Att manifestera sitt själv i världen

"We were born to manifest the glory of God that is within us. It is not just in some of us: It is in everyone. And, as we let our light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others".

-Nelson Mandela

Jag undrar fortfarande hur jag ska manifestera mitt ljus... Mitt liv är i mörker. Min vardag fungerar inte. Jag orkar inte möta människor längre. Rädslan har tagit över igen. Min destruktiva kraft manifesterar sig i rädsla och vilket resulterar i passivitet och depression. Jag vet att jag söker att manifestera ljuset, men jag vet inte hur... Jag vet inte hur.

Människor som jag får inte existera. Jag är värdelös i samhällets ögon, jag är inte produktiv, har aldrig varit, kommer förmodligen aldrig att bli, i alla fall inte på det sätt som samhället skulle vilja. De kunskaper och talanger jag har generar inga pengar. Jag får inte finnas. Människor som går in i väggen, som mår dåligt, som behöver respit från vardagens slit och knot får inte heller finnas. Det är i alla fall de signaler som samhället ger. Man tar ifrån människor deras värdighet genom att med blåslampa jaga de som inte bidrar till samhällsekonomin: "Varför ska man betala skatt för människor som parasiterar för det är ju det de gör när de inte funnit sin plats eller när de för tillfället trillar ur "råttracet". Människor som inte har jobb är lata varelser som inte VILL jobba, det är därför de inte har något jobb. De ska förnedras och de ska veta att deras beteende inte är accepterat och därför får inte livet ha sin naturliga utveckling, man får inte ha perioder av improduktivitet eller vila. Nej, man ska jobba, jobba, jobba. Jobba så att man glömmer att man har en själ. Jobba från åtta till fem så man inte orkar göra annat än sitta och glo på hjärndöd TV när man kommer hem. Det är så livet ska vara. Det har samhället bestämt. Då är du en nyttig och produktiv och accepterad som människa. Och jobbar man inte så ska man inte tro att man kan vara LAT, nej då ska man tvingas ut på arbetsmarknadsåtgärder för man ska veta att det inte är acceptabelt att vara LAT."

Vilket ovärdigt samhälle vi lever i. Vi i Sverige borde i alla fall ha kommit så långt att vi såg det som en förståndig idé att införa medborgarlön, så att människor fick ha sina perioder av improduktivitet, fick leva ut sina naturliga livsflöden, fick genomleva sina dalar och toppar utan att känna sig jagade, förnedrade eller fördömda. Om det var accepterat att människor fick leva ut sitt tillfälliga mörker i improduktiva perioder så kanske de inte skulle behöva fastna i destruktiva spiraler av arbetslöshet, sjukdom och missbruk heller, eftersom de kanske i mindre grad skulle utveckla komplex av att inte duga eller vara värdiga. Jag tror att samhället skulle tjäna på det i slutändan, både rent ekonomiskt och genom att dess medborgare mådde bättre och trivdes mer, kände sig välkomna. Man börjar själv ge när man själv villkorslöst fått – basic psykologi.

Livsrummet

"Den plats dit DE aldrig når och aldrig skulle kunna nå, som du periodiskt återfinner och där du vistas ensam, det är din plats som du aldrig ska byta bort för en plats i språket, bilden, musiken, samhället. Det är din "äga", reserverad för dig, ändå nästan ändlös, platsen för ditt bestånd. "

Henri Michaux

Broder Bas Jan

David Eugene Edwards, textförfattare och sångare - 16 Horsepower

Richard Ashcroft, textförfattare och sångare - The Verve

Bas Jan Ader - Stillbild från filmen "Farewell to Faraway Friends", 1971.

Jag upptäckte idag att jag har en bror till. En bror som förmodligen inte längre finns i världen, men vars själ sökte efter att snudda vid samma saker som min. Det är sällan man får den där känslan av att man känner sig besläktad med någon, men när man får den är den påtaglig. Den är ögonblicklig och går inte att ta miste på. Jag kände den i samma ögonblick som jag upptäckte mina andra bröder, Richard Ashcroft och David Eugene Edwards. Ni ger mig kraft att söka mina egna sanningar på mitt eget vis. Ert mod att föra ut era livsverk ger mening och existensberättigande åt mitt futila sökande.

Glimtar av klarsyn

Det själalösa skuggmissfostret, eller mitt undertryckta snedvridna, censurerade ego finns där hela tiden, iakttagandes allt det fula hos mig själv och andra människor. Dömande, småsint, hatande och bitter. Jag befinner mig just nu i sol nigredo. Askan som far runt efter elden har förmörkat solen... Jag känner ofta doften av svavel. Men mitt i ett nedsvärtat kaos bad jag om ljus och ljuset kom med sorgen och ödmjukheten återigen.

En sorg sköljde över mig idag, en melankoli. Renande tårar strömmade nerför kinderna återigen. Tårar som sköljde bort det onödiga, det svarta solket som gömde den innersta kärnan av det som är viktigt. Kärleken. Utan mina kära, utan kärleken till dem, utan deras kärlek och accepterande är jag ett själalöst svart moln.

Har alltid vetat det i vaga termer, men det står så klart nu; hela mitt liv är en alkemistisk resa. Föreningen av ljus och mörker, sol och måne, kung och drottning är målet. Om inte de krafterna balanserade varandra skulle jag vara antigen en maniskt euforisk, naiv narr eller ett svart monster. Ett själalöst skuggmissfoster...

Men jag vet också att jag ibland inte har något större inflytande över de större processerna. Jag kan vara medveten om dem och därmed kanske initiera olika energier och påverka utvecklingen i det lilla, men olika tider har olika kvalitet. Jag kan bara försöka vara medveten och se till att mina krafter och ansträngningar rör sig i samma mönster som de kosmiska. Jag kan visa att jag är med, att jag är medveten. Jag vet att de är med mig och när jag bad om ljus mitt i ett nedsvärtat kaos kom det med sorgen och ödmjukheten återigen. Nåden är det vackraste som finns...

Jag ska anstränga mig att vara mer medveten, det är ett löfte till mig själv.

Johan

Mitt i allt mörker. Mitt i skiten träffade jag kärleken och jag vågar tro på den. Min älskade är en människa, en människa med fel och brister och när han säger att han älskar mig så gråter jag för jag vet att han menar det, så långt han kan mena det. Så långt en människa kan mena det. Det är fortfarande mörkt men tillsammans med min älskling hoppas jag att jag kan få möta och uppleva ljuset också. Snart tre månader har vi delat varandras vardag och jag är så tacksam. Jag hoppas att vi kan få dela vardagen också när den fungerar praktiskt för mig. När jag kommit tillbaka, när jag inte längre är sjukskriven. Jag är så tacksam för att du finns Johan (aka I). Du är det bästa som finns. Det bästa som hänt mig. Du är den som känner mig bäst, efter bara tre månader. Du vill höra mina tankar, mina kommentarer om livet och omvärlden. Du vill dela min vardag och du trivs med mig och det får mig att känna en sån djup tacksamhet. Jag älskar dig Johan. Du är mitt allt.

Mask

Jag orkar inte bära någon mask längre. Varje gång jag sätter på mig den urholkas min själ än mer. Jag orkar inte bära den eller ens minnas var jag sist lade den.

Jag orkar inte vara någon jag förväntas vara för det är inte jag. Jag är inte glad, pratsam och generös och kan inte låtsas vara det. Mitt inre ser inte ut så just nu och jag vill inte vara ett skal. Jag vill inte vara en fejk. Jag vill vara autentisk och mitt riktiga jag mår piss just nu.

Nu är kaos. Kaoset efter elden. Den renande elden. Men ur denna aska kommer en autentisk människa växa fram. Utan masker, uppbyggd från grunden. Hel inifrån.

Mod

Vågar du se mig när de första kärleksstinna projiceringarna lagt sig?

Vill du stanna kvar när du ser en trasig själ, stark men trasig, trasig men mer hel än andra? Mer hel på så vis att jag försöker vara sann mot mig själv. Jag försöker se mig som jag är. Utan förskönande försvar. Jag vill vara autentisk.

Är du kapabel att älska någon som hatar sig själv? Orkar du se mig i mörkret?

Vågar jag släppa in dig?

Funderar du på vad riktig kärlek är?

Är vi kloka nog att skapa kärlek för du vet väl att det är en medveten fortgående skapelseakt som kräver visdom och stort mod?

Nostalgi

Har spenderat en stund åt att läsa gamla dagboksinlägg på en lokal community, vilket genererade några leenden, höjda ögonbryn och snabba instinktiva minnen om hur det kändes att vara där och då. Det är korta reflekterande inlägg med mycket humor och svärta, varvat med egenkomponerade dikter och favoritbands låttexter. Det är korta och koncisa inlägg, men som ändå har fångat den där kärnan i det jag ville ha sagt, den stämning jag ville förmedla. Ler åt mig själv nu, med största empati och värme. Jag är en ganska sympatisk person ändå. Intelligent, reflekterande, djup, klok. Var kommer allt självhat ifrån? Men, det vet jag ju. Jag vet. Jag kan bara inte försonas med att det ska vara så här. Ska jag acceptera att jag är fucked for life för att min självkänsla jämnades med grunden när jag var barn? Det är iaf min attityd till livet...att jag är det, fucked for life, att jag gett upp på nåt vänster.

Läste gamla låttexter och har nu en nostalgistund och spelar ett gammalt favoritband. Deppigt som fan, men vackert kolsvart. Ramlar snabbt in i känslan jag hade då jag lyssnade mycket på dem och blir sugen på vin. Vitt vin. Fan vad mycket vin jag drack då. Vinet i kombination med de antidepressiva jag åt då gav en snabb kick och en skön lätt euforisk känsla. Allt var bra för stunden. Jag var lycklig i de stunderna i alla fall. Blev så sugen nu så nu sitter jag här med ett glas vitt... gott, men det ger inte samma känsla som det gjorde då. Nu blir jag mest trött av alkohol.

Det är nyttig läsning, ger en snabb återkoppling till hur det var då, för några år sen. Man ser ganska översiktligt var man stod då, i vilken utvecklingsfas man var i och kan jämföra med nu. Jag behöver det, för nuet är ett tomrum utan riktning. Jag vet inte var jag står... Jag ser ingen väg framåt. Jag har inga övertygelser kvar, jag har ingen tro som leder mig...allt jag hade för några månader sen, övertygelsen om att jag var på rätt väg och hade alla goda krafter med mig, hela den känslan är utplånad. Alla drömmar och förhoppningar ledde ner i en återvändsgränd, men jag kan inte vända tillbaka. Var är vägen ut?

Men jämfört med det gamla så kan jag se en utveckling... Jag är inte i nattsvart mörker som jag kunde hamna i på den tiden. Jag är bara i ett tomrum...vet inte om det är bättre iofs.

Är så glad för att jag träffat J mitt i alltihopa. Han är så fin. Så himla fin. Ingen kille har någonsin uttalat de ord han har sagt och skrivit till mig. Det har aldrig hänt att någon uttryckt sina känslor för mig så starkt och så tydligt. Det är underbart, eller det borde vara underbart, men jag vet att min självkänsla och det mentala tillstånd jag befinner mig i håller mig tillbaka. Det är svårt att ta till sig det positiva när en inre röst hela tiden säger att man är dum i huvudet och tråkig och otillräcklig... Och rädslan, rädslan att han snart kommer upptäcka det med... som alla andra.

Pratade med syrran igår, om mina grava problem med att upprätthålla och försvara mitt ego. Har jag ett ego? Tillåter jag mig själv att ha ett ego? Jag tycker det är extremt fult och otilltalande med egon. Det är vidrigt med folk som är styrda av sina egon och jag ser igenom det så jävla skarpt och blir äcklad av de människorna. De är som tomma marionetter som söker "instant" tillfredsställelse i tomma bekräftelser... Jag har alltid tyckt att det är fult med egon. Men, vad fan, jag kan inte överleva i en värld av egon om jag inte tar upp "egofighten". Det är ju så det är.... That's the way it goes. Så hur fan ska jag lösa den konflikten? Jag vill inte vara en av dem, men om jag inte är det så blir jag överkörd... Och om man hela tiden ska gå omkring och tänka på egot hur fan ska man då kunna ha genuina möten med människor? Jag verkar inte vara konstruerad som alla andra. Ni andra verkar ha de naturligt, och ser ofta inte heller det fula i det...

222. Faith Matheny

"AT first you will know not what they mean,

And you may never know,

And we may never tell you:—

These sudden flashes in your soul,

Like lambent lightning on snowy clouds

At midnight when the moon is full.

They come in solitude, or perhaps

You sit with your friend, and all at once

A silence falls on speech, and his eyes

Without a flicker glow at you:—

You two have seen the secret together,

He sees it in you, and you in him.

And there you sit thrilling lest the Mystery

Stand before you and strike you dead

With a splendor like the sun’s.

Be brave, all souls who have such visions!

As your body’s alive as mine is dead,

You’re catching a little whiff of the ether

Reserved for God Himself."



Edgar Lee Masters (1868–1950). Spoon River Anthology. 1916.

Funderingar kring mitt bloggandes vara eller ickevara

Tanken när jag började med denna blogg var att utforska mitt eget inre, samtidigt som andra människor skulle kunna ta del av mitt självupptäckande (och kanske t.o.m känna igen sig, om de nu skulle råka komma från samma planet som jag, och finna tröst i att det finns fler ärligt sökande människor). Och även för min egen del fanns det någon sorts tröst i att vara sedd på något sätt, i att man inte är helt ensam och isolerad i sina egna tankar, för det här är ju knappast sådant som man lämnar ut till andra människor i sin vardagsomgivning.

Jag ville vara anonym för jag ville vara extremt självutlämnande. Det var tänkt att mina texter skulle vara avskalade på yttre attribut, på persona. För det var inte meningen att det skulle handla om någon egotripp. Det skulle inte heller handla om världstillvända fenomen och ytliga ting för det är inte i den yttre världen mitt intresseområde ligger. Det finns så många som täcker de områdena i alla fall så. Nej, det skulle vara precis tvärtom. Det skulle vara en resa inåt, ett djupdyk i det inre. Det skulle vara ett forum där de fula sanningarna, de svarta tankarna, den smutsiga byken, kunde tas upp likväl som de vardagstranscenderande, subtila, ”gudomliga” tingen. Tanken var att försöka vara 100% ärlig med mig själv, utan förskönande sanningar, utan självlögn, projiceringar och psykologiska försvar. I wanted to take it to the naked core. Jag ville fokusera på mina funderingar om livet, existentiella reflektioner osv. Det skulle vara en upptäcktsresa i ett inre universum. En upptäcktsresa där de inre energierna, mörka som ljusa, fick ett språk. En själens blogg.

Men, hursom, nu är det läge för den uppmärksamme läsaren att undra varför hela det övre stycket är skrivet i imperfekt. Nej, jag har väl inte direkt gett upp de tankarna som står ovan, men jag har hamnat i något sorts vaacum vad gäller djupsinniga tankar, mitt djupdyk i mitt existentiella sökande har stannat upp så jag vet inte om sidan kommer bli det jag tänkt, om den kommer BLI alls…

Skolan har börjat och allt går i racerfart och jag har tvingats fokusera på det yttre, på gott och ont. En annan stor faktor i att jag inte är i det där drömska transcenderade stadiet längre är väl att min förälskelse i O och den stora sorgen efter att det tog slut med honom har släppt lite. Vad är förälskelse annat än en vacker kraftig psykos? Snacka om tripp… shit! Men jag hade inte velat vara utan den, ALDRIG! Men, mitt sinnestillstånd är inte alls detsamma som för några veckor sedan. Har tyvärr inte heller den där starka känslan av direktkontakt med ljuset längre. Det börjar bli vardag…

Vi får se vartåt den här sidan barkar och huruvida den kommer barka överhuvudtaget…

Är nog ganska så inte-vilsen egentligen

Nej, jag är inte SÅ vilsen. När allt är lugnt och sinnet renat av välgörande sömn så ser jag klart – jag är inte vilsen. Under mer än ett halvår så har jag börjat kunna urskilja konturerna av en väg och det är inte så att jag anstränger mig för att följa den utan det är nästan mer på det viset att jag i efterhand märkt att jag automatiskt trätt in på den. Allt verkar ske utan någon större inblandning från min sida. Jag tror det började när det tog slut med P och jag började hitta tillbaka till mig själv igen efter ett år av självförnekelse, eller iaf ett år av anpassning till någon annan, naturligtvis frivilligt vill jag då påpeka. Märker att jag i alla mina relationer anpassar mig väldigt mycket efter min partner. Hursom, det tog slut med P, jag började återupptäcka mig själv, läsa självuppbyggande litteratur, slutade röka. Det var så förändringarna började manifestera sig i det yttre. (Nu när jag skriver detta så låter det som om jag gjort någon sorts viljeansträngning för att förändra mitt liv men så var det inte. Det skedde väldigt naturligt och i det tysta.)

Men det är ju naturligtvis i det inre allt föds, där allt egentligen sker. Mycket har hänt i mitt inre sen jag slutade röka. Jag har börjat andas igen, både bildligt och bokstavligt. Jag har börjat leva igen, i mitt inre. Jag känner ljus, sol, energi i själen. Jag känner mig upplyst inifrån och det är en känsla jag känner igen sen förut men det hade gått lång lång tid sen sist jag kände den. Visst hamnar jag i svackor nu med men jag känner ändå det där…det där magiska. En insikt om att livet existerar på flera plan. Det är så häftigt att bära på denna känsla att man kan se flera verkligheter, flera sanningar, att acceptera att livet, tillvaron och verkligheten inte är absolut eller statisk eller har en kompakt form på nåt vis. Korta stunder då och då har det hänt att det känts som om jag badat i ljus ibland, i insiktens ljus.

Och i det stora hela även om jag inte går omkring i en känsla av salighet precis hela tiden i vardagen, även fast jag hamnar i svackor så kan jag om jag tystar mig själv urskilja de subtila, lätt försvinnande konturerna av det där eteriska svårfångbara ljuset. Även fast det tillfälligt är mörkt så tappar jag inte bort ljuset helt. Och jag hoppas att det stannar, att det inte försvinner…

Ännu häftigare, fastän det är en lite ny känsla för mig är att jag möts av detta ljus i andra. Alltså, jag ser att människor omkring mig har samma insikt. DET är verkligen en utveckling vad gäller mig för jag har hela livet gått omkring och känt mig isolerad. Haft väldigt svårt att förankra mig autentiskt i andra, haft svårt att ge av mig själv, svårt att ha en naturlig ”magkontakt” med folk, vilket naturligtvis har sin bakgrund i min barndom och föräldrakontakt, men det är en historia jag inte tänker gå in på. Jag är förbi det ältarstadiet, tror jag. Men den allra sista tiden SER jag det hos andra och det är så fint… men det är nytt så jag måste låta det landa i mig, måste finnas i insikten ett tag.

Om man hamnar i ett tillfälligt mörker ska man inte klandra sig själv för att man inte kan se annat än just den nyansen av mörkersanning just nu. Det är svårt att se fler sanningar i taget, det är mänskligt att bara försöka urskilja en…

Men ingenting är svart och vitt. Det finns flera sanningar/verklighetsuppfattningar i varje enskild människa och hur mycket skiljer sig då inte de olika sanningarna/verklighetsuppfattningarna mellan människorna? Jag tror inte på någon objektiv verklighet. Och i det ljuset så blir det verkligen ett oförlåtligt brott att fördöma andra och försöka kränga sin egen sanning på andra. Den här världen behöver så mycket ödmjukhet.

Fjärilars vingslag

i det tysta utrymmet mellan oss

i den lätta etern som omger oss

omringar oss

omfamnar oss

gör oss till ETT

i det osagdas lätta eter strålar ljuset in

där hör jag fjärilars vingslag

i ljuset

mitt barn

min ängel

hör du dem inte?

Lost på djupa vatten

Lost...totally lost. Vet inte vart jag är på väg, vad jag vill, inget vet jag. Det enda jag har just nu är malande tankar på min egen värdelöshet. Det jag möts med efter varje misslyckat försök till kärlek är till syvende och sist att jag inte kan ta emot kärlek för jag älskar inte i grunden mig själv. Blir kall och stel och misstänksam så fort någon visar den minsta tillstymmelse till riktig kärlek Det börjar bra, med människor som till synes är beredda att acceptera mig som jag är men jag vet inte vad som går fel i slutändan. Om det är mina subtila signaler om att jag inte är värd att älskas som sipprar ut och in i deras perception utav mig eller om de jag råkar träffa just de killar som inte kan älska villkorslöst. Om jag bara möter killar som gillar nyhetens behag och för alltid är dömda att gå från en kort relation till en annan eller om det är mig det är fel på... Jag vet inte. Det är det...jag vet ingenting längre...

Förr hade jag någon sorts koll på vart jag var på väg. Hade ett hum om vartåt det barkade, vart vägen skulle ta mig men nu, nu är det bara ett jävla vacuum, ett vacuum i självplågeriets tecken. Jag är uppfylld av negativa tankar. Alla negativa tankar man kan tänkas ha om sig själv - de tankarna är tänkta utav mig minst tre ggr om dagen. Vet inte om jag orkar om det här är det jag hela tiden ska mötas av. Vad är meningen med att ständigt plåga sig själv? Att jag ska inse hur värdelös jag är och ge upp, eller?

Jag vet att jag ryckt upp mig förr och att det alltid kommer soligare dagar efter de regniga, men om de soliga dagarna jämt ska sluta i samma jävla mindervärdespöl så ser jag inte någon mening med något. Jag kan acceptera att livet är föränderligt, att inget är konstant, att livet går ut på förluster, sjukdom och död och att vår läxa är att lära oss att ta allt detta med något slags stoiskt lugn, att bara acceptera. Jag kan ta det, men är det inte meningen att man n å g o n g å n g under resans miserabla gång ska kunna få sinnesro och bara njuta av tillvaron utan tankar på ens egen jävla värdelöshet. Varför ska det hela tiden, även i stunder som skulle kunna tolkas som lyckliga, finnas en svag underström av självhat och mindervärde och negativitet?

På tal om något helt annat. Vet inte hur jag ska tolka det, eftersom jag vill tolka allt så jag kanske ska låta bli så det inte blir fel som vanligt när jag ska tolka något. Men, jag vaknade till väldigt kort inatt. Jag bara slog upp ögonen och tittade upp mot min japanska svarta vindflöjel/mobil som det står k ä r l e k på med japanska tecken. Den rörde på sig liksom, inte så där naturligt som den kan röra på sig när vinden tar tag i den och får den att spela, utan ganska mekaniskt. Det var som om det var två filmrutor som spelades upp fram och tillbaka och det fattades några filmrutor emellan, det fanns liksom inget följsamt kontinuum emellan de två lägena. Vet inte hur jag ska förklara men det såg ganska hackigt ut med andra ord. Den lät inget. Jag stirrade på den och registrerade verkligen medvetet händelsen och jag undrade vad det skulle betyda och när den skulle sluta röra på sig för den höll på ett tag. JAg blinkade och blinkade och tänkte att nu lär jag väl börja se "normalt" igen. Men det var på något vis trösterikt, hela grejen. Att det rörde sig inom kärleken... Det kändes som ett tecken. Jag måste ha varit i något slags trancetillstånd. Det kändes lite grann så ”elektriskt” eller ”surrigt” som det kan kännas innan en ut-ur-kroppen-upplevelse. För någon sorts hallis var det ju... Ska nämnas då att jag inte tar varken sömnmediciner eller andra mediciner. Röker fan inte ens längre.

Den vindflöjeln har jag ett ganska vidskepligt förhållande till. Jag har alltid varit väldigt känslig runt allt som har med den att göra och varit väldigt försiktig med vem som får röra den och få den att ljuda. En gång när O var här och vi låg i sängen och jag typ just hade förklarat för honom vad tecknena på den betydde och så precis när han reste på sig för att gå på toa så ljöd den och då vände han sig om så där spontant och utropade på sitt barnsliga underbara sätt som bara han kan ha: ”Den sa kärlek!”. Han lät som en fyraåring, så genuint förundrad....Han var/är en stor charmig bäbis och jag älskade det. Det kommer aldrig komma en sån som O igen...aldrig...tyvärr. Han var unik och jag vet det och jag kommer för alltid att vårda de minnen jag har av honom. The sweetest thing, kommer aldrig tillbaka och kan inte fångas i rationalitet eller verklighet. Det var magi... även om det bara var i mitt sinne...

Men hursom, mobilen rörde på sig. På ett konstigt animerat vis... gjorde den det och jag är övertygad om att det betyder något, att det är ett tecken till förtröstan... om inte mörka krafter leker med mig och försöker fucka med mitt sinne...vilket också är en teori som funnits med hela mitt liv. Att jag är ett lätt mobboffer för mörka krafter för jag är så jävla lättledd och lättlurad. Vad fan vill de mig? De kanske njuter av att se ett plågat sinne strömmas igenom av en smula hopp för att sen kastas ner i hopplöshetens avgrund igen. Vet som sagt ingenting längre för alla tankar och övertygelser jag har haft denna våren har visat sig vara ganska grundlösa, iaf i det en del trångsynta och fyrkantiga människor skulle kalla för ”verkligheten”. Jag är så rädd för att tolka något alls nu. Tolkning leder till hopp och förtröstan som i sin tur leder till besvikelse och avgrund.

Men, som sagt, det finns inga illusioner, bara genuina upplevelser av saker och ting. Hur kan man kalla dem för illusioner? Är det kanske tolkningen av upplevelserna som kan vara illusioner? Upplevelser är tillfälliga och bundna till tiden och tolkningen av dem byts ut och blir till något annat eftersom inget är konstant och allt är föränderligt. Do I make sense? Vet inte ens det längre, men det känns som om jag är nåt på spåren...kan inte riktigt få fatt på det bara. Illusioner och tid…Upplevelser och tid…absoluta sanningar…som inte finns… Tänk om någon kunde fatta vad jag var ute efter och ge mig lite vägledning… för jag kan inte reda ut det här på egen hand, iaf inte just nu.

Illusioner och sanningar

Jag har alltid trott att jag föddes med väldigt många illusioner och att ett av mina mål här i livet är att bli av med så många illusioner som möjligt och se på verkligheten som den är. Men saken är den att på sista tiden har jag börjat tänka som så att det inte finns några illusioner överhuvudtaget. Allt jag känner och tycker och tänker är sant och verkligt. Att påstå något annat vore respektlöst mot mig själv, och om man hårddrar det så vore det respektlöst mot alla människor att frånta mig/dem autenticiteten i mitt/deras inre liv.

Nej, det finns inga illusioner för det finns så många olika sanningar som existerar parallellt. Saken är bara den att de flesta människor bara kan se en sanning i taget och man avfärdar då alla andra sanningar som illusioner eller vanföreställningar eller så blir man komplex över alla sina motsägelsefulla tolkningar av verkligheten som drar en som en trasdocka hit och dit. Men hemligheten ligger i att acceptera dem alla och förstå att man oftast är begränsad till att bara förstå eller uppfatta en sanning i taget.

På senare tid har jag då alltså gjort den underbara upptäckten att jag kan se flera sanningar och aspekter utav verkligheten samtidigt och det är en underbar känsla att kunna se att de finns där parallellt. Ingen sanning är sannare än den andra utan existerar lika självklart sida vid sida. De behöver inte motsäga varandra...