"Your pain is but the breaking of the shell that encloses your understanding" - Kahlil Gibran

Jag har ett ovanligt starkt och klart minne av att jag med klassen gjorde ett studiebesök i en kyrka när jag var liten, förmodligen lågstadiet. En grupp kristna hade en frågestund; vi fick fråga och det diskuterades lite grann. Det var förmodligen mitt första möte med kristen teologi. Det sades att jesus dog på korset för vår skull, för att frälsa oss och jag fattade absolut ingenting. "Var låg logiken i det? Vilket dravel. Vad menade man?" Idag tror jag att jag förstår det bättre. Jag är inte kristen och bekänner mig inte till någon tro överhuvudtaget men religiösa och existentiella frågor intresserar och engagerar mig enormt.

Nedan följer en liten snutt jag skrev med djup känslomässig inlevelse, 2005-06-04. Jag vet att det är gråtmild melodramatik på hög nivå, nästintill patetiskt, om inte beyond, men ord är grova verktyg. Det är svårt att förmedla subtila och kanske inte alltför allmängiltiga upplevelser genom ett visuellt signalsystem: kantiga bokstäver som bildar onyanserade ord som bildar haltande meningar, eller så är det bara så att jag inte riktigt är så duktigt på det.

Men det jag försöker beskriva är en sorts alkemi som jag upplever i David Eugene Edwards text- och musikskapande; han sublimerar sin ångest, sin livssmärta, sina demoner och gör något vackert av det, något som gör andra människor gott. De kan känna tröst i, njuta av och växa av musiken. Låten jag beskriver heter "Strong Man". Den symboliserar för mig en genomgripande förvandling, en process på en djup nivå som initieras av ett oförståeligt lidande. Att nå ljus och frälsning genom den svartaste smärta.

"Jag ids inte ens längre att lyfta på armarna för att skydda mitt hjärta. Tar emot slagen men tänker inte dö för det. Jag lever mer än någonsin.

David Eugene Edwards pinade, lidande röst och texter är i sanning helande i sin desperation. Han har inte bara gjort en konst utav lidandet utan han förvandlar lidandet till ljus. Han tar det till såna djup så att det blir outhärdligt och man måste tränga igenom till ljuset...till andra sidan. ”Strong Man” är ett genialiskt mästerverk i smärta. Den starke mannen, lammet, offret utsätts för sådan förnedring och smärta att det är outhärdligt. Änglarna sliter av honom hans kläder och folk spottar och sparkar på honom och han knäböjer och tar emot förnedringen... Det orättvisa och totalt oförtjänade straffet... Som den outhärdliga känslan ett oskyldigt barn bär på när det blir slaget och vet att det var oförtjänt smärta...Att bli korsfäst på grund av oskuld. Som vi alla blir. Som det är menat att vi ska bli i denna världen... Ett enda orättvist slag är ett slag för mycket för en ren själ att kunna bevara oskulden. När barnet har tagit emot tillräckligt många slag så förstår det till slut att det inte är menat att världen ska vara rättvis. Vem har någonsin påstått det? Det går heller inte att förmedla upplevelser genom ord..."

Dagen efter jag skrev detta blev en av mina bästa vänner brutalt och oprovocerat nedslagen på gatan av okänd gärningsman. Han blev sängliggande i många veckor.

Idag hittade jag en gammal konstbroschyr som jag haft undanstoppad (hade helt glömt bort den) sen början på 90-talet. Det är en broschyr från en av Gerald Steffes utställningar 1973. I den finns en del underbara gouachemålningar föreställandes Siddharta, Krishna och jesusfigurer. I den står också denna underbara text att läsa:

"Att leva är för Gerald Steffe att existera i drömmar... där livsuppfyllelsen är ett moln, som löses upp när han går på det.

Bombterror, koncentrationsläger och massdöd inpräntade outhärdliga barndomsminnen, som i hans måleri förlöstes genom hemska skapelser, som förkrympta, lemlästade och sönderrivna hånar allt liv.

Men det groteska och livsfrånvända, som föddes ur mörkret, tinade bort i en fantastisk dimma, föll sönder i det förunderliga, inspirerat av Wienerskolan. Och i dag blommar i Gerald Steffes måleri mystik och myter invävda i ett nät, som viskar om hemliga vetenskaper. Ur växter, blommor, fjärilsvingar, fågelfiskar och djurmänniskor framkom skapare, gudar, religioner...Kristus och Krishna i meditation och visdom. Slutligen växer bilden av Siddharta fram. Siddharta, som befriande själen, sträcker ut sig i praktfull skepnad alltmedan duvor dansar till hans trollflöjt och hans älskade Kamala omfamnar honom kärleksfullt. I detta ögonblick smälter ensamhet och gemenskap samman till ett - som framlyser ur alla varelsers form.

Gerald Steffe reser nu plötsligt genom sagolandet med trollkarlar och häxor, kattkonungar, dödsgudar, människoberg, magiska cirklar och vita kameler in i den glittrande, sprudlande barnavärlden, där man lever spontant, tidlöst och förundrat upptäcker livet. Varje kropp, varje växt, djur, demon, människa eller gud berättar om varandets inre, om den gyllene ande, som genomsyrar allt levande liksom ett andetag av den Allsmäktige eller av naturens nyck eller av Illusionernas Illusion.

I djupets vara
blir allt till ett
livet en dröm
kroppen förlorande sin form
tid liksom rum
upphör att existera

Efter en text av
HANS DIETER DARMSTADT"