått där ute och frusit ett tag. Jag fotar Dave och Simon med Daves kamera och tar ett foto med min kamera när Simon signerar boken. Efter en ganska lång pratstund så reser sig Simon och säger att han måste hämta sina grejer och checka ut.

Simon och Dave

Under tiden fortsätter vi prata med Vinnie, chauffören. En söt och pratsam liten gubbe som jag får ett helt igenom sympatiskt intryck av. Sedan kommer Si ut igen och säger hej då på avstånd, han ska tydligen inte åka med Vinnie utan tar sig till London (för morgondagens konsert) på egen maskin. ”Nice to meet you” ropar han artigt, vinkar och ler. När Simon rundar hörnet skämtar Vinnie och Dave om Simons tantfärgade resväska på hjul och jag säger att den är lavendelfärgad, en riktig tantfärg. Dave springer in på hotellet och ska låna toaletten och jag blir kvar med Vinnie, som jag passar på att fråga ut lite diskret. Var är Richard någonstans, har han inte sovit över i Nottingham? Vinnie säger att Richard hållit sig för sig själv både före och efter konserten, att han ätit sin middag på rummet på själva Arenan och att han dragit sig tillbaka dit efter konserten igen. ”He was really secluded” säger han. Jag frågar om de alla reste med familj, fru och barn och han svarar jakande på det.

Dave kommer ut och efter en stund så stiger Nick McCabe ut genom hotellporten. Han ser lite sammanbiten ut och tittar knappt på Dave och mig. Han pratar med Vinnie och ställer in en väska i den svarta vanen. När jag ser att han är på väg in i hotellet igen så finner jag mig nödgad att säga något så att han ska uppmärksamma oss och häver ur mig. ”Hey Nick, here’s your fanbase!” Hahha… Han verkar i alla fall finna detta komiskt, vänder sig om och säger: ”What, and there’s only two of you?” Jag skrattar och frågar om han är besviken. Jag passar på att fråga om jag kan få bli fotad med honom och Dave fotar oss. Jag ber om ett foto till och ber Dave vrida på kameran så att det blir mer av en helkroppsbild. Jag tackar honom och fotograferar sen Dave och Nick med Daves kamera.

Nick och jag - What a handsome couple ;)

Trots hans inledningsvis lite nonchalanta stil så tinar Nick snabbt upp och känns ganska varm till sättet. Det känns som att han bara är lite blyg och kanske har lite svårare än Si att handskas med idolskap och allt vad det kan innebära. Han pratar rätt mycket när han väl kommer igång, men han tycks ha ännu värre dialekt än Simon så det är massor jag inte uppfattar. Han säger bl.a. att han undrar om en del fans inte har några liv, att det är en del spanska och italienska fans som följt dem över hela landet och världen (tidigare turnéer) och han säger att det ju lär kosta en massa pengar att vara en så devoted fan, men att det ju är lite kul förstås, att de orkar och har råd. Han säger det inte på ett fördömande sätt utan talar med en varm och skämtsam ton. Vad ska man prata om med sina fans, om inte om sina fans? Haha. Efter ett tag kommer (vad jag uppfattar som) hans fru ner med sin väska för att ställa den i vanen och hon ser väldigt ”together” ut, som en affärskvinna eller något. Hon har mest svarta kläder och jag uppfattar det som att hon har en röd stickad pullover under den svarta jackan eller om det är en röd halsduk. Det är inget bohemiskt eller så där konstnärligt slarvigt med henne, vilket jag måste säga förvånar mig en aning. Hon ser ut som en ansvarsfull, alldaglig och ganska tråkig karriärkvinna, typ.

The Verve - Signed Setlist, Nottingham 11th of December 2007

Nick stannar en stund och pratar och signerar även han setlisten jag fick av Simon. I tumultet, för han är på väg in till hotellet hela tiden, hinner han säga hej då, ta oss i hand och säga ”Nice to meet you” säkert två, tre gånger men stannar ändå och pratar mellan varje hej då. Jag tar av mig högra vanten varje gång och möter hans varma hand och hans genomskärande och skarpa men ändå varma blick. Till slut så går han då in till hotellet för att checka ut. Jag säger hej då till Dave som jag lovar att mejla fotot jag tog på honom och Simon, får kindpussar av Vinnie som säger att jag borde gå till hotellet och ta mig ett varmt bad för att tina upp mina frusna tår, och det är just vad jag gör. Med världens största smajl på läpparna styr jag stegen mot mitt hotell som ligger bara några hundra meter bort och tappar upp ett bad.

The Verve Trip - Part II - The Concert

Efter det minst sagt otroliga sammanträffandet med killarna så tog jag mig på något sätt till hotellrummet. Minns inte hur jag kom dit, så vitt jag vet kan jag ha flugit. Med hjärtat bankande som på en dopad häst försökte jag smälta hela upplevelsen. Jag var som sagt helt uppe I det blå och i totalt chocktillstånd. Sms:ade J, L och T och berättade kort om vad jag varit med om och jag misstänker att jag aldrig använt så många utropstecken i ett och samma sms.

Snacka om att man blev riktigt uppspelt inför konserten. Hade jag haft sån här otrolig tur innan - vem vet vad som komma skulle, haha. Laddade upp (eller försökte landa snarare) med ett par Strongbow och gjorde mig i ordning och gick ner till konsertarenan strax efter 19 då dörrarna skulle öppnas. Tyvärr så upptäckte jag ju dock att de inte skulle börja spela förrän kl 21 så jag fick sitta där och lyssna på ett förband som jag inte brydde mig ett skit om. Visste inte ens vilka det var, men fick i efterhand reda på att det var Reverend and the Makers. De körde två eller tre hyfsade låtar iofs. Jag var förväntansfull trots att arenan bara var full till två tredjedelar max.

Till slut kom då bandet med en nyblonderad Richard i täten upp på scen och öppnade snyggt med This is Music. De forsatte med Sonnet, Life’s an Ocean, Space and Time, Weeping Willow. Det kändes tidigt att det var dåligt energiutbyte mellan publiken och bandet. Publiken gav INGENTING tilbaka. Grabbarna fick ingen positiv feedback alls. När de började spela sjätte låten On your Own hade jag lackat ur totalt på publiken i stort och gubben som satt bredvid mig som en potatissäck och GÄSPADE hela tiden. Det var HELT DÖTT på golvet för att inte tala om på läktaren. Vid ett tillfälle var det någon dåre som skrek ”Oasis”! VA?! Ursäkta?! Och gubbfan bredvid representerade liksom hela arenans bonnläppiga icke-entusiasm och sömnighet och ett antal gånger fick jag med stor möda hindra mig från att sparka honom i huvudet. När de började spela Already There så rann bägaren över och jag tog min chans att rymma från stöten bredvid. Jag tog mig nerför läktaren för att försöka ta mig ner på golvet och se dem på nära håll. Hur kul är det att uppleva sina idoler som små streckgubbar på en scen långt borta bredvid en idiot som sitter och gäspar uttråkat och demonstrativt? Jag kunde ha dödat honom. Två rymningsförsök ut på golvet försökte jag göra men blev stoppad båda gångerna. Jag försökte resonera med två vakter men de var helt oemottagliga. De fick mig att känna mig som en trotsig unge som försökte rymma från lekis eller nåt. Med en avskräckande bild av att ha blivit utslängd från en Vervekonsert i huvudet fick jag finna mig i mitt shittiga öde och gå upp och sätta mig bredvid rövarslet igen. Jag hade väldigt svårt att återfinna min egen entusiasm trots låtar som Rolling People, Velvet Morning och Let the Damage begin. När de började spela The Drugs don’t work så sken zombiemassan mirakulöst upp och började sjunga med. Helt plötsligt var det Allsång på Skansen. När de sen spelade Come On så dog cepepubliken igen. Och det var uppenbarligen sista låten för Richard gick utan ett ord av scenen och resten av bandet traskade efter. Det kände som om de demonstrativt bara gick av scenen liksom. Jag tänkte att fan vilket publikfiasko. Det är ju bara att glömma extranummer. Inte en chans att killarna kommer ut om inte publiken visar lite mer jävla entusiasm. På något mirakulöst sätt så växte i alla fall applåderna en aning och det var tydligen nog för att de skulle komma ut och köra sina planerade extranummer. Men så som jag upplevde det så hängde det på håret…de kunde lika gärna valt att inte komma ut igen så sanslöst icke-entusiasmerande som publiken var. Extranumrena inleddes med History som fick ett ganska ljummet mottagande. Killen bredvid applåderade inte EN jävla gång under hela konserten. Inte ens när pajaspubliken på allvar vaknade upp till hitlåtarna Lucky Man och Bitter Sweet Symphony applåderade han. Resten av oss på vår sida av läktaren hade vid det laget rest på oss och stod och sjöng med men han satt demonstrativt ner på sitt feta arsel.

Ergo: The Verve har ingen större fan base i Nottingham (Det var den enda arenan som inte var utsåld; det var nog tack vare det jag fick tag på biljett iofs). Hard Core fansen hade tydligen valt att åka och se dem på de andra fullsatta arenorna (som såldes ut över en natt). Nottinghampubliken var en bunt jävla bonnläppar som bara kände igen hitlåtarna (Drugs don’t Work, Lucky Man, Bittersweet Symphony) som kördes till döds på engelsk radio på 90-talet. De kunde lika gärna ha suttit hemma och runkat framför datorn.

Ja, den riktiga känslan ville väl inte riktigt ville infinna sig... tyvärr. Lite av ett antiklimax var det faktiskt. Jag skyller på alkoholen, den tråkiga jävla idiotpubliken, den gäspande jävla neggogubben bredvid, på att jag själv var så jävla dum och gjorde ett gravt felbeslut när jag per telefon bokade biljetten och på bråkdelen av en sekund var tvungen att bestämma mig för vilken typ av biljett jag ville ha. Nu har jag en gång för alla lärt mig att ALDRIG mer välja sittplats på en konsert med ett band som man ÄLSKAR. Jag menar hur jävla dum får man bli?! Och så skyller jag på det faktum att ljudet var riktigt kasst. De borde verkligen klå upp eller sparka den där jävla ljudkillen alltså. Snacka om att massakrera ljudet… förmodligen nån outbildad jäkla amatör som jobbar på arenan. Jerk! Och en annan av flera saker jag ångrar under och inför den här resan (som att jag beställde sittplats) är att jag var tvungen att dricka de där jävla Strongbowsarna på hotellrummet plus att jag köpte ett riktigt onödigt glas vitt vin på arenan. Hallå, varför i hela världen vill man dämpa känslan av high med alkohol. Det är lika jävla dumt som att dricka alkohol innan man har sex. Man dämpar och kväver ju hela känsloupplevelsen.

