BDSM ur ett mer "andligt" perspektiv

Sadism, masochism, BDSM. Det är så tydliga energier som präglar dessa sexuella "lekar" att ett klargörande knappast är nödvändigt. Det handlar om maktspel, egots känsla av makt och dess motpol underkastelse. MAKT versus UNDERKASTELSE alltså...

Men det folk sällan har klart för sig i dagens porrpräglade samhälle (där alla måste ha testat alla sexuella avvikelser som finns för att inte betraktas som sexuellt efterblivna) är att det handlar om en sexuell egolek som faktiskt inte alla finner intressant, eller ens ser som en sund aspekt av sexualitet. Och som man faktiskt kanske t.o.m tar avstånd från av HELT andra skäl än moraliska.

Ja, jag har bara lite svårt att förstå varför det är roligt att leka "ond", "elak", leka att man "plågar" någon och att vissa faktiskt njuter av att leka "förnedring" och "tortyr". Skulle en sexpartner vilja binda mig och piska mig så skulle jag bara se dum ut och frågar: "VA? Varför det?" Helt enkelt bara därför att jag inte är i samma match som den personen. Sen behöver det faktiskt inte nödvändigtvis vara så att jag spelar i en högre liga. Men jag anser helt klart att man förmodligen rent mentalt bearbetar helt olika saker och att de lärdomar man behöver göra i livet, eller på just detta stadie av livet, ligger på olika plan...

Men om man som utövare av sadism eller masochism inte är medveten om att man faktiskt leker i utkanten av människans riktigt mörka sidor så har man nog ingen insikt i vad det är man egentligen håller på med. Kanske är det då läge att ifrågasätta den verkliga motivationen till varför man vill delta i liknande lekar. Går man med på något som någon annan driver på? Har man gått på den moderna myten om att människans sexualitet inte är något annat än en artificiell repertoar av olika porrgenrer? Vill man vara cool, rebellisk, revolterande? Chockera morsan? Jag tror på allvar att många som sysslar med olika sexuella lekar inte ens vet varför man gör det man gör eller vilka energier det är man egentligen experimenterar med.

När man som jag nu försöker förklara och bena ut vad jag faktiskt tycker om sadomasochism (helt personliga åsikter som jag kommit fram till själv och som bottnar i min magkänsla och inte i någon allmän moralpanik) så är det billigaste tricket att ta till i sitt försvar av liknande företeelser att säga att sådana som jag är moraltanter och att jag talar ur något moraliskt perspektiv eller liknande. Nothing could be further from the truth. Men väljer man att ta det perspektivet och begränsa sig till det moraliska temat så, okej. Men lägg inte ansvaret för de egna tolkningarna på mig, tack.

Jag har själv experimenterat och varit väldigt fritänkande i sexuella frågor och moraliska aspekter har liksom inte funnits på agendan. Så länge alla är med på noterna och ingen känner sig utnyttjad (varken då händelsen äger rum eller då det har gått tio år och man kanske ser det i ett annat ljus. Det händer faktiskt att kvinnor tänker: varför ställde jag upp på DET? Ville JAG verkligen det och kan faktiskt känna sig utnyttjade i efterhand.) så är allt fint. Alla får göra vad de vill i sängkammaren eller var man nu väljer att göra det, men varför måste jag finna mig i att hela tiden bli skriven på näsan att Kent är homosexuell eller att Sara bajsar på sin pojkvän för att han vill bli förnedrad? Jaha? Men gör det då. Skiter väl jag i, liksom. Och varför måste de hela tiden försvara något som ingen angriper? Att identifiera sig med sin sexuella orientering till den graden känns bara väldigt pubertalt. Det finns viktigare saker beyond det där, i alla fall för mig. Vi kan inte bortse från att sexualitet är en STOR del av människan, men varför måste man identfiera sig med sin sexualitet så till den grad att man inte är något annat än sin sexualitet? Men som sagt, jag tror att man livet ut befinner sig på olika stadier, att man livet ut utvecklas...Det är alltid ett statiskt perspektiv vi har och en stillbild av nuet kanske inte gör rättvisa åt tjugofemåriga Saddo Sebbes sexuella tendenser. Om tio år kanske han är någon helt annanstans. När jag var tjugo så handlade faktiskt livet mest om sex för mig med...det går ju inte att komma ifrån.

Och det är väl där jag kommer in på ett lite andligt perspektiv. Okej, jag är medveten om att det låter som att jag nu anser mig vara mer andligt utvecklad och på en högre nivå än Sebbe Saddo eller Maria Masochist och det är ju inte det jag vill åt alls, men det kanske stämmer så till vida att vi är på olika nivåer utan att lägga någon värdering i det. Jag är inte på en "högre" nivå och de inte på någon "lägre". Men jag anser på fullt allvar att något i dem inte riktigt mognat, deras kärleksenergier är nog inte riktigt väckta än, än mindre en altruistisk insikt om allas lika värde, eftersom de fortfarande har behov att att leka med dessa "lägre" egoenergier: "Jag har mer makt än du och leker därmed med känslan av mervärde" versus "Jag har ingen makt alls, du kan göra vad du vill med mig" och därmed leker med känslan av att vara värdelös.

Sen finns det ju Saddogubbar som sysslar med det här hela livet och har fastnat i någon sorts sexuell fetisch, men allvarligt, utan att det har med fördomar att göra, de har fastnat i någon sorts psykologisk neuros som får uttryck i sexualiteten... "Neeej då, för sexuella fetischer är rumsrent för det har alla vanliga människor på QX, men såna med ickesexuellt relaterade neuroser, såna är ju heeelt psajko"...Det är konstiga perspektiv vi har på saker och ting i dag.

