Zoroastrisk teologi

"Zarathustras lära bygger på en dualism mellan Sanning och Lögn. Allt gott kommer från [Spenta Mainyu] (den heliga anden) och allt ont av tvillingen [Angra Mainyu] (den osaliga anden). Liksom de övernaturliga makterna har valt mellan Sanningen och Lögnen, måste också människorna göra det. Vid varje människas död kommer hans själ att dömas - de goda ska få komma till paradiset och de onda hamnar i helvetet. "

Sanning och lögn står alltså här för de eviga motsatserna: godhet vs ondska, ljus mot mörker.

Hur kan man överhuvudtaget utöva denna religion om man inte ens kan skilja det ena från det andra undrar jag lite stilla.

Men att bilda en elitklubb för inbördes beundran där man förhöjer sig själv och utesluter andra genom att tala illa om dem, se ner på dem, förakta dem och önska dem olycka kanske inte är ett uttryck för ondska utan bara ett sent manifesterat dagisnivåtänk.

Om man blev utesluten från de populäras klubb i mellanstadiet så kan man alltid hämnas genom att bilda en egen sluten klubb i vuxen ålder, där man kan leka enväldig härskare.

Det är ju faktiskt rentav lite gulligt. Nästan lika gulligt som planen att förinta en hel ras i jakten på sina egna inre demoner.

Doni-polo

Det yttersta, det heligaste, det största, det som inte går att benämna är ETT. Det är ett evigt varande utan kontraster, utan rörlighet, utan förändring, utan förgänglighet. Det är alltet, det är intet. Det är det vita som utgörs av ALLA färger.

Men just nu befinner du dig inte i den eviga saligheten. Du befinner dig i det dualistiska materiella livet på sfären vi benämner Tellus, där kontraster inte bara är vackra utan livsnödvändiga. Contrasts make the world go round. Yin och Yang. Kontraster bygger upp den dynamiska rörliga helheten. Kontraster skapar liv. Kontraster ÄR liv. Utan alla motsägelsefulla impulser i det inre skulle vi inte skapa eller producera något. Den vackra musiken, konsten, litteraturen, filosofierna skulle inte finnas. Utan kontraster skulle det inte finnas någon förändring, riktning. Drivkraftens motor är motsatserna. Motsatser sätter energier i rörelse.

Utan motsatsen skulle inte satsen existera. Utan en motpol, ingen pol.

Utan olycka skulle du inte kunna urskilja och känna igen lycka. Utan mörker skulle du inte kunna definiera ljus.

Det är en välsignelse att befinna sig i mörkret för det är den som får dig att finna ljuset.

Det att du är FAST i mörkret, vännen, det är en illusion, en sinnets illusion, en förståndets mall (en falsk sinnesbild som säger att saker överhuvudtaget kan vara fasta, solida, oföränderliga och definitiva) som egentligen inte existerar för inget är fast eller orörligt i livet. Det som är du är naturligt rörligt, föränderligt eftersom du ÄR liv, eftersom livet definieras som liv genom sin rörlighet och föränderlighet. Du förändras och rör dig hela tiden och det att du är i mörkret, att du lär känna mörkrets natur och definierar vad det är, är egentligen bara början på vägen till ljuset.

Det som är viktigt att minnas när du är i mörkret är att vara medveten om den där vita pricken som existerar i det svarta och likaså när du är i det ljusa ska du minnas den svarta pricken i det vita. Månen i mörkret reflekterar solens ljus och solen har sina mörka fläckar.

Det finns ingen kamp mellan motsatserna utan de representerar bara naturliga energier som alternerar och tar vid där det andra släpper taget så varför kämpa för det ena eller det andra? Det finns inget att kämpa för eller mot, det finns bara ett flöde att följa. Det som är på väg kommer ändå tids nog. Och tiden är inte viktig så varför ha bråttom? Det kommer en ny tid med andra energier. Det enda du behöver göra är att öppna dig och vara mottaglig.

Olyckan finns där tilliten till det som är större glömts bort. Ta emot och acceptera det som är så kommer du även att acceptera förändringen när den kommer.

Muslimsson

J gjorde en iakttagelse idag när vi kollade på hockeymatchen mellan Sverige och Slovakien som resulterade i en rolig diskussion om efternamn. Han hade efter åratal av hockeymatchtittande gjort en reflektion kring de tjeckiska spelarnas namn som gick ut på att det till synes alltid fattas i alla fall minst en vokal i de flesta namnen (exempel på tjeckiska namn: Vlk, Jagr, Mral o.s.v.).

Hans iakttagelse gick ut på att han tyckte att slovakerna har liknande namn men har petat in de där vokalerna som fattas i tjeckiska namn och sen spann han vidare på Lettiska namn vars egenhet ligger i att de oftast har ett s på slutet för att skilja sig från den ryska namnfloran, vilket kom av att Letterna en gång ville frigöra sig från den ryska ockupationsmakten. Vilket i sin tur fick mig att tänka på muslimer i Bosnien och forna Jugoslavien överhuvudtaget, vars namn ofta består av en muslimsk stam och en efterled (-ic, -vic, -ovic) som gör att namnen istället har integrerats i den slaviska floran av namn. Där är ju namn av typen Ibrahimovic, Omarovic och liknande vanliga. "Jaa, typ Muslimovic" tyckte J och sen hade vi skitskoj åt hur folk skulle reagera om man lade till en utländsk efterled till ett svenskt namn och vice versa.

Själv skulle jag ta ett dubbelnamn eller trippelnamn och heta typ Elisabeth Hitler (direktsnott från Bottoms Edward Elizabeth Hitler) Svenssonovic, Mustafadotter eller nåt, bara för att förvirra folk och få dem ur sina ingrodda fördomars tankebanor. J skulle heta Johan Muslimsson, Goebbels, Lundbergovic.

Gubbilska

Det är andra gången på relativt kort tid som jag blir drabbad av eller får bevittna äldre mäns humör.

Igår höll jag på att bli nedslagen av en gammal herre för att vi råkade mötas lite för nära på cykelvägen. Jag cyklade över ett övergångsställe och när jag sedan skulle svänga in på cykelvägen så kom vi lite för nära och detta var tydligen ett bra tillfälle för hans inpyrda gamla aggressioner att välla fram. Som tur var så hade jag hörlurar på mig och slapp höra några detaljer i hans verbala attack, men jag hörde att han skrek och vrålade om högerregel ("Nähä. Är det högerregel här i Sverige. Se DET visste jag inte om för jag kommer direkt från någon ociviliserad djungel och vet inte hur det går till här i den upplysta civilisationen.") och sedan tillät han sin arm FLYGA UT och nästan träffa mig i huvudet. Han var 2 cm ifrån min tinning. Denna attack och våldtäkt mot mot min person och mina vid tillfället ganska så fridfulla energier resulterade i att jag slet av mig hörlurarna och skrek tillbaka. Jag rycktes med i samma vansinne och röt att han var en gammal jävla gubbe och en stor jävla idiot.

Se där...så förökar sig energierna man sprider ut...blev du nöjd med dig själv nu, förtorkade gamla stofil? Du våldtog min fridfulla och eftertänksamma dag och här sitter jag och sprider ut dina gamla äckliga energier i cyberuniversum. Fakta: Energimanifestationer sprider sig naturligt, tyvärr. Får man skit ger man skit. (Jaja, jag tar ansvar för mina cyberspyor...men jag var f ö r b a n n a d när jag skrev detta och behövde en ventil. Förlåt.)

(Jag borde föregå med gott exempel och ta det med godan ro men jag tar ingen skit. Jag sprider gladeligen värme och kärlek omkring, initierar den gärna, mig men slänger man sin skit på mig så får man fan i mig räkna med samma energier tillbaka. Jag har så mycket hat i mig, gubbe, så ditt verkar futtigt i jämförelse och väljer man att explodera på mig så bäddar man för en energikatastrof av mindre format. Det har hänt förr att folk blivit chockerade av mina instinktiva motreaktioner på aggression. Jag har tagit så mycket skit, som genererat så mycket hat att jag inte tar mer skit. Capisce? No remorse.)

För någon vecka var jag och handlade på en större livsmedelaffär och fick även där bevittna gubbilska. När jag styrde mina steg mot äggdisken stod det ett gammalt gubbexemplar, modell välanpassad, med tillhörande gubbuniform, välrakad, välansad, ren och hel. Han såg ut ungefär som en pensionerad chef eller förman eller något i den stilen; ingen psykluffare alltså. När jag var ca tio meter ifrån så började han gorma svordomar och SLOG PÅ ÄGGEN. Ett slag bara, ett hårt, sen hade han tydligen laddat ur och gick vidare.

Kom att tänka på ytterligare en sak. När jag startade den här bloggen var det en person som undrade var fan han hade hamnat, hans slutsatser var att han hade hamnat i något jävla New Age-flum tydligen för det var vad den öppna lilla själen, bless him, skrev i en kommentar. Kan det möjligen ha varit en äldre herre med fyrkantig världssyn och inkränkt medvetande, totalt oförmögen att ta till sig nya tankar?

