Att manifestera sitt själv i världen

"We were born to manifest the glory of God that is within us. It is not just in some of us: It is in everyone. And, as we let our light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others".

-Nelson Mandela

Jag undrar fortfarande hur jag ska manifestera mitt ljus... Mitt liv är i mörker. Min vardag fungerar inte. Jag orkar inte möta människor längre. Rädslan har tagit över igen. Min destruktiva kraft manifesterar sig i rädsla och vilket resulterar i passivitet och depression. Jag vet att jag söker att manifestera ljuset, men jag vet inte hur... Jag vet inte hur.

Människor som jag får inte existera. Jag är värdelös i samhällets ögon, jag är inte produktiv, har aldrig varit, kommer förmodligen aldrig att bli, i alla fall inte på det sätt som samhället skulle vilja. De kunskaper och talanger jag har generar inga pengar. Jag får inte finnas. Människor som går in i väggen, som mår dåligt, som behöver respit från vardagens slit och knot får inte heller finnas. Det är i alla fall de signaler som samhället ger. Man tar ifrån människor deras värdighet genom att med blåslampa jaga de som inte bidrar till samhällsekonomin: "Varför ska man betala skatt för människor som parasiterar för det är ju det de gör när de inte funnit sin plats eller när de för tillfället trillar ur "råttracet". Människor som inte har jobb är lata varelser som inte VILL jobba, det är därför de inte har något jobb. De ska förnedras och de ska veta att deras beteende inte är accepterat och därför får inte livet ha sin naturliga utveckling, man får inte ha perioder av improduktivitet eller vila. Nej, man ska jobba, jobba, jobba. Jobba så att man glömmer att man har en själ. Jobba från åtta till fem så man inte orkar göra annat än sitta och glo på hjärndöd TV när man kommer hem. Det är så livet ska vara. Det har samhället bestämt. Då är du en nyttig och produktiv och accepterad som människa. Och jobbar man inte så ska man inte tro att man kan vara LAT, nej då ska man tvingas ut på arbetsmarknadsåtgärder för man ska veta att det inte är acceptabelt att vara LAT."

Vilket ovärdigt samhälle vi lever i. Vi i Sverige borde i alla fall ha kommit så långt att vi såg det som en förståndig idé att införa medborgarlön, så att människor fick ha sina perioder av improduktivitet, fick leva ut sina naturliga livsflöden, fick genomleva sina dalar och toppar utan att känna sig jagade, förnedrade eller fördömda. Om det var accepterat att människor fick leva ut sitt tillfälliga mörker i improduktiva perioder så kanske de inte skulle behöva fastna i destruktiva spiraler av arbetslöshet, sjukdom och missbruk heller, eftersom de kanske i mindre grad skulle utveckla komplex av att inte duga eller vara värdiga. Jag tror att samhället skulle tjäna på det i slutändan, både rent ekonomiskt och genom att dess medborgare mådde bättre och trivdes mer, kände sig välkomna. Man börjar själv ge när man själv villkorslöst fått – basic psykologi.

Livsrummet

"Den plats dit DE aldrig når och aldrig skulle kunna nå, som du periodiskt återfinner och där du vistas ensam, det är din plats som du aldrig ska byta bort för en plats i språket, bilden, musiken, samhället. Det är din "äga", reserverad för dig, ändå nästan ändlös, platsen för ditt bestånd. "

Henri Michaux

Broder Bas Jan

David Eugene Edwards, textförfattare och sångare - 16 Horsepower

Richard Ashcroft, textförfattare och sångare - The Verve

Bas Jan Ader - Stillbild från filmen "Farewell to Faraway Friends", 1971.

Jag upptäckte idag att jag har en bror till. En bror som förmodligen inte längre finns i världen, men vars själ sökte efter att snudda vid samma saker som min. Det är sällan man får den där känslan av att man känner sig besläktad med någon, men när man får den är den påtaglig. Den är ögonblicklig och går inte att ta miste på. Jag kände den i samma ögonblick som jag upptäckte mina andra bröder, Richard Ashcroft och David Eugene Edwards. Ni ger mig kraft att söka mina egna sanningar på mitt eget vis. Ert mod att föra ut era livsverk ger mening och existensberättigande åt mitt futila sökande.

Glimtar av klarsyn

Det själalösa skuggmissfostret, eller mitt undertryckta snedvridna, censurerade ego finns där hela tiden, iakttagandes allt det fula hos mig själv och andra människor. Dömande, småsint, hatande och bitter. Jag befinner mig just nu i sol nigredo. Askan som far runt efter elden har förmörkat solen... Jag känner ofta doften av svavel. Men mitt i ett nedsvärtat kaos bad jag om ljus och ljuset kom med sorgen och ödmjukheten återigen.

En sorg sköljde över mig idag, en melankoli. Renande tårar strömmade nerför kinderna återigen. Tårar som sköljde bort det onödiga, det svarta solket som gömde den innersta kärnan av det som är viktigt. Kärleken. Utan mina kära, utan kärleken till dem, utan deras kärlek och accepterande är jag ett själalöst svart moln.

Har alltid vetat det i vaga termer, men det står så klart nu; hela mitt liv är en alkemistisk resa. Föreningen av ljus och mörker, sol och måne, kung och drottning är målet. Om inte de krafterna balanserade varandra skulle jag vara antigen en maniskt euforisk, naiv narr eller ett svart monster. Ett själalöst skuggmissfoster...

Men jag vet också att jag ibland inte har något större inflytande över de större processerna. Jag kan vara medveten om dem och därmed kanske initiera olika energier och påverka utvecklingen i det lilla, men olika tider har olika kvalitet. Jag kan bara försöka vara medveten och se till att mina krafter och ansträngningar rör sig i samma mönster som de kosmiska. Jag kan visa att jag är med, att jag är medveten. Jag vet att de är med mig och när jag bad om ljus mitt i ett nedsvärtat kaos kom det med sorgen och ödmjukheten återigen. Nåden är det vackraste som finns...

Jag ska anstränga mig att vara mer medveten, det är ett löfte till mig själv.