Nåja… nu behöver jag i alla fall inte ångra för resten av mitt liv att jag aldrig var och såg dem. I WAS THERE! Plus att jag träffade grabbarna, inte en…men TVÅ gånger! Fortsättning följer…

The Verve Trip - Part I - The Encounter

Tillbaks från Nottingham och Verve-spelningen och mycket glad och nöjd med hur saker och ting utvecklade sig, minst sagt. Helt sjukt vilket flyt jag hade! Jag var framme i Nottingham tidigt på eftermiddagen och hade lite tid att döda innan konserten samma kväll. Efter att ha checkat in på hotellet tog jag en liten promenad i kvarteren, passade på att kolla in konsertarenan som låg max trehundra meter från hotellet och fotade typ allt jag såg; mest byggnader, vad mer kan man fota mitt i city? Nästan allt engelskt, vare sig det är storslagna gröna hedar, historierika victorianska byggnader eller fallfärdiga lagerlokalruckel har i mina ögon en magisk dragningskraft. Det är så pittoreskt exotiskt eller om det t.o.m. är något slags igenkännande jag känner. Det är i alla fall nåt med det engelska landskapet och de engelska husen som är helt förtrollande. När mörkret fallit och det inte gick att fota mer så hittade jag en liten asiatisk restaurang som hade sen lunchbuffé (till klockan 17!). Efter ett par portioner småplock och ett glas vin tog jag fram min medhavda karta och planerade en liten promenadrutt. Jag ville smälta maten lite innan jag gick upp på hotellrummet för att vila lite och göra mig i ordning innan konserten.

Jag går ut från haket, förbi mitt hotell, nerför Stoney Street, svänger in på High Pavement, går förbi St. Marys Church där jag stannar till och beundrar de vackra katedralsfönstren. Det är typ det sista jag kommer ihåg innan jag upplever mitt livs behagligaste chock, någonsin, ever, liksom! Nästa sekvens jag minns är att jag ser rakt in i Nick McCabes ögon där han sitter på en trappa och tittar på mig, sedan möter jag Simon Jones blick, båda sitter och kollar in mig och jag skulle verkligen vilja ha sett MIN UPPSYN när jag närmade mig dem, min haka måste ha varit nere vid knäna nånstans och mina ögon uppspärrade som tefat eller nåt. Det var en helt surrealistisk känsla, allt blev totalt overkligt helt plötsligt. Det var en sådan total chock! Det hade jag ju ALDRIG kunnat drömma om in a million years att jag skulle träffa dem. Helt sjukt!! Det första jag slänger ur mig i chocktillståndet är: ” Can I have your autograph please?!” Hahhaa. Smidigt! ”Yeah, sure you can” säger Simon Jones, ”If you have a pen”. Det hade jag förstås inte så jag frågar istället om jag får fota dem. Jag fiskar upp kameran och står och fipplar med den, helt frånvarande av chocken. Jag mumlar nåt i stil med: ”Oh my god! I can’t believe this. I can’t believe my luck! Osv…Simon är den som pratar mest, hur gullig och tillmötesgående som helst. Han frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige så frågar han om jag bor och jobbar i Nottingham. Varpå jag utbrister ”No, I have come here just for YOU!” och pekar med hela armen på dem (antagligen gör jag bara en liten gest och pratar med väldigt låg röst hela tiden men det kändes så starkt så jag tror att det syntes utanpå lika mycket men det var nog precis tvärtom, jag var nog sjukt behärskad och väldigt dämpad för en som just har träffat sina idoler! haha). ”Ah, well then you are REALLY lucky” säger Simon. Sen skrattar han lite och ursäktar att han förhävt sig i sin roll som rockstjärna. ”Yes, I KNOW I am. I am extremely lucky actually” säger jag och skakar på huvudet. Kan inte riktigt ta in hela situationen som jag plötsligt hamnat i, jag är fortfarande i chocktillstånd. Det kan faktiskt ha varit så att jag höll andan under hela mötet. Jag lyckas i alla fall ta ett foto och Nick oroar sig över att ha blundat på det. Jag kollar bilden och visar honom "No, you didn't actually. Look!". Jag frågar om jag får ta en bild till, lyckas zooma in endast Nick, jag kommenterar det, fipplar vidare och zoomar ut så båda kommer med på bilden. I mitt sinne går hela tiden tankar om att be någon förbipasserande fotografera oss tillsammans men min känsla av att inte vilja besvära dem trycker ner de tankarna. Jag är verkligen inte en sån person som tar plats och besvärar folk i onödan…tyvärr. Jag önskar dem en trevlig kväll och när jag går därifrån så ställer sig Simon upp och ropar: ”We wanna see you in the front row!”. ”Sorry, I’m in the seated section hasplar jag ur mig och försöker få till en besviken min. ”Have a great evening!” Det hela går på kanske under två minuter, ingen aning egentligen men det känns som det går snabbt som fan och nu efteråt förbannar jag min känsla av att ha bråttom därifrån för att inte besvära dem. Jag kunde lätt ha stannat några minuter till och pratat med dem för Simon var verkligen öppen, pratglad och frågvis och när jag kommer upp till hotellrummet förbannar jag mig för min tunghäfta och min timiditet och kommer på femtielva olika frågor jag kunde ställt när jag hade chansen - som: Skulle de stanna över natten? Var var Richard? När skulle de börja spela? Hur det gick med det kommande albumet? När skulle de släppa den? Och jag FATTAR inte hur dum jag var som faktiskt inte vågade ta lite plats och kräva lite tid och besvära dem eller någon förbipasserande om att fota oss tillsammans. GUD SÅ ARG JAG VAR PÅ MIG SJÄLV! Pucko! Det var ju för fan en once in a lifetime opportunity liksom. Det är ju inte varje dag man vinner miljonlotteriet! Och jag hade bråttom därifrån!! SUCK…

Fast då, när det hände, precis efter att det hade hänt flög jag som på moln. Jag minns inte hur jag kom tillbaks till hotellet sen men jag måste ha haft gått omkring med ett sjukt leende och sett helt galet glad ut. Jag var helt hög i flera timmar efteråt och tappade totalt mark-kontakten. Ground Control försökte kontakta Major Tom förgäves den kvällen kan jag säga. Helt uppe i det blå var jag. Liksom, fatta chocken! Totalt oplanerat och oväntat och bara världens bästa överraskning ever! Jag kunde inte fatta min tur. Vilket jävla flyt att jag bestämde mig att ta den promenadrutten efter middagen och vilken jävla tur att de befann sig där just då! Universum var inte ondsint då inte. Vilken gudagåva! Haha, tack alla goda osynliga krafter som tyckte jag var värd detta! (Jätten Jupiter (guruplaneten) och lilla Plutos möte i skyarna den kvällen speglades i mitt lilla möte med mina gurusar. Är det jag som är Pluto då? Liten med kraftfull och transformerande, hehe.)

Nick McCabe var lite mer avvaktande och jag tror han sade något här och där, inte säker. Men det försvann liksom för Simon tog sån plats. Och när jag tänker efter så är jag nästan glad att inte Richard var med. Det hade bara blivit för mycket. Då hade jag nästan sprungit därifrån, svimmat eller kissat i brallan, haha.


Simon och Nick 1


Simon and Nick 2 (vad hände med de söta smajlen?)

Eden

Nyvaken, yr och sömndimmig och kan inte släppa tankarna på "primitiva" naturfolk, paradiset och Eden och att äta av kunskapens träd. Hur de gamla maya-, eller om det var inkafolken, började knarka peyotl och meskalin, tappade greppet om den fina och vördnadsfulla inställningen till kopplingen mellan naturen och sig själva och öppnade porten till det sjuka, perverterade och onda; hur de började offra sina egna, började massoffra människor... och sen i förlängningen kanske även omedvetet öppnade dörren och bjöd in den vita rasen, den riktigt perverterade maktgalna sorten, till att exploatera och ta över den egna kontinenten ... Den vita rasen, den som tappat all koppling till naturen, och ödmjukheten till sin egen plats i det stora dramat. Det västerländska samhället.

Jag drömde om en herdepojke med uråldriga brungula ögon, djupa som mossbeklädda tusenåriga brunnar; i det ena hade han långtgången mörk starr men ändå såg han igenom mig då jag mötte hans visa blick. Insidan av hans huvud var uppstagat och uppbyggt av träbitar, pinnar och små bjälkar. Det var fyllt med vatten. Hår av vit mossa. Hans hud var brunbakad av år under solens starka strålar. Överallt hörde jag han och hans små vänners röster. De kom ovanifrån, från sidan, underifrån, som i surround. Herdepojken och hans vänner klagade lite försynt på de där nya turisterna, de utan vördnad och omtanke, de som tror sig äga världen, de som med sin respektlösa framfart och klumpighet ringaktat och förstört deras övergångar/broar i vattnet som de använt i hundratals år utan att de gått sönder...

Ser en djupare koppling till det här... om man tänker på livets träd och dess stigar...

Norra månnoden och shivas trumma

Hmm, tittar på mitt Indiska månhushoroskop som Mats ställde. Hade för mig det stod något om sköldpaddor där, något som jag vill kolla upp... men hittade något annat.

Jag har min norra månnod i månhuset Dhanishta, månhusets symbol är en flöjt eller trumma...

"Månhusets symbol
är en flöjt eller en trumma.
Krishnas flöjt
representerar personligheten
som gjort sig ”tom”
så att den inre själen
kan genomströmma den.

Shivas trumma
(mridranga eler tabla)
är likaså tom inuti.
Ljudet –trummans liv –
åstadkoms av Shivas trummande,
den kosmiska andningen.

De stjärnor
som hör till konstellationen
är en grupp om fyra stjärnor
i Delfinens huvud.
Månhuset kallas också
”Den symfoniska
konstellationen”.

Dhanishta
kan inspirera till
en ”lyssnande vishet”,
insiktsfullhet,
andligt djup
och ockult kunskap.

Här finns också
en universell sympati
och medkänsla.
Den andliga vägen
kan vara musikerns,
poetens väg.

Kanske ett meditativt musikutövande.
Att vara ”tom”
och låta de (egna)
gudomliga energierna
strömma igenom."

Hmm, kanske ska tänka på det så: Att trummor och trummisar representerar livets flöde och rytm. Det är ju verkligen "att vara i flödet" att spela trummor, att låta den kreativa energin få utlopp på ett otroligt kraftfullt sätt. Det är jäkligt sexigt med... suck

Ja, jävlars...nu kom jag på att en vän från förr skulle på shamansk trumkurs också...herregud, haha. Vad är det frågan om. Komiskt, men härligt.