All inpyrd ilska. All förtorkad gammal gubbilska. Så mycket aggressioner, bara väntandes på en provokation, minsta lilla, för att få manifesteras och så att de får känna sig lite större en stund.

Det ironiska i det hela är att en motsatt energimanifestation, att tillåta sig att gråta, att tillåta sig att vara liten, att tillåta sig ödmjukhet förmodligen skulle förlösa så mycket mer i deras anspända små psyken. Ifall de tillät den hårda ytan, betonghöljet som de ackumulerat under alla år rasa så skulle de öppna up för och känna helt andra energier och förmodligen bli mänskligare på köpet, men deras futtiga egon är nog tyvärr i vägen och det sorgliga är att de säkerligen aldrig kommer att komma förbi de där små hindren, de små egona. Så väldigt synd, för deras egen skull och för de som drabbas av deras ilska...

Mod - att vara sig själv

There was no danger for the seed, the seed could have survived for millennia, but for the sprout many are the dangers. But the sprout starts towards the unknown, towards the sun, towards the source of light, not knowing where, not knowing why. Great is the cross to be carried, but a dream possesses the seed and the seed moves.

-Osho Zen Tarot

En portion ödmjukhet

Slänger jag mina sanningar i ansiktet på folk som inte bett om dem? Tvingar jag på människor min världssyn. Håller jag min världssyn för den enda rätta?

Jag kanske måste tagga ner lite...

Eller?

Att leva

Vem ska lära oss att leva? En del människor är som fågelungar som blivit utknuffade ur boet, helt utan skyddsnät. Det känns som om de blivit utknuffade av mor fågel alldeles för tidigt och utan att ha fått lära sig hur man gör när man flyger. De riktigt basic kunskaperna som att man måste ta sats och flaxa och sen styra finns inte där...

Jag var en sådan fågelunge utan kunskaper men jag håller på och lär mig. Jag lär mig på mitt sätt och ingen annan skulle kunna ha lärt mig det jag har lärt mig på egen hand. Jag fortsätter att lära mig. Jag är student i hur man flyger och jag har oceaner kvar till examen.

Är mina sanningar och de lärdomar jag tillgodogjort mig ens till nytta för någon annan undrar jag idag.

Har jag och mina kunskaper något alls att tillföra en människa vars världsuppfattning är så totalt väsenskild från min. Kan någon ha nytta av de upptäckter jag har gjort eller är det bara fåfänga att tro att man kan hjälpa någon?

Hur ska jag överhuvudtaget kunna kommunicera med en person som tror att själen inte flyger vidare då vingarna gett upp?

Så enkelt... (egentligen)

Det är rätt enkelt att vara lycklig: TA EMOT när du får. KRÄV aldrig när det inte kan ges...Flyt med i varandet, kämpa inte emot. Varför fylla möjligheternas tomrum med oro?

Splittrad

Vilken splittrad dag idag... konstaterar. Men det är okej.

Saker jag skulle vilja säga till J:

Vi behöver prata mer. "Bonda" mer. Väva de där osynliga emotionella banden mellan oss som håller oss samman när det blåser... Så vi inte vaknar upp en dag och känner oss som två ensamma, isolerade främlingar i vad som utifrån ser ut som tvåsamhet...

Hur säger man det på ett bra sätt? Jag vet att jag behöver prata mer, om sånt som betyder något men vet ju inte själv hur man gör... Jag är askass på kommunikation.

Allting stämmer så bra rent praktiskt. Vi har lite stökig dygnsrytm. Vi har samma humor. Musik upptar en stor plats i bådas liv. Vi har en stark fysisk attraktion. Vi trivs i varandras sällskap och har en schysst dialog...

Men rent själsligt då, emotionellt?

Vem är du? Vad finns i ditt inre? Vilka tankar dras du med. Vad upplever du? Hur upplever du? Vad känner du? Det är sådant som intresserar mig, men det är precis just sådant som han döljer, eller inte har kontakt med...

...

Nr 66

I sent my Soul through the Invisible
Some letter of that After-life to spell
And after many days my Soul returned And said
"Behold, Myself am Heaven and Hell"

-Omar Khayyam

Strof nr 66 ur Rubaiyat

Energivampyr NO MORE

För någon vecka sen hörde O av sig igen... Han ville vara vänner och ville hålla kontakten eftersom han uppfattade mig som en riktigt vän och sa att han var glad för att han hade fått "uppleva mig" innan han flyttade från stan. Det var ju fint. Jag blev glad, vill också vara vänner så det välkomnades.

Men saken är den att nu känns det inte alls positivt på något vis. Han bara kräver och suger energi. Jag måste tänka på honom dagligen, eftersom han vill att jag rättar hans engelskaläxor var och varannan dag och han har redan lyckats förhandla in förhållningsregler i vår kommunikation: Jag får inte nämna några eventuella kärlekar, varken nuvarande eller kommande, och jag blir så irriterad på att jag överhuvudtaget gick med på att tassa på tå för hans skull.

Vi har endast kontakt på msn men som det är nu måste jag tänka på vad jag skriver till honom, vad jag skriver under "personligt meddelande"och vilka bilder jag har. Han har redan kommenterat min presentationsbild eftersom den var för bystig och jag "visade upp mig för andra killar". Herregud, som om han ägde mig! Jag har för fan inte sett människan på ett halvår och har en ny man i mitt liv men ändå ska jag ta hänsyn till honom. Hur är det med honom då? Han behöver inte ta hänsyn till mig eller? Han kan klampa in som han vill eller?

Sista dagarna har jag inte ens velat logga in på msn, och det är bara för att jag inte vill ha med honom att göra. Har ingen mer energi att ge. Jag hade t. ex. photoshoppat en bild av mig och J med ett hjärta som bakgrund på alla hjärtans dag för att ha i min msn-presentation dagen till ära, men inte ens den kan jag lägga ut som jag vill utan att behöva tänka på eller ta hänsyn till O. Tanken var att jag skulle blocka honom så länge jag har den bilden...Men, sen slog det mig: "Vänta nu. Vad faaan... Varför i helvete ska jag tassa för honom och slicka hans röv för?"

Jag blev så ARG när jag insåg det, att han lyckats nästla sig in igen för att stjäla mer energi. Jag blir arg av att han KRÄVER mer energi av mig. Jag har slut på energi. Den tog slut i höstas och det var HAN som sög ut mig så energin sinade. Den tog slut för guds skull. HAN tog slut på den och pep sen iväg åt ett annat håll. Jag har absolut INGET att ge till den energivampyren längre.

Fy fan...

Har på ett jäkligt schysst sätt uttryckt att jag tycker det är onödigt att rätta komvuxtexter på 15 meningar och att hans lärare har betalt för det jobbet. Korrläsning av längre uppsatser eller så är en annan sak, då kan man behöva någon som ögnar igenom texten med fräscha ögon och vänner och bekanta brukar anlita mig för sådant, men detta är ju bara befängt. Funderar på att blocka honom på msn också... Jag avvaktar så länge. Kräver han något mer så tänker jag vara ärlig och säga att han inte kan komma och kräva ett jota av mig. Då blir det blocken, rakt av! Jag tänker INTE ge något mer till honom.

Jag har slutat slicka röv. Jag slickar varken hans eller andra energislukande narcissisters rövar längre. Det handlar om att ge och ta. Och det jag får, det ger jag tillbaka.

Får du skit så vet du vad du själv gett. Det kallas naturligt energiutbyte.

Suger du ut så stänger jag banken. Det handlar om överlevnad.

Mer Huxley

Aldous Huxley om uppfostran och utbildning och språkets begränsningar:

"All vår uppfostran, vare sig den är litterär eller vetenskaplig, allmän eller specialiserad, är företrädesvis verbal och därför dömd att misslyckas. I stället för att göra barnen till mogna, vuxna människor gör den dem till naturvetenskapare som står fullständigt ovetande inför naturen, till humanister som inte vet någonting om humanitet och mänsklighet.

Gestaltpsykologer sådana som Samuel Renshaw har hittat på metoder för att vidga den mänskliga förnimmelsens fält och öka dess skärpa. Men får de stöd av våra uppfostrare. Svaret är nej.

Lärare i alla sorters psyko-fysiska färdigheter, från spådomskonst till tennis, från dans på lina till bön, har genom försök och misstag upptäckt villkoren för den maximala prestationen på respektive områden. Men finns det någon miljonfond för ett projekt att samordna dessa empiriska rön och på den grunden bygga upp ett system som bättre kan utveckla vår skapande förmåga? Åter måste svaret såvitt jag vet bli nej.

Alla sorters sekterister och konstiga kroppar lär ut alla sorters system för att vinna hälsa, lycka och själsfrid. För många av deras klienter är dessa system påtagligt effektiva. Men har man någonsin sett en aktningsvärd psykolog, filosof eller präst dyka ner till djupet av dessa underliga och, det skall erkännas, ibland illaluktande källor för att åtminstone undersöka om inte på botten av dem döljer sig en liten anspråkslös sanning. Ännu en gång måste svaret bli nej.

