Upprop

Skriv på för Djurskyddsmyndighetens bevarande! Klicka på titeln på detta inlägg.

Ett

...Och i de flesta sagor är det den villkorslösa kärleken som är den förlösande kraften. Det spelar ingen roll att den kommer i prinsens, skönhetens eller grodans förklädnad. Det spelar ingen roll.

Dualiteten blir ett

Ett som i det största

Kärleken

eller Gud

Det är samma sak

Kärleken, den älskande och den älskade är samma sak

Ett

och slår och slår och slår

och slår igen och slår en gång till

och sen ännu en gång

och en gång, två och tre och tusen gånger

och sätter sen igång igen så underskönt

och slår stora multiplikationstabellen och lilla multiplikationstabellen

och slår och slår och slår och slår

sidan 222 sidan 223 sidan 224 och vidare och vidare fram till sidan 299 hoppar över sidan 300

och fortsätter med sidan 301 och så vidare till sidan 400

och slår nu en gång framför två gånger bakom tre gånger över och fyra gånger under

och slår dom tolv månaderna

och dom fyra årstiderna

och veckans sju dagar

och skalans sju toner

och benens sex fötter

och husens jämna nummer

och slår

och slår ihop det hela

och summerar sen

och det blir ett

Hans Arp

Droppe

Hundar dreglar kattguld på öppet smaragdhav under en rosaskrikande sky
brinnande lejon i kungakrona flyger lågt och förtärs av vattnet
lågor och vågor älskar i dånet
ryter
andas tungt i mitt öra
tudelad av den rökiga andedräkten
längtan efter total förintelse
månsilvrig mossa
sammetslen
droppe

Desillusionerad
2002-10-28

Kan inte bestämma mig för om det är en dikt
i symbolistisk eller surrealistisk anda. Den kanske är båda.

Sufiverser

Är det du eller jag som skådar med ögat?
Var varsam, varsam med att förklara talet "två"!

Målarens tjuskraft ligger på hans egen duk.
Ingen annan finns till. Se ditt eget väsens verklighet.

Varje tecken som stryks på varats duk härrör
från målarens egen urbild.
Det tidlösa havet rör sig i vågor.
Vi kallar dem vågor men havet är ett.

Havet är samma hav som det varit i evighet.
Vågorna är fenomen som strömmar fram.
Låt inte världens bölja och dimma dölja
den verklighet som gömmer sig i diset.

Idag, igår, i förrgår och imorgon är alla ett.
Vandra bortom tiden i riktning mot ett!
När du öppnar dina ögon är du allt, och allt är intet.
Du försvinner utan att lämna ett spår.
Föreningen är djupet av ditt eget väsen.
Vandra, ty sanningen finns inom dig.

Ur: "Gnistornas bok" av Fakhr al-din Araqi
Översättning: Ashk Dahlén

Varför läser jag ens andra böcker när denna bok finns att läsa?

Ett annat stycke U2-poesi till L-vännen

What do you want?
What do you want?

Zooropa...vorsprung durch technik
(a step ahead through technology)
Zooropa...be all that you can be
Be a winner
Eat to get slimmer

Zooropa...a bluer kind of white
Zooropa...it could be yours tonight
We're mild and green
And squeaky clean

Zooropa...better by design
Zooropa...fly the friendly skies
Through appliance of science
We've got that ring of confidence

And I have no compass
And I have no map
And I have no reasons
No reasons to get back

And I have no religion
And I don't know what's what
And I don't know the limit
The limit of what we've got

Don't worry baby, it'll be alright
You got the right shoes
To get you through the night
It's cold outside, but brightly lit
Skip the subway
Let's go to the overground

Get your head out of the mud baby
Put flowers in the mud baby
Overground

No particular place names
No particular song
I've been hiding
What am I hiding from

Don't worry baby, it's gonna be alright
Uncertainty can be a guiding light
I hear voices, ridiculous voices
Out in the slipstream
Let's go, let's go overground
Take your head out of the mud baby

She's gonna dream up the world she wants to live in
And She's gonna dream out loud
She's gonna dream out loud

U2-poesi till J-vännen

Sometimes I feel like I don’t love
Sometimes I feel like checkin’ out
I want to get it wrong
Can’t always be strong
And love it won’t be long...

Oh sugar, don’t you cry
Oh child, wipe the tears from your eyes
You know I need you to be strong
And the day is as dark as the night is long
Feel like trash, you make me feel clean
I’m in the black, can’t see or be seen
Baby...light my way

You bury your treasure
Where it can’t be found
But your love is like a secret
That’s been passed around
There is a silence that comes to a house where no one can sleep
I guess it’s the price of love
I know it’s not cheap

Oh, come on baby, baby, baby...light my way
Ultraviolet...Ultraviolet...Ultraviolet...
Baby, baby, baby...light my way

I remember
When we could sleep on stones
Now we lie togetherIn whispers and moans
When I was all messed up
And I had opera in my head
Your love was a light bulb
Hanging over my bed

Baby...light my way
Oh, come on
Baby, baby, baby...light my way

På tal om sagor...

...och att förlora sin oskuld om och om igen. Lilla snövit finns i alla och det är henne man ska rädda. Sin inre snövit. Det är okej att förlora oskulden, men konsten är att hitta tillbaks till den. Det är livlinan.















Illustration: Gustaf Tenggren

Äckel

The walls are caving in on me...ser verkligen det värsta och svartaste nu.

Det känns som om jag förlorat en oskuld till, en till, en till och en till. Hur många ska man förlora innan man blir hård och kall och känslolös?

Det är ju det som är meningen, att INTE bli det. Men HUR i helvete klarar man det omöjliga uppdraget på en jord som denna. Hur i helvete ska man inte börja hata? Trodde jag hade kommit längre än så här.

Är det möjligt att se all skit, men ändå se allt gott?

Just nu ser jag verkligen bara skiten. Det vidriga i att sjuttonåringa tjejers presentationer på olika websajter består av att de stoltserar över att de kan få kukar att stå? Det är det som definierar henne... Det är det hon har blivit matad med hela livet, av media. Så det är det hon tror. Hon förstår inte bättre nu, men kommer hon någonsin att göra det?

Är jag stark nog att leva i en värld som ser ut så svart som jag ser den just nu? Jag vet inte... jag vet faktiskt inte. Jag kan inte kämpa ensam mot hela världen, jag kan inte det.

Jag behöver sova...

...för gott.

Bottom

"Life is a relentless collage of grey with occasional visits to the lav."

Rik Mayall aka Richard Richard, ena halvan i den geniala duon som utgör Bottom.

De är bara BÄST!

del 2

I det andra rummet ligger en människa och sover, ovetandes, oblivious... om allt som är den andres värld, den andres kosmos, sovande...

Här sitter en rastlös själ, utan medel att uttrycka, utan medel att kontakta... osäker på om det ens finns en plats att mötas på...

Är det så det ska vara?

Käthe Kollwitz

Hennes teckningar ger mig överjordiska rysningar...














"Three o'clock in the morning. It's quiet there's no one around, just the bang and the clatter as an angel hits the ground."

Vardagens illusion

Vart tog "När jag är nära dig så känns det som att det finns ytterligare en dimension" vägen? ...Det allra finaste jag någonsin hört någon någonsin yttra. Den absoluta bekräftelsen på att det finns en högre sanning än en subjektiv upplevelse. Bekräftelsen på att det man känner upplevs på exakt samma vis av en annan. En högre verklighet. Ett bevis på att en djup känsla upplevs på samma sätt av två själar samtidigt. En connection som övergår allt annat.

Var det förälskelsens hormoner som sa det? Var det nyhetens behag som sade: "Jag har inte känt så här för någon sen jag var sexton"?....