Gryning...skymning

Just ja, kom just på en sak som jag inte ska glömma. Hörde nyligen för första gången talas om begreppet "kura skymning"... Att man förr i världen satt tillsammans i skymningen och väntade in kvällen och natten. Man satt tyst tillsammans och kände in energierna, lät solen gå till vila. Man tog farväl av dagen som varit och välkomnade natten. Vilken underbar vördnad och respekt för naturen och dess dagliga under. Där kan man tala om människans connection till naturen. Dagens och nattens energier är ju också i balans under den tiden, även vid gryningen: yin och yang. Perfekt tid att meditera på tydligen... jag ska göra det. Kanske inte idag för då somnar jag men kanske på söndag...

Fullmåne i Tvillingens tecken

Solen har just gått över till Skyttens tecken och snart går månen över till Tvillingarnas och det blir en fullmåne tidigt i tecknen. En kommunikationsinriktad fullmåne. Expansion av kommunikationen kanske. Connection...

Var just ute och tittade på fullmånen. Ville så gärna få titta lite närmare på den illuminerade himmelskroppen, jordens beskyddare. Hennes kropp är ärrad av alla meteoriter som hon tagit emot under årtusendens lopp. Det är helt fantatiskt...hur allt hänger ihop i naturen och hur vi människor är sammanbundna med den, sammanbundna med alltet. Kosmos är naturen, vi är naturen. Allting finns, allt existerar. Det finns inget vackrare än existensen; vilken symbios av alla avskilda, enskilda och åtskilda ting. Och tänk vilka myter vi skapat kring stjärnbilderna och planeterna. Hur vi kunnat läsa och känna deras energier och skapat trossystem kring det hela. Hur vi förstått oss på att väva ihop allt. Fan vad allt är storslaget här i existensen. Fan så jävla vackert. Och så känner vi oss avskurna från varandra och från naturen, det är en sån illusion... världens fulaste illusion.

...Men nåt gör att jag känner mig avskuren ändå. Det kanske helt enkelt är ett naturligt villkor i det att vara människa, att vara avskuren. Insikten om att vi är ensamma är ju ändå den vi alla ska göra... men ändå så är vi sammanbundna. Vi är likadana allihop, i grunden. Skalar vi av alla måsten, borden och alla illusioner som den moderna världen skapat så är vi alla lika.... magiska och fantastiska varelser, sammanbundna på så många sätt, på djupet, i det osynliga.

Men det här med magin och skönheten i det hela känns som en ganska mental och uppfragmenterad förståelse just nu. Helhetskänslan... eller känslan har inte riktigt infunnit sig...

I need some Verve-therapy, badly... åh, vad jag vill dit nu... äntligen VILL jag något. Äntligen kan jag känna riktig glädje inför något. Ser fram emot det nåt sjukt :)

Batterist...a one and two and three

Synkronicitetskänslan är omfattande nu...lucida drömmar, svart magi, Castaneda och trummisar flyger in från alla håll och kanter. Inte en gång, inte två, inte tre... Haha, det är härligt! Jag älskar livet när det är så där magiskt och mönstren så tydliga. Hallå, vakna liksom! Svårt att inte tro att någon försöker säga något...

Jag vet bara inte vad jag ska göra av det. Kanske läsa Castaneda igen? Börja experimentera mer medvetet med lucida drömmar och det astrala? Men det där med svart magi är något som folk projicerar på mig. De verkar tro att jag är farlig av någon anledning, vill illa. Kanske dags att se över hur man faktiskt påverkar folk bara med sitt sätt att vara och tänka, omedvetna signaler. Ihopsamlad negativitet som man sänder ut omedvetet...som ett svart moln ovanför mitt huvud. Det har jag iofs vetat länge. Svårt att göra medvetna förändringar på något så inpräglat och omedvetet bara. Men jag medvetandegör mig, det är steg ett. Och trummisar...jag är tydligen inte klar med dem. Jag är så himla glad att min inre magnet funkar, jag har önskat mig möten med andra känsliga själar, poeter och kreativa människor, tänkare och sökare, människor som liksom jag bejakar djupen och höjderna som transcenderar vardagen: likasinnade. Men visste inte att magneten var inställd på trummisar fortfarande...What's with that?

Sug

Sjuk längtan nu, sjuk, så stark så jag gråter en skvätt. Men det är bara fysiskt, eller astralt...Som om en osynlig sugklocka sugit tag i min astralkropp, mitt i solar plexus... *fopp*, fan vad det drar... astralkroppen dras ut en bit rakt över magen... som om en dammsugare sugit fast i den, så känns det i all fall...

Men, rent mentalt saknar jag nog inget... det fanns bara en vägg, och ingen dörr in...eller var det min egen avskurenhet jag kände? Var det det? Hur det än var så gjorde den mentala inkompatibiliteten inte avskurenheten mindre...

Fan vad gammal jag ser ut...

Fredsbön

Jag medverkar till fred

När jag ger upp rätten att ha rätt

När jag ger upp min prestige

När jag slutar att ifrågasätta

När jag slutar att anklaga andra

När jag slutar att kräva svar av andra

När jag ger upp min lust till hämnd

När jag slutar att döma och fördöma andra


Jag medverkar till fred

När jag slutar att låtsas att jag inte förstår

När jag slutar att vara offer och martyr

När jag ger upp mina sjukdomsvinster

När jag slutar att slå på mig själv

När jag väljer bort depression, psykos och självmord

När jag slutar att värja mig för mina sanna känslor


Jag medverkar till fred

När jag arbetar för att öka min medvetenhet

När jag väljer att känna kärlek

När jag ser alla gåvor jag får, och tar emot dem med tacksamhet

När jag väljer att ta ansvar för mig själv

När jag väljer att känna respekt för andra

När jag väljer försoning

När jag väljer att förstå

När jag väljer empati

När jag väljer att ha kontakt med mig själv.

Bliss

"When you follow your bliss... doors will open where you would not have thought there were doors...and the world will step in and help."

/Joseph Campbell

Prutt- och tuttincident

Ägnade mig åt lite ofrivilligt lebbande på meditationen idag. Efter avslappningen kände jag mig lite frusen och letade efter en filt. Eftersom det var nersläckt och i stort sett bäckmörkt så fick jag treva med händerna där det vanligtvis brukar ligga en filthög och nog fick jag tag på en filt allt. Det var bara det att i den låg en tjej invirad och jag klämde och gröpte henne ordentligt på tuttarna ett kort ögonblick innan jag insåg hur det låg till. Jag hade jäkligt svårt att koncentrera mig på meditationen efteråt kan jag säga. Höll på att brista ut i gapskratt flera ggr. Hoppas de andra deltagarna kunde integrera mina kvävda fnissattacker i sin helhetsupplevelse av ljuden omkring oss (vi tränar nämligen på att lyssna på alla ljud som en helhet, som en enda ljudmatta istället för ett gytter av enskilda ljudfragment). Fy fan vad dum jag kände mig. Hade jag varit kille hade jag nog fått en örfil och blivit misstänkt för att ha gjort det med flit, haha.

Och igår på yogan när vi låg i plogställningen med ändan i vädret och fötterna bakom huvudet och eldandades så lade tanten bredvid mig av en riktig brakare. Det var en präktig prutt minsann, högljudd. Hon slängde generat ur sig en ursäkt och alla låtsades som det regnade. Sen skulle vi sitta i tantraställning, titta varann djupt i ögonen och sjunga i 11 minuter. Jag satt med henne. Det gick bra.

Slide Away

En av mina absoluta favoritlåtar som något sött litet fan har gjort en hemgjord "video" till :)

Urbana hymner

Jävlars, det var så länge sen jag lyssnade på Verve's Urban Hymns-album (lyssnar mest på de äldre lite mer flummigare skivorna som de gjorde (höga som skyskrapor) innan de slog igenom med det mer mainstreamade Urban Hymns) så jag blir alldeles golvad av hur jädrans bra det är! Helvete vilka texter, vilken musik... Det finns inga ord att beskriva låtar som Catching the Butterfly, Weeping Willow, One Day, This Time, Rolling People, Lucky Man, Come on... Det måste bara lyssnas på, upplevas. Och texterna...suck, finns inte ord. Richard Ashcroft är överjordisk. Nick McCabe med för den delen. Så är det bara.

Vad skulle jag gjort utan er? Var skulle jag ha hittat det vackra i livet? Var skulle jag ha närt min själ någonstans? Melodramatiskt som fan - jag blir lätt det när jag pratar om dem - men inte mindre sant för det. Kan inte tacka dem nog för deras existens. TACK! Om folk fattade hur mycket känsla det ligger bakom de orden skulle de nog tycka jag var en rätt komisk och patetisk karaktär. Men det är sant, The Verve är på liv och död för mig. Kan inte tänka mig ett liv utan dem. Det gör inte bara "lite musik", de är mina själabröder.

Om 16 Horsepower tar mig till djupen så är det The Verve som tar mig till höjderna...Ja, precis så är det. 16 Horsepower är en destruktiv Pluto som är i en underjordisk process av transformation. Det är kolsvart. Det är Nigredo. Man är nere i den mörka gruvan och jobbar hårt med smärtan. Man är piskad, man plågas, man lider. Det är svettigt och skitigt. Alla människor bär på den tunga synden. Människor är lögnare, mördare, pedofiler. Men det vaskas GULD där nere i det sotsvarta. Det är äkta alkemi. Men The Verve är "Already there". De är liksom i det transcenderade stadiet redan. De är Neptunus och Jupiter i konjunktion. De flyger och svävar och drar fram som gudar högt uppe i skyn... även där finns dipparna och det svåra men inte på samma svarta sätt som hos 16 HP. Hos The Verve är det tunga inte svart, det går mer i gråskala. Man flyter på de lätta molnen i den blå skyn och stormyser. Ibland drar det förbi några gråa skira molnslöjor och ibland är himlen otrygg, blytung och stormig, men man vet ändå att det det alltid kommer sol efteråt...

"...I'm gonna keep catching that butterfly

In that dream of mine

In my lucid dreams

My forgotten schemes

I see through you

You see through me

In my darkest dreams..."

Om man får gå händelserna lite i förväg...

