När jag läser mitt inlägg som heter "Efter stormen..." så slås jag av att det för mig var självklart: att känslor är primära medan tankarna som kommer efteråt är sekundära. Som att känslorna är äkta och kommer från det inre självet, det undermedvetna, det som är jag, medan tankarna kommer sedan; tankarna är verktyg till att tolka känslorna.
Men det är väl kanske så att det går att vända på det med. Att tankar kan skapa känslor. Till viss del i alla fall. Men, kan man verkligen styra så mycket över det? Det är lite grann det som är mitt dilemma just nu... Jag vet inte varför jag gick i väggen och varför min energi försvann i höstas, eller jo det vet jag visst. Det var av flera olika negativa anledningar som skedde samtidigt, men jag kan säga att de anledningarna INTE var resultat av mitt negativa tänkande. Tvärtom så såg jag positivt och tillitsfullt på framtiden och min egen förmåga att skapa ett fungerande liv. För första gången i mitt liv trodde jag på mig själv.
Att säga att det är tankarna som skapar ens verklighet, att man helt är herre över sina tankar och därmed i andra hand kan styra sina känslor är inte alls hela sanningen för mig. Ibland kan man ramla ner i gropen iaf. Det var väl meningen på något sätt.
Min enda förklaring på att jag gått in i väggen är att jag ska gå ner i djupet av mig själv och läkas inifrån. Att jag får ta upp allt det här som aldrig fått luft. Att allt det ruttna varet ska få komma ut så att såret kan läka på riktigt. Det är det enda meningsfulla sättet jag kan tolka detta på. Då var det i alla fall någon mening med det.
Jag tror faktiskt att man måste få vara i det negativa ett tag. Att tillåtas det... Motivationen att ta sig ur det kommer förhoppningsvis efter ett tag. Styrkan kom till mig förut, då jag började plugga. Var deprimerad då med, men jag var tvungen att nå botten för att långsamt orka kämpa mig uppåt. Försöker man krysta fram positiv förändring eller tvingas att göra saker man inte är redo för tror jag att man bäddar för misslyckanden, som i sin tur föder mer negativitet. Man brister ännu mer i sitt förtroende för sig själv och hamnar i en negativ spiral.
Sen att vissa menar att jag lever i det förflutna och skapar min egen depression själv skiter jag i. Det är deras begränsade vy på det hela. De vet inte ett skit och skulle inte fatta det ens om jag försökte förklara. Var och en sin egen lyckas smed. Jag blir inte lycklig av ytligt kosmetiskt fixande av djuppsykologiska problem och andra blir inte lycklig av självrannsakan. Jag söker i mig själv, i mitt inre. De i det yttre. Jag fördömer inte dem. Ge fan i att fördöma mig.
P.S. Jag har gett upp varje tanke på att hålla mina bloggtexter inom en konstnärligt avskalad ram. Jag orkar inte tänka på estetik nu. Mina tankar måste ut på något sätt och det snabbt. D.S.
