Verkligheten har vassa kanter
Avskiljdhet, isolering, avkapad från omgivningen. Inte här, inte nu. Känner inte gemenskap med någon, inte ens mig själv. Inte nu. Det kommer nog andra dagar, nya dagar då jag känner känslan av samhörighet i magen, en inre känsla av själslig gemenskap med andra människor. Det är till och med mycket troligt att det gör det. Men nu är isolering igen och jag vet inte hur jag ska, eller om jag orkar, bryta trenden. Orkar inte försöka. För det finns inget inre ljus som driver på. Inte nu.
Nu är gråhet... ljummen apati. Det ÄR. Hopplöst och färglöst, menlöst, meningslöst. Kraftig glasvägg mellan mig och det som är utanför. Jag når inte ut. Du når inte in. You´re in a blur. Gaussian blur. Vet inte hur du ska nå in, om du ens vill, orkar... om jag orkar.
När jag känner samhörighet med mig själv, med det inre, det stora ljusa så är isoleringen genomlidlig, men när jag är avskuren från mitt inre så är det inte okej längre.
4 kommentarer:
Psst. Grattis
Tack, vännen min :)
jag igen...OCH äntligen är blogg med innehåll.....läser vidare....vackra ord....
Tack r-m. Du skulle bara veta hur välgörande för själen det är att veta att någon faktiskt läser ens ord och får en behållning av det. Någon som fattar och bekräftar... guld värt.
Ska kolla in din blogg och se vem som döljer sig där :)
Skicka en kommentar