Mitt perspektiv på livet och sex är typ att jag sett nog av livets mörka sidor för att vilja dra in skiten i sovrummet också. Människor är kapabla till vidriga handlingar, det ligger inte ett tvivel om det i mitt sinne. Men min strävan i sovrummet är att vilja nå fram till varann på ett högre plan, inte att tvärtom tydliggöra mina egen upplevelse av mig själv som avskild någon annan i ett egospel där den ena är högre stående (med makt att göra vad den vill) och den andra lägre (utan makt). Att finna något som verkar vara en gemensam connection som transcenderar vardagens verklighetsuppfattning och nå ett annat plan tillsammans är det högsta jag kan uppleva i sexuellt samspel med någon annan.

Jag kan faktiskt inte hjälpa att det låter som att jag värderar mig själv högre än de som sysslar med BDSM nu, men det är verkligen inte min avsikt. Jag kanske tycker att jag kommit längre i en andlig evolution än dem men jag är helt på det klara med att jag inte är mer värd för det.

Om man ändå kan spåra någon "andlig elitism" i det jag skriver eller tycker att jag nervärderar eller ser ner på människor som sysslar med BDSM så kan man lägga till fakta att jag har ganska tydliga andliga ideal där jag tycker altruism (allas lika värde) väger tyngre än egoism (det egna jagets upphöjning). Alltså, om man fortfarande leker med egots mörkare sidor och leker med tanken om ondska och att plåga eller plågas av andra och inte har högre aspirationer att nå altruistiska mål så har man en bit att gå på livsstigen, allt enligt min livsåskådning... Så ser saker och ting ut, i alla fall från mitt perspektiv. Och mitt andliga perspektiv på detta har INGET med moral att göra.

Vad är ondska?

Jag är väldigt fascinerad av vad som pågår i människors inre och vad det är som motiverar dem till olika typer av handling, även när det gäller till synes triviala val och beslut. T.ex. vad som motiverar folk att verbalt uttrycka saker och liknande vardagliga grejer kan jag finna högst intressant. Alla handlingar bottnar i ett väldigt personligt och unikt psyke så alla handlingar är mer eller mindre intressanta i mina ögon.

Programmet Ondska försöker gå till botten (även om det är ganska uppenbart att man inte kommer längre än till de grunda vattnen i ett entimmes TV3-program med Hasse Aro) med vad som motiverat människor att begå hiskeliga, människovidriga handlingar. Men ändock...det är ändå ett försök tränga in i psyket på någon och går i linje med mitt intresse vad gäller att bryta ner den bakomliggande motivationen till olika ageranden till sina mindre beståndsdelar för att finna förklaringar till frågan varför.

Avsnittet som visades i går kväll handlade om en man som mördat sin flickvän och sen grovt skändat hennes kropp genom att skära bort kroppsdelar. Ja, han hade dissekerat henne kort sagt och i programmet försökte man finna en förklaring till skändningen som följde mordet:

Man försökte alltså förklara det med att mannen som utförde brottet hade Aspbergers och att han därmed inte besatt en förmåga till mänsklig empati och att hans handlande (hans brutala skändning av sin döda flickväns kropp) egentligen var helt logiskt. Han hade ju mördat henne (på grund av att han kände sig kränkt för att hon hade lämnat bort barnen, mind you, så han hade alltså ett känsloliv) och nu när hon ändå var död så kunde han ju passa på att undersöka och fördjupa sig i den mänskliga anatomin som han ju hela livet varit så nyfiken på.

Det är bara det att Hasse Aros poängterande av den här mannens kliniska logik och brist på mänskliga empati inte alls går i linje med vad som också framkom i programmet. I utdrag ur det som sagts i förhör och liknande framkom klart och tydligt att han haft tvångstankar om att skära upp en kvinna för att se hur hon såg ut inuti. Om det nu skulle vara en aspbergersk fixering kring människans fysiska anatomi, varför skulle den nyfikenheten vara riktad mot just en kvinna, och inte en man? Varför skulle han gått och haft tvångstankar, om det nu bara var en oskyldig liten aspebergersk nyfikenhet? Jag är nu ingen psykolog men beläst nog att vet att tvångstankar pekar på andra psykiska störningar än Aspbergers.

Det är tydligt för mig att det han så klart och tydligt uttryckt i sin handling är ett otroligt förakt mot sin flickvän sen tio år tillbaka. Det är en handling som är präglad av väldigt mänskliga känslor såsom hat, förakt och den psykopatiska maktkänslan som kommer i samband med förnedring av en annan människa, så den simplifierade förklaringen om Aspbergers eller någon annan empatistörning är inte alls tillräcklig för mig. Dessutom är det som att frånta honom skulden, ansvaret och tyngden i hans människovidriga handling. Det framkom dessutom att kvinnan som blev mördad hade dåligt självförtroende och förmodligen var svårt dominerad och förtryckt av denne man.

Det är en sak att vilja förstå och utarbeta logiska förklaringar till tragiska och våldsamma händelser men det är en annan sak att, i sin iver att vilja förstå, bagatellisera den utförda handlingen och helt avkläda den det attribut som skulle kunna kallas för ondska. Faktum kvarstår: Oddsen är stora att det var en hatisk handling som bottnade i hans högst mänskliga emotionella natur, ur vilken ondska lätt kan uppkomma...

Sen undrar jag verkligen om det påverkar hur man dömer i sådana här fall. Är det en förmildrande omständighet att lida av Aspbergers eller psykopati?

Är ondska inte ondska om man inte har förmåga till samma empati som andra? Är ondskan en beståndsdel i vad det innebär att vara mänsklig eller är bor ondskan i frånvaron av mänsklighet?