Lemsip Rantings Nr 2

Apropå knarkpulvret (som inte är nåt knarkpulver – det säljs visserligen inte alls i Sverige men kan köpas receptfritt på vilken livsmedelsaffär som helst i England, men om jag förstått det rätt så kan det användas till tillverkning av metamfetamin.) så läste jag någonstans att den engelske hovpoeten Andrew Motion intog en påse om dagen för att locka till sig inspirationen. Och så bra som jag mått de sista dagarna då jag själv inmundigat det så förstår jag honom fullt ut. Vem fan behöver antidepressiva när det finns Lemsip.

Apropå något helt annat. Trevor Baker är en ängel. Han har gett mig en tripp utan dess like, med eller utan Lemsip. Jag har lett och skrattat i ren förtjusning och även gråtit en del skvättar när jag läst om hjältarna/de missförstådda grabbarna i The Verve. De har spelat soundtracket i mitt liv de sista tio åren, och är det enda bandet (förutom 16 Horsepower) som nått ända in i mitt hjärtas innersta kammare. Det finns hur mycket bra musik som helst, det tycker även jag, men det här är musik som är skräddarsydd för min själ. Det är själen, hjärtat, känslan, det sanna, det autentiska, det råa, det sårbara, det euforiska och det halvt psykotiska som verkligen når fram. Det är musik som är skapad i extrema känslotillstånd och det är det som grabbar tag i mig. De gav allt för musiken, för sitt skapande. Det är på liv och död, liksom. Både Ashcroft och McCabe var på gränsen till nervsammanbrott efter både första och andra skivan (före Urban Hymns och den kommersiella framgången). Det speglar sig i musiken och det tilltalar mig. Som fan. De är som jag. För dumma för sitt eget bästa, men känslor ska kännas, passion ska levas och berg-och-dalbanan ska åkas. Strategier, baktankar och annat uttänkt shit är falskt vare sig det handlar om musikskapande eller relationer. Känslorna visar vägen. All the way down to Hell…or Heaven. Det är rörande. Det är så naivt och destruktivt. Men så jävla vackert. För det är äkta.

Nåja, försöker inte måla ut dem som helt bångstyriga och orediga här. Det här är helt fantastiska och målinriktade killar som vetat exakt vad de står för och ska ha all världens credit i världen för att de innan de ens fyllt 23 skapade två av de bästa albumen i världen (A Storm in Heaven och A Northern Soul). Gjorda helt på konstnärlig känsla, grym stil, experimenterande, musikaliskt kunnande, benhård vilja, blod, svett och tårar.

Det har varit så otroligt rörande att läsa om hur de inom bandet senare drog åt olika håll. Hur de samtidigt som de strävat mot berömmelse, kämpade för sina principer, vägrade sälja sig till mainstreamfåran men ändå liksom tvingas åt det hållet för att få någon slags bekräftelse på att det de gjorde var fantastiskt. Paradoxen i det, slitningarna inom gruppen och även inom Ashcroft själv och hur det visat sig i alla album. Men det är liksom det som utgör dynamiken - slitningen mellan indie och mainstream, slitningen mellan Ashcroft och McCabe, mellan alla highs and lows, mellan det aggressiva och sårbara – det är det som är dynamiken. Det som ger det hela magi.

För nåt år sen skrev jag en riktigt melodramatisk hyllning till The Verve. En ganska halvklar text. Undrar om jag vågar publicera den här… den är überromantisk och en aning (läs väldigt) larvig, men vad fan…jag står ju för det - att jag är ett dramatiskt känsloknippe. Iaf när det gäller sånt jag brinner för, d.v.s The Verve. Nu kan jag dessutom skylla på Lemsipen om nån skulle tycka det var ett dåligt beslut att publicera den. Och what the heck, har aldrig påstått att jag är någon musikrecensent. Bara ett jävla känslomonster. And right now I like it.

Men de kanske är värda mer än mina halvfärdiga naiva rantings...det gör dem liksom inte rättvisa.