Det här med Verve-spelningen är nog det bästa jag någonsin kommit på i hela mitt liv tror jag. Jag är ett geni! Några gånger om dagen, när jag erinrar mig att det snart är dags (snart är jag där, snart får jag se och höra dom, snart kommer jag nästan förgås av extas och eufori, mitt skinn kommer knottra sig av en enda lång tvåtimmarsrysning (eller hur länge de nu kommer spela) och jag kommer skrika som snorisarna på Idol), så brister jag ut i ett gigantiskt dårflin som räcker i en halvtimme, minst. Jag är så sjukt GLAAAAD så jag visste inte ens att det var möjligt att vara så här glad. Jag kunde inte ge mig själv en bättre julklapp än denna. Det här är verkligen det bästa jag någonsin kunnat göra för själen och livslusten. Det här är min alldeles egna speciella TREAT från mig själv till mig själv. God jul mig! :D

Confessions of a fake yogini

Aldrig har jag ätit så mycket snabbmat, fikabröd, godis och snask, aldrig har jag rökt så mycket, aldrig har jag druckit så mycket öl (hela 1, 5 liter) som dessa två veckor då jag varit på meditation i huvudstaden 3 ggr i veckan (och yoga 2 ggr/vecka). Ja, jag är en extremt mogen, vuxen, ansvarstagande och integrerad karaktär, bara så ni vet. Nej, jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den där mycket omogna revolterande lilla sabotören i mig...

...Näe, men jag ska inte vara så hård mot mig lilla mig. Jag tänker som så att så länge man upprätthåller de goda vanorna parallellt med de dåliga (som bara växer och växer, men det gör ju de goda vanorna med å andra sidan) så kan man ju faktiskt börja skippa de dåliga vanorna en efter en när de goda vanorna väl inpräglats i ryggmärgen. När meddis-kursen är över slipper jag dessutom alla frestelser på stationer, gator och torg och hinner laga min egen mat hemma. Ikväll åt jag i alla fall tofu och grönsakswok efter yogan, det är faktiskt inte så illa. Plus att jag är inne på min andra rökfria dag nu...(om man räknar bort den där fimprökningen i natt).

E.H. sa att jag behövde öva på att se mina egna och andras svagheter i ett kärleksfullare, varmare, mer humoristiskt och mer accepterande ljus. Jag övar.

VERVESPELNING! Yeeehaaaa!!

Yippie, jag har bestämt mig! Jag ska tammejfan åka och se dem en gång för alla. Gör jag det inte kommer jag ångra mig heeeela livet. Jag reser ju gärna ensam med det vore naturligtvis trevligt med sällskap. Såååå, vem ska följa med mig till England för att spisa lite nektar för själen? Det kommer kosta drygt 2000 med konsertbiljett, hotell och flyg. I've done all the research. Räkna med två nätter!

Nolla, Zero the Hero, The Fool...

Citat från idag: "Varför skulle du vara så märkvärdig, du är ju bara en... tjej!" Haha...kan låta sexistiskt taget ur sin kontext, men för mig it makes a little sense. Bort med dödsallvaret, jag är operfekt och sketen, bara en brud. En brud som tar sig själv lite för mycket på allvar men ändock... lika självklart existerande precis som vilken människa som helst och jag FÅR vara en nolla, obetydlig, precis som jag är... det tar faktiskt ifrån mig lite gravallvar, ansvar och tyngd. Det är inte jag som skapat denna sketna operfekta värld. Det är inte jag som ska skämmas. Det är inte jag som har ansvaret för människors idioti; och min egen kan jag inte hjälpa. Jag har rätt att vara banal och dum i huvudet, precis som alla andra dårar här på klotet.

Apropå något helt annat...skulle jag någonsin komma på tanken på självmord så skulle det inte ske förrän jag hört Verve's återföreningsalbum...NO WAY!

Nej, jag är inte manodepressiv, bara uttråkad och ensam... och rolig, i alla fall i mina ögon. En riktig komiker är jag.

Gift

Blärrks, det stinker rök i hela lägenheten här. De senaste veckorna har jag börjat röka igen och finner det just nu rätt svårt att sluta. Behöver väl någon sorts sinnesbedövning... suget är starkt. Jag som inte har känt något som helst nikotinsug i två-tre år nu. Det är som det är. Synd bara att jag ska ha den destruktiva impulsen samtidigt som yogan och meditationen börjat komma in med ny kraft... eller "ökat i kvantitet" åtminstone...

Två motverkande krafter är det och hur mycket jag än tror på ett samexisterande av paradoxer och motsättningar och motsatser som existar sida vid sida så gäller det liksom inte i det här fallet. Det är inte ett dugg jävla logiskt. Jag jobbar med utrensning, med närvaron och andningen och "återkallande av sinnet" samtidigt som jag förgiftar mig själv, förstör andningsorganen och försöker fly från och bedöva känslorna och tankarna i sinnet... fin kontroll man har på sig själv.

Det är som det är just nu...

Brittflum

Och jag älskar de små sakerna i livet, även om de är rätt få. Alltför få. Men jag njuter av känslan jag får av att lyssna på musiken som rör vid min själ, musiken som genom de rätta ljudvibrationerna får mig att uppleva både rent fysiska sensationer och mer upphöjda själsliga förnimmelser. Jag älskar ljudet av suggestiva, flygande, transcenderande elgitarrer och det något monotona men passionerade drivet i det brittflum (som jag kallar den musiksmak som är min) som blivit en del av mitt liv. Skulle det finnas EN enda anledning till att återfödas igen så skulle det vara för musiken. Det är en anledning så tillräcklig som någon. För: finns det verkligen brittflum bortanför denna tillvaro här på planeten Tellus? Tror inte det... haha

Människor kan skapa så mycket vackert...

Ickesuicidala tankar

Förr om åren när jag tänkte på självmord som utväg ur det här förvirrade smärtsamma kaoset så var det enda som stoppade mig tanken på att jag skulle bli tvungen att återfödas igen, tvungen att börja om från början, tvungen att genomlida samma kamp och samma lidande IGEN utan att ha kommit ett steg på vägen. Det höll mig kvar i livet. Tanken att halka ner till ruta ett igen, eller ve och fasa, ännu längre ner på den själsliga evolutionsstegen än där detta liv tog sin början var så ångestframkallande så min självbevarelsedrift bestod i den.

Idag när jag tänker på självmord som en utväg så är det andra tankar som stoppar mig. Tanken att jag skulle utföra en sån oförlåtlig våldshandling på ett liv och ett väsen som är unikt är det som stoppar mig. Om jag skulle göra slut på det här nu, så är det oåterkalleligt. Det skulle det ALDRIG kunna finnas en till K. Ingen med MIN personlighet, min identitet, mina neuroser, mina störningar, mina talanger, mina tankar, mina värderingar, mina åsikter, mina småfel och min storhet. Det som är jag är ett neurotiskt knippe liv och det har sin alldeles egna rätt att existera. Att ta livet av sig/mig skulle vara att våldföra sig på en av livets helt egna unika skapelser... Det finns ingen annan som mig, och det kommer aldrig finnas någon annan som mig. Det är alldeles alldeles FEL att ta liv, även om det är ens eget. Och den insikten kommer inte från några rigida moralföreställningar utan har fötts i någon sorts kärlek och respekt för det som är liv, som också mitt liv och min person är en manifestation av.

Det har skett en utveckling, till det positiva antar jag...

Ja, eller hur...

Jag funderar på att utföra ett experiment: I en vecka framöver ska jag bara skriva om banala ytligheter på min blogg. Jag ska skapa mig en persona. Jag behöver ett skal. Jag kommer att publicera foton på min nya frisyr, mig i diverse utmanande outfits, mina målade tånaglar och skriva länge och detaljerat om mina sensuellt formade fötter och kanske lite mer allmänt om en djup och autentisk personlig egenskap såsom fotfetischism.

Jo, det kommer hända. Jag lovar...

Det vidrigaste av allt är att de flesta av hankön skulle tycka det var det enda intressanta i den här bloggen. Jävla djur.

Och jag tänker att det är MIG det är fel på?

Synk

Ibland funderar jag över vad synkronicitet är för något egentligen. Idag åkte jag ner på stan enkom för att fixa frisyren. Jag går omkring ett tag och letar efter lämplig frisersalong, går in på flera ställen och frågar priser och om de har tid. Efter att ha varit på den typ femte frisersalongen och då inget passar (antingen har de inte tid just då eller så vill de inte utföra en klippning utan hårtvätt) så ser jag E, som jag själv brukade klippa, tvärs över torget. Den enda person jag någonsin klippt öht (har kanske klippt en lugg, men E brukade jag klippa ordentligt och mot betalning)...

Sedan har dagen kanske inte gått i ABBA-tema men åtminstone tangerat ämnet lite grann och vad händer då när man kommer hem. Grannen spelar ABBA, första gången ever, har aldrig hänt förut.

Tidigare under dagen så kände jag mig helt nollställd, totalt jämnad med marken, som en blöt fläck utan personlighet, helt nollad. Så tittar jag in på vännens blogg och läser detta: "
jag vet inte hur jag känner inför saker. eller vilka saker jag känner för.
så i allt mitt intevetande känner jag en slags glädje över att vara nollställd nog för att kunna börja om från noll." Fint skrivet förresten. Optimistiskt. Att göra något bra av något rätt obehagligt.

Men vad beror sånt här på? Är världen så himla liten och klaustrofobisk så det liksom är ofrånkomligt att det händer att man stöter på ett och samma tema flera ggr om dagen då och då? Och ibland händer det ju inte alls.

lobotomi tack

... allt är i upplösning men inte känner jag mig närmare gud för det ...

önskar jag kunde vara så ytlig, störd och känslokall så jag också kunde gå vidare till nästa blomma, sen nästa, sen en till, och en till, i all oändlighet, utan att titta tillbaka, utan att ta på sig någonsomhelst skuld, utan att fundera på vad man har gjort för fel, om det kan vara nåt fel på en själv... fy fan, vad schysst att vara lagd på det viset. helt ytlig och nollställd. jävligt orättvist att jag ska vara precis tvärtom...

jag undrar bara hur djupt man egentligen känner eller om man ens känner något överhuvudtaget då man fungerar på det viset.

men visst, jag skulle köpa det. allt är bättre än det här. jag vill också medicinera bort känslorna, medicinera bort allting tills jag inte känner ett skit längre - för det är tydligen normen idag. hurra för ytlighet, känslokyla och falskhet.

Heaven and Hell

The ancient tradition that the world will be consumed in fire at the end of six thousand years is true, as I have heard from Hell.

For the cherub (1) with his flaming sword is hereby commanded to leave his guard at the tree of life; and when he does, the whole creation will be consumed, and appear infinite and holy, whereas it now appears finite & corrupt.