Se bara på meskalinundersökningarnas historia. För sjuttio år sedan beskrev framstående vetenskapsmän de transcendentala upplevelser som människor med god hälsa under riktiga villkor och i rätt anda blir delaktiga av då de brukar drogen. Hur många filosofer, hur många teologer, hur många professionella uppfostrare har haft djärvheten och nyfikenheten nog att vidga dessa "portar i muren"? Finns det överhuvud taget några som gjort det? Svaret är alltjämt nej.


I en värld, där den verbala uppfostran är dominerande, finner högt bildade människor det omöjligt att ägna allvarlig uppmärksamhet åt annat än ord och begrepp. Det finns alltid pengar till lärostolar i den prilliga sortens vetenskap som söker svar på den allt överskuggande frågan: Vem påverkade vem att säga vad när? Även i vår tekniska tidsålder står den verbala humanismen högt i kurs. Den icke verbala humanismen, den konst och vetenskap som består i att vaket iaktta elementära fakta i vår tillvaro är nästan fullständigt ignorerad. En katalog, en bibliografi, en definitiv upplaga av en tredjerangens versmakares "ipsissima verba", ett jättelikt index för att göra slut på alla index - sådana planer liksom varje annat verkligt alexandrinskt projekt är på förhand garanterade allmänt gillande och finansiellt stöd. Men om det gäller att försöka ta reda på hur ni och jag, våra barn och barnbarn skall bli mer mottagliga, mer intensivt vakna för den inre och den yttre verkligheten, mer andligt öppna, mindre benägna att på grund av psykologiska misstag göra oss själva fysiskt illa och bättre i stånd att kontrollera vårt autonoma nervsystem - när det gäller sådana former av icke verbal uppfostran, långt mer fundamental och långt mer ägnad att bli till praktisk nytta än någonsin svensk gymnastik, då hittar man inte en anda aktningsvärd person vid en enda aktningsvärd högskola eller kyrka som vill lägga två strån i kors för saken. Verbalisten är misstrogen mot den icke verbale; rationalisten fruktar det icke rationella fenomenet; intellektualisten känner att "vad vi bara ser är främmande för oss och behöver inte göra intryck på oss."

Dessutom måste man lägga märke till att en sådan undervisning i icke-verbal humanism inte skulle passa in i något av våra uppfostringsfack. Den skulle inte vara religion, inte neurologi, inte gymnastik, inte filosofi, inte statskunskap, inte ens experimentell psykologi. Under sådana förhållanden blir ur akademiska och ecklesiastika synpunkter frågan obefintlig och kan tryggt ignoreras eller med ett beskyddande leende överlämnas till dem som den verbala ortodoxiens fariséer kallar kvacksalvare, charlataner och dilettanter."

Den tunna röda linjen

FANTASTISK FILM. Jag är mållös.
_____________________________________________________________________

En bild säger mer än tusen ord?

Aldous Huxley om språk:

"'Vi pratar alldeles för mycket', skrev [Goethe] då han nått mogen ålder, 'vi borde tala mindre och teckna mer'. För min personliga del skulle jag gärna helt och hållet avstå från att tala och liksom den organiska naturen meddela allt vad jag hade att säga i utkast. Detta fikonträd, denna lilla snok, kokongen där på min fönsterpost som lugnt väntar på sin framtid, allt detta är betydelsefulla tecken. En människa i stånd att riktigt tolka deras mening skulle snart bli i stånd att ge avkall på allt vad det skrivna och talade ordet heter. Ju mer jag tänker på det, desto mer slår det mig att det är något futilt, något medelmåttigt, ja jag frestas till och med att säga något narraktigt i språket. Och däremot, hur griper inte naturens tystnad och allvar när man oförströdd ställs ansikte mot ansikte med den, till exempel i en ofruktbar bergskedja eller i de uråldriga kullarnas ödslighet." Vi kan aldrig ge avkall på språket och de andra symbolsystemen, ty det är genom dem och endast genom dem som vi har lyft oss själva upp från djurens ståndpunkt till mänsklig nivå. Men det är lätt för oss att bli dessa systems offer lika väl som dess profitörer. Därför måste vi lära oss att handskas med orden på rätt sätt men på samma gång bevara och om möjligt intensifiera vår förmåga att se världen direkt och inte genom begreppens grumliga synglas. Ty begreppen förvanskar fakta, klistrar vilseledande etiketter på dem och stuvar in dem i abstraktionernas fack."

Cosmopolis

Copyright©Desillusionerad2006

75 Degrees

"You know I'm afraid.
You know I'm scared.
And so are you.
And so is he.
And so is she.
So, what is the point of trying to hide?"

-Richard Ashcroft

Revolution des Viaducts

Paul Klee (1937)

Doors of Perception

"Om förnimmelsens portar renades, skulle allting visa sig för människan som det är, oändligt."

William Blake

På flera ställen i boken (Aldous Huxley - En port till andra världen) avlägger jag ett stort asgarv. En del partier är riktigt humoristiska, samtidigt som de är hur kloka som helst:

Ex 1:
"Och hur som helst, min kropp föreföll i stånd att helt och hållet ta vara på sig själv. Allt vad det medvetna jaget kan göra är att formulera önskningar, som sedan verklställs av krafter som vi mycket litet kontrollerar och inte alls förstår. När jaget gör något därutöver - när det anstränger sig alltför mycket till exempel, när det oroar sig, när det plågar sig för framtiden - så sänks effektiviteten hos dess krafter och det kan till och med uppstå sjukdomar i den försvagade kroppen. I det tillstånd, vari jag befann mig, var medvetandet inte hänvisat till något jag; det var så att säga "sin egen". Det innebar, att den fysiologiska intelligens, som kontrollerar kroppen, också var sin egen. Den beskäftige neurotiker, som i vanliga vakna stunder ständigt försökte att sköta ruljangsen, var lyckligtvis ur vägen."

Ex 2:
"Konfronterad med den stol som såg ut som den yttersta domen - eller rättare sagt med en yttersta dom som jag efter en lång stund och inte utan svårighet igenkände som en stol, höll jag på att gripas av panik. Det här, kände jag plötsligt, var att gå för långt. Även om det man gick till var en allt intensivare skönhet, en allt djupare meningsfullhet. Vad jag var rädd för - det står klart sedan jag nu efteråt analyserar min rädsla - var att bli överväldigad, att råka i upplösning under trycket av en verklighet som var för stor för mina sinnen, vana vid att leva i en värld av bekväma symboler."

Ex 3:
"Vi gick ut på gatan. En stor bil i mattblå färg stod parkerad vid trottoarkanten. Vid åsynen av vagnen greps jag plötsligt av en överväldigande munterhet. Vilken självbelåtenhet, vilken absurd egenkärlek utstrålade inte från de strömlinjeformade och blanklackerade ytorna! Människan hade verkligen skapat den här tingesten till sin avbild - eller rättare sagt till sin romanhjältes avbild. Jag skrattade så tårarna rann utefter kinderna. [...] Och vi befann oss plötsligt vid en korsning på Sunset Boulevard, fastkilade i trafiken. Framför oss och vinkelrätt mot vår riktning kom en evinnerlig ström av vagnar, tusentals, alla lysande granna som en annonsörs dröm, den ena löjligare än den andra. På nytt greps jag av ett nästan krampaktigt skrattanfall."

Personlighet

En människa är inte en prydlig personlighet, en färdig produkt i en förpackning med ett bestämt syfte. En människa är en motsägelsefull sammansatt varelse, bestående av det högsta gudomliga och det lägsta djuriska. En människa går inte att fånga i en form. Man kan se människans "form" och man kan skymta människans "innehåll/själ" men man ska komma ihåg att man tolkar allt med sina egna referensramar. Man tolkar det mesta utifrån det man redan upplevt, upplevelser som man gjort till mallar. Allt och alla vill människan sätta i fack och sätta etiketter på.

Jag har alltid haft svårt för att acceptera hierarkier och titlar. Jag har aldrig i hela mitt liv velat kallat mig för konstnär, poet, fil. kand. eller författare eller what ever, även om jag skulle kunna. Det känns så fånigt. Ungefär som att man valideras och får existensberättigande genom att ha en titel. Så befängt. Det jag är idag är jag kanske inte imorgon. Jag utvecklas. Jag lär mig. Jag är inte en färdig produkt.

Dessutom är jag människa, mer ska faktiskt inte behövas för att jag ska vara i en position att begära respekt från mina medmänniskor, såsom jag respekterar andra människor utan att ta hänsyn till vad det står för eller efter deras namn i telekatalogen.