Varför är vanans kraft starkare än det som är nuet...

Varför finns det inget NU...längre?

Varför finns bara vanans "collage of grey" där inget genuint går att urskilja längre?

Varför är vanans kraft och vardagens kontinuerlighet avtrubbande?

Att vara naken

Tillbaks från krokin och det känns ingenting, bara neutralt, om ens det. Jag kan inte säga att det var kul, spännade, roligt, eller något annat. Det bara är så att jag anmält mig på kursen för att slippa sitta hemma åtminstone en kväll i veckan, för att komma utanför dörren och göra något man gillar. Har ju tecknat kroki förr. Men jag vet inte ens om jag gillar det längre ärligt talat. Det känns ingenting.

Det enda som kändes var när jag vid två tillfällen pratade med ytliga bekanta (modellen och kursledaren) och möttes av en hård stenvägg som är min egen känsla av social otillräcklighet.

Det slår mig också att det är lite paradoxalt att det är modellen som är i en sårbar situation där hon står i all sin nakenhet mitt i rummet, utan skydd, men att det är jag som går och känner mig psykiskt naken, genomskinlig, hjälplös och sårbar i sociala situationer. Hon pallar tydligen att stå och bli betraktad rent fysiskt från alla håll och kanter, medan jag inte ens pallar med att vistas bland folk, fullt påklädd... i alla fall kroppsligen.

Fläsket brinner

Jag är ju blott endast en förvälld världsfrånvänd navelskådare men detta nu överståndna överkokta val har drabbat även mitt såsiga sinne och väckt mitt slemmiga slumrande samhällsengagemang. För så ligger det till att även fast jag själv är lite rödvinsinkokt och ligger så långt ifrån den härskna högern man kan komma och inte på något sätt känner mig hemma i Blue Cheese-värderingar så kan jag inte låta bli att känna att Reinfeldt känns som en frisk fläkt, liksom. Det osar ost, om än blåmögel, och får det att sticka till i näsborrarna. Man hajar till. Man kan inte säga annat än att herrn har egenbakade visioner och att han har en övertygande övertygelse som jag inte kan hjälpa att finna sliskigt sympatisk. Hans kanderade personliga karisma står i otrolig kontrast till pocherade plommonpudding Perssons ihåliga sötma och dästa mätthet. Pompösa padda. Han kan sitta i sin feta herrgård med sin flådiga självtillräcklighet och sin flamberade Anitra och servera sina kladdiga kletklyschor till den karamelliserade kalkonsteken. Han har ingenting mer i polkapolitiken att göra. Inget mer att ge. Det fattar han ju uppenbarligen själv med då, men kunde han inte ha fattat det liiiite tidigare och hoppat av i god tid innan valet och gett plats åt andra i sitt parti, människor som brinner, människor med visioner, med kryddor och chili i baken. Instämmer helt med en professionell polkagris som tyckte pudding Persson agerat hänsynslöst mot sitt njurpajparti. Han borde gett plats lite tidigare, innan hallonbåten sjönk, så hade kanske inte hallonbåten sjunkit liksom.

Det blev naturligtvis V i landstings- och kommunval för mig, men jag röstade på F! i riksdagsvalet. Det är ett ganska "ogräddat" parti med en ganska "otillagad" partimeny men jag anser att de akutbehövs i en gubbmarinerad mansvärld som denna, som fan behövs de. De är värda en stor fet flottchans. Och även om det kanske var lite för mycket att hoppas att de skulle nå den gräddiga riksdagsgränsen så tycker jag det är viktigt att markera sitt stöd för dem. Tror på att de i framtiden kan slipa till sig och bli riktigt vassa och slakta en massa korkade könskonventioner och kukstrukturer och skipa lite rödbetsrättvisa. Hoppas det i alla fall.

Och jomenvisst, det finns massor med feministiska tyckerimallar, kakformar, färdiggräddade åsikter på gamla stinkande bakplåtar som jag INTE tänker äta av och som jag högaktningsvärt skiter på. Jag sniffar med en snorkritisk näsa och bildar mina egna åliga åsikter. Och även fast jag aldrig kommer att acceptera färdiga svar och aldrig ge upp min rätt till tankens frihet och, inbillar jag mig, aldrig kommer sälla mig till fårskockstyckarna i vilket jävla läger det än gäller, inte ens den fårskocken som tycker sig stå över de andra fåraktiga fårskockarna utan att själva inse att de är lika mycket medlemmar i sin egna lilla paradoxalt underifrånattackerande von-oben-fårskock, så kommer jag att tycka. Jag kommer att tycka om allt som jag har en åsikt om, och resten kommer jag att skita i. Precis som du. Jaaa. Och om jag kommer att komma att driva med de tyckande människor som driver med andra människors tyckande så är det precis som det ska. Helt och hållet i sin ordning. Det var inte jag som började gäckas i denna värld. Det fanns gäss som gäckades före mig och det kommer att komma gäss som gäckas efter mig. Glaserade och grillade är vi, både gäss och människor... får med. Alla är vi redlöst roliga, både råa och tillagade. Nu tar vi oss en kålsup tycker jag och tar farväl av allt vad njurpaj heter. SsssKål, sKååål!!

Jonas Gardell

Läste nyligen "En komikers uppväxt". Han berörde mig såsom bara någon kan beröra som ställer ungefär samma livsfrågor som en själv och funderar över samma saker. Varför har jag inte upptäckt denna bror tidigare? Ännu en som jag kan känna djup samhörighet med ju...

Undrar vad han har för astrologiska influenser. Skulle vara intressant att dyka ner i. För att inte tala om David Eugene Edwards horoskop, det vore nåt att bita i. Varför blandar jag in DEE i det här nu då? Jo, de är båda kristna och de belyser precis samma saker och en väldans massa paralleller kan dras, faktiskt. Undrar om Gardell gillar 16 Horsepower? Det borde han verkligen göra :)

Den där förnimmelsen av ängelns närvaro, den fallna ängeln, den mörka, den allerstädes närvarande skuggan som förföljer varje människas psyke, i högre eller lägre grad... det handlar om val, alltid om val. Destruktivt och skadligt eller konstruktivt och uppbyggande. Han har greppat det han med. Det verkar vara ett återkommande tema hos Gardell med, eller finns den bara i "En komikers uppväxt"?

Gardell ställer i alla fall allmänmänskliga frågor om existentiella problem på ett väldigt lättillgängligt sätt, utan att alienera läsaren. Man är hela tiden jordad i vardagen och dras lätt med i den jordnära handligen och de tydliga vardagliga situationerna men de psykiska, existentiella teman han skapar fokus kring är ganska komplexa. Vill läsa hans "Om Gud" med, men först ska jag läsa "Ett ufo gör entré" som jag redan beställt, som är fortsättningen på "En komikers uppväxt". Sedan vill jag nog läsa "Jenny", men väntar nog tills den kommer på pocket... Jag förmodar att jag vill läsa allt han skrivit sen. Vi får se.

Det var känslosamt att läsa om den där tvingande känslan av att man bara måste bli omtyckt och accepterad till den grad att det blir lismande och inställsamt och man helt gör avkall på alla mänskliga värden och kompromissar med sina principer. Man blir mobbaren för att slippa bli mobbad.... Så hemskt... och så mänskligt...

Positivt självhävdande

Läste just mitt inlägg "Handling kommer då det är dags" och blir arg på mig själv. Det är så jävla typiskt mig att inte ens uppmärksamma eller lyfta fram att jag faktiskt redan har en filosofie kandidatexamen. Det är alltid fokus på det som är dåligt vad gäller mig själv. Jag borde FIRA, FIRA, FIRA min kandidatexamen! Fan, som jag pluggat i flera år. Först gymnasiekompetensen och sen fyra år på högskolan. Det är fan i mig storartat! (Och jag har chansen att komplettera till en magister senare, om ork och lust finns. Det är trots allt bara 12 poäng till som ska tas. )

NU: Fest! Jag har min kandidatexamen och är fan värd att firas högtidligt!