This will come to pass by an improvement of sensual enjoyment. But first the notion that man has a body distinct from his soul is to be expunged; this I shall do, by printing in the infernal method, by corrosives (2), which in Hell (3) are salutary and medicinal, melting apparent surfaces away, and displaying the infinite which was hid.

If the doors of perception were cleansed every thing would appear to man as it is, infinite. For man has closed himself up, till he sees all things thro' narrow chinks of his cavern.

//William Blake, 1790-93 (Plate 14, The Marriage of Heaven and Hell)

___________________________________

(1) En glasklar Saturnus, som skiljer de inre planeterna från de yttre, det värdsliga från det överjordiska.

(2) De upplösande energier som symboliseras av Neptunus.

(3) Hell, som i helig, hel, som i integration. Är det vad prästerskap och religiös maktelit har skrämt mänskligheten med under årtusendena?

Det här är så stort så det blir svårt att greppa riktigt, få en översikt. Kan det vara så att hela helveteskonceptet som det framställts av kristendomen uppstod för att den värdsliga makteliten (som ironiskt nog sade sig stå i kontakt med Gud och det överjordiska) ville stoppa den österländska traditionen av själslig alkemi och enskilda människors strävan efter andlig integration? Kristendomen= Saturnus prästerskap. Saturnus - Att vilja behålla världen som den är i kontrast till Neptunus - upplösning av det materiella. Allt blir så tydligt ibland... men ändå diffust och ogripbart.

Begreppen Himmel och Helvete får helt plötsligt en helt annan innebörd; de samarbetar och blir till ETT begrepp för andlig och själslig integration istället för att stå som motsatser till varandra. HELVETE- vetskapen om det HELA; ordets utformning bär ju till och med den rätta innebörden. Herregud, vad saker har förvrängts genom historien...

The Little Black Boy

My mother bore me in the southern wild,
And I am black, but O! my soul is white;
White as an angel is the English child,
But I am black as if bereav'd of light.

My mother taught me underneath a tree,
And sitting down before the heat of day,
She took me on her lap and kisséd me,
And pointing to the east, began to say:

"Look in the rising sun: there God does live
And gives his light, and gives his heat away;
And flowers and trees and beasts and men receive
Comfort in morning, joy in the noon day.

"And we are put on earth a little space,
That we may learn to bear the beams of love,
And these black bodies and this sun-burnt face
Is but a cloud, and like a shady grove.

"For when our souls have learn'd the heat to bear,
The cloud will vanish; we shall hear his voice,
Saying: 'Come out from the grove, my love & care,
And round my golden tent like lambs rejoice.' "

Thus did my mother say, and kisséd me;
And thus I say to little English boy:
When I from black and he from white cloud free,
And round the tent of God like lambs we joy,

I'll shade him from the heat till he can bear
To lean in joy upon our father's knee.
And then I'll stand and stroke his silver hair,
And be like him, and he will then love me.

// William Blake, 1789

_________________________________

"He who sees the Infinite in all things sees God. He who sees the Ratio only sees himself only. Therefore God becomes as we are, that we may be as he is."

// William Blake, 1788 (utdrag från There Is No Natural Religion)

Drömmar, drömmar, drömmar

I natt hade jag en väldigt aktiv natt i sömnen. Drömde otroligt levande och klart och det mest anmärkningsvärda är att jag kommer i håg det mesta.

Jag hade inte sovit mer än drygt en timma när jag vaknade av att jag storgrät. Jag var så tagen av känslorna att jag fortsatte gråta även efter att jag vaknat. Jag drömde att jag var i mitt barndomshem med mamma (resten av familjen var också där men de befann sig i periferin någonstans). Jag fick en sköldpadda av en okänd välgörare, men vi visste inte vad vi skulle göra av den så vi förvarade den tillfälligt i en papperspåse. Sköldpaddan var grönaktig och alldeles platt, nästan lite krabbaktig, men den var stor, jättestark och snabb och hade massor av kraft i benen så man fick verkligen kämpa med all sin kraft för att hålla kvar den i nävarna. Det hände säkert en massa emellan, men det minns jag inte. I nästa scen står jag vid en badbalja och ska förmodligen bada sköldpaddan då det dyker upp stora spindeldjur som kravlar på golvet. En har gul teckning, den andra är röd och den tredje är svart tror jag. Jag vet att jag måste ta hand om dessa och flytta på dem men då jag tar upp dem fastnar de med hullingarna de har på benen i huden på min hand så jag blir tvungen att skölja av mig med vatten. Då ramlar de ner i badbaljan där sköldpaddan redan befinner sig. Jag hoppas tyst att sköldpaddan äter dessa till middag. Mitt i alltihopa kommer mamma hastigt och lustigt inramlandes. Jag hinner inte mer än öppna munnen för att varna om vad som finns i badvattnet förrän hon, pladask, satt sig ner i badet. Jag försöker med stor frustration och oro för sköldpaddans liv att förklara att hon ska vara försiktig för att sköldpaddan finns i vattnet under henne, men jag hittar inte orden för hennes sätt att vara och fösa bort mig stressar mig. Efter att hon badat klart och vattnet runnit ut så är det alldeles tomt i det vita badkaret/badbaljan. Jag blir alldeles paff men vänder sedan med lätthet på badbaljan och ser då att det enda som finns kvar av den stackars sköldpaddan är en sprattlande bakdel. Den har gått itu. Jag blir sjukt ledsen och störd av det som hänt och börjar störtgråta samtidigt som jag är jättearg på mammas klumpighet, icke-lyhördhet, och ovilja att lyssna på mig eftersom jag faktiskt försökt förklara att den stackars sköldpaddan låg i badet då hon satte sig där och uppenbarligen skadade den dödligt. Det låter säkert som en trivial dröm och låter förmodligen ganska komiskt när jag återberättar den här men det var en stark och uppslitande upplevelse. Jag var helt förstörd när jag vaknade. Jag grät högljutt. Sköldpaddan hade varit en gåva till mig och jag ville vara rädd om den, men hon förstörde allt och skadade sköldpaddan för livet. Hon dödade något som tillhörde mig, något speciellt som hade tilldelats mig.

Kunde inte somna om efter det här så jag satt uppe några timmar och kollade betydelsen av sköldpaddor i drömtydning bl.a. När jag gick och lade mig igen så fortsatte de starka drömmarna. Nu var de dock mycket behagligare:

I en dröm var jag tillsammans med R.A., vi var jättekära. Det kändes som drömmen pågick under ganska lång tid och under hela tiden låg vi i sängen och kelade, hånglade och älskade. Sen var han tvungen att åka iväg, men han sa att han skulle komma tillbaka, vilket jag var en aning skeptiskt inställd till. Men jag var väldigt tacksam att jag fått den stunden med honom... Jaa, haha. Snacka om önskedrömmar. Men det är faktiskt första gången jag drömmer om honom. Som plåster på såren för den tidigare drömmen, kanske.














I en annan dröm sällskapade jag med en annan man. Han såg precis ut som Hank Azaria eller Jeremy Irons (jag tycker de är ganska lika). Han var på rymmen, från polisen antar jag, och jag var så förälskad i honom att jag bestämde mig för att följa med honom på hans flykt. Jag minns inte så klart vad som hände innan men det hade blivit natt och vi kom ganska så snart till en strand där han ville ta adjö och simma ut i nattmörkret. Trots att jag på något sätt fått säkert varsel om att det skulle sluta med att han åkte fast envisades jag med att följa med och vi simmade omslingrade (helt omöjligt i verkligheten men det här var ju faktiskt en dröm) genom havet. Han befann sig hela tiden bakom mig. Jag var ganska spänd för det var bäcksvart kring oss, både i vattnet och på himlen; vem vet vad som dolde sig i djupet under oss. Då sade han att jag skulle titta ner på marelden i vattnet. Jag tittade ner framför mig och iakttog hur det vackra, men ack så svaga, ljuset alstrades av våra rörelser. När jag sen tittade upp i nattskyn såg jag ett svagt ljusskimmer som påminde om norrsken. Det hela var en behaglig upplevelse i stort. Helt plötsligt kände jag något lent och hårigt vid fötterna. Det kändes ungefär som en blöt katt, men det som simmade under oss var ett ganska stort djur (ett pälsbeklätt havsdjur?). Jag kände formen av dess stora stjärtfena precis innan den simmade iväg framför oss. Helt bedårande blev det dock då jag såg silhuetten av ett delfinhuvud till höger om oss. Jag styrde direkt våra simtag dit och började smeka delfinen, alldeles euforisk av lycka var jag. Jag hade ju aldrig sett en delfin förut. Efter att ha klappat och kelat med delfinen en stund så tog drömmen slut, förmodligen för att jag inte kunde ta mer extas än så. De var liksom klimax. Det var en fantastiskt stark och vacker dröm med otroligt levande omgivning och väldigt starka känslor och jag tror att jag aldrig förut drömt något liknande... Det var väldigt speciellt.

Sen drömde jag massor med annat med. Bl.a. hade jag en dröm som innefattade ungdomar och ungdomsgårdar och jag själv var ung och hade en fling med värstingen i gänget. Han hade en sån där oberäknelig och farlig aura, men det var det som var attraktionen antar jag. Minns bara bilder och scener från den drömmen men ingen direkt handling.

Nu när jag tänker efter så var det en väldig massa olika män som figurerade i drömmarna, och jag var kär i allihop. Hoppsan, vilken manslukerska jag varit... Hoppas J förlåter mig :)

Bildbevis?

Om jag inte med säkerhet visste att jag varken befunnit mig på en Nine Inch Nails-konsert i augusti eller gjort en resa i rymden tillsammans med Fuglesang så skulle jag nästan ha kunnat blivit lurad av dessa bildbevis. Jag har visst fler tvillingar där ute, om det inte var samma tjej som var i rymden som var på konserten :) På den ena ser jag ut ungefär som jag såg ut när jag var 25 och på den andra bilden som jag såg ut runt 12-13. Det kanske är olika versioner av mig som är ute på vift. Snacka om parallella verkligheter, haha.

Citat

"You don't walk on the heart of angels."

//Dolly Parton (om Yussuf Islam (Cat Stevens))

fint...

11 september

Det är något speciellt med den 11 september, på gott och ont; inte bara av uppenbara offentliga skäl (tänker på de som befann sig i tvillingtornen vid det datumet för några år sen), men för mig är datumet av vikt också av privata skäl, på ett positivt sätt. Det var datumet då J och jag träffades för första gången. Det är också datumet då Richard Ashcroft föddes. Och i år kommer det vara datumet för en solförmörkelse, samtidigt som det är nymåne. Alltså både solen och månen är osynliga för en stund... förmörkade... samtidigt som Pluto är stationär vid punkten för galaxens centrum. Jag tycker det är otroligt spännande tider. Det kommer förmodligen hända mycket i år med. Hoppas det blir bra grejer bara.

