Ickesuicidala tankar

Förr om åren när jag tänkte på självmord som utväg ur det här förvirrade smärtsamma kaoset så var det enda som stoppade mig tanken på att jag skulle bli tvungen att återfödas igen, tvungen att börja om från början, tvungen att genomlida samma kamp och samma lidande IGEN utan att ha kommit ett steg på vägen. Det höll mig kvar i livet. Tanken att halka ner till ruta ett igen, eller ve och fasa, ännu längre ner på den själsliga evolutionsstegen än där detta liv tog sin början var så ångestframkallande så min självbevarelsedrift bestod i den.

Idag när jag tänker på självmord som en utväg så är det andra tankar som stoppar mig. Tanken att jag skulle utföra en sån oförlåtlig våldshandling på ett liv och ett väsen som är unikt är det som stoppar mig. Om jag skulle göra slut på det här nu, så är det oåterkalleligt. Det skulle det ALDRIG kunna finnas en till K. Ingen med MIN personlighet, min identitet, mina neuroser, mina störningar, mina talanger, mina tankar, mina värderingar, mina åsikter, mina småfel och min storhet. Det som är jag är ett neurotiskt knippe liv och det har sin alldeles egna rätt att existera. Att ta livet av sig/mig skulle vara att våldföra sig på en av livets helt egna unika skapelser... Det finns ingen annan som mig, och det kommer aldrig finnas någon annan som mig. Det är alldeles alldeles FEL att ta liv, även om det är ens eget. Och den insikten kommer inte från några rigida moralföreställningar utan har fötts i någon sorts kärlek och respekt för det som är liv, som också mitt liv och min person är en manifestation av.

Det har skett en utveckling, till det positiva antar jag...