Människor som vägrar att etiketteras, som är komplexa, djupa, mångfasetterade och som är hala och svåra att greppa, som jag inte förstår mig på så där på en gång, det är de jag blir tagen av. Jag fascineras av dem som inte låter sig fångas. Det är de som vidgar mina vyer och får mig att tränga över fördomarnas begränsningar. Det är de som vidgar min värld. Det är de som får min värld att bli större. De som både är små och stora samtidigt. De som är ärliga, utan fasader och personlighetsmasker. De som låter sina själar vandra på långa resor, vare sig det är upp i de gudomlig sfärerna eller ner till svaveldoftande underjordiska grottor. De som reser och går vilse men som hittar tillbaka för att de känner sin kärna. De som vet att de kan landa på en säker plats. De som inte begränsas av egoistiska motiv och mediakåthet, de som är beyond trendtyckarnas små domäner och som har genomskådat samhällets kulturella föreställningsgränser. Jag fascineras av dem som inte låter sig fångas i mina fördomars nät. Good on you! Ni gör min värld större. Jag växer med er.

Väx! Bli större! Vidga dig, träng igenom murar, uppåt, utåt, inåt neråt!

Men gör det med kontemplation; det går inte att leva sant om man hela tiden är i ett stresstillstånd. Snabbhet och tempo har inget värde i sig. Tid är ett överskattat hjärnspöke.

Bli motsatsen till sinnenas Gollum!

Broder Aldous

Skulle kännas lite fånigt att gömma sig bakom andras ord, eller försöka ge sina egna tankar bekräftelse genom att citera erkända tänkare och författare, men jag tycker det är så häftigt att få mina tankevärldar bekräftade av andra människor, sen är det inte av vikt om de heter Aldous Huxley, Hermann Hesse eller Birgitta Vanlig Svensson liksom. Bara det att man har varit i liknande tankesfärer är coolt. Det gör dem till mina bröder och systrar. (Jag menar naturligtvis INTE att jag är ens i närheten av Huxleys eller Hesses geniala tankekapacitet, intellektuella skärpa, bildning och vassa verbalitet. Utan jag menar självklart att jag känner släktskap med dem för deras idéer om gudomligt ljus, nåd och upplysning. Man behöver inte vara ett geni för att ha sådana upplevelser.)

Jag började idag läsa Huxleys "En port till en annan värld". "Doors of Perception" på engelska. Den boken borde jag läst för 15 år sen men idag fick jag den i min hand...

I boken skriver Huxley om sina upplevelser efter att ha intagit 0, 4 g meskalin:

"När jag tänker tillbaka på denna min upplevelse, så finner jag att jag måste instämma med dr C.D. Broad, den eminente Cambridgefilosofen, då han skriver följande: "Vi skulle göra klokt i att allvarligare än hittills ta i betraktande Bergsons teori om minnet och sinnesförnimmelserna". Tanken är den att hjärnans, nervsystemets och sinnesorganens funktion är huvudsakligen eliminerande och inte producerande. Var och en är i stånd att i varje ögonblick minnas allt som någonsin har hänt honom, liksom han är i stånd att förnimma allt som allestädes sker i universum.

Nu är det hjärnans och nervsystemets uppgift att skydda oss från att bli överväldigade av denna mängd av till större delen onyttiga förnimmelser. Det mesta av vad vi i och för sig skulle vara i stånd att varsebli och minnas blir uteslutet och blott ett litet speciellt urval av nyttigt vetande släpps in i medvetandet. "I överensstämmelse med en sådan teori skulle var och en ibland oss potentiellt vara det Universella Sinnet." Men vi tillhör nu en gång djuren, och som sådana är det vår enda uppgift att till varje pris överleva.

För att göra ett sådant biologiskt överlevande möjligt måste innehållet i det Universella Sinnet slussas genom hjärnans och nervsystemets spärrventil. Vad som slipper igenom denna ventil är ett ynkligt litet flöde av det slags vetande, som hjälper oss att leva vidare på ytan av denna besynnerliga planet.

I syfte att formulera och uttrycka innehållet i det på så sätt reducerade vetandet, har människan uppfunnit och i oändlighet utbroderat dessa symbolsystem och underförstådda filosofier, som vi kallar språken. Var och en av oss är på samma gång den språkliga traditionens profitör och offer - profitör så långt som språket ger tillgång till den samlade erfarenhetensskatten och offer såtillvida som språket befäster den enskilde i hans tro på det reducerade vetandet som det enda existerande. Genom denna tro försvagas hans verklighetssinne och han blir böjd att ta föreställningar för fakta och ord för verkliga föremål.

Vad som på religiöst språk brukar kallas "denna världen" är det reducerade vetandets värld sådan den kommit till uttryck i och så att säga petrifierats av språket. De skilda "andra världar", med vilka en människa då och då når spridda och flyktiga kontakter, är lika många element i det totala vetandet, som tillhör det Universella Sinnet. De flesta människor har i allmänhet kännedom om blott det som passerar hjärnans och nervsystemets spärrventil och detta erfarenhetsmaterial får i det lokala språkbruket gälla för det genuint verkliga.

Men så finns det några människor, som förefaller att vara födda med en biledning som kringgår spärrventilen. Andra åter tycks kunna temporärt förvärva sådana biledningar, antingen spontant eller genom avsiktliga "andliga övningar", hypnotism eller droger. Genom dessa permanenta eller temporära biledningar strömmar om inte "allt som allestädes händer i universum" (ty biledningarna avskaffar inte spärrventilen utan huvudmassan av innehållet i det Universella Sinnet förblir utestängt) så åtminstone något mer och framför allt något annat än det sorgfälliga urval av "nyttigt" material, som vårt begränsade individuella medvetande betraktar som den fullständiga eller i varje fall tillräckliga speglingen av verkligheten."

Fantastiskt... för mig är detta magiskt att läsa. Men detta är bara ett exempel bland allt annat underbart som står att läsa i boken.

Guru

Sett på TV på programmet "Safran vs God". Dialogen är inte exakt citerad. Bara ungefär så som jag minns den. Safran frågar en gammal indisk man, en s.k. guru om livets mening:

Safran: "Kan du säga mig vad livets mening är?"

Guru: "Vem är det som frågar?"

Safran: "Jag."

Guru: "Vem är du?"

Safran: "Jag. Den person du ser framför dig här. Den form som uppenbarar sig framför dig"

Guru: "Vem är du?"

Denna dialog följdes av en fnysning från J som satt bredvid mig. Jag fattar precis vad det är den indiske gamle mannen vill åt men jag ids bara inte förklara för J. Fattar man inte så spelar det ingen roll hur mycket man förklarar för någon...

Vem är du? Är du din personlighet? Är du, ditt jag, begränsat till den form och de idéer och åsikter folk ser utifrån. Är du dina kläder, dina åsikter, dina senast lästa böcker, dina senast tänkta tankar, dina senast yttrade ord? Människor identifierar sina själv med sin personlighet. Är din personlighet allt du är? Begränsar du ditt själv, din kärna, din själ till det folk kan se utifrån... En sån synd.

Världen är större än så.

Insikt

En annan sak jag insåg med känslan i natt. Om man ser möjligheterna i en annan, även de som de kanske inte själva ser för tillfället så kommer de att växa som personer och därmed berika dig. Alla vinner på att man ser det stora i andra, och inte ser ner på andra. Ser man ner på någon så förminskar man den människan och begår för det första en stor synd och orätt mot den människan men dessutom så gör man sin egen värld mindre. Rent allmänt liksom.

En följd av detta var att jag insåg att om jag ser och erkänner Johans kapacitet att älska mig och ge villkorslös kärlek så fortsätter han ju att ge mig den eftersom han ser att jag är öppen och kan ta emot den. Han får feedback och kan fortsätta ge eftersom han vet att det tas emot.

Ge och ta. Ge kan jag göra, det vet jag, därom finns inga tvivel liksom, men det är det här att ta emot som är problematiskt för mig. Men jag lär mig :)

Så enkelt så minsta lilla bäbis skulle fatta, men ändock så komplicerat så många inte inser sådant här, inte ens jag. Men, saker måste fattas med känslan. Det är väl det som kallas insikt...

Att leva är magiskt. Jag älskar dig baby...

Orlando

Jag minns att jag var totalt fascinerad av filmen Orlando då jag såg den för många många år sen. Den är gjord -92 och jag måste ha sett den därikring. Minns i alla fall att jag såg den på TV. Det är en filmupplevelse som lever kvar i mitt sinne. Inte så att jag minns detaljer och själva handlingen, men minnet av att den gjorde ett sådant enormt intryck lever kvar. Jag tror jag måste se den igen. Ska hyra den med Johan imorgon och hoppas att han vill se den. Men han brukar vara öppen och positiv till det mesta... min baby.

Om jag vore en bok

Virginia Woolf: Orlando. You are a challenge, for
outer events, the outside world, the time etc.
play no importance to you. Your focus is in
writing, in gender issues, and inside your own
head. Self-analysis and exploration of yourself
as well as the outer world hold great
importance to you.