Svartvitt

Jag hann läsa en sak innan jag brände breven. Något fick mig att öppna ett av kuverten. Blicken sökte sig på måfå till en rad. "Du är min väg till gränslösheten".... stod det... redan några rader nedanför hade han åter börjat anklaga och trycka ner. Men det där jag läste. Det är fastbränt på näthinnan.

Kanske är jag alldeles för svartvit. Vad hände med nyanserna, vad hände med att kunna se på saker från flera olika håll? Vad hände med parallella verkligheter? Vad hände med flera sanningar? Fanns det inte något ljus alls i det mörka? Det är klart det måste funnits, något. Men ändå... destruktiviteten ledde till undergång, inte gränslöshet...

Två svartvita själar. Dr Jekyll och Mr Hyde. Hans mamma var manodepressiv, bipolär... Och min mamma hade två ansikten. Hon var tvilling. Den ena vårdade, den andra slog.

Det är sant. Det var så det var. Men jag får ingen luft i det här antingen-eller-tänket... det kommer kväva mig, bli min död... Jag vill ha tillbaka luften, luftigheten, transcendensen, örnblicken. Det är för mörkt och kvavt här nere nu... Jag ser ingenting. Och nu är jag svartvit igen. Det ser jag åtminstone...

Saturnus kontra Jupiter/Neptunus... Gravitation kontra transcendens. Just nu är det Saturnus feta arsel som väger mest på gungbrädan. Brädan gungar inte ens längre, Saturnusfettot har parkerat på backen för gott. Hur ska jag integrera båda utan att det ena ska tilta över det andra? Måste allt alltid vara antingen eller? Hur smälter man samman två poler, hur integrerar man dem, hur låter man dem mötas och bli ett?

Ta fram trollen!

Igår såg jag på ännu ett avsnitt av Vilda små värstingar (Tiny Tearaways), ett intressant program, där psykologen Tanya Byron tar itu med diverse problem som småbarnsfamiljer kan tänkas dras med och förundrades än en gång över vad psykologiska förträngningar kan ställa till med och hur det omedvetnas mekanismer ser ut.

I veckans program deltog en ung mamma (A) som hade två små döttrar. Enligt egen utsago var den ena av dem totalt ohanterlig och hade svåra beteendeproblem. Det var nog det vidrigaste fall av förträngning och projicering jag någonsin har sett. Jag mådde bokstavligen illa när jag såg hur A behandlade sin lilla dotter och sen skyllde allt på henne som bara var två och ett halvt år! Den yngre av döttrarna behandlades i skarp kontrast som om hon vore en ängel och hon fick all den kärlek och uppmärksamhet som de båda borde fått. Om den äldre närmade sig A och ville upp i famnen totalignorerades hon, föstes undan av mamman som istället tydligt demonstrativt sträckte sig efter sin lilla "ängel". A förklarade också hur hennes känslor för den äldre dottern var obefintliga, de fanns helt enkelt inte där, hon var känslomässigt död när det kom till den äldre dottern. Dottern var helt enkelt för "jobbig" och ibland upplevde hon att dottern skrattade SARKASTISKT åt henne. Hon var TVÅ OCH ETT HALVT ÅR!! Hon kunde inte heller leka med barnen för då kände hon sig "dum i huvudet".

I A's djupare enskilda samtal med Tanya (psykologen) framkom det att hon själv som liten blivit bortlämnad på barnhem/fosterhem och att hennes mamma endast kommit och hälsat på några timmar då och då. Mamman hade alltid kommit i sällskap med den äldre dottern som hon hade behållit hos sig. A bar alltså på ett djupt agg mot både mamman och den äldre systern, eftersom hon upplevt att hon aldrig varit älskad och att den äldre systern fick all den kärlek och omtanke och trygghet som hon själv också haft rätt till. Men då hon förträngt allt och blockerat alla känslor så upprepade hon nu omedvetet historien genom att själv behandla en av de egna döttrarna illa. A's äldre dotter fick alltså agera som hennes äldre syster som fått all kärlek, och genom att förneka henne, sin egen dotter/den äldre systern, all kärlek så "återställde" hon i sitt eget förvirrade och omedvetna sinne den obalans som varit. Och det som är så sjukt fascinerande är att allt detta kunde ske omedvetet. Och det är liksom naturligt, det är helt enkelt så psyket fungerar. Det du förtränger, vänder ryggen till, vägrar se, manifesteras ändå bakom din rygg, osynligt för dig men fullt synligt för andra (åtminstone för insiktsfulla och medvetna människor för det är så många som är blinda). Det är fascinerande... och väldigt väldigt logiskt på nåt vis. Skräp försvinner inte bara för att det sopas under mattan.

Men det är fruktansvärt att se hur illa det kan gå när man förtränger det som gör ont och det som är mörkt. Helst i sådana här fall då oskyldiga barn drabbas, som i sin tur omedvetet för hela dramat vidare till en ny generation. Så tänk då vad stort att SE det mörka för vad det är för det är först då det går att BRYTA mönstret!

I allt detta ser jag faktiskt åtminstone att det finns en enkel sanning när det gäller människor som sårats för livet och lider av gamla psykologiska trauman: Det är att det inre mörkret kommer att förfölja dig hur mycket du än tror att du lyckas förtränga det och den enda chansen att komma tillrätta med det går genom att TA FRAM det i ljuset. Det onda hör inte alls hemma undansopat i något mörkt hörn i det undermedvetna, utan det måste ut i ljuset om ett helande ska till. Troll spricker i dagsljus, det är så sant som det är sagt. Rädslor och mörker och det onda kan inte förträngas, det GÅR bara inte. Vänder du det onda ryggen manifesteras det bara på sätt som du inte ser. Ta då hellre och möt det medvetet ansikte mot ansikte istället. Efter att du haft din dust med demonerna så kan du i bästa fall släppa dem, men aldrig innan du mött dem, aldrig. Det är helt enkelt inte möjligt. Och det blir faktiskt mindre skrämmande och mer hanterligt om man inser att psyket helt enkelt och på ett väldigt förutsägbart sätt fungerar på det här viset. Det fungerar på exakt samma vis för alla.

Så uppmaningar som går ut på att det bara är att säga nej till mörkret, omfamna ljuset och det positiva och bara släppa sina trauman och sluta älta det förgångna är bara bullshit som människor som inte har någon insikt i psykets funktioner drar till med. Det är precis detsamma som att förtränga och blockera det som är där, det finns och existerar trots att du grävt huvudet i sanden. Det går faktiskt inte att gömma sig från det. Och genom att framhärda med det skitsnacket lägger de på ännu mer skuld på den som redan lider. Nä, ta fram trollen och låt dem synas! EFTER det kan de kanske spricka, men det finns inga genvägar.

Verve Reunion - A Prayer Heard

Euforic! Cool! There are no words really! But anyway...Thank you for your reunion Richard, Nick, Simon and Pete! The universe totally makes sense again. Things are just as they should now. You are creating magic just by being together, never mind the outcome. You belong together as visionaries and channels of the higher mind. But still, I really hope you reach up and out for that factor X and bring down the magic for us to feel again! Don't wanna put the pressure on or something but, please do some more of that alchemy and let us enjoy the glittering light for a while! Please :) The things you create are the best spiritual nourishment a soul could ever ask for! Love to you all! And don't forget to have fun and enjoy!

(Drömmar kan gå i uppfyllelse och böner kan bli hörda :)

Dödskallekvinnan

Hon har fått en släng av själalös ekolalia. Hon tror att hon är medveten, att hon ”speglar”, men hon vet inte det man borde veta: att man inget vet.

”Ja, men hon är ju så god. Så klarsynt! Ja, och så intelligent! Mmm, men det är ju mänskligt! Ja, det var den godheten.” Hon upprepar några lösryckta fragment av det jag säger och det hon tror sig utläsa av mitt kroppsspråk och minspel när jag pratar med en annan. Hon tror att hon läser mig som en öppen bok. Hon tror hon döljer sig själv genom att kliva över någon annans integritet, parodiera och driva med det hon tror sig se. Hon tror att hon kan gå in i huvudet på andra. För hon vet ju bättre. Hon kan det här. Hon flyter ovanpå. Hon har kontroll. Hon tror hon behärskar hur man tar energi från andra. Hon tror att det är så lätt.

Hon är kvinnan som kokett eggar på de andra i en skara av skrattande grinande dödskallar som lynchar en svart man. Hon är kvinnan som skrattar högst. ”Ja, men det är ju roooligt! Häng på nu, det är kuul! Det är ju bara en neger! Såna ska man ha roligt med.” Hennes skratt ekar tomt. Hon har ingen själ. Hon är död och hon vet inte om det. Hon dog av den västerländska sjukan. En epidemi av hybris som dödar all medkänsla som står i dess väg. Paradoxalt nog tror hon tror att hon lever, att hon är medveten, beläst och upplyst. Som en idiot upprepar hon stereotypt det som hon gjorde redan för 15 år sen. Det kanske bara var en reflex som satte igång när hon såg mig.

Gud bevare de stackars människor som berövade på medkänsla gått vilse, då en satans apostel möter dem på den akuta psykosmottagningen. De finns överallt. Svarta kulor. Välj bort dem. Döda dem. Skär bort dem från ditt liv. Se framförallt till att aldrig hamna i deras våld.

Jag hugger medkänslans yxa i hennes skalle så den går i tusen bitar. Som i en ljusexplosion sprids de små skallskärvorna ut för vinden. Inget står i vägen för det jag ser så klart. Ingen dödskalle kan någonsin hindra mig på min väg. Med medkänslans fana i topp krigar jag för fred och jag tänker inte dra mig från att dräpa demoner.

Jag förstår inte varför han hänger sig kvar

Jag förstår inte varför han dröjer sig kvar, hänger sig fast, klistrar sig på. Det måste vara runt sju år sen han gick bort nu. Drunknade. Bortförd av starka undervattensströmmar i Indiska Oceanen. Hans död låter som en saga, men det är också det enda som gör det, låter som en saga. Jag slår bort allt det som är han med en känsla av äckel och kraftig vilja att förtränga, som jag alltid gjort. Vill inte tillbaks till den geggiga sörjan, skulden som han lade på en, de klibbiga banden han försökte upprätthålla. Minnena jag har av honom är alltigenom osympatiska, lika påträngande som han själv var, efterhängsen, omöjlig att skaka av sig. En smetig, klistrig gegga. Äckliga.

