Glimtar av klarsyn

Det själalösa skuggmissfostret, eller mitt undertryckta snedvridna, censurerade ego finns där hela tiden, iakttagandes allt det fula hos mig själv och andra människor. Dömande, småsint, hatande och bitter. Jag befinner mig just nu i sol nigredo. Askan som far runt efter elden har förmörkat solen... Jag känner ofta doften av svavel. Men mitt i ett nedsvärtat kaos bad jag om ljus och ljuset kom med sorgen och ödmjukheten återigen.

En sorg sköljde över mig idag, en melankoli. Renande tårar strömmade nerför kinderna återigen. Tårar som sköljde bort det onödiga, det svarta solket som gömde den innersta kärnan av det som är viktigt. Kärleken. Utan mina kära, utan kärleken till dem, utan deras kärlek och accepterande är jag ett själalöst svart moln.

Har alltid vetat det i vaga termer, men det står så klart nu; hela mitt liv är en alkemistisk resa. Föreningen av ljus och mörker, sol och måne, kung och drottning är målet. Om inte de krafterna balanserade varandra skulle jag vara antigen en maniskt euforisk, naiv narr eller ett svart monster. Ett själalöst skuggmissfoster...

Men jag vet också att jag ibland inte har något större inflytande över de större processerna. Jag kan vara medveten om dem och därmed kanske initiera olika energier och påverka utvecklingen i det lilla, men olika tider har olika kvalitet. Jag kan bara försöka vara medveten och se till att mina krafter och ansträngningar rör sig i samma mönster som de kosmiska. Jag kan visa att jag är med, att jag är medveten. Jag vet att de är med mig och när jag bad om ljus mitt i ett nedsvärtat kaos kom det med sorgen och ödmjukheten återigen. Nåden är det vackraste som finns...

Jag ska anstränga mig att vara mer medveten, det är ett löfte till mig själv.