På dagen efter sjätte månen

Onämnbar incident
Tumlöshet
Hemlöshet

Akut var namnet på förra inlägget va...

Tre tunga Wake Up Calls på kort tid nu. Alla med en gemensam nämnare. Jag måste börja ta hand om mig. Jag är inte odödlig eller osårbar på något sätt...dags att inse. NU. Annars är det läge att börja undra vad som komma skall. Gotta get a grip.

Mitt i alltihopa: Sådan tacksamhet för alla människor som finns där i min närhet, familj och vänner, och för ett fungerande högciviliserat samhälle som i alla fall just nu verkar funka som ett nyoljat maskineri och som gör saker så mycket enklare för människor som mig, människor tillfälligt "i nöd". Tack, tack...tack.

Och när jag tänker på vad som finns där ute så känner jag mig inte ens prövad. Det finns krig, det finns tortyr, det finns människohandel. Men sånt behöver jag inte ens tänka på.

... Och... Vi var vakna, vi överlevde. Det var alltså inte riktigt dags lämna in handduken. Bara dags att "vakna". Och jag tror jag blev varnad, förstod bara inte budskapet. Men sex månar makes sense, nu när jag lägger ihop ett och två. Borde varit lite mer vaken bara och en aningens lite mindre rock'n'roll. Men det löste sig bra ändå.

Jag har valet att unna mig lyxen att i fortsättningen bara affirmera gullregn, regnbågsdis, lotusdagg och nektar. Så bra har jag det. Wake Up nu...