Är nog ganska så inte-vilsen egentligen

Nej, jag är inte SÅ vilsen. När allt är lugnt och sinnet renat av välgörande sömn så ser jag klart – jag är inte vilsen. Under mer än ett halvår så har jag börjat kunna urskilja konturerna av en väg och det är inte så att jag anstränger mig för att följa den utan det är nästan mer på det viset att jag i efterhand märkt att jag automatiskt trätt in på den. Allt verkar ske utan någon större inblandning från min sida. Jag tror det började när det tog slut med P och jag började hitta tillbaka till mig själv igen efter ett år av självförnekelse, eller iaf ett år av anpassning till någon annan, naturligtvis frivilligt vill jag då påpeka. Märker att jag i alla mina relationer anpassar mig väldigt mycket efter min partner. Hursom, det tog slut med P, jag började återupptäcka mig själv, läsa självuppbyggande litteratur, slutade röka. Det var så förändringarna började manifestera sig i det yttre. (Nu när jag skriver detta så låter det som om jag gjort någon sorts viljeansträngning för att förändra mitt liv men så var det inte. Det skedde väldigt naturligt och i det tysta.)

Men det är ju naturligtvis i det inre allt föds, där allt egentligen sker. Mycket har hänt i mitt inre sen jag slutade röka. Jag har börjat andas igen, både bildligt och bokstavligt. Jag har börjat leva igen, i mitt inre. Jag känner ljus, sol, energi i själen. Jag känner mig upplyst inifrån och det är en känsla jag känner igen sen förut men det hade gått lång lång tid sen sist jag kände den. Visst hamnar jag i svackor nu med men jag känner ändå det där…det där magiska. En insikt om att livet existerar på flera plan. Det är så häftigt att bära på denna känsla att man kan se flera verkligheter, flera sanningar, att acceptera att livet, tillvaron och verkligheten inte är absolut eller statisk eller har en kompakt form på nåt vis. Korta stunder då och då har det hänt att det känts som om jag badat i ljus ibland, i insiktens ljus.

Och i det stora hela även om jag inte går omkring i en känsla av salighet precis hela tiden i vardagen, även fast jag hamnar i svackor så kan jag om jag tystar mig själv urskilja de subtila, lätt försvinnande konturerna av det där eteriska svårfångbara ljuset. Även fast det tillfälligt är mörkt så tappar jag inte bort ljuset helt. Och jag hoppas att det stannar, att det inte försvinner…

Ännu häftigare, fastän det är en lite ny känsla för mig är att jag möts av detta ljus i andra. Alltså, jag ser att människor omkring mig har samma insikt. DET är verkligen en utveckling vad gäller mig för jag har hela livet gått omkring och känt mig isolerad. Haft väldigt svårt att förankra mig autentiskt i andra, haft svårt att ge av mig själv, svårt att ha en naturlig ”magkontakt” med folk, vilket naturligtvis har sin bakgrund i min barndom och föräldrakontakt, men det är en historia jag inte tänker gå in på. Jag är förbi det ältarstadiet, tror jag. Men den allra sista tiden SER jag det hos andra och det är så fint… men det är nytt så jag måste låta det landa i mig, måste finnas i insikten ett tag.

Om man hamnar i ett tillfälligt mörker ska man inte klandra sig själv för att man inte kan se annat än just den nyansen av mörkersanning just nu. Det är svårt att se fler sanningar i taget, det är mänskligt att bara försöka urskilja en…

Men ingenting är svart och vitt. Det finns flera sanningar/verklighetsuppfattningar i varje enskild människa och hur mycket skiljer sig då inte de olika sanningarna/verklighetsuppfattningarna mellan människorna? Jag tror inte på någon objektiv verklighet. Och i det ljuset så blir det verkligen ett oförlåtligt brott att fördöma andra och försöka kränga sin egen sanning på andra. Den här världen behöver så mycket ödmjukhet.