Men han hänger sig fortfarande kvar. I drömmarna kommer han fortfarande, åter och åter igen och lurar in mig i en vidrig relation som jag inte vill vara i, men jag ger till slut med mig för hans vilja är för stark. Hans metoder för fula. Jag har inget att sätta emot. Varför kan jag inte anamma alla mina krafter och kämpa mig ur det?

Jag var nitton, han var fyrtio. Jag sökte efter trygghet och kärlek, kanske en fadersfigur, någon jag kunde växa med, någon som kunde skydda mig. Han sökte någon att dominera för att själv bli större, någon att leka, spela och driva med för att slippa möta sin egen litenhet och ångest. Jag var naiv och ovetande, han var missbrukare och manipulativ. Funkade det inte med små medel så drog han sig inte för att använda tvång och våld.

Det förföljer mig fortfarande. Minnen av hans trasiga hesa röst när han står utanför porten och skriker och härjar, slår sönder glasrutan i porten när jag inte öppnar och hur han sen somnar utanför på gräsmattan. Minnen av att jag i ren desperation stoppar bomull i dörrklockan när han står utanför min dörr och ringer på, oavbrutet. Han står där obevekligt, ringer, bankar och skriker under lika lång tid som andra spenderar på arbetet. Minnen av polisen som, efter att grannarna ringt polisen efter en misshandel, råder mig att lämna honom om jag inte vill lämna min lägenhet för gott i en svart liksäck. Missbruket, alkoholen, amfetaminet. Hur han sträckte sina klistriga tentakler ända till folkhögskolan jag såg som min enda fristad, hur han förgiftade även den platsen. Hur han hotade med att berätta om mina hemligheter för första bästa som svarade i telefonen i studentkorridoren om jag inte kom till telefonen nästa gång han ringde. Hur han kom dit, sålde knark, skrek och misshandlade och gjorde min situation ohållbar. Allt jag kände var skam och skuld. Och nu i efterhand känner jag besvikenhet och bitterhet mot människor som såg men vägrade se. Ingen brydde sig. Jag minns hans äckliga efterhängsna brev som följde mig ända till England. Englandsvistelsen som faktiskt blev min räddning. Då jag kom tillbaka efter otaliga månader hade han äntligen gett upp sina försök. Men en gång följde han efter min kompis hem till mig, tog på så vis reda på var jag bodde och ringde sen upp och ville ses, men jag sade att jag inte ville träffa honom, aldrig mer. Han gav till slut upp. Efter fyra års helvete.

Men inget av det jag fick uppleva såg människor runt omkring honom. De som kände honom på stan som den excentriska konstnären. De såg en bombastisk karaktär, ett kraftfullt uttryck, en bohemisk färgklick. Jag fick på nära håll se lögnerna han försökte upprätthålla, den nakna och fula verkligheten bakom dem. Det enda jag kan urskilja nu i efterhand är en väldigt liten, snål och rädd själ som satt fast, som var fängslad i sin egen skapelse. Oförmögen att känna kärlek. Fast i sina egna begränsningar, sin egen känsla av värdelöshet. Men då såg jag bara illvilja, elakhet, förnedring, förtryck, dominans. Jag var liten och hjälplös, ett tyst offer. Men jag hade ingen annan, jag visste inget annat. Mönstret av misshandel hade jag med mig från föräldrahemmet.

Jag kan faktiskt inte se något som helst positivt med den tiden. Kan inte se en enda positiv sak som han lämnat efter sig. Kanske att jag blivit luttrad, ser igenom folk och inte längre låter mig manipuleras. Eller så har jag bara slutligen mist tilltron till människor, blivit misstänksam och bitter. Sviken av människor och besviken på mänskligheten. Ingen har egentligen upprättat min tro på människor efter det. Så länge varje bekännelse, varje erkänd smärta, varje bikt i litenhet möts av andra människors likgiltighet, skadeglada gliranden, dolda flin och belåtenhet över sin egen fullkomlighet och lycka så kan inget upprätta min tro på människor. Jag har sett det där flinet hos mina egna och det gör ont. Där det inte finns medkänsla finns ingen mänsklighet. Alla har svikit mig, alltid. Och jag har inte riktigt än bevisat för mig själv att jag själv inte kommer att göra det.

Nu i efterhand kan jag se den psykologiska dynamiken bakom hans handlade, hur desperat han själv var, hur dåligt han mådde. Samma med mamma, jag kan nu tydligt se förtvivlan, smärtan och ångesten som drev på destruktiviteten. Man måste må kraftigt dåligt för att det ska gå så långt att man ger sig på sitt eget barn. Kanske kan man förlåta då, när man kan se det där, för sin egen skull. För att inte förgifta sig själv och drunkna i sin egen sorg och bitterhet. För att inte för alltid vara vilsen i desillusion.

Det har gått femton år och det här är första gången jag kunnat skriva om det. Jag har aldrig ens pratat om det med någon. Ingen har frågat, fastän det fanns de som såg.

Det är sjukt och jag vet inte varför, men i en kakburk i skåpet ovanför skafferiet förvarar jag fortfarande hans otäcka brev där han slår med ena handen och smeker med andra. Kanske har jag kvar dem för att kunna bevisa för andra att den sidan de inte såg fanns där i sin fulla verklighet för mig. Jag har länge tänkt på att bränna dem, att göra mig av med minnet, svärtan, tyngden. Men jag vill ha de kvar, kanske som bevis ifall någon skulle betvivla sanningen i det hela. Men det har gått femton år nu. Vem skulle ifrågasätta? Vem orkar ens bry sig? Ingen brydde sig då och ingen bryr sig nu. Kanske är det dags att bränna och förlåta, kliva ur offerrollen och ta kraften i egna händer. Kanske kan han då lämna mig i fred om natten.

Vonnegut del II

För några dagar sedan läste jag en artikel i DN där artikelförfattaren (förmodligen pga olikheter i bakgrund och politiska läger och inget annat) kallar Vonnegut och hans gärningar för naiva. Och nu när jag letade upp samma artikel så hittar jag inte det där stycket med naivförklaringen.

Men… Jag undrar sa flundran vem det är som är naiv: mannen som sett ett världskrig på nära håll, varit krigsfånge i fiendeland, skrivit otaliga romaner, noveller, pjäser, uppsatser, artiklar, böcker och som verkat och utfört sin livsgärning som självständig tänkare och nationskritiker i ett maktfullkomligt land som USA under sina åtta långa decennium i livet, eller en bortskämd och gravt oinformerad journalist född med silversked i mun i lilleputtlandet Sverige? Hade hon ens läst EN bok av Vonnegut innan hon uttalade sig? Men tydligen var hon inte så naiv så hon lät det stå kvar. Det finns hopp för mediavärlden. Eller?

Till alla skeptiker

Om man inte vill förstå eller acceptera begreppet synkronicitet för att man tolkar det som primitivt ”magiskt tänkande”, i motsats till en modern, icke-holistisk, själlös, mekanisk och vetenskaplig människo- och världssyn, så hoppas jag verkligen att det minsta man kan göra är att åtminstone försöka att sträcka sin intellektuella kapacitet till att innefatta en förståelse för dessa mycket grundläggande påståenden:

Att t.ex. lägga tarot, utöva astrologi, tolka drömmar, att se tecken i tillvaron eller att se livets möten och sammanträffanden som menade - att tänka magiskt om man så vill, är ett väldigt naturligt sätt för människan att göra sin tillvaro meningsfull. Jag skulle vilja påstå att det är en djup instinkt och ett starkt behov att knyta det ena till det andra för att skapa ordning i kaos och för att medvetandegöra sig själv om sig själv och omvärlden. Alla hänfaller åt detta magiska tänkande, även de mest vetenskapligt hängivna intellekten. Vem har inte varit med om att tänka på en viss person sekunden innan denne ringer, vem har inte varit med om att efter att något aktualiserats i ens liv så stöter man på denna företeelse eller sak gång efter annan? Och om någon säger att de aldrig tänkt i liknande banor så misstänker jag helt enkelt att personen ifråga har väldigt omedvetna sidor hos sig själv eller att han/hon förnekar dessa sidor för att den anser dem vara av ondo eller av mindre värde på något vis. Men utan denna vår förmåga att knyta ihop ett och annat så skulle vi inte kunna se helheter och mönster. Utan denna mentala och själsliga ”funktion” skulle vår värld bli ganska fragmentarisk, fyrkantig och kanske rentav meningslös. Att ha en viss inbyggd skepsis är absolut sunt men att se ner på liknande saker och stämpla andra som idioter visar bara att man själv inte kan se klart, att man vägrar att integrera högst naturliga delar av sin mänskliga natur; och det är bara så urbota dumt och inskränkt.

Om min fördjupning i t.ex. tarot, alkemi eller astrologi ger mig svar på allt från livssituationsfrågor till existentiella spörsmål, vem finner det vettigt att klanka ner på det? Om jag känner mig hjälpt och får kontakt med min inre visdom som återspeglas av korten eller i stjärnorna, vem har rätten att ifrågasätta det? Förmodligen bara en inskränkt buffel som inte vill fatta att det jag ser i korten eller stjärnorna är en återspegling av psykologiska arketyper och urbilder som finns i alla människor och att de arketyperna jag möter i en tarotläggning eller astrologitolkning endast hjälper mig att medvetandegöra min egen livssituation, mina egna (eller andras) psykologiska mönster för att kunna leva mer medvetet och meningsfullt, för att få problem bekräftade, för att få klarsynen till att bearbeta dem och i bästa fall kraften att överkomma dem. Jag ser det jag ser i en läggning/tolkning för att det speglar vad som redan finns i mitt undermedvetna (annars skulle jag inte se det!) och det enda jag gör är att jag tar fram det i medvetandet, aktualiserar problemen i tanken och analyserar beståndsdelarna till problemen och hur de hänger ihop. Att ägna sig åt vad vissa skulle kalla för ”magiskt tänkande” är inget annat än första steget i någon sorts själslig egenterapi: att medvetandegöra sig.

Att man ser en djupare mening med tillvaron, sitt liv och de människor man möter tillför enligt min mening tillvaron ett större djup och fler dimensioner. Och om man sen tillför någon sorts övernaturlig faktor, en okänd influens utifrån eller om man pratar om det kollektiva omedvetna eller vad man nu vill kalla det, faktor X kanske; ja, det är egentligen inte viktigt eller nödvändigt. Jag ser den ”övernaturliga” faktorn som sekundär så länge människor förstår att huvudsaken och poängen med det hela är att lära känna sig själv och HELA sin natur som människa, och därmed också lära känna andra människor och världen omkring oss och därmed bredda vår kunskap om människan och tillvaron.

