Ta fram trollen!

Igår såg jag på ännu ett avsnitt av Vilda små värstingar (Tiny Tearaways), ett intressant program, där psykologen Tanya Byron tar itu med diverse problem som småbarnsfamiljer kan tänkas dras med och förundrades än en gång över vad psykologiska förträngningar kan ställa till med och hur det omedvetnas mekanismer ser ut.

I veckans program deltog en ung mamma (A) som hade två små döttrar. Enligt egen utsago var den ena av dem totalt ohanterlig och hade svåra beteendeproblem. Det var nog det vidrigaste fall av förträngning och projicering jag någonsin har sett. Jag mådde bokstavligen illa när jag såg hur A behandlade sin lilla dotter och sen skyllde allt på henne som bara var två och ett halvt år! Den yngre av döttrarna behandlades i skarp kontrast som om hon vore en ängel och hon fick all den kärlek och uppmärksamhet som de båda borde fått. Om den äldre närmade sig A och ville upp i famnen totalignorerades hon, föstes undan av mamman som istället tydligt demonstrativt sträckte sig efter sin lilla "ängel". A förklarade också hur hennes känslor för den äldre dottern var obefintliga, de fanns helt enkelt inte där, hon var känslomässigt död när det kom till den äldre dottern. Dottern var helt enkelt för "jobbig" och ibland upplevde hon att dottern skrattade SARKASTISKT åt henne. Hon var TVÅ OCH ETT HALVT ÅR!! Hon kunde inte heller leka med barnen för då kände hon sig "dum i huvudet".

I A's djupare enskilda samtal med Tanya (psykologen) framkom det att hon själv som liten blivit bortlämnad på barnhem/fosterhem och att hennes mamma endast kommit och hälsat på några timmar då och då. Mamman hade alltid kommit i sällskap med den äldre dottern som hon hade behållit hos sig. A bar alltså på ett djupt agg mot både mamman och den äldre systern, eftersom hon upplevt att hon aldrig varit älskad och att den äldre systern fick all den kärlek och omtanke och trygghet som hon själv också haft rätt till. Men då hon förträngt allt och blockerat alla känslor så upprepade hon nu omedvetet historien genom att själv behandla en av de egna döttrarna illa. A's äldre dotter fick alltså agera som hennes äldre syster som fått all kärlek, och genom att förneka henne, sin egen dotter/den äldre systern, all kärlek så "återställde" hon i sitt eget förvirrade och omedvetna sinne den obalans som varit. Och det som är så sjukt fascinerande är att allt detta kunde ske omedvetet. Och det är liksom naturligt, det är helt enkelt så psyket fungerar. Det du förtränger, vänder ryggen till, vägrar se, manifesteras ändå bakom din rygg, osynligt för dig men fullt synligt för andra (åtminstone för insiktsfulla och medvetna människor för det är så många som är blinda). Det är fascinerande... och väldigt väldigt logiskt på nåt vis. Skräp försvinner inte bara för att det sopas under mattan.

Men det är fruktansvärt att se hur illa det kan gå när man förtränger det som gör ont och det som är mörkt. Helst i sådana här fall då oskyldiga barn drabbas, som i sin tur omedvetet för hela dramat vidare till en ny generation. Så tänk då vad stort att SE det mörka för vad det är för det är först då det går att BRYTA mönstret!

I allt detta ser jag faktiskt åtminstone att det finns en enkel sanning när det gäller människor som sårats för livet och lider av gamla psykologiska trauman: Det är att det inre mörkret kommer att förfölja dig hur mycket du än tror att du lyckas förtränga det och den enda chansen att komma tillrätta med det går genom att TA FRAM det i ljuset. Det onda hör inte alls hemma undansopat i något mörkt hörn i det undermedvetna, utan det måste ut i ljuset om ett helande ska till. Troll spricker i dagsljus, det är så sant som det är sagt. Rädslor och mörker och det onda kan inte förträngas, det GÅR bara inte. Vänder du det onda ryggen manifesteras det bara på sätt som du inte ser. Ta då hellre och möt det medvetet ansikte mot ansikte istället. Efter att du haft din dust med demonerna så kan du i bästa fall släppa dem, men aldrig innan du mött dem, aldrig. Det är helt enkelt inte möjligt. Och det blir faktiskt mindre skrämmande och mer hanterligt om man inser att psyket helt enkelt och på ett väldigt förutsägbart sätt fungerar på det här viset. Det fungerar på exakt samma vis för alla.

Så uppmaningar som går ut på att det bara är att säga nej till mörkret, omfamna ljuset och det positiva och bara släppa sina trauman och sluta älta det förgångna är bara bullshit som människor som inte har någon insikt i psykets funktioner drar till med. Det är precis detsamma som att förtränga och blockera det som är där, det finns och existerar trots att du grävt huvudet i sanden. Det går faktiskt inte att gömma sig från det. Och genom att framhärda med det skitsnacket lägger de på ännu mer skuld på den som redan lider. Nä, ta fram trollen och låt dem synas! EFTER det kan de kanske spricka, men det finns inga genvägar.