Svartvitt

Jag hann läsa en sak innan jag brände breven. Något fick mig att öppna ett av kuverten. Blicken sökte sig på måfå till en rad. "Du är min väg till gränslösheten".... stod det... redan några rader nedanför hade han åter börjat anklaga och trycka ner. Men det där jag läste. Det är fastbränt på näthinnan.

Kanske är jag alldeles för svartvit. Vad hände med nyanserna, vad hände med att kunna se på saker från flera olika håll? Vad hände med parallella verkligheter? Vad hände med flera sanningar? Fanns det inte något ljus alls i det mörka? Det är klart det måste funnits, något. Men ändå... destruktiviteten ledde till undergång, inte gränslöshet...

Två svartvita själar. Dr Jekyll och Mr Hyde. Hans mamma var manodepressiv, bipolär... Och min mamma hade två ansikten. Hon var tvilling. Den ena vårdade, den andra slog.

Det är sant. Det var så det var. Men jag får ingen luft i det här antingen-eller-tänket... det kommer kväva mig, bli min död... Jag vill ha tillbaka luften, luftigheten, transcendensen, örnblicken. Det är för mörkt och kvavt här nere nu... Jag ser ingenting. Och nu är jag svartvit igen. Det ser jag åtminstone...

Saturnus kontra Jupiter/Neptunus... Gravitation kontra transcendens. Just nu är det Saturnus feta arsel som väger mest på gungbrädan. Brädan gungar inte ens längre, Saturnusfettot har parkerat på backen för gott. Hur ska jag integrera båda utan att det ena ska tilta över det andra? Måste allt alltid vara antingen eller? Hur smälter man samman två poler, hur integrerar man dem, hur låter man dem mötas och bli ett?