FAN VAD JAG ÄR BRA!

Illuminatio

Den unkna veden har tjänat sitt rätta syfte
mörkrets kraft är väckt

Elden brinner starkare än någonsin
Syftet är inte att förtära mörkret
inte heller att förtäras av det

Eldens kraft ligger i att upplysa det inre
Att frigöra sig
Att växa
Inget står i vägen för friheten

Ljuset uppenbarade vägen
lät resan ta sin början
Äventyret fördjupas här

En ny fortsättning tar vid
där mörkret tjänar ljuset
definierar dess form

Resan fortsätter annorstädes
alltid i det inre
Må ljuset vara med mig varje bit på vägen

Personlig transformation

Jag blev alldeles uppslukad av Metallica-dokumentären på TV häromkvällen. Att få följa bandet i kris, att få se gruppdynamiken, hur dysfunktionella de inrutade rollmönstrena var. All aggression och inpyrd bitterhet de hyste mot varandra. Hur Lars Ulrich i början framstod som den vidsyntare och öppnare själen av dem och hur James i kontrast verkade vara en sur gammal räv. Den begränsande. Totalt fyrkantig och skeptisk till allt. Kontrollfreaken. Det enda han utstrålade var en negativ aggressivitet. Man verkligen SÅG hur dåligt han mådde. Hur han var psykiskt och fysiskt stressad och aggressiv.

Jag satt hela tiden och tänkte att James plutokvadratur måste ha inträffat runt tidpunkten då han valde att behandlas för sin alkoholism. Jag har nu kollat hans transiter under den tiden då de började filma dokumentären och mycket riktigt led han av eftersviterna av plutokvadraturen då han "lades in". Åh, det är så häftigt att få sina aningar bekräftade. Astrologin är ett underbart och trösterikt redskap. Att veta VARFÖR man har det jobbigt är en tröst, också att det finns ett slut på eländet. Det finns ett "andra sidan".

Och sedan hans otroliga resa tillbaks till livet, helt underbart att se. Vilken fantastisk transformation. Det som gjorde starkast intryck var den sekvensen då han berättade om sin insikt i att ha fastnat i en destruktivt mönster. Ett liv med konstant alkoholkonsumtion och paradoxen i att i sitt sökande efter spänning finna att livet hade blivit totalt förutsägbart. Känslan av att ha fastnat i en tråkig loop där samma handling upprepades i oändlighet; att vakna i olika sängar var och varannan dag med brutal hangover, år ut och år in. Det ledde ingenstans. Han hade hamnat i en återvändsgränd. Och det totalt fantastiska i att han med nyväckt vitalitet, spontanitet och glittrande ögon berättade hur otroligt spännande han tyckte att varje ny nykter dag med familjen var. Att livet nu var ett äventyr.

Och den där plutoinsikten som han genomlevde. Att han hela livet känt aggressivitet och hur missriktad aggressivitet kan bli extremt destruktiv, men hur konstruktiv aggressivitet kan vara en positiv kraft. St. Anger. Helig ilska. Att ta tillbaka sin kraft på det viset, att säga ja till livet och växa. Så stort.

Och okej, de samlade väl mer pengar på hög tack vare den dokumentären, men ändå. Så jävla starkt av dem att visa upp sig så sårbara och små, i en sådan konfliktsituation med varann, i synnerhet för en sån machokille som James. Man växte med honom, liksom. Personliga transformationer av den sorten är totalt fascinerande.

Fler autentiska människor to the people, tack! Sådant här gör mig faktiskt genuint glad. Antar att det tilltalar min skorpionmåne att se under ytan och att iaktta transformationer som går på djupet.

Powerpluto

Sista veckan har handlat om negativitet och ilska vs kraft. Om den personliga kraft som faktiskt finns i negativitet, ångest, ilska, explosiva aggressiva känslor och i genomskådandet av de värderingar som genomsyrar en pissig, äcklig värld som man inte känner sig hemma i.

Jag måste acceptera min kraft, inte vara rädd för den. Inte ha dåligt samvete för den. Mina negativa känslor existerar i allra högsta grad. De ÄR och finns. Av en anledning. Jag kan inte förminska det mörka, måste låta det finnas och se det i vitögat. Jag känner, därför finns jag.

Bort med känsloblockeringar. De små negativa kraftansamlingarna måste ut i småpuffar. Om jag inte erkänner och accepterar dem och inte vill kännas vid dem så kommer de komma ut i en enda stor explosion, så är det bara.

Så negativitet som känns nu, ska erkännas nu, ska ut nu. Qi kan inte värderas som dålig eller bra. Qi ska vara fritt. Så skorstenen ska sotas så att det blir fritt flöde.

Det är det jag ska lära mig att se och inte vara rädd för. Min kraft. Det är sååå Pluto :)

Flashback

Kraftig flashback från förr. Fick sån lust att lyssna på den. Hör den så tydligt i huvudet...


So, so you think you can tell Heaven from Hell, blue skies from pain.
Can you tell a green field from a cold steel rail?
A smile from a veil?
Do you think you can tell?
And did they get you to trade your heroes for ghosts?
Hot ashes for trees?
Hot air for a cool breeze?
Cold comfort for change?
And did you exchange a walk on part in the war for a lead role in a cage?
How I wish, how I wish you were here.
We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year.
Running over the same old ground. What have we found?
The same old fears.
Wish you were here.

Paus från helvetet

Det är så skönt när de kommer de där små andningshålen när jag kan andas fritt och takhöjden är högre. Små stunder då man ser på allt via hjärtat, med ljus, med sötma. Då ångestlågan upphör att svetsa sig in i hjärnbarken och ryggraden och en frid, en självklar samhörighet med människorna och världen infinner sig. När kärleken är självklar är det underbart att leva.

Jag behöver det verkligen för att orka med det här Plutokvadraturhelvetet i ett och ett halvt år till...

Ode till en vän

Åh vännen, vännen.

Så har nog mitt hjärta omfamnat dig helt till slut. Vi tillhör samma familj.

Att du var speciell och att vi hade någon slags förbindelse visste jag redan då jag såg din ryggtavla första gången. Några månader senare såg jag ditt ansikte i klassrummet. Strax efter talade du till mig på nätet. Det finns ingen slump...

Nu, något år senare; dammet efter några småduster där vi försökt definiera varandras konturer och lära känna varandras gränser har lagt sig. Och nu ser jag klarare. Nu kan jag släppa in dig. Du visar mig ständigt hopp, liv, lek och lust. Din glädje och kärlek till livet är vacker.

Mitt perspektiv

Och vet du, det som i andras ögon - de som ännu inte kan se med hjärtats öga - förmodligen ser ut som patetiska bekännelser och pinsamma personliga detaljer, det är just det som i mina ögon ger mig ryggrad och värdighet. Att söka och förmedla sanningen, hur ful, hemsk och liten den än är är det största. Enligt mig. Man kan inte nå sanningar genom att gömma sig bakom en mask. Och sanningar är det enda jag kan söka.

Verkligheten har vassa kanter

Avskiljdhet, isolering, avkapad från omgivningen. Inte här, inte nu. Känner inte gemenskap med någon, inte ens mig själv. Inte nu. Det kommer nog andra dagar, nya dagar då jag känner känslan av samhörighet i magen, en inre känsla av själslig gemenskap med andra människor. Det är till och med mycket troligt att det gör det. Men nu är isolering igen och jag vet inte hur jag ska, eller om jag orkar, bryta trenden. Orkar inte försöka. För det finns inget inre ljus som driver på. Inte nu.