Lika lite som vi kan bevisa det kollektiva omedvetnas eller det övernaturligas existens så kan vi bevisa dess icke-existens. Men, jag tänker i alla fall inte gå omkring med skygglappar, förneka delar av mig själv och vägra uppleva allt som finns att uppleva som människa, själsligt, emotionellt och intellektuellt bara för att en större del av västvärldens befolkning anammar en inskränkt besserwisserattityd och sjunger i kör att inget som inte kan bevisas är vetenskapligt och därmed inte verkligt bara för att de själva har stängt sina sinnen och kastrerat sig själsligen.

Jag är pionjären i mitt eget liv, jag själv bestämmer mina gränser och ingen annan håller mig tillbaka. Ingen har rätt att ifrågasätta någon annans upplevelser av världen bara för att de själva inte förstår dem eller själva inte varit där, så länge det inte är skadligt för någon eller handlar om psykisk sjukdom som schizofreni och liknande naturligtvis.

Så fram för mer magiskt tänkande och fler öppna sinnen!

Kurt Vonnegut

Bild från Salon.com, Ivory Tower

Han var om inte en idol så i alla fall någon jag såg upp till, någon vars värderingar jag starkt vibrerar i takt med. Nu har han lämnat världen, 84 år gammal tror jag visst han var. Good on you. 84 är inte illa pinkat och jag tror han tog farväl med en tyst stolthet och stor tillförsikt. (Läste i aftonblaskan efter att jag skrivit föregående mening att han sagt att hans far varit stolt över att genomlida livet utan att begå självmord och att han själv var stolt över det faktum att han skulle följa pappans exempel för sina egna barns skull.) Jag tror att han kanske på något plan ändå är glad att komma ifrån denna galenskap och parodi på civilisation som vi människor fötts in i. Jag har ingen aning, jag kände honom inte, men det är så jag föreställer mig honom.

Men trots all samhällskritik och bitande satiriska verbala attacker mot USAs maktelit så upplever jag att det fanns det en helt annan sida hos honom. För även om man som ”rättrogen” humanist som han var inte ska tro på Gud eller snarare kanske inte måste förutsätta Guds existens och föreställningar om helvetet för att motivera sig till att vara en god medmänniska, så genomsyras ”Slakthus 5” av en nästan taoistisk acceptans och vad jag uppfattar som en djup andlighet. Han var en vandrande paradox, som alla andra människor.

På Billy Pilgrims gravsten i Slakthus 5 står det: “Everything was beautiful and nothing hurt”.

Och det sista man läser i Slakthus 5 är: ”Poo-tee-weet!” Den lilla fågelns enkla sång i trädet är lika djup och sann som vilken komplex och mångbottnad människas vittnesmål som helst. Den är inte mer eller mindre, den bara ÄR. Precis som allt annat här i världen. Det ligger en djup taoistisk vishet i det.

Kurt Vonnegut är numer en fri fågel. Och om han nu inte är i himlen så kanske han på ett kronosynklastiskt infundibult sätt dematerialiserats för att övergå till att vara en vågform över tid och rum tills nästa gång han fångas upp av strålen. Och kanske var han vid sidan av sin humanism även hemlig reinkarnist. Vem vet.

* Ni håller på att bli ordentligt blåsta!

* Så är det

* De har en skruv lös - och nu tar de makten!

Tid för dikt

Bloggutmaning

Sex egendomliga/underliga saker med mig själv:

Hmm, detta är liksom ett scenario som jag faktiskt velat slippa eftersom jag i min mentala värld för det mesta uppehåller mig på den avvikande sidan av skalan normal – egendomlig. Det tillhör alltså min uppochnervända vardag att vara besynnerlig och därmed är det något som är svårt att ha distans till. Det skulle nog vara enklare för mig att ta mig an en utmaning där man ska försöka sätta fingret på sina få ”normala” egenskaper som man möjligtvis delar med andra… men jag gör väl en Picasso och använder mig av alla spretiga och motsägelsefulla tankegångar som dök upp kring denna lilla bloggutmaning och gör dem till punkter i själva utmaningen.



Pablo Picasso. Kvinna med blå krage, 1941.

1. Jag har aldrig tänkt tankar som ens skulle kunna peka åt det håll i universum där den hypotetiska punkt finns som säger att jag tillhör och utgör en liten del av den omtalade gemenskap som kallas bloggvärlden. Jag har på något konstigt sätt känt mig avskuren och utesluten (en väldigt typisk egendomlighet för mig för övrigt) från hela fenomenet och på något paradoxalt sätt sett denna plats i cyberrymden som min privata lilla dagbok, om än medveten om att några få själar i detta avlånga land faktiskt hittar hit, och med förhoppning om att de modiga få som hittat hit på något vis ska kunna känna igen sig i den kuf som är jag. Och kanske kan man nog faktiskt t.o.m. sammanfatta hela motivationen bakom mitt bloggande som gemenskapssökande genom individualisering, kontaktsökeri genom alienation. Jag är helt enkelt en paradox. För jag vill verkligen inte ha gemenskap för dess egen skull, det finner jag bara ekande tomt. Meningslöst. Jag söker den där genuina gemenskapen som känns i själen; den där man delar värderingar och ideal, andas samma livsluft och söker samma fria vidder, om än på olika sätt och skiftande nivåer. Om mina starkt hämmade kontaktsökande egenskaper drivs av något överhuvudtaget så är det endast och endast av detta.

2. Som inbiten, egenutsedd och stolt outsider (vad gäller det mesta) så har jag ju varit glad för att slippa såna här tarvliga saker som bloggutmaningar, men nu när jag ändå blivit tvungen, för att inte vara en tråkig svikare, att ta mig an just en sådan utmaning så måste jag blygsamt erkänna att jag är glad att jag blev inkluderad av någon på något vis. Utan att vara sentimental eller gråtmild kan jag säga att det liksom hör till sällsyntheterna i min vardag. Och jag vet att allt börjar hos mig. Jag inkluderar inte mig själv i något och uppmuntrar därmed inte andra att göra det. Enkel ekvation. Den som inte söker sig till eller vill vara i den stora gemenskapen syns heller inte för dess medlemmar eller så syns man tvärtom pinsamt tydligt, som ett ufo bland stjärnor och får en självlysande stämpel i pannan där det står kuf.

3. Med anledning av urspårningen på punkt två så blir jag tvungen att tillstå att jag har en enkelriktad och enspårig jävla självanalysmaskin till hjärna där alla mentala utflykter slutar i plågsam självanalys och ännu mer alienation.

4. Annars har jag väldigt svårt att göra kategoriska uttalanden om mig själv. Så fort jag försöker fastslå någon evig sanning vad gäller mina egenskaper, vanor eller talanger så kommer jag på femtielva saker som faktiskt påstår den exakta motsatsen. Det enda som jag kommer på nu som jag med största säkerhet kan påstå utan att i nästa sekund ta tillbaka det är att jag är extremt morgontrött och gillar att vara uppe och kufa runt på natten då alla andra, de där normala, ligger och sover.

5. Jag är nog en periodare vad gäller typ allt (utom alkohol) från mundana saker som val av mat, kläder och musik till saker av mer mental eller känslomässig karaktär. Jag kan ha ihållande perioder av mentalt eller känslomässigt kaos. Jag kan vara arg eller ledsen i månader. Och nej, jag är faktiskt inte manodepressiv även om vissa tendenser för en psykologiskt bevandrad person skulle kunna peka åt det hållet. Och tyvärr har jag ju aldrig några längre perioder av eufori eller glädje. Dessutom: de perioder som hos mig skulle kunna tolkas som maniska yttrar sig endast i mitt huvud och visar sig aldrig på ett fysiskt sätt. Inte vad jag vet i alla fall.

6. Efter ett helt liv av försök till att dölja mitt unika jag (som jag förmodligen delar med typ 80% av befolkningen. Jag delar alltså inte mitt unika jag med 80% av befolkningen ”haha” utan jag delar de där sjuka konformistiska tendenserna att dölja sitt eget unikum.) så måste jag erkänna att jag ibland finner det väldigt befriande att genom bloggandet få uppvisa några av de kufiska egendomligheter och motsägelsefulla fragment som faktiskt utgör helheten av karaktären K. Och emellanåt känner jag att jag gått alldeles för långt i självutlämnandet och känner mig inte bara sårbar utan hela mitt jag och min själ känns rentav som ett öppet varande sår som vemsomhelst närsomhelst kan trycka in en tagg av illvilja i. Jag öppnar mig och ställer dörren till min själ på vid gavel för att i nästa sekund bli defensiv och misstänksam och känna mig ansatt från alla håll.

7. Nu när jag ändå har utmålat mig som den där avvikande stackars enstöringen och börjat driva det till sin absurditet så tar jag mig friheten att skriva fler punkter än det var tänkt från början.

8. Tyvärr är det nog endast genom skrift jag tycker att jag gör mitt excentriska, unika och konstiga jag rättvisa. När man träffar mig personligen så träffar man en person som är hämmad med orden och som finner det där med att klä alla spretande tankar i ord väldigt svårt och därmed inte gillar att prata eller uttrycka sig överhuvudtaget. Så hellre än att kompromissa med de där komplexa och motsägelsefulla och ofta fragmentariska tankarna som tyvärr inte kan uttryckas i annat än profana ordalag så håller jag käften. Och de gånger jag spottar jag ur mig några torftiga fraser ångrar jag mig alltid snabbt. Jag känner mig alltid dum i huvudet när jag ska till att eller just har pratat (djupliggande komplex tyvärr – de måste ha skrattat åt mig när jag var barn eller nåt). Men man träffar likförbannat samma kuf som här i bloggen, om än tyst eller enkelspråkig, som dessutom på äldre dagar börjar bli stolt över det som är alldeles unikt cooky hos henne.

9. Eftersom jag är en motbjudande freak och inte har några vänner så kan jag tyvärr inte skicka utmaningen vidare, utan denna lilla gren av utmaningen som nått särlingens ensamt mörka håla får också sin sista vila här.

P.S. Så till slut ett tack fullt av motsägelsefulla signaler till dig, Tom. Tack för inbjudan till cyberisk gemenskap och tack för att du tvingade mig att ta mig ur ett tillfälligt mentalt ide och tack för att du var en sån välgörande pain in the ass (alltså bara i detta fall då, pain in the ass alltså :). //Soror K