Är nog ganska så inte-vilsen egentligen

Nej, jag är inte SÅ vilsen. När allt är lugnt och sinnet renat av välgörande sömn så ser jag klart – jag är inte vilsen. Under mer än ett halvår så har jag börjat kunna urskilja konturerna av en väg och det är inte så att jag anstränger mig för att följa den utan det är nästan mer på det viset att jag i efterhand märkt att jag automatiskt trätt in på den. Allt verkar ske utan någon större inblandning från min sida. Jag tror det började när det tog slut med P och jag började hitta tillbaka till mig själv igen efter ett år av självförnekelse, eller iaf ett år av anpassning till någon annan, naturligtvis frivilligt vill jag då påpeka. Märker att jag i alla mina relationer anpassar mig väldigt mycket efter min partner. Hursom, det tog slut med P, jag började återupptäcka mig själv, läsa självuppbyggande litteratur, slutade röka. Det var så förändringarna började manifestera sig i det yttre. (Nu när jag skriver detta så låter det som om jag gjort någon sorts viljeansträngning för att förändra mitt liv men så var det inte. Det skedde väldigt naturligt och i det tysta.)

Men det är ju naturligtvis i det inre allt föds, där allt egentligen sker. Mycket har hänt i mitt inre sen jag slutade röka. Jag har börjat andas igen, både bildligt och bokstavligt. Jag har börjat leva igen, i mitt inre. Jag känner ljus, sol, energi i själen. Jag känner mig upplyst inifrån och det är en känsla jag känner igen sen förut men det hade gått lång lång tid sen sist jag kände den. Visst hamnar jag i svackor nu med men jag känner ändå det där…det där magiska. En insikt om att livet existerar på flera plan. Det är så häftigt att bära på denna känsla att man kan se flera verkligheter, flera sanningar, att acceptera att livet, tillvaron och verkligheten inte är absolut eller statisk eller har en kompakt form på nåt vis. Korta stunder då och då har det hänt att det känts som om jag badat i ljus ibland, i insiktens ljus.

Och i det stora hela även om jag inte går omkring i en känsla av salighet precis hela tiden i vardagen, även fast jag hamnar i svackor så kan jag om jag tystar mig själv urskilja de subtila, lätt försvinnande konturerna av det där eteriska svårfångbara ljuset. Även fast det tillfälligt är mörkt så tappar jag inte bort ljuset helt. Och jag hoppas att det stannar, att det inte försvinner…

Ännu häftigare, fastän det är en lite ny känsla för mig är att jag möts av detta ljus i andra. Alltså, jag ser att människor omkring mig har samma insikt. DET är verkligen en utveckling vad gäller mig för jag har hela livet gått omkring och känt mig isolerad. Haft väldigt svårt att förankra mig autentiskt i andra, haft svårt att ge av mig själv, svårt att ha en naturlig ”magkontakt” med folk, vilket naturligtvis har sin bakgrund i min barndom och föräldrakontakt, men det är en historia jag inte tänker gå in på. Jag är förbi det ältarstadiet, tror jag. Men den allra sista tiden SER jag det hos andra och det är så fint… men det är nytt så jag måste låta det landa i mig, måste finnas i insikten ett tag.

Om man hamnar i ett tillfälligt mörker ska man inte klandra sig själv för att man inte kan se annat än just den nyansen av mörkersanning just nu. Det är svårt att se fler sanningar i taget, det är mänskligt att bara försöka urskilja en…

Men ingenting är svart och vitt. Det finns flera sanningar/verklighetsuppfattningar i varje enskild människa och hur mycket skiljer sig då inte de olika sanningarna/verklighetsuppfattningarna mellan människorna? Jag tror inte på någon objektiv verklighet. Och i det ljuset så blir det verkligen ett oförlåtligt brott att fördöma andra och försöka kränga sin egen sanning på andra. Den här världen behöver så mycket ödmjukhet.

Fjärilars vingslag

i det tysta utrymmet mellan oss

i den lätta etern som omger oss

omringar oss

omfamnar oss

gör oss till ETT

i det osagdas lätta eter strålar ljuset in

där hör jag fjärilars vingslag

i ljuset

mitt barn

min ängel

hör du dem inte?

Lost på djupa vatten

Lost...totally lost. Vet inte vart jag är på väg, vad jag vill, inget vet jag. Det enda jag har just nu är malande tankar på min egen värdelöshet. Det jag möts med efter varje misslyckat försök till kärlek är till syvende och sist att jag inte kan ta emot kärlek för jag älskar inte i grunden mig själv. Blir kall och stel och misstänksam så fort någon visar den minsta tillstymmelse till riktig kärlek Det börjar bra, med människor som till synes är beredda att acceptera mig som jag är men jag vet inte vad som går fel i slutändan. Om det är mina subtila signaler om att jag inte är värd att älskas som sipprar ut och in i deras perception utav mig eller om de jag råkar träffa just de killar som inte kan älska villkorslöst. Om jag bara möter killar som gillar nyhetens behag och för alltid är dömda att gå från en kort relation till en annan eller om det är mig det är fel på... Jag vet inte. Det är det...jag vet ingenting längre...

Förr hade jag någon sorts koll på vart jag var på väg. Hade ett hum om vartåt det barkade, vart vägen skulle ta mig men nu, nu är det bara ett jävla vacuum, ett vacuum i självplågeriets tecken. Jag är uppfylld av negativa tankar. Alla negativa tankar man kan tänkas ha om sig själv - de tankarna är tänkta utav mig minst tre ggr om dagen. Vet inte om jag orkar om det här är det jag hela tiden ska mötas av. Vad är meningen med att ständigt plåga sig själv? Att jag ska inse hur värdelös jag är och ge upp, eller?

Jag vet att jag ryckt upp mig förr och att det alltid kommer soligare dagar efter de regniga, men om de soliga dagarna jämt ska sluta i samma jävla mindervärdespöl så ser jag inte någon mening med något. Jag kan acceptera att livet är föränderligt, att inget är konstant, att livet går ut på förluster, sjukdom och död och att vår läxa är att lära oss att ta allt detta med något slags stoiskt lugn, att bara acceptera. Jag kan ta det, men är det inte meningen att man n å g o n g å n g under resans miserabla gång ska kunna få sinnesro och bara njuta av tillvaron utan tankar på ens egen jävla värdelöshet. Varför ska det hela tiden, även i stunder som skulle kunna tolkas som lyckliga, finnas en svag underström av självhat och mindervärde och negativitet?

På tal om något helt annat. Vet inte hur jag ska tolka det, eftersom jag vill tolka allt så jag kanske ska låta bli så det inte blir fel som vanligt när jag ska tolka något. Men, jag vaknade till väldigt kort inatt. Jag bara slog upp ögonen och tittade upp mot min japanska svarta vindflöjel/mobil som det står k ä r l e k på med japanska tecken. Den rörde på sig liksom, inte så där naturligt som den kan röra på sig när vinden tar tag i den och får den att spela, utan ganska mekaniskt. Det var som om det var två filmrutor som spelades upp fram och tillbaka och det fattades några filmrutor emellan, det fanns liksom inget följsamt kontinuum emellan de två lägena. Vet inte hur jag ska förklara men det såg ganska hackigt ut med andra ord. Den lät inget. Jag stirrade på den och registrerade verkligen medvetet händelsen och jag undrade vad det skulle betyda och när den skulle sluta röra på sig för den höll på ett tag. JAg blinkade och blinkade och tänkte att nu lär jag väl börja se "normalt" igen. Men det var på något vis trösterikt, hela grejen. Att det rörde sig inom kärleken... Det kändes som ett tecken. Jag måste ha varit i något slags trancetillstånd. Det kändes lite grann så ”elektriskt” eller ”surrigt” som det kan kännas innan en ut-ur-kroppen-upplevelse. För någon sorts hallis var det ju... Ska nämnas då att jag inte tar varken sömnmediciner eller andra mediciner. Röker fan inte ens längre.

Den vindflöjeln har jag ett ganska vidskepligt förhållande till. Jag har alltid varit väldigt känslig runt allt som har med den att göra och varit väldigt försiktig med vem som får röra den och få den att ljuda. En gång när O var här och vi låg i sängen och jag typ just hade förklarat för honom vad tecknena på den betydde och så precis när han reste på sig för att gå på toa så ljöd den och då vände han sig om så där spontant och utropade på sitt barnsliga underbara sätt som bara han kan ha: ”Den sa kärlek!”. Han lät som en fyraåring, så genuint förundrad....Han var/är en stor charmig bäbis och jag älskade det. Det kommer aldrig komma en sån som O igen...aldrig...tyvärr. Han var unik och jag vet det och jag kommer för alltid att vårda de minnen jag har av honom. The sweetest thing, kommer aldrig tillbaka och kan inte fångas i rationalitet eller verklighet. Det var magi... även om det bara var i mitt sinne...

Men hursom, mobilen rörde på sig. På ett konstigt animerat vis... gjorde den det och jag är övertygad om att det betyder något, att det är ett tecken till förtröstan... om inte mörka krafter leker med mig och försöker fucka med mitt sinne...vilket också är en teori som funnits med hela mitt liv. Att jag är ett lätt mobboffer för mörka krafter för jag är så jävla lättledd och lättlurad. Vad fan vill de mig? De kanske njuter av att se ett plågat sinne strömmas igenom av en smula hopp för att sen kastas ner i hopplöshetens avgrund igen. Vet som sagt ingenting längre för alla tankar och övertygelser jag har haft denna våren har visat sig vara ganska grundlösa, iaf i det en del trångsynta och fyrkantiga människor skulle kalla för ”verkligheten”. Jag är så rädd för att tolka något alls nu. Tolkning leder till hopp och förtröstan som i sin tur leder till besvikelse och avgrund.

Men, som sagt, det finns inga illusioner, bara genuina upplevelser av saker och ting. Hur kan man kalla dem för illusioner? Är det kanske tolkningen av upplevelserna som kan vara illusioner? Upplevelser är tillfälliga och bundna till tiden och tolkningen av dem byts ut och blir till något annat eftersom inget är konstant och allt är föränderligt. Do I make sense? Vet inte ens det längre, men det känns som om jag är nåt på spåren...kan inte riktigt få fatt på det bara. Illusioner och tid…Upplevelser och tid…absoluta sanningar…som inte finns… Tänk om någon kunde fatta vad jag var ute efter och ge mig lite vägledning… för jag kan inte reda ut det här på egen hand, iaf inte just nu.