Nu är gråhet... ljummen apati. Det ÄR. Hopplöst och färglöst, menlöst, meningslöst. Kraftig glasvägg mellan mig och det som är utanför. Jag når inte ut. Du når inte in. You´re in a blur. Gaussian blur. Vet inte hur du ska nå in, om du ens vill, orkar... om jag orkar.

När jag känner samhörighet med mig själv, med det inre, det stora ljusa så är isoleringen genomlidlig, men när jag är avskuren från mitt inre så är det inte okej längre.

Fulfilter

Det spelar ingen roll att ingen i ens omgivning fattar vad man handlar om. Ingen blir profet i sin egen hemstad, liksom. Det räcker med att budskapet har gått hem hos EN enda person för då är det inte är förgäves. Någon har fattat och kan ta till sig det som egentligen är så klart och tydligt.

Tack...

Då spelar det ingen roll att det finns folk som är blinda, döva och stumma, eller folk som förvrider, förminskar, förfular. Det spelar absolut ingen roll. Your loss, liksom... Dina perceptionsfilter har inte med mig att göra. Jag har inget ansvar eller del i dina förvridna speglingar av mig. Du skapar din egen värld och väljer vad du vill se. Och det är du som får leva med det. Inte jag.

Prova att sätta på dig nya glasögon. Om någon växer i dina ögon så växer du själv. Det är dagens sanning.

När och varför?

De går, de står, de jobbar, sover. Droger avlöser varandra: koffein, nikotin, alkohol. En dag överlevs genom konstgjord energi, en dag saturerad av kaffe. Sedan följer en kväll med folköl som dämpar den artificiellt drivna energin. Cigaretter dövar och tar bort eventuella påminnelser från själen och känslolivet. TV'n tar bort den sista chansen till kontemplation och eftertanke. Hur var min dag idag? Vad kände jag? Vad tänkte jag? Vad trivdes jag med? Vad mådde jag gott av? Vad var dåligt? Vad kunde jag göra annorlunda så jag kunde vara mer nöjd med mig själv och mitt liv i morgon? Det inre livet finns inte ens. Allt som är naturligt och direkt, instinktivt och intuitivt och som kommer inifrån dövas och dödas. Vad blir kvar när man inte vill känna, inte vill tänka, inte vill uppleva? Och varför är du hellre död än levande?

Jag vill fråga, med djupaste medkänsla: När dog du och varför? Vilken är orsaken till din bortgång?

Vill du leva igen? Ge din smärta en röst! Ta fram mörkret. Låt det göra ont! Orsaken till din död måste bearbetas. Gå genom mörkret till ljuset eller var för alltid fast i limbot. Oavsett orsaken till din död: incest, sexuella övergrepp, fysisk misshandel, psykisk misshandel så är det dags att vakna nu. Ta chansen till kärlek, ta chansen till ett medvetet liv. Ta fram smärtan.

Har din själ låtit sig trampas på hela livet? Har du låtit dem göra det? Har du stängt av alla känslorna, alla intryck? Det gör inget. Du kan börja KÄNNA igen, och det kommer att göra ont. Ingen tvekan, det kommer att göra ont. Men smärta är bättre än död, och smärta kan vara början till ditt helande. Den levande döden är ett kyligt limbo. Men den levande döden är i bästa fall bara ett övergångsstadium, en frusen vila, och det fina i kråksången är att du kan sätta stopp för tillståndet.

Steg ett? Att sluta droga bort sig själv, sitt inre.

Steg två: Att börja uttyda sitt hjärtas röst och lyssna till vad det säger. Det kan säga saker som man inte vill höra. Men det är ditt verktyg till att hitta ett autentiskt jag. Ett levande jag.

Jag finns här, bredvid dig. Jag existerar parallellt med dig. Jag ser din smärta, den som du tror att du har glömt bort. Den du inte vill veta av. Den du inbillar dig inte finns. Men jag ser att du döljer den för dig själv och jag vill att du drar upp svärtan i ljuset och pratar med mig. Jag är ett levande bollplank och en medkännande själ och jag kan finnas vid din sida, men bara om du bestämmer dig för att leva och endast då. För jag vill inte stänga av. Jag vill inte dö igen.

bomull

jag har vikit av vägen och är på väg uppför kullen då jag ser de där välkända bomullstussarna. på marken. en söndertuggad hundleksak. jag är högst upp. på toppen. tittar bakåt. tittar in där magin bodde. tittar länge. för att släppa. det är sista gången jag tittar över axeln. nu ser jag in i solen. det vita vaddet i den babyblåa skyn. guds tårar än en gång. om mitt inre kände ditt inre så kände vi gud. och jag har för länge sedan förlikat mig med vad lektionen går ut på. jag vet redan hemligheten och kallet med mitt liv.

Sidan 18, rad 4:

"De begick allsköns oanständigheter och drog på sig klander, för att på så sätt stärka sin uppriktiga kärleksdyrkan."

Fakhr al-din Araqi - Gnistornas bok

Jag har varit en sufist och en qualandar, utan att veta om det... coolt.

Madame Rose Hanie

"My prayers were not granted, because Love descends upon our souls by the will of God and not by the demand or the plea of the individual. Thus I remained for two years in the home of that man, envying the birds of the field their freedom while my friends envied me my painful chains of gold. I was like a woman who is torn from her only child; like a lamenting heart, existing without attachment; like an innocent victim of the severity of human law. I was close to death from spiritual thirst and hunger.

One dark day, as I looked behind the heavy skies, I saw a gentle light pouring from the eyes of a man who was walking forlornly on the path of life; I closed my eyes to that light and said to myself, 'Oh, my soul, darkness of the grave is thy lot, do not be greedy for the light.' Then I heard a beautiful melody from heaven that revived my wounded heart with its purity, but I closed my ears and said, 'Oh, my soul, the cry of the abyss is thy lot, do not be greedy for heavenly songs.' I closed my eyes again so I could not see, and shut my ears so I could not hear, but my closed eyes still saw that gentle light, and my ears still heard that divine sound. I was frightened for the first time and felt like the beggar who found a precious jewel near the Emir's palace and could not pick it up on account of fear, or leave it because of poverty. I cried - a cry of a thirsty soul who sees a brook surrounded by wild beasts, and falls upon the ground waiting and watching fearfully."

//Khalil Gibran (från Rebellious Spirits - Madame Rose Hanie)


Varje mening är skönaste paradispoesi och fylld med känsla ut i fingertopparna och känns som andlig förlösning. Jag faller på knä i ödmjuk förundran över denna mans sätt att förmedla sina insiktsfulla tankar...

Tack...

Tiden i genomskärning bakifrån

I natt kom jag på tanken att tiden egentligen står still om den nu gör det...existerar alltså. Just när jag skulle somna såg jag tiden i genomskärning bakifrån (mmm...knarkigt... jag vet) och reste med den, som vi ju faktiskt gör i verkliga livet. Vi reser ju med tiden. Den enda gången vi har ett bredvidperspektiv på tiden är ju när vi tänker framåt eller tillbaka... Men om inte intellektet eller minnet skulle vara inblandat skulle väl inte tid existera överhuvudtaget? Eller?

Äh, jag fattar inget jag heller...

Det vilseledande egot

I dag aktualiserades än en gång en förståelse för min instinktiva motvilja och mina negativa känslor kring egot, egots drifter, självhävdande, i det att bygga sig en persona utåt, att låta sig definieras av speglingen i andras ögon, samt även för min inbyggda motvilja mot gruppmekanismer och hierarkier.

