Nostalgi

Har spenderat en stund åt att läsa gamla dagboksinlägg på en lokal community, vilket genererade några leenden, höjda ögonbryn och snabba instinktiva minnen om hur det kändes att vara där och då. Det är korta reflekterande inlägg med mycket humor och svärta, varvat med egenkomponerade dikter och favoritbands låttexter. Det är korta och koncisa inlägg, men som ändå har fångat den där kärnan i det jag ville ha sagt, den stämning jag ville förmedla. Ler åt mig själv nu, med största empati och värme. Jag är en ganska sympatisk person ändå. Intelligent, reflekterande, djup, klok. Var kommer allt självhat ifrån? Men, det vet jag ju. Jag vet. Jag kan bara inte försonas med att det ska vara så här. Ska jag acceptera att jag är fucked for life för att min självkänsla jämnades med grunden när jag var barn? Det är iaf min attityd till livet...att jag är det, fucked for life, att jag gett upp på nåt vänster.

Läste gamla låttexter och har nu en nostalgistund och spelar ett gammalt favoritband. Deppigt som fan, men vackert kolsvart. Ramlar snabbt in i känslan jag hade då jag lyssnade mycket på dem och blir sugen på vin. Vitt vin. Fan vad mycket vin jag drack då. Vinet i kombination med de antidepressiva jag åt då gav en snabb kick och en skön lätt euforisk känsla. Allt var bra för stunden. Jag var lycklig i de stunderna i alla fall. Blev så sugen nu så nu sitter jag här med ett glas vitt... gott, men det ger inte samma känsla som det gjorde då. Nu blir jag mest trött av alkohol.

Det är nyttig läsning, ger en snabb återkoppling till hur det var då, för några år sen. Man ser ganska översiktligt var man stod då, i vilken utvecklingsfas man var i och kan jämföra med nu. Jag behöver det, för nuet är ett tomrum utan riktning. Jag vet inte var jag står... Jag ser ingen väg framåt. Jag har inga övertygelser kvar, jag har ingen tro som leder mig...allt jag hade för några månader sen, övertygelsen om att jag var på rätt väg och hade alla goda krafter med mig, hela den känslan är utplånad. Alla drömmar och förhoppningar ledde ner i en återvändsgränd, men jag kan inte vända tillbaka. Var är vägen ut?

Men jämfört med det gamla så kan jag se en utveckling... Jag är inte i nattsvart mörker som jag kunde hamna i på den tiden. Jag är bara i ett tomrum...vet inte om det är bättre iofs.

Är så glad för att jag träffat J mitt i alltihopa. Han är så fin. Så himla fin. Ingen kille har någonsin uttalat de ord han har sagt och skrivit till mig. Det har aldrig hänt att någon uttryckt sina känslor för mig så starkt och så tydligt. Det är underbart, eller det borde vara underbart, men jag vet att min självkänsla och det mentala tillstånd jag befinner mig i håller mig tillbaka. Det är svårt att ta till sig det positiva när en inre röst hela tiden säger att man är dum i huvudet och tråkig och otillräcklig... Och rädslan, rädslan att han snart kommer upptäcka det med... som alla andra.

Pratade med syrran igår, om mina grava problem med att upprätthålla och försvara mitt ego. Har jag ett ego? Tillåter jag mig själv att ha ett ego? Jag tycker det är extremt fult och otilltalande med egon. Det är vidrigt med folk som är styrda av sina egon och jag ser igenom det så jävla skarpt och blir äcklad av de människorna. De är som tomma marionetter som söker "instant" tillfredsställelse i tomma bekräftelser... Jag har alltid tyckt att det är fult med egon. Men, vad fan, jag kan inte överleva i en värld av egon om jag inte tar upp "egofighten". Det är ju så det är.... That's the way it goes. Så hur fan ska jag lösa den konflikten? Jag vill inte vara en av dem, men om jag inte är det så blir jag överkörd... Och om man hela tiden ska gå omkring och tänka på egot hur fan ska man då kunna ha genuina möten med människor? Jag verkar inte vara konstruerad som alla andra. Ni andra verkar ha de naturligt, och ser ofta inte heller det fula i det...