Funderingar kring mitt bloggandes vara eller ickevara
Tanken när jag började med denna blogg var att utforska mitt eget inre, samtidigt som andra människor skulle kunna ta del av mitt självupptäckande (och kanske t.o.m känna igen sig, om de nu skulle råka komma från samma planet som jag, och finna tröst i att det finns fler ärligt sökande människor). Och även för min egen del fanns det någon sorts tröst i att vara sedd på något sätt, i att man inte är helt ensam och isolerad i sina egna tankar, för det här är ju knappast sådant som man lämnar ut till andra människor i sin vardagsomgivning.
Jag ville vara anonym för jag ville vara extremt självutlämnande. Det var tänkt att mina texter skulle vara avskalade på yttre attribut, på persona. För det var inte meningen att det skulle handla om någon egotripp. Det skulle inte heller handla om världstillvända fenomen och ytliga ting för det är inte i den yttre världen mitt intresseområde ligger. Det finns så många som täcker de områdena i alla fall så. Nej, det skulle vara precis tvärtom. Det skulle vara en resa inåt, ett djupdyk i det inre. Det skulle vara ett forum där de fula sanningarna, de svarta tankarna, den smutsiga byken, kunde tas upp likväl som de vardagstranscenderande, subtila, ”gudomliga” tingen. Tanken var att försöka vara 100% ärlig med mig själv, utan förskönande sanningar, utan självlögn, projiceringar och psykologiska försvar. I wanted to take it to the naked core. Jag ville fokusera på mina funderingar om livet, existentiella reflektioner osv. Det skulle vara en upptäcktsresa i ett inre universum. En upptäcktsresa där de inre energierna, mörka som ljusa, fick ett språk. En själens blogg.
Men, hursom, nu är det läge för den uppmärksamme läsaren att undra varför hela det övre stycket är skrivet i imperfekt. Nej, jag har väl inte direkt gett upp de tankarna som står ovan, men jag har hamnat i något sorts vaacum vad gäller djupsinniga tankar, mitt djupdyk i mitt existentiella sökande har stannat upp så jag vet inte om sidan kommer bli det jag tänkt, om den kommer BLI alls…
Skolan har börjat och allt går i racerfart och jag har tvingats fokusera på det yttre, på gott och ont. En annan stor faktor i att jag inte är i det där drömska transcenderade stadiet längre är väl att min förälskelse i O och den stora sorgen efter att det tog slut med honom har släppt lite. Vad är förälskelse annat än en vacker kraftig psykos? Snacka om tripp… shit! Men jag hade inte velat vara utan den, ALDRIG! Men, mitt sinnestillstånd är inte alls detsamma som för några veckor sedan. Har tyvärr inte heller den där starka känslan av direktkontakt med ljuset längre. Det börjar bli vardag…
Vi får se vartåt den här sidan barkar och huruvida den kommer barka överhuvudtaget…