Kollade nämligen nyss på programmet "Skotten i Knutby" på TV4 Plus. Den här Knutbyhistorien har ju fascinerat många och visst det är massor som kan diskuteras kring det. Bl. a. vilsna människors behov av att bli ledda versus andra vilsna människors behov av att leda. De är varandras motpoler i ett vilset universum och dras väl därför till varandra. Det slår mig att egot är det som får dessa människor att gå helt vilse. De utan egokänsla låter sig styras av de med alltför stort ego. Men mitt i tragiken har de förmodligen något att lära av det hela.

Den som drivs av ett äkta sökande efter gud borde veta att söka inåt och förstår faran i egots vilja att bli smekt av andras smicker. Kristi brud, ja herregud. Kan man bli mer vilse i tron att man följer den rätta vägen? Psykoterapi säger jag bara. Nu. Om man inte lär känna människans psykologi och sina allmänmänskliga drivkrafter, vilka kan leda ut en på felaktiga vägar så hittar man förmodligen inte heller de rätta. Att människoliv ska behöva offras i sökandet efter gud (eller sökandet efter en större egobild i detta fall) borde vara en varningslampa utav GIGANTISKT format.

Vad vinner man på att sitta och linslusa sig i så många TV-program och tidningar man bara hinner avverka? Om gudssökandet drivs av behovet att bekräftas av andra, om man har behov av att ha kontroll över andra människors bild om en själv, behov att att kontrollera andra så är man bara helt jävla lost. Då har man inte ens frigjort sig från egots klor. Den som söker lära känna sin själ, sin kärna, sitt inre i tysthet lär i bästa fall även känna det som är större än sig själv. Men den som söker i det yttre lär knappast hitta sig själv, än mindre gud.

Och Fossmo, vilket otroligt fantatiskt skrämmande exempel på en människa utan självinsikt, utan känsla för sin kärna. Utan känsla för andras heliga kärnor. En människa totalt utlämnad åt sina mörka inre drivkrafter. Om han hade haft förmågan och klarsynen att försöka se och lära känna sitt inre liv så skulle han inte ha behövt att använda andra människors liv som yttre schackpjäser för att tydliggöra sitt inre drama. En sådan total orespekt för det liv som den gud han säger sig tro på har skapat. Ett praktexempel på en "fullblown" psykopat, en människa helt utan förmåga till empati. Jag vet faktiskt inte om det överhuvudtaget finns hopp om att förändras för sådana människor.

Sökandet efter gud har nog aldrig slutat gott när det utövas av en samling människor. Människor i grupp kan inte hantera egots drivkrafter. Det bara är så, motsatsen har aldrig bevisats. Lite grann som kommunism, en vacker tanke men människan är absolut inte mogen att hantera den rent praktiskt.

Och jag tänker nästan att det är väl alltför väl att man lider av social fobi så man själv slipper konfronteras med sån här skit i sitt eget liv och slipper förlora sig i "gruppens" otroligt stora drivkrafter...haha. Ja, det finns väl något gott i allt. Det är väl en mening med det med.

"Your pain is but the breaking of the shell that encloses your understanding" - Kahlil Gibran

Jag har ett ovanligt starkt och klart minne av att jag med klassen gjorde ett studiebesök i en kyrka när jag var liten, förmodligen lågstadiet. En grupp kristna hade en frågestund; vi fick fråga och det diskuterades lite grann. Det var förmodligen mitt första möte med kristen teologi. Det sades att jesus dog på korset för vår skull, för att frälsa oss och jag fattade absolut ingenting. "Var låg logiken i det? Vilket dravel. Vad menade man?" Idag tror jag att jag förstår det bättre. Jag är inte kristen och bekänner mig inte till någon tro överhuvudtaget men religiösa och existentiella frågor intresserar och engagerar mig enormt.

Nedan följer en liten snutt jag skrev med djup känslomässig inlevelse, 2005-06-04. Jag vet att det är gråtmild melodramatik på hög nivå, nästintill patetiskt, om inte beyond, men ord är grova verktyg. Det är svårt att förmedla subtila och kanske inte alltför allmängiltiga upplevelser genom ett visuellt signalsystem: kantiga bokstäver som bildar onyanserade ord som bildar haltande meningar, eller så är det bara så att jag inte riktigt är så duktigt på det.

Men det jag försöker beskriva är en sorts alkemi som jag upplever i David Eugene Edwards text- och musikskapande; han sublimerar sin ångest, sin livssmärta, sina demoner och gör något vackert av det, något som gör andra människor gott. De kan känna tröst i, njuta av och växa av musiken. Låten jag beskriver heter "Strong Man". Den symboliserar för mig en genomgripande förvandling, en process på en djup nivå som initieras av ett oförståeligt lidande. Att nå ljus och frälsning genom den svartaste smärta.

"Jag ids inte ens längre att lyfta på armarna för att skydda mitt hjärta. Tar emot slagen men tänker inte dö för det. Jag lever mer än någonsin.

David Eugene Edwards pinade, lidande röst och texter är i sanning helande i sin desperation. Han har inte bara gjort en konst utav lidandet utan han förvandlar lidandet till ljus. Han tar det till såna djup så att det blir outhärdligt och man måste tränga igenom till ljuset...till andra sidan. ”Strong Man” är ett genialiskt mästerverk i smärta. Den starke mannen, lammet, offret utsätts för sådan förnedring och smärta att det är outhärdligt. Änglarna sliter av honom hans kläder och folk spottar och sparkar på honom och han knäböjer och tar emot förnedringen... Det orättvisa och totalt oförtjänade straffet... Som den outhärdliga känslan ett oskyldigt barn bär på när det blir slaget och vet att det var oförtjänt smärta...Att bli korsfäst på grund av oskuld. Som vi alla blir. Som det är menat att vi ska bli i denna världen... Ett enda orättvist slag är ett slag för mycket för en ren själ att kunna bevara oskulden. När barnet har tagit emot tillräckligt många slag så förstår det till slut att det inte är menat att världen ska vara rättvis. Vem har någonsin påstått det? Det går heller inte att förmedla upplevelser genom ord..."

Dagen efter jag skrev detta blev en av mina bästa vänner brutalt och oprovocerat nedslagen på gatan av okänd gärningsman. Han blev sängliggande i många veckor.

Idag hittade jag en gammal konstbroschyr som jag haft undanstoppad (hade helt glömt bort den) sen början på 90-talet. Det är en broschyr från en av Gerald Steffes utställningar 1973. I den finns en del underbara gouachemålningar föreställandes Siddharta, Krishna och jesusfigurer. I den står också denna underbara text att läsa:

"Att leva är för Gerald Steffe att existera i drömmar... där livsuppfyllelsen är ett moln, som löses upp när han går på det.

Bombterror, koncentrationsläger och massdöd inpräntade outhärdliga barndomsminnen, som i hans måleri förlöstes genom hemska skapelser, som förkrympta, lemlästade och sönderrivna hånar allt liv.

Men det groteska och livsfrånvända, som föddes ur mörkret, tinade bort i en fantastisk dimma, föll sönder i det förunderliga, inspirerat av Wienerskolan. Och i dag blommar i Gerald Steffes måleri mystik och myter invävda i ett nät, som viskar om hemliga vetenskaper. Ur växter, blommor, fjärilsvingar, fågelfiskar och djurmänniskor framkom skapare, gudar, religioner...Kristus och Krishna i meditation och visdom. Slutligen växer bilden av Siddharta fram. Siddharta, som befriande själen, sträcker ut sig i praktfull skepnad alltmedan duvor dansar till hans trollflöjt och hans älskade Kamala omfamnar honom kärleksfullt. I detta ögonblick smälter ensamhet och gemenskap samman till ett - som framlyser ur alla varelsers form.

