Det vilseledande egot
I dag aktualiserades än en gång en förståelse för min instinktiva motvilja och mina negativa känslor kring egot, egots drifter, självhävdande, i det att bygga sig en persona utåt, att låta sig definieras av speglingen i andras ögon, samt även för min inbyggda motvilja mot gruppmekanismer och hierarkier.
Kollade nämligen nyss på programmet "Skotten i Knutby" på TV4 Plus. Den här Knutbyhistorien har ju fascinerat många och visst det är massor som kan diskuteras kring det. Bl. a. vilsna människors behov av att bli ledda versus andra vilsna människors behov av att leda. De är varandras motpoler i ett vilset universum och dras väl därför till varandra. Det slår mig att egot är det som får dessa människor att gå helt vilse. De utan egokänsla låter sig styras av de med alltför stort ego. Men mitt i tragiken har de förmodligen något att lära av det hela.
Den som drivs av ett äkta sökande efter gud borde veta att söka inåt och förstår faran i egots vilja att bli smekt av andras smicker. Kristi brud, ja herregud. Kan man bli mer vilse i tron att man följer den rätta vägen? Psykoterapi säger jag bara. Nu. Om man inte lär känna människans psykologi och sina allmänmänskliga drivkrafter, vilka kan leda ut en på felaktiga vägar så hittar man förmodligen inte heller de rätta. Att människoliv ska behöva offras i sökandet efter gud (eller sökandet efter en större egobild i detta fall) borde vara en varningslampa utav GIGANTISKT format.
Vad vinner man på att sitta och linslusa sig i så många TV-program och tidningar man bara hinner avverka? Om gudssökandet drivs av behovet att bekräftas av andra, om man har behov av att ha kontroll över andra människors bild om en själv, behov att att kontrollera andra så är man bara helt jävla lost. Då har man inte ens frigjort sig från egots klor. Den som söker lära känna sin själ, sin kärna, sitt inre i tysthet lär i bästa fall även känna det som är större än sig själv. Men den som söker i det yttre lär knappast hitta sig själv, än mindre gud.
Och Fossmo, vilket otroligt fantatiskt skrämmande exempel på en människa utan självinsikt, utan känsla för sin kärna. Utan känsla för andras heliga kärnor. En människa totalt utlämnad åt sina mörka inre drivkrafter. Om han hade haft förmågan och klarsynen att försöka se och lära känna sitt inre liv så skulle han inte ha behövt att använda andra människors liv som yttre schackpjäser för att tydliggöra sitt inre drama. En sådan total orespekt för det liv som den gud han säger sig tro på har skapat. Ett praktexempel på en "fullblown" psykopat, en människa helt utan förmåga till empati. Jag vet faktiskt inte om det överhuvudtaget finns hopp om att förändras för sådana människor.
Sökandet efter gud har nog aldrig slutat gott när det utövas av en samling människor. Människor i grupp kan inte hantera egots drivkrafter. Det bara är så, motsatsen har aldrig bevisats. Lite grann som kommunism, en vacker tanke men människan är absolut inte mogen att hantera den rent praktiskt.
Och jag tänker nästan att det är väl alltför väl att man lider av social fobi så man själv slipper konfronteras med sån här skit i sitt eget liv och slipper förlora sig i "gruppens" otroligt stora drivkrafter...haha. Ja, det finns väl något gott i allt. Det är väl en mening med det med.