Which literature classic are you?
brought to you by

Helande

Det som hänt idag har varit helt fantastiskt egentligen. Vilket helande, vilka energier som flödade oss emellan. Jag fick den bekräftelse och det helande, precis det jag behövde. Precis det jag skrivit om. Och allt utan att ha forcerat eller framtvingat eller styrt på något annat vis. Universum visste att det var dags, att vi alla var mogna för att helas och sammansvetsas...så otroligt stort egentligen. Och jag tänker hur rätt jag gjorde i att inte skicka det där brevet. Det jag skrev i min litenhet. Det jag inte ville skicka iväg för att det skulle fånga mig i offrets roll. Det jag inte ville skicka för att det skulle ha forcerat en redan inflammerad situation.

Summa summarum: Jag skickade inte brevet. Jag lade mig inte i sakers gång. Jag lät energierna flöda och gå sina egna vägar. Och de gick rätt... jag fick den helande stunden jag behövde. Det fick vi alla. Det känns ännu lättare att ha tillit nu. Att ha tillit till universums visdom...
Saker som behöver ske sker om man är öppen för energierna, låter saker få ha sin egen gång...

Och det största. Jag fick bekräftelse genom att ge, genom att hjälpa och visa och peka. Jag var inget offer, utan en med visdom.

Tack goda krafter. Varför glömmer jag att ni finns ibland? Varför kan jag inte alltid ha tillit... Jag ska sträva efter det. Tillit, positivitet och lekfullhet. Glädje!

Känner igen mig

De gamla kelterna sade om en människa som led mycket: "Hon bygger upp sin själ."

Att lyssna

En tanke och insikt så här, innan jag ska bestämma vad J och jag ska äta till kvällsmat, är vikten av att lyssna. Att man får enormt mycket positiv energi då. Vill man sätta igång en positiv spiral hos mig så ska man l y s s n a på det jag säger när jag pratar allvar. Har ingen energi att ge mer till folk som inte ger någon tillbaka.

Mitt sätt att samtala sker genom att jag l y s s n a r på vad den andre säger, och sen kanske funderar en stund över vad jag tycker om det, och ger en respons som grundar sig på mina associationer och tankar som föds. Jag lägger ner väldigt mycket energi just på att lyssna på folk och i det att försöka förstå deras ståndpunkt både rationellt och med känslan, och s e d a n kan jag ge en respons som grundar sig på mina associationer och tankar som föds. Och när folk inte gör det tillbaka utan bara slökommunicerar automatiskt medan de gör annat, missuppfattar, inte lägger ner energi på att lyssna så blir jag extremt besviken och bara trött. Det känns orättvist att jag ska lyssna men andra skiter i det jag säger. Det skapar en obalans i min energi och skapar negativitet.

Folk kanske tycker att jag ska anpassa mig till deras sätt att kommunicera, men det kan jag tyvärr inte. Jag gör saker grundligt och tar tid på mig, det är mitt sätt och mitt temperament ser ut just så. Så konsten för mig är väl att inte ge ut energi där man inte får någon tillbaka, eller där man får negativ energi tillbaka. Lära sig hushålla med sina dyrbara energier helt enkelt. Ge ut dem där de kan tänkas ge avkastning. Det är att ge och ta liksom.

Tack syster S för att du lyssnade! Det var precis vad jag behövde.

Visdom

"I would say that what people really mean by happiness is unlimited consumption. We are a society of consumers. I think if you ask people what their concept of Heaven is, they would say, that it is a big department store with new things every week, all the money to buy them.

Actually we are the eternal suckling, the eternal baby who wants the bottle.
Happiness should be not an aim in itself but something that accompanies intense relatedness to many things - to man, to nature - a relatedness that does not exclude deep sadness, because one cannot remain sensitive and responsive to the world without often being deeply sad."

Erich Fromm

Tankar versus känslor

När jag läser mitt inlägg som heter "Efter stormen..." så slås jag av att det för mig var självklart: att känslor är primära medan tankarna som kommer efteråt är sekundära. Som att känslorna är äkta och kommer från det inre självet, det undermedvetna, det som är jag, medan tankarna kommer sedan; tankarna är verktyg till att tolka känslorna.

Men det är väl kanske så att det går att vända på det med. Att tankar kan skapa känslor. Till viss del i alla fall. Men, kan man verkligen styra så mycket över det? Det är lite grann det som är mitt dilemma just nu... Jag vet inte varför jag gick i väggen och varför min energi försvann i höstas, eller jo det vet jag visst. Det var av flera olika negativa anledningar som skedde samtidigt, men jag kan säga att de anledningarna INTE var resultat av mitt negativa tänkande. Tvärtom så såg jag positivt och tillitsfullt på framtiden och min egen förmåga att skapa ett fungerande liv. För första gången i mitt liv trodde jag på mig själv.

Att säga att det är tankarna som skapar ens verklighet, att man helt är herre över sina tankar och därmed i andra hand kan styra sina känslor är inte alls hela sanningen för mig. Ibland kan man ramla ner i gropen iaf. Det var väl meningen på något sätt.

Min enda förklaring på att jag gått in i väggen är att jag ska gå ner i djupet av mig själv och läkas inifrån. Att jag får ta upp allt det här som aldrig fått luft. Att allt det ruttna varet ska få komma ut så att såret kan läka på riktigt. Det är det enda meningsfulla sättet jag kan tolka detta på. Då var det i alla fall någon mening med det.

Jag tror faktiskt att man måste få vara i det negativa ett tag. Att tillåtas det... Motivationen att ta sig ur det kommer förhoppningsvis efter ett tag. Styrkan kom till mig förut, då jag började plugga. Var deprimerad då med, men jag var tvungen att nå botten för att långsamt orka kämpa mig uppåt. Försöker man krysta fram positiv förändring eller tvingas att göra saker man inte är redo för tror jag att man bäddar för misslyckanden, som i sin tur föder mer negativitet. Man brister ännu mer i sitt förtroende för sig själv och hamnar i en negativ spiral.

Sen att vissa menar att jag lever i det förflutna och skapar min egen depression själv skiter jag i. Det är deras begränsade vy på det hela. De vet inte ett skit och skulle inte fatta det ens om jag försökte förklara. Var och en sin egen lyckas smed. Jag blir inte lycklig av ytligt kosmetiskt fixande av djuppsykologiska problem och andra blir inte lycklig av självrannsakan. Jag söker i mig själv, i mitt inre. De i det yttre. Jag fördömer inte dem. Ge fan i att fördöma mig.

P.S. Jag har gett upp varje tanke på att hålla mina bloggtexter inom en konstnärligt avskalad ram. Jag orkar inte tänka på estetik nu. Mina tankar måste ut på något sätt och det snabbt. D.S.

Vardagsmagi

Firade in det nya året med min älskling och hans son. Han är mannen som jag delar mitt liv med, som betyder allt just nu, mannen som jag älskar. Vi skålade opretentiöst med lite vitt vin på balkongen medan vi tittade på fyrverkerierna och vi önskade att 2006 ska bli ett bra år för oss. Sedan hade vi allsång till gamla Black Sabbath-dängor och The Cult-låtar, medan hans son tittade på oss med ett småleende och skakade på huvudet. Det var underbart att upptäcka att vi fortfarande kunde alla texter utantill. Har inte haft så roligt på länge. Min baby spelade lite Misfits för mig med. Hade aldrig hört de innan, men Glenn Danzig är stark på sång och Hollywood Babylon var en låt helt i min smak. Det var lite mörk Tindersticks-/Morphine-känsla över den. Min baby blev glad att jag gillade dem för jag har konstant dissat hans andra favoriter (Alice Cooper och Kiss bl.a.) och det spelar ingen roll om han spelar dem för mig tills det blöder ur öronen på mig, jag har aldrig gillat dem och kommer inte att göra det. Har extremt bestämd musiksmak, så bestämd och kräsen är jag så att en vän en gång uttryckte sig lite sarkastiskt om den: "Du har ju lika snäv musiksmak som en tunnelseende cyklop". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Haha. Musik är min själsliga näring. Man kan ju inte äta skit då heller.

Någon timme innan nyåret fick jag det bekräftat igen. Han är mannen för mig. Vardagsmagi kallar jag det som andra skulle kalla inbillning. Men när det man VET inom sig bekräftas av yttre händelser och sedan förseglas med en utomjordisk rysning så VET man.

Min magiska vindflöjel kompletteras av hans magiska lyktor. Jag säger bara: Kärlek på japanska. *STORLER*

Att manifestera sitt själv i världen

"We were born to manifest the glory of God that is within us. It is not just in some of us: It is in everyone. And, as we let our light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others".

-Nelson Mandela

Jag undrar fortfarande hur jag ska manifestera mitt ljus... Mitt liv är i mörker. Min vardag fungerar inte. Jag orkar inte möta människor längre. Rädslan har tagit över igen. Min destruktiva kraft manifesterar sig i rädsla och vilket resulterar i passivitet och depression. Jag vet att jag söker att manifestera ljuset, men jag vet inte hur... Jag vet inte hur.

Människor som jag får inte existera. Jag är värdelös i samhällets ögon, jag är inte produktiv, har aldrig varit, kommer förmodligen aldrig att bli, i alla fall inte på det sätt som samhället skulle vilja. De kunskaper och talanger jag har generar inga pengar. Jag får inte finnas. Människor som går in i väggen, som mår dåligt, som behöver respit från vardagens slit och knot får inte heller finnas. Det är i alla fall de signaler som samhället ger. Man tar ifrån människor deras värdighet genom att med blåslampa jaga de som inte bidrar till samhällsekonomin: "Varför ska man betala skatt för människor som parasiterar för det är ju det de gör när de inte funnit sin plats eller när de för tillfället trillar ur "råttracet". Människor som inte har jobb är lata varelser som inte VILL jobba, det är därför de inte har något jobb. De ska förnedras och de ska veta att deras beteende inte är accepterat och därför får inte livet ha sin naturliga utveckling, man får inte ha perioder av improduktivitet eller vila. Nej, man ska jobba, jobba, jobba. Jobba så att man glömmer att man har en själ. Jobba från åtta till fem så man inte orkar göra annat än sitta och glo på hjärndöd TV när man kommer hem. Det är så livet ska vara. Det har samhället bestämt. Då är du en nyttig och produktiv och accepterad som människa. Och jobbar man inte så ska man inte tro att man kan vara LAT, nej då ska man tvingas ut på arbetsmarknadsåtgärder för man ska veta att det inte är acceptabelt att vara LAT."

Vilket ovärdigt samhälle vi lever i. Vi i Sverige borde i alla fall ha kommit så långt att vi såg det som en förståndig idé att införa medborgarlön, så att människor fick ha sina perioder av improduktivitet, fick leva ut sina naturliga livsflöden, fick genomleva sina dalar och toppar utan att känna sig jagade, förnedrade eller fördömda. Om det var accepterat att människor fick leva ut sitt tillfälliga mörker i improduktiva perioder så kanske de inte skulle behöva fastna i destruktiva spiraler av arbetslöshet, sjukdom och missbruk heller, eftersom de kanske i mindre grad skulle utveckla komplex av att inte duga eller vara värdiga. Jag tror att samhället skulle tjäna på det i slutändan, både rent ekonomiskt och genom att dess medborgare mådde bättre och trivdes mer, kände sig välkomna. Man börjar själv ge när man själv villkorslöst fått – basic psykologi.

Livsrummet

"Den plats dit DE aldrig når och aldrig skulle kunna nå, som du periodiskt återfinner och där du vistas ensam, det är din plats som du aldrig ska byta bort för en plats i språket, bilden, musiken, samhället. Det är din "äga", reserverad för dig, ändå nästan ändlös, platsen för ditt bestånd. "

Henri Michaux

Broder Bas Jan

David Eugene Edwards, textförfattare och sångare - 16 Horsepower

Richard Ashcroft, textförfattare och sångare - The Verve

Bas Jan Ader - Stillbild från filmen "Farewell to Faraway Friends", 1971.

Jag upptäckte idag att jag har en bror till. En bror som förmodligen inte längre finns i världen, men vars själ sökte efter att snudda vid samma saker som min. Det är sällan man får den där känslan av att man känner sig besläktad med någon, men när man får den är den påtaglig. Den är ögonblicklig och går inte att ta miste på. Jag kände den i samma ögonblick som jag upptäckte mina andra bröder, Richard Ashcroft och David Eugene Edwards. Ni ger mig kraft att söka mina egna sanningar på mitt eget vis. Ert mod att föra ut era livsverk ger mening och existensberättigande åt mitt futila sökande.

Glimtar av klarsyn

Det själalösa skuggmissfostret, eller mitt undertryckta snedvridna, censurerade ego finns där hela tiden, iakttagandes allt det fula hos mig själv och andra människor. Dömande, småsint, hatande och bitter. Jag befinner mig just nu i sol nigredo. Askan som far runt efter elden har förmörkat solen... Jag känner ofta doften av svavel. Men mitt i ett nedsvärtat kaos bad jag om ljus och ljuset kom med sorgen och ödmjukheten återigen.

En sorg sköljde över mig idag, en melankoli. Renande tårar strömmade nerför kinderna återigen. Tårar som sköljde bort det onödiga, det svarta solket som gömde den innersta kärnan av det som är viktigt. Kärleken. Utan mina kära, utan kärleken till dem, utan deras kärlek och accepterande är jag ett själalöst svart moln.

Har alltid vetat det i vaga termer, men det står så klart nu; hela mitt liv är en alkemistisk resa. Föreningen av ljus och mörker, sol och måne, kung och drottning är målet. Om inte de krafterna balanserade varandra skulle jag vara antigen en maniskt euforisk, naiv narr eller ett svart monster. Ett själalöst skuggmissfoster...

Men jag vet också att jag ibland inte har något större inflytande över de större processerna. Jag kan vara medveten om dem och därmed kanske initiera olika energier och påverka utvecklingen i det lilla, men olika tider har olika kvalitet. Jag kan bara försöka vara medveten och se till att mina krafter och ansträngningar rör sig i samma mönster som de kosmiska. Jag kan visa att jag är med, att jag är medveten. Jag vet att de är med mig och när jag bad om ljus mitt i ett nedsvärtat kaos kom det med sorgen och ödmjukheten återigen. Nåden är det vackraste som finns...

Jag ska anstränga mig att vara mer medveten, det är ett löfte till mig själv.

Johan

Mitt i allt mörker. Mitt i skiten träffade jag kärleken och jag vågar tro på den. Min älskade är en människa, en människa med fel och brister och när han säger att han älskar mig så gråter jag för jag vet att han menar det, så långt han kan mena det. Så långt en människa kan mena det. Det är fortfarande mörkt men tillsammans med min älskling hoppas jag att jag kan få möta och uppleva ljuset också. Snart tre månader har vi delat varandras vardag och jag är så tacksam. Jag hoppas att vi kan få dela vardagen också när den fungerar praktiskt för mig. När jag kommit tillbaka, när jag inte längre är sjukskriven. Jag är så tacksam för att du finns Johan (aka I). Du är det bästa som finns. Det bästa som hänt mig. Du är den som känner mig bäst, efter bara tre månader. Du vill höra mina tankar, mina kommentarer om livet och omvärlden. Du vill dela min vardag och du trivs med mig och det får mig att känna en sån djup tacksamhet. Jag älskar dig Johan. Du är mitt allt.

Mask

Jag orkar inte bära någon mask längre. Varje gång jag sätter på mig den urholkas min själ än mer. Jag orkar inte bära den eller ens minnas var jag sist lade den.

Jag orkar inte vara någon jag förväntas vara för det är inte jag. Jag är inte glad, pratsam och generös och kan inte låtsas vara det. Mitt inre ser inte ut så just nu och jag vill inte vara ett skal. Jag vill inte vara en fejk. Jag vill vara autentisk och mitt riktiga jag mår piss just nu.

Nu är kaos. Kaoset efter elden. Den renande elden. Men ur denna aska kommer en autentisk människa växa fram. Utan masker, uppbyggd från grunden. Hel inifrån.

Mod

Vågar du se mig när de första kärleksstinna projiceringarna lagt sig?

Vill du stanna kvar när du ser en trasig själ, stark men trasig, trasig men mer hel än andra? Mer hel på så vis att jag försöker vara sann mot mig själv. Jag försöker se mig som jag är. Utan förskönande försvar. Jag vill vara autentisk.

Är du kapabel att älska någon som hatar sig själv? Orkar du se mig i mörkret?

Vågar jag släppa in dig?

Funderar du på vad riktig kärlek är?

Är vi kloka nog att skapa kärlek för du vet väl att det är en medveten fortgående skapelseakt som kräver visdom och stort mod?

Nostalgi

Har spenderat en stund åt att läsa gamla dagboksinlägg på en lokal community, vilket genererade några leenden, höjda ögonbryn och snabba instinktiva minnen om hur det kändes att vara där och då. Det är korta reflekterande inlägg med mycket humor och svärta, varvat med egenkomponerade dikter och favoritbands låttexter. Det är korta och koncisa inlägg, men som ändå har fångat den där kärnan i det jag ville ha sagt, den stämning jag ville förmedla. Ler åt mig själv nu, med största empati och värme. Jag är en ganska sympatisk person ändå. Intelligent, reflekterande, djup, klok. Var kommer allt självhat ifrån? Men, det vet jag ju. Jag vet. Jag kan bara inte försonas med att det ska vara så här. Ska jag acceptera att jag är fucked for life för att min självkänsla jämnades med grunden när jag var barn? Det är iaf min attityd till livet...att jag är det, fucked for life, att jag gett upp på nåt vänster.

Läste gamla låttexter och har nu en nostalgistund och spelar ett gammalt favoritband. Deppigt som fan, men vackert kolsvart. Ramlar snabbt in i känslan jag hade då jag lyssnade mycket på dem och blir sugen på vin. Vitt vin. Fan vad mycket vin jag drack då. Vinet i kombination med de antidepressiva jag åt då gav en snabb kick och en skön lätt euforisk känsla. Allt var bra för stunden. Jag var lycklig i de stunderna i alla fall. Blev så sugen nu så nu sitter jag här med ett glas vitt... gott, men det ger inte samma känsla som det gjorde då. Nu blir jag mest trött av alkohol.

Det är nyttig läsning, ger en snabb återkoppling till hur det var då, för några år sen. Man ser ganska översiktligt var man stod då, i vilken utvecklingsfas man var i och kan jämföra med nu. Jag behöver det, för nuet är ett tomrum utan riktning. Jag vet inte var jag står... Jag ser ingen väg framåt. Jag har inga övertygelser kvar, jag har ingen tro som leder mig...allt jag hade för några månader sen, övertygelsen om att jag var på rätt väg och hade alla goda krafter med mig, hela den känslan är utplånad. Alla drömmar och förhoppningar ledde ner i en återvändsgränd, men jag kan inte vända tillbaka. Var är vägen ut?

Men jämfört med det gamla så kan jag se en utveckling... Jag är inte i nattsvart mörker som jag kunde hamna i på den tiden. Jag är bara i ett tomrum...vet inte om det är bättre iofs.

Är så glad för att jag träffat J mitt i alltihopa. Han är så fin. Så himla fin. Ingen kille har någonsin uttalat de ord han har sagt och skrivit till mig. Det har aldrig hänt att någon uttryckt sina känslor för mig så starkt och så tydligt. Det är underbart, eller det borde vara underbart, men jag vet att min självkänsla och det mentala tillstånd jag befinner mig i håller mig tillbaka. Det är svårt att ta till sig det positiva när en inre röst hela tiden säger att man är dum i huvudet och tråkig och otillräcklig... Och rädslan, rädslan att han snart kommer upptäcka det med... som alla andra.

Pratade med syrran igår, om mina grava problem med att upprätthålla och försvara mitt ego. Har jag ett ego? Tillåter jag mig själv att ha ett ego? Jag tycker det är extremt fult och otilltalande med egon. Det är vidrigt med folk som är styrda av sina egon och jag ser igenom det så jävla skarpt och blir äcklad av de människorna. De är som tomma marionetter som söker "instant" tillfredsställelse i tomma bekräftelser... Jag har alltid tyckt att det är fult med egon. Men, vad fan, jag kan inte överleva i en värld av egon om jag inte tar upp "egofighten". Det är ju så det är.... That's the way it goes. Så hur fan ska jag lösa den konflikten? Jag vill inte vara en av dem, men om jag inte är det så blir jag överkörd... Och om man hela tiden ska gå omkring och tänka på egot hur fan ska man då kunna ha genuina möten med människor? Jag verkar inte vara konstruerad som alla andra. Ni andra verkar ha de naturligt, och ser ofta inte heller det fula i det...

222. Faith Matheny

"AT first you will know not what they mean,

And you may never know,

And we may never tell you:—

These sudden flashes in your soul,

Like lambent lightning on snowy clouds

At midnight when the moon is full.

They come in solitude, or perhaps

You sit with your friend, and all at once

A silence falls on speech, and his eyes

Without a flicker glow at you:—

You two have seen the secret together,

He sees it in you, and you in him.

And there you sit thrilling lest the Mystery

Stand before you and strike you dead

With a splendor like the sun’s.

Be brave, all souls who have such visions!

As your body’s alive as mine is dead,

You’re catching a little whiff of the ether

Reserved for God Himself."



Edgar Lee Masters (1868–1950). Spoon River Anthology. 1916.

Funderingar kring mitt bloggandes vara eller ickevara

Tanken när jag började med denna blogg var att utforska mitt eget inre, samtidigt som andra människor skulle kunna ta del av mitt självupptäckande (och kanske t.o.m känna igen sig, om de nu skulle råka komma från samma planet som jag, och finna tröst i att det finns fler ärligt sökande människor). Och även för min egen del fanns det någon sorts tröst i att vara sedd på något sätt, i att man inte är helt ensam och isolerad i sina egna tankar, för det här är ju knappast sådant som man lämnar ut till andra människor i sin vardagsomgivning.

Jag ville vara anonym för jag ville vara extremt självutlämnande. Det var tänkt att mina texter skulle vara avskalade på yttre attribut, på persona. För det var inte meningen att det skulle handla om någon egotripp. Det skulle inte heller handla om världstillvända fenomen och ytliga ting för det är inte i den yttre världen mitt intresseområde ligger. Det finns så många som täcker de områdena i alla fall så. Nej, det skulle vara precis tvärtom. Det skulle vara en resa inåt, ett djupdyk i det inre. Det skulle vara ett forum där de fula sanningarna, de svarta tankarna, den smutsiga byken, kunde tas upp likväl som de vardagstranscenderande, subtila, ”gudomliga” tingen. Tanken var att försöka vara 100% ärlig med mig själv, utan förskönande sanningar, utan självlögn, projiceringar och psykologiska försvar. I wanted to take it to the naked core. Jag ville fokusera på mina funderingar om livet, existentiella reflektioner osv. Det skulle vara en upptäcktsresa i ett inre universum. En upptäcktsresa där de inre energierna, mörka som ljusa, fick ett språk. En själens blogg.

Men, hursom, nu är det läge för den uppmärksamme läsaren att undra varför hela det övre stycket är skrivet i imperfekt. Nej, jag har väl inte direkt gett upp de tankarna som står ovan, men jag har hamnat i något sorts vaacum vad gäller djupsinniga tankar, mitt djupdyk i mitt existentiella sökande har stannat upp så jag vet inte om sidan kommer bli det jag tänkt, om den kommer BLI alls…

Skolan har börjat och allt går i racerfart och jag har tvingats fokusera på det yttre, på gott och ont. En annan stor faktor i att jag inte är i det där drömska transcenderade stadiet längre är väl att min förälskelse i O och den stora sorgen efter att det tog slut med honom har släppt lite. Vad är förälskelse annat än en vacker kraftig psykos? Snacka om tripp… shit! Men jag hade inte velat vara utan den, ALDRIG! Men, mitt sinnestillstånd är inte alls detsamma som för några veckor sedan. Har tyvärr inte heller den där starka känslan av direktkontakt med ljuset längre. Det börjar bli vardag…

Vi får se vartåt den här sidan barkar och huruvida den kommer barka överhuvudtaget…

Är nog ganska så inte-vilsen egentligen

Nej, jag är inte SÅ vilsen. När allt är lugnt och sinnet renat av välgörande sömn så ser jag klart – jag är inte vilsen. Under mer än ett halvår så har jag börjat kunna urskilja konturerna av en väg och det är inte så att jag anstränger mig för att följa den utan det är nästan mer på det viset att jag i efterhand märkt att jag automatiskt trätt in på den. Allt verkar ske utan någon större inblandning från min sida. Jag tror det började när det tog slut med P och jag började hitta tillbaka till mig själv igen efter ett år av självförnekelse, eller iaf ett år av anpassning till någon annan, naturligtvis frivilligt vill jag då påpeka. Märker att jag i alla mina relationer anpassar mig väldigt mycket efter min partner. Hursom, det tog slut med P, jag började återupptäcka mig själv, läsa självuppbyggande litteratur, slutade röka. Det var så förändringarna började manifestera sig i det yttre. (Nu när jag skriver detta så låter det som om jag gjort någon sorts viljeansträngning för att förändra mitt liv men så var det inte. Det skedde väldigt naturligt och i det tysta.)

Men det är ju naturligtvis i det inre allt föds, där allt egentligen sker. Mycket har hänt i mitt inre sen jag slutade röka. Jag har börjat andas igen, både bildligt och bokstavligt. Jag har börjat leva igen, i mitt inre. Jag känner ljus, sol, energi i själen. Jag känner mig upplyst inifrån och det är en känsla jag känner igen sen förut men det hade gått lång lång tid sen sist jag kände den. Visst hamnar jag i svackor nu med men jag känner ändå det där…det där magiska. En insikt om att livet existerar på flera plan. Det är så häftigt att bära på denna känsla att man kan se flera verkligheter, flera sanningar, att acceptera att livet, tillvaron och verkligheten inte är absolut eller statisk eller har en kompakt form på nåt vis. Korta stunder då och då har det hänt att det känts som om jag badat i ljus ibland, i insiktens ljus.

Och i det stora hela även om jag inte går omkring i en känsla av salighet precis hela tiden i vardagen, även fast jag hamnar i svackor så kan jag om jag tystar mig själv urskilja de subtila, lätt försvinnande konturerna av det där eteriska svårfångbara ljuset. Även fast det tillfälligt är mörkt så tappar jag inte bort ljuset helt. Och jag hoppas att det stannar, att det inte försvinner…

Ännu häftigare, fastän det är en lite ny känsla för mig är att jag möts av detta ljus i andra. Alltså, jag ser att människor omkring mig har samma insikt. DET är verkligen en utveckling vad gäller mig för jag har hela livet gått omkring och känt mig isolerad. Haft väldigt svårt att förankra mig autentiskt i andra, haft svårt att ge av mig själv, svårt att ha en naturlig ”magkontakt” med folk, vilket naturligtvis har sin bakgrund i min barndom och föräldrakontakt, men det är en historia jag inte tänker gå in på. Jag är förbi det ältarstadiet, tror jag. Men den allra sista tiden SER jag det hos andra och det är så fint… men det är nytt så jag måste låta det landa i mig, måste finnas i insikten ett tag.

Om man hamnar i ett tillfälligt mörker ska man inte klandra sig själv för att man inte kan se annat än just den nyansen av mörkersanning just nu. Det är svårt att se fler sanningar i taget, det är mänskligt att bara försöka urskilja en…

Men ingenting är svart och vitt. Det finns flera sanningar/verklighetsuppfattningar i varje enskild människa och hur mycket skiljer sig då inte de olika sanningarna/verklighetsuppfattningarna mellan människorna? Jag tror inte på någon objektiv verklighet. Och i det ljuset så blir det verkligen ett oförlåtligt brott att fördöma andra och försöka kränga sin egen sanning på andra. Den här världen behöver så mycket ödmjukhet.

Fjärilars vingslag

i det tysta utrymmet mellan oss

i den lätta etern som omger oss

omringar oss

omfamnar oss

gör oss till ETT

i det osagdas lätta eter strålar ljuset in

där hör jag fjärilars vingslag

i ljuset

mitt barn

min ängel

hör du dem inte?

Lost på djupa vatten

Lost...totally lost. Vet inte vart jag är på väg, vad jag vill, inget vet jag. Det enda jag har just nu är malande tankar på min egen värdelöshet. Det jag möts med efter varje misslyckat försök till kärlek är till syvende och sist att jag inte kan ta emot kärlek för jag älskar inte i grunden mig själv. Blir kall och stel och misstänksam så fort någon visar den minsta tillstymmelse till riktig kärlek Det börjar bra, med människor som till synes är beredda att acceptera mig som jag är men jag vet inte vad som går fel i slutändan. Om det är mina subtila signaler om att jag inte är värd att älskas som sipprar ut och in i deras perception utav mig eller om de jag råkar träffa just de killar som inte kan älska villkorslöst. Om jag bara möter killar som gillar nyhetens behag och för alltid är dömda att gå från en kort relation till en annan eller om det är mig det är fel på... Jag vet inte. Det är det...jag vet ingenting längre...

Förr hade jag någon sorts koll på vart jag var på väg. Hade ett hum om vartåt det barkade, vart vägen skulle ta mig men nu, nu är det bara ett jävla vacuum, ett vacuum i självplågeriets tecken. Jag är uppfylld av negativa tankar. Alla negativa tankar man kan tänkas ha om sig själv - de tankarna är tänkta utav mig minst tre ggr om dagen. Vet inte om jag orkar om det här är det jag hela tiden ska mötas av. Vad är meningen med att ständigt plåga sig själv? Att jag ska inse hur värdelös jag är och ge upp, eller?

Jag vet att jag ryckt upp mig förr och att det alltid kommer soligare dagar efter de regniga, men om de soliga dagarna jämt ska sluta i samma jävla mindervärdespöl så ser jag inte någon mening med något. Jag kan acceptera att livet är föränderligt, att inget är konstant, att livet går ut på förluster, sjukdom och död och att vår läxa är att lära oss att ta allt detta med något slags stoiskt lugn, att bara acceptera. Jag kan ta det, men är det inte meningen att man n å g o n g å n g under resans miserabla gång ska kunna få sinnesro och bara njuta av tillvaron utan tankar på ens egen jävla värdelöshet. Varför ska det hela tiden, även i stunder som skulle kunna tolkas som lyckliga, finnas en svag underström av självhat och mindervärde och negativitet?

På tal om något helt annat. Vet inte hur jag ska tolka det, eftersom jag vill tolka allt så jag kanske ska låta bli så det inte blir fel som vanligt när jag ska tolka något. Men, jag vaknade till väldigt kort inatt. Jag bara slog upp ögonen och tittade upp mot min japanska svarta vindflöjel/mobil som det står k ä r l e k på med japanska tecken. Den rörde på sig liksom, inte så där naturligt som den kan röra på sig när vinden tar tag i den och får den att spela, utan ganska mekaniskt. Det var som om det var två filmrutor som spelades upp fram och tillbaka och det fattades några filmrutor emellan, det fanns liksom inget följsamt kontinuum emellan de två lägena. Vet inte hur jag ska förklara men det såg ganska hackigt ut med andra ord. Den lät inget. Jag stirrade på den och registrerade verkligen medvetet händelsen och jag undrade vad det skulle betyda och när den skulle sluta röra på sig för den höll på ett tag. JAg blinkade och blinkade och tänkte att nu lär jag väl börja se "normalt" igen. Men det var på något vis trösterikt, hela grejen. Att det rörde sig inom kärleken... Det kändes som ett tecken. Jag måste ha varit i något slags trancetillstånd. Det kändes lite grann så ”elektriskt” eller ”surrigt” som det kan kännas innan en ut-ur-kroppen-upplevelse. För någon sorts hallis var det ju... Ska nämnas då att jag inte tar varken sömnmediciner eller andra mediciner. Röker fan inte ens längre.

Den vindflöjeln har jag ett ganska vidskepligt förhållande till. Jag har alltid varit väldigt känslig runt allt som har med den att göra och varit väldigt försiktig med vem som får röra den och få den att ljuda. En gång när O var här och vi låg i sängen och jag typ just hade förklarat för honom vad tecknena på den betydde och så precis när han reste på sig för att gå på toa så ljöd den och då vände han sig om så där spontant och utropade på sitt barnsliga underbara sätt som bara han kan ha: ”Den sa kärlek!”. Han lät som en fyraåring, så genuint förundrad....Han var/är en stor charmig bäbis och jag älskade det. Det kommer aldrig komma en sån som O igen...aldrig...tyvärr. Han var unik och jag vet det och jag kommer för alltid att vårda de minnen jag har av honom. The sweetest thing, kommer aldrig tillbaka och kan inte fångas i rationalitet eller verklighet. Det var magi... även om det bara var i mitt sinne...

Men hursom, mobilen rörde på sig. På ett konstigt animerat vis... gjorde den det och jag är övertygad om att det betyder något, att det är ett tecken till förtröstan... om inte mörka krafter leker med mig och försöker fucka med mitt sinne...vilket också är en teori som funnits med hela mitt liv. Att jag är ett lätt mobboffer för mörka krafter för jag är så jävla lättledd och lättlurad. Vad fan vill de mig? De kanske njuter av att se ett plågat sinne strömmas igenom av en smula hopp för att sen kastas ner i hopplöshetens avgrund igen. Vet som sagt ingenting längre för alla tankar och övertygelser jag har haft denna våren har visat sig vara ganska grundlösa, iaf i det en del trångsynta och fyrkantiga människor skulle kalla för ”verkligheten”. Jag är så rädd för att tolka något alls nu. Tolkning leder till hopp och förtröstan som i sin tur leder till besvikelse och avgrund.

Men, som sagt, det finns inga illusioner, bara genuina upplevelser av saker och ting. Hur kan man kalla dem för illusioner? Är det kanske tolkningen av upplevelserna som kan vara illusioner? Upplevelser är tillfälliga och bundna till tiden och tolkningen av dem byts ut och blir till något annat eftersom inget är konstant och allt är föränderligt. Do I make sense? Vet inte ens det längre, men det känns som om jag är nåt på spåren...kan inte riktigt få fatt på det bara. Illusioner och tid…Upplevelser och tid…absoluta sanningar…som inte finns… Tänk om någon kunde fatta vad jag var ute efter och ge mig lite vägledning… för jag kan inte reda ut det här på egen hand, iaf inte just nu.

Illusioner och sanningar

Jag har alltid trott att jag föddes med väldigt många illusioner och att ett av mina mål här i livet är att bli av med så många illusioner som möjligt och se på verkligheten som den är. Men saken är den att på sista tiden har jag börjat tänka som så att det inte finns några illusioner överhuvudtaget. Allt jag känner och tycker och tänker är sant och verkligt. Att påstå något annat vore respektlöst mot mig själv, och om man hårddrar det så vore det respektlöst mot alla människor att frånta mig/dem autenticiteten i mitt/deras inre liv.

Nej, det finns inga illusioner för det finns så många olika sanningar som existerar parallellt. Saken är bara den att de flesta människor bara kan se en sanning i taget och man avfärdar då alla andra sanningar som illusioner eller vanföreställningar eller så blir man komplex över alla sina motsägelsefulla tolkningar av verkligheten som drar en som en trasdocka hit och dit. Men hemligheten ligger i att acceptera dem alla och förstå att man oftast är begränsad till att bara förstå eller uppfatta en sanning i taget.

På senare tid har jag då alltså gjort den underbara upptäckten att jag kan se flera sanningar och aspekter utav verkligheten samtidigt och det är en underbar känsla att kunna se att de finns där parallellt. Ingen sanning är sannare än den andra utan existerar lika självklart sida vid sida. De behöver inte motsäga varandra...