Gerald Steffe reser nu plötsligt genom sagolandet med trollkarlar och häxor, kattkonungar, dödsgudar, människoberg, magiska cirklar och vita kameler in i den glittrande, sprudlande barnavärlden, där man lever spontant, tidlöst och förundrat upptäcker livet. Varje kropp, varje växt, djur, demon, människa eller gud berättar om varandets inre, om den gyllene ande, som genomsyrar allt levande liksom ett andetag av den Allsmäktige eller av naturens nyck eller av Illusionernas Illusion.

I djupets vara
blir allt till ett
livet en dröm
kroppen förlorande sin form
tid liksom rum
upphör att existera

Efter en text av
HANS DIETER DARMSTADT"

Steffekonst

Gerald Steffe, "Fjärilar kyssa blomsterkonung"

Om nån har; jag vill köpa!

Zoroastrisk teologi

"Zarathustras lära bygger på en dualism mellan Sanning och Lögn. Allt gott kommer från [Spenta Mainyu] (den heliga anden) och allt ont av tvillingen [Angra Mainyu] (den osaliga anden). Liksom de övernaturliga makterna har valt mellan Sanningen och Lögnen, måste också människorna göra det. Vid varje människas död kommer hans själ att dömas - de goda ska få komma till paradiset och de onda hamnar i helvetet. "

Sanning och lögn står alltså här för de eviga motsatserna: godhet vs ondska, ljus mot mörker.

Hur kan man överhuvudtaget utöva denna religion om man inte ens kan skilja det ena från det andra undrar jag lite stilla.

Men att bilda en elitklubb för inbördes beundran där man förhöjer sig själv och utesluter andra genom att tala illa om dem, se ner på dem, förakta dem och önska dem olycka kanske inte är ett uttryck för ondska utan bara ett sent manifesterat dagisnivåtänk.

Om man blev utesluten från de populäras klubb i mellanstadiet så kan man alltid hämnas genom att bilda en egen sluten klubb i vuxen ålder, där man kan leka enväldig härskare.

Det är ju faktiskt rentav lite gulligt. Nästan lika gulligt som planen att förinta en hel ras i jakten på sina egna inre demoner.

Doni-polo

Det yttersta, det heligaste, det största, det som inte går att benämna är ETT. Det är ett evigt varande utan kontraster, utan rörlighet, utan förändring, utan förgänglighet. Det är alltet, det är intet. Det är det vita som utgörs av ALLA färger.

Men just nu befinner du dig inte i den eviga saligheten. Du befinner dig i det dualistiska materiella livet på sfären vi benämner Tellus, där kontraster inte bara är vackra utan livsnödvändiga. Contrasts make the world go round. Yin och Yang. Kontraster bygger upp den dynamiska rörliga helheten. Kontraster skapar liv. Kontraster ÄR liv. Utan alla motsägelsefulla impulser i det inre skulle vi inte skapa eller producera något. Den vackra musiken, konsten, litteraturen, filosofierna skulle inte finnas. Utan kontraster skulle det inte finnas någon förändring, riktning. Drivkraftens motor är motsatserna. Motsatser sätter energier i rörelse.

Utan motsatsen skulle inte satsen existera. Utan en motpol, ingen pol.

Utan olycka skulle du inte kunna urskilja och känna igen lycka. Utan mörker skulle du inte kunna definiera ljus.

Det är en välsignelse att befinna sig i mörkret för det är den som får dig att finna ljuset.

Det att du är FAST i mörkret, vännen, det är en illusion, en sinnets illusion, en förståndets mall (en falsk sinnesbild som säger att saker överhuvudtaget kan vara fasta, solida, oföränderliga och definitiva) som egentligen inte existerar för inget är fast eller orörligt i livet. Det som är du är naturligt rörligt, föränderligt eftersom du ÄR liv, eftersom livet definieras som liv genom sin rörlighet och föränderlighet. Du förändras och rör dig hela tiden och det att du är i mörkret, att du lär känna mörkrets natur och definierar vad det är, är egentligen bara början på vägen till ljuset.

Det som är viktigt att minnas när du är i mörkret är att vara medveten om den där vita pricken som existerar i det svarta och likaså när du är i det ljusa ska du minnas den svarta pricken i det vita. Månen i mörkret reflekterar solens ljus och solen har sina mörka fläckar.

Det finns ingen kamp mellan motsatserna utan de representerar bara naturliga energier som alternerar och tar vid där det andra släpper taget så varför kämpa för det ena eller det andra? Det finns inget att kämpa för eller mot, det finns bara ett flöde att följa. Det som är på väg kommer ändå tids nog. Och tiden är inte viktig så varför ha bråttom? Det kommer en ny tid med andra energier. Det enda du behöver göra är att öppna dig och vara mottaglig.

Olyckan finns där tilliten till det som är större glömts bort. Ta emot och acceptera det som är så kommer du även att acceptera förändringen när den kommer.

Muslimsson

J gjorde en iakttagelse idag när vi kollade på hockeymatchen mellan Sverige och Slovakien som resulterade i en rolig diskussion om efternamn. Han hade efter åratal av hockeymatchtittande gjort en reflektion kring de tjeckiska spelarnas namn som gick ut på att det till synes alltid fattas i alla fall minst en vokal i de flesta namnen (exempel på tjeckiska namn: Vlk, Jagr, Mral o.s.v.).

Hans iakttagelse gick ut på att han tyckte att slovakerna har liknande namn men har petat in de där vokalerna som fattas i tjeckiska namn och sen spann han vidare på Lettiska namn vars egenhet ligger i att de oftast har ett s på slutet för att skilja sig från den ryska namnfloran, vilket kom av att Letterna en gång ville frigöra sig från den ryska ockupationsmakten. Vilket i sin tur fick mig att tänka på muslimer i Bosnien och forna Jugoslavien överhuvudtaget, vars namn ofta består av en muslimsk stam och en efterled (-ic, -vic, -ovic) som gör att namnen istället har integrerats i den slaviska floran av namn. Där är ju namn av typen Ibrahimovic, Omarovic och liknande vanliga. "Jaa, typ Muslimovic" tyckte J och sen hade vi skitskoj åt hur folk skulle reagera om man lade till en utländsk efterled till ett svenskt namn och vice versa.

Själv skulle jag ta ett dubbelnamn eller trippelnamn och heta typ Elisabeth Hitler (direktsnott från Bottoms Edward Elizabeth Hitler) Svenssonovic, Mustafadotter eller nåt, bara för att förvirra folk och få dem ur sina ingrodda fördomars tankebanor. J skulle heta Johan Muslimsson, Goebbels, Lundbergovic.

Gubbilska

Det är andra gången på relativt kort tid som jag blir drabbad av eller får bevittna äldre mäns humör.

Igår höll jag på att bli nedslagen av en gammal herre för att vi råkade mötas lite för nära på cykelvägen. Jag cyklade över ett övergångsställe och när jag sedan skulle svänga in på cykelvägen så kom vi lite för nära och detta var tydligen ett bra tillfälle för hans inpyrda gamla aggressioner att välla fram. Som tur var så hade jag hörlurar på mig och slapp höra några detaljer i hans verbala attack, men jag hörde att han skrek och vrålade om högerregel ("Nähä. Är det högerregel här i Sverige. Se DET visste jag inte om för jag kommer direkt från någon ociviliserad djungel och vet inte hur det går till här i den upplysta civilisationen.") och sedan tillät han sin arm FLYGA UT och nästan träffa mig i huvudet. Han var 2 cm ifrån min tinning. Denna attack och våldtäkt mot mot min person och mina vid tillfället ganska så fridfulla energier resulterade i att jag slet av mig hörlurarna och skrek tillbaka. Jag rycktes med i samma vansinne och röt att han var en gammal jävla gubbe och en stor jävla idiot.

