fredag, november 21, 2008

Murmeldjursdag 4 - Måndag hela veckan, eller tisdag i mitt fall



Idag är fjärde dagen jag vaknar prick 5:40. Summerat blir det 9. P överraskningsringde och när jag berättade tyckte han jag skulle kolla upp siffran nio i numerologisk betydelse - själv trodde han siffran representerade typ prästinnan eller någon annan högre kvinnoarketyp (ja, han vill bara komma innanför mina braller) men ska kolla upp det ;)

Sen har jag freudianslippat i allsång tillsammans med The Verve. Istället för "Who am I running from" blev det "Who am I coming for"...hmm. Och det är här det blir tydligt om du som läser har snuskig fantasi eller inte.

Sen har jag vart på promme.

Sen har jag sett mitt vardagsrum i ett helt nytt perspektiv med ryggen fastklistrad mot elementet.

Det är kallt.

torsdag, november 20, 2008

Bright Prosaic Malls

Oh my God… läser på lite om ”NWO” och olika teorier kring det. En del är så ”out there” så man nästan börjar undra om de inte skulle kunna vara så att de som skrivit teorierna själva ingår i NWO, allt för att kamouflera sig själva, genom att måla ut det så spejsigt som möjligt så att gemene man inte ens kan ta det på allvar. Man skrattar bara och går vidare…

Men jag menar…NWO behöver inte vara så mycket mer spejsigt än så här, så som samhället redan ser ut. Folk ”fostras” och hjärntvättas av alla falska ideal som pumpas ut i media. ”Så här ytligt ska det vara att vara människa, så här ska du se ut, det här ska du göra, det här ska du titta på, det här ska du konsumera, det här ska du tycka, det här ska du tro på. Spelar ingen roll att man har miljoner saker att välja på och ett enormt utbud av varor, tjänster, nöjen, tidsfördriv, åsikter och trossatser. Det är ett utbud bestämt åt oss och det blir allt svårare att gå utanför ramarna. ”Här – det här är vad du har att välja på: plocka ut dina attiraljer, välj och vraka, skapa dig en persona, en image, en smak. Ja, skräddarsy dig din egen andlighet om du vill. Gå på illusionen att du är originell, att du inte är en kopia och den största illusionen av dem alla - att du är fri.”

Sanningen är att du fostras till en duktig konsument. Du är hjärntvättad och programmerad. Nej, det sitter inte en chip i din hjärna. Nej, Illuminati styr dig inte med magnetvågor. Men du är i hög grad barn av detta västerländska samhälle, vars media som ägs av de största kapitalisterna dagligen prånglar ut och matar oss med budskap för att skapa falska behov. Vem faaaaan behöver byta mobil efter ett halvår när den gamla fungerar utmärkt? ”Jo, men det har ju kommit en med ny funktion och fler finesser!” Suck…

Det här livet börjar känna som att vara inlåst i ett sjukt stort varuhus. Vi har inget fritt val, det är en illusion. Makthavarna och kapitalisteliten kan göra vad faaan som helst bakom kulisserna (roffa åt sig bonusar, nätverka inom eliten och bestämma jordens framtid och öde) medan vanligt folk är upptagna med att shoppa på senaste shoppingcentret utanför stan eller sitta med kuken i hand framför senaste spy-och-bajs-sexfilmen på datorskärmen. Folk är så fast i råttrejset så de inte är möjligt att skapa den mentala distansen som behövs för att se mönstren. Man orkar inte se, inte ifrågasätta. Det är lättare att gå på skiten som man matas med. ”Var en god medborgare, konsumera mera, vältra dig i pornografi och våld, vi bjuder på det på TV och Internet. Pervertera alla sanna värden, konkurrera till varje pris, glöm medkänsla.”

Och om ni misstänker att utomjordingar har invaderat jorden så kan jag bekräfta att det är sant. Det skedde när den vite mannen intog jorden och roffade åt sig all mark, all självbestämmanderätt från ”naturbefolkningarna” som man kallar dem – de som levde i samklang med moder jord, de som var hennes ursprungliga barn, de som levde av hennes resurser på ett balanserat sätt.

Varför skulle man respektera moder jord och spara på hennes resurser, om man egentligen inte tillhör planeten? Man har tagit sig hit och man kan ta sig härifrån…


"Will those feet in modern times
Walk on soles made in China?
Will those feet in modern times
See the bright prosaic malls?
Will those feet in modern times
Recognise the heavy burden?
Will those feet in modern times
Pardon me for my sins?

Will those feet in modern times
Understand this world's affliction?
Recognise the righteous anger
Understand this world's addiction?

Are we blind - can we see?"

/Richard Ashcroft

Ground Hog Day nr 3

Vaknade kl 5:40 för tredje dagen i rad i dag. Känner att det börjar bli lite tråkigt det här, men vad fan...jag får iaf se lite dagsljus. Idag orkade jag mig ut på en långprommis till och med. Det artar sig, det här murmeldjurslivet.

Ooops!

Gjorde misstaget att råka lyssna på Young Gods album L'Eau Rouge alldeles nu...Eh, det var INTE my cup of tea, eller kanske... my glass of wine (ordlek som refererar till albumtiteln...d'oh). Kan bäst beskriva det som en mardrömsmix av Sigue Sigue Sputnik, Rammstein och Billy Idol. Skulle passa fint som soundtrack till Hell's Circus typ...om det fanns något som hette så, förutom livet här på planeten Tellus då.

Urrka...INTE bra...

Den blir det "pil-upp" delete på...

NWO, Big Brother och Hell's Circus

Undrar på vilket sätt det ingår i New World Order att ALLA människor, oberoende av var de bor på detta lilla klot, ska kolla på EXAKT SAMMA hjärndöda dokusåpor och tävlingar á la Idol 2008, Let's Dance, Stars on Ice, Big Brother, Paradise Hotel, Expedition Robinson etc... För folkfördumningen kan fan inte vara annat än en del i en djävulusisk global konspirationsteori.

...Och Face Book gör mig fan skraj.

Hjälp, jag vill härifrån...

Tell Rinin he's a dirt bag!

tisdag, november 11, 2008

Lost in Translation

Ibland är jag glad att jag ger saker en andra chans eftersom åsikter kan förändras beroende på situation och humör. Jag är väl en av de få som totalsågade filmen Lost in Translation när jag såg den för något år sen, fattade aldrig hypen. Tyckte att Sofia Coppola åkte freeride på farsans namn. Men så fel man kan ha. Det är en film som fordrar mitt stilla fokus och kräver att jag är avkopplad men ändå påkopplad. Sist jag såg den var jag visst inte det.

Fast nu när jag är stilla och energi och känslor är påkopplade ser jag den i ett helt annat ljus. Gud så vacker den är. Intelligent. Och nyskapande. Helt klart ett föredömligt exempel på när en kvinna gör film. Ja, ursäkta att jag drar in genus och könstillhörighet i detta men det går ju liksom inte riktigt att bortse från... det är en kvinnlig film. Filmens puls utgörs av en sublim närvaro av stämningar, atmosfärskiftningar och finstämda känslor och den gör anspråk på min uppmärksamhet på ett helt annat sätt än en tempodriven, actionspäckad amerikansk manlig film av mer traditionell typ.

Men den är också full av tysta statements om både den amerikanska och japanska samtida kulturen och utan att ett ord sägs så uppfattar jag de underliggande kommentarerna. Det är så tydligt, allt jag inte såg sist jag tittade på filmen.

I förgrunden står den outtalade samhörigheten mellan två så totalt olika människor. Mitt i främlingskap och ickekontakt finner de en en genuin kontakt till varandra.
De är liksom de enda två människorna som på riktigt kommunicerar med varandra genom hela filmen. De är lite vilsna i tiden, främlingar i världen. Amerikaner i Japan, en kultur som i sin utvecklingsiver anammat den västerländska populärkulturen med hull och hår så till den grad att de totalt tappat kontakten med sina egna rötter, sin egen kulturhistoria. Japanerna har fått västerländska nippran, amerikansk feber och disneymani så till den grad att de själva på något vis blivit främlingar i sitt eget land. De befinner sig mitt i en totalmanisk och "frånkopplad" applicering av en västerländsk populärkultur som de egentligen inte har någon historisk eller kulturell koppling till. Something gets lost in translation liksom. Det blir ett emotionellt gap, en kulturell klyfta. Alienation. De har blivit främlingar för sig själva. Har läst någonstans att den mest sökta frasen på Google i Japan är "Vad gör vi här?" (på planeten alltså). Inte undra på de är vilsna...Fan så sjuka konsekvenser det kan få att klistra på en urvattnad version av amerikansk kapitalistisk populärkultur på ett mångtusenårigt land med en genuin och uråldrig historia.

De yngre japanerna tar ju verkligen den amerikanska populärkulturen till sin spets på ett Aspbergerskt sätt också. De "utövar" den västerländska kulturen med samma detaljiver och mani som om det handlade om traditionella te-ceremonier eller andra kulturella ritualer. De stannar ju inte där heller precis, de har blivit ambitiösa. De tar liksom hela den ihåliga populärkulturcirkusen ett varv till. Karikerar den. För nu ska de vara först, värst och bisarrast också. Men undrar om de inte bedriver Hara Kiri på sig själva...

Nåja, det här senare jag skrivit om är ju bara en subtil hint av Sofia Coppola och absolut inte något centralt tema men ändå. Det var iaf några av de tankar som väcktes när jag såg den. Men den var fin och ändå väldigt politisk och existentiell mitt i alltihop.

Illustration av inlägg nedan




See what I mean: David Eugene Edwards+Steven Mackintosh=David Sandström ;)

Jesus etc... (ja låten heter så)

Någon som heter David som jag inte känner vänder min bana och jag gråter en liten skvätt... och längtar efter sånt som ännu inte hänt...



Hittade idag. Tack vare SVT's dokumentär ikväll om David Sandström. En sak leder ju till en annan. Intressant dokumentär på SVT---> Upptäckande av ännu en vacker trummis. Ja det är ju nåt med såna och mig. Helst om de är lite intellektuellt småexcentriska, självständigt tänkande, levandes i sin egen värld...lite så där halvgalna och en aning melankoliska så att jag kan känna igen mig... Men gaaah... sopar all subtilitet åt sidan nu. Den här killen är ju ba så snygg...skulle kunna bli kär, så lätt... bara så där. Han är ju en fantastisk blandning mellan två av mina andra favoritherrar också: Den amerikanske musikern och därtill nästvackraste mannen på jorden David Eugene Edwards (nästefter ettan Richard Ashcroft här nedanför då) frontman i 16 Horsepower och så den brittiska skådespelaren Steven Mackintosh som jag konskevent dreglat över i 15 år så fort jag sett honom på TV. Upptäckte honom i London Kills Me och Buddha of Suburbia när jag hade min Hanif Kureishi-period i mitten på 90-talet och sen har jag sett honom i en massa annat. Och det bara ÄR nåt med honom. Han är så cool.

Åh, vad härligt med hormoner... de har börjat spritta och sprudla mer än vanligt. Är det kanske vår i min värld nu? I så fall vet jag vem som satt igång det. Nej, inte David. Nåja hursomhelst, i tredje ledet---> ledde det till en skön upplevelse av en låt som i sin tur ledde till att jag faktiskt ---> fick lust att skriva och vilja publicera nåt offentligt igen. Eller så går det helt enkelt inte att härleda på det där anala viset. Låt oss kalla det "interwoven inspiration" istället. David Sandström, du är just nu min interterrestriella musa. Får jag vara din?