Se där...så förökar sig energierna man sprider ut...blev du nöjd med dig själv nu, förtorkade gamla stofil? Du våldtog min fridfulla och eftertänksamma dag och här sitter jag och sprider ut dina gamla äckliga energier i cyberuniversum. Fakta: Energimanifestationer sprider sig naturligt, tyvärr. Får man skit ger man skit. (Jaja, jag tar ansvar för mina cyberspyor...men jag var f ö r b a n n a d när jag skrev detta och behövde en ventil. Förlåt.)

(Jag borde föregå med gott exempel och ta det med godan ro men jag tar ingen skit. Jag sprider gladeligen värme och kärlek omkring, initierar den gärna, mig men slänger man sin skit på mig så får man fan i mig räkna med samma energier tillbaka. Jag har så mycket hat i mig, gubbe, så ditt verkar futtigt i jämförelse och väljer man att explodera på mig så bäddar man för en energikatastrof av mindre format. Det har hänt förr att folk blivit chockerade av mina instinktiva motreaktioner på aggression. Jag har tagit så mycket skit, som genererat så mycket hat att jag inte tar mer skit. Capisce? No remorse.)

För någon vecka var jag och handlade på en större livsmedelaffär och fick även där bevittna gubbilska. När jag styrde mina steg mot äggdisken stod det ett gammalt gubbexemplar, modell välanpassad, med tillhörande gubbuniform, välrakad, välansad, ren och hel. Han såg ut ungefär som en pensionerad chef eller förman eller något i den stilen; ingen psykluffare alltså. När jag var ca tio meter ifrån så började han gorma svordomar och SLOG PÅ ÄGGEN. Ett slag bara, ett hårt, sen hade han tydligen laddat ur och gick vidare.

Kom att tänka på ytterligare en sak. När jag startade den här bloggen var det en person som undrade var fan han hade hamnat, hans slutsatser var att han hade hamnat i något jävla New Age-flum tydligen för det var vad den öppna lilla själen, bless him, skrev i en kommentar. Kan det möjligen ha varit en äldre herre med fyrkantig världssyn och inkränkt medvetande, totalt oförmögen att ta till sig nya tankar?

All inpyrd ilska. All förtorkad gammal gubbilska. Så mycket aggressioner, bara väntandes på en provokation, minsta lilla, för att få manifesteras och så att de får känna sig lite större en stund.

Det ironiska i det hela är att en motsatt energimanifestation, att tillåta sig att gråta, att tillåta sig att vara liten, att tillåta sig ödmjukhet förmodligen skulle förlösa så mycket mer i deras anspända små psyken. Ifall de tillät den hårda ytan, betonghöljet som de ackumulerat under alla år rasa så skulle de öppna up för och känna helt andra energier och förmodligen bli mänskligare på köpet, men deras futtiga egon är nog tyvärr i vägen och det sorgliga är att de säkerligen aldrig kommer att komma förbi de där små hindren, de små egona. Så väldigt synd, för deras egen skull och för de som drabbas av deras ilska...

Mod - att vara sig själv

There was no danger for the seed, the seed could have survived for millennia, but for the sprout many are the dangers. But the sprout starts towards the unknown, towards the sun, towards the source of light, not knowing where, not knowing why. Great is the cross to be carried, but a dream possesses the seed and the seed moves.

-Osho Zen Tarot

En portion ödmjukhet

Slänger jag mina sanningar i ansiktet på folk som inte bett om dem? Tvingar jag på människor min världssyn. Håller jag min världssyn för den enda rätta?

Jag kanske måste tagga ner lite...

Eller?

Att leva

Vem ska lära oss att leva? En del människor är som fågelungar som blivit utknuffade ur boet, helt utan skyddsnät. Det känns som om de blivit utknuffade av mor fågel alldeles för tidigt och utan att ha fått lära sig hur man gör när man flyger. De riktigt basic kunskaperna som att man måste ta sats och flaxa och sen styra finns inte där...

Jag var en sådan fågelunge utan kunskaper men jag håller på och lär mig. Jag lär mig på mitt sätt och ingen annan skulle kunna ha lärt mig det jag har lärt mig på egen hand. Jag fortsätter att lära mig. Jag är student i hur man flyger och jag har oceaner kvar till examen.

Är mina sanningar och de lärdomar jag tillgodogjort mig ens till nytta för någon annan undrar jag idag.

Har jag och mina kunskaper något alls att tillföra en människa vars världsuppfattning är så totalt väsenskild från min. Kan någon ha nytta av de upptäckter jag har gjort eller är det bara fåfänga att tro att man kan hjälpa någon?

Hur ska jag överhuvudtaget kunna kommunicera med en person som tror att själen inte flyger vidare då vingarna gett upp?

Så enkelt... (egentligen)

Det är rätt enkelt att vara lycklig: TA EMOT när du får. KRÄV aldrig när det inte kan ges...Flyt med i varandet, kämpa inte emot. Varför fylla möjligheternas tomrum med oro?

Splittrad

Vilken splittrad dag idag... konstaterar. Men det är okej.

Saker jag skulle vilja säga till J:

Vi behöver prata mer. "Bonda" mer. Väva de där osynliga emotionella banden mellan oss som håller oss samman när det blåser... Så vi inte vaknar upp en dag och känner oss som två ensamma, isolerade främlingar i vad som utifrån ser ut som tvåsamhet...

Hur säger man det på ett bra sätt? Jag vet att jag behöver prata mer, om sånt som betyder något men vet ju inte själv hur man gör... Jag är askass på kommunikation.

Allting stämmer så bra rent praktiskt. Vi har lite stökig dygnsrytm. Vi har samma humor. Musik upptar en stor plats i bådas liv. Vi har en stark fysisk attraktion. Vi trivs i varandras sällskap och har en schysst dialog...

Men rent själsligt då, emotionellt?

Vem är du? Vad finns i ditt inre? Vilka tankar dras du med. Vad upplever du? Hur upplever du? Vad känner du? Det är sådant som intresserar mig, men det är precis just sådant som han döljer, eller inte har kontakt med...

...

Nr 66

I sent my Soul through the Invisible
Some letter of that After-life to spell
And after many days my Soul returned And said
"Behold, Myself am Heaven and Hell"

-Omar Khayyam

Strof nr 66 ur Rubaiyat

Energivampyr NO MORE

För någon vecka sen hörde O av sig igen... Han ville vara vänner och ville hålla kontakten eftersom han uppfattade mig som en riktigt vän och sa att han var glad för att han hade fått "uppleva mig" innan han flyttade från stan. Det var ju fint. Jag blev glad, vill också vara vänner så det välkomnades.

Men saken är den att nu känns det inte alls positivt på något vis. Han bara kräver och suger energi. Jag måste tänka på honom dagligen, eftersom han vill att jag rättar hans engelskaläxor var och varannan dag och han har redan lyckats förhandla in förhållningsregler i vår kommunikation: Jag får inte nämna några eventuella kärlekar, varken nuvarande eller kommande, och jag blir så irriterad på att jag överhuvudtaget gick med på att tassa på tå för hans skull.

Vi har endast kontakt på msn men som det är nu måste jag tänka på vad jag skriver till honom, vad jag skriver under "personligt meddelande"och vilka bilder jag har. Han har redan kommenterat min presentationsbild eftersom den var för bystig och jag "visade upp mig för andra killar". Herregud, som om han ägde mig! Jag har för fan inte sett människan på ett halvår och har en ny man i mitt liv men ändå ska jag ta hänsyn till honom. Hur är det med honom då? Han behöver inte ta hänsyn till mig eller? Han kan klampa in som han vill eller?

Sista dagarna har jag inte ens velat logga in på msn, och det är bara för att jag inte vill ha med honom att göra. Har ingen mer energi att ge. Jag hade t. ex. photoshoppat en bild av mig och J med ett hjärta som bakgrund på alla hjärtans dag för att ha i min msn-presentation dagen till ära, men inte ens den kan jag lägga ut som jag vill utan att behöva tänka på eller ta hänsyn till O. Tanken var att jag skulle blocka honom så länge jag har den bilden...Men, sen slog det mig: "Vänta nu. Vad faaan... Varför i helvete ska jag tassa för honom och slicka hans röv för?"

Jag blev så ARG när jag insåg det, att han lyckats nästla sig in igen för att stjäla mer energi. Jag blir arg av att han KRÄVER mer energi av mig. Jag har slut på energi. Den tog slut i höstas och det var HAN som sög ut mig så energin sinade. Den tog slut för guds skull. HAN tog slut på den och pep sen iväg åt ett annat håll. Jag har absolut INGET att ge till den energivampyren längre.

Fy fan...

Har på ett jäkligt schysst sätt uttryckt att jag tycker det är onödigt att rätta komvuxtexter på 15 meningar och att hans lärare har betalt för det jobbet. Korrläsning av längre uppsatser eller så är en annan sak, då kan man behöva någon som ögnar igenom texten med fräscha ögon och vänner och bekanta brukar anlita mig för sådant, men detta är ju bara befängt. Funderar på att blocka honom på msn också... Jag avvaktar så länge. Kräver han något mer så tänker jag vara ärlig och säga att han inte kan komma och kräva ett jota av mig. Då blir det blocken, rakt av! Jag tänker INTE ge något mer till honom.

Jag har slutat slicka röv. Jag slickar varken hans eller andra energislukande narcissisters rövar längre. Det handlar om att ge och ta. Och det jag får, det ger jag tillbaka.

Får du skit så vet du vad du själv gett. Det kallas naturligt energiutbyte.

Suger du ut så stänger jag banken. Det handlar om överlevnad.

Mer Huxley

Aldous Huxley om uppfostran och utbildning och språkets begränsningar:

"All vår uppfostran, vare sig den är litterär eller vetenskaplig, allmän eller specialiserad, är företrädesvis verbal och därför dömd att misslyckas. I stället för att göra barnen till mogna, vuxna människor gör den dem till naturvetenskapare som står fullständigt ovetande inför naturen, till humanister som inte vet någonting om humanitet och mänsklighet.

Gestaltpsykologer sådana som Samuel Renshaw har hittat på metoder för att vidga den mänskliga förnimmelsens fält och öka dess skärpa. Men får de stöd av våra uppfostrare. Svaret är nej.

Lärare i alla sorters psyko-fysiska färdigheter, från spådomskonst till tennis, från dans på lina till bön, har genom försök och misstag upptäckt villkoren för den maximala prestationen på respektive områden. Men finns det någon miljonfond för ett projekt att samordna dessa empiriska rön och på den grunden bygga upp ett system som bättre kan utveckla vår skapande förmåga? Åter måste svaret såvitt jag vet bli nej.

Alla sorters sekterister och konstiga kroppar lär ut alla sorters system för att vinna hälsa, lycka och själsfrid. För många av deras klienter är dessa system påtagligt effektiva. Men har man någonsin sett en aktningsvärd psykolog, filosof eller präst dyka ner till djupet av dessa underliga och, det skall erkännas, ibland illaluktande källor för att åtminstone undersöka om inte på botten av dem döljer sig en liten anspråkslös sanning. Ännu en gång måste svaret bli nej.

Se bara på meskalinundersökningarnas historia. För sjuttio år sedan beskrev framstående vetenskapsmän de transcendentala upplevelser som människor med god hälsa under riktiga villkor och i rätt anda blir delaktiga av då de brukar drogen. Hur många filosofer, hur många teologer, hur många professionella uppfostrare har haft djärvheten och nyfikenheten nog att vidga dessa "portar i muren"? Finns det överhuvud taget några som gjort det? Svaret är alltjämt nej.


I en värld, där den verbala uppfostran är dominerande, finner högt bildade människor det omöjligt att ägna allvarlig uppmärksamhet åt annat än ord och begrepp. Det finns alltid pengar till lärostolar i den prilliga sortens vetenskap som söker svar på den allt överskuggande frågan: Vem påverkade vem att säga vad när? Även i vår tekniska tidsålder står den verbala humanismen högt i kurs. Den icke verbala humanismen, den konst och vetenskap som består i att vaket iaktta elementära fakta i vår tillvaro är nästan fullständigt ignorerad. En katalog, en bibliografi, en definitiv upplaga av en tredjerangens versmakares "ipsissima verba", ett jättelikt index för att göra slut på alla index - sådana planer liksom varje annat verkligt alexandrinskt projekt är på förhand garanterade allmänt gillande och finansiellt stöd. Men om det gäller att försöka ta reda på hur ni och jag, våra barn och barnbarn skall bli mer mottagliga, mer intensivt vakna för den inre och den yttre verkligheten, mer andligt öppna, mindre benägna att på grund av psykologiska misstag göra oss själva fysiskt illa och bättre i stånd att kontrollera vårt autonoma nervsystem - när det gäller sådana former av icke verbal uppfostran, långt mer fundamental och långt mer ägnad att bli till praktisk nytta än någonsin svensk gymnastik, då hittar man inte en anda aktningsvärd person vid en enda aktningsvärd högskola eller kyrka som vill lägga två strån i kors för saken. Verbalisten är misstrogen mot den icke verbale; rationalisten fruktar det icke rationella fenomenet; intellektualisten känner att "vad vi bara ser är främmande för oss och behöver inte göra intryck på oss."

Dessutom måste man lägga märke till att en sådan undervisning i icke-verbal humanism inte skulle passa in i något av våra uppfostringsfack. Den skulle inte vara religion, inte neurologi, inte gymnastik, inte filosofi, inte statskunskap, inte ens experimentell psykologi. Under sådana förhållanden blir ur akademiska och ecklesiastika synpunkter frågan obefintlig och kan tryggt ignoreras eller med ett beskyddande leende överlämnas till dem som den verbala ortodoxiens fariséer kallar kvacksalvare, charlataner och dilettanter."

Den tunna röda linjen

FANTASTISK FILM. Jag är mållös.
_____________________________________________________________________

En bild säger mer än tusen ord?

Aldous Huxley om språk:

"'Vi pratar alldeles för mycket', skrev [Goethe] då han nått mogen ålder, 'vi borde tala mindre och teckna mer'. För min personliga del skulle jag gärna helt och hållet avstå från att tala och liksom den organiska naturen meddela allt vad jag hade att säga i utkast. Detta fikonträd, denna lilla snok, kokongen där på min fönsterpost som lugnt väntar på sin framtid, allt detta är betydelsefulla tecken. En människa i stånd att riktigt tolka deras mening skulle snart bli i stånd att ge avkall på allt vad det skrivna och talade ordet heter. Ju mer jag tänker på det, desto mer slår det mig att det är något futilt, något medelmåttigt, ja jag frestas till och med att säga något narraktigt i språket. Och däremot, hur griper inte naturens tystnad och allvar när man oförströdd ställs ansikte mot ansikte med den, till exempel i en ofruktbar bergskedja eller i de uråldriga kullarnas ödslighet." Vi kan aldrig ge avkall på språket och de andra symbolsystemen, ty det är genom dem och endast genom dem som vi har lyft oss själva upp från djurens ståndpunkt till mänsklig nivå. Men det är lätt för oss att bli dessa systems offer lika väl som dess profitörer. Därför måste vi lära oss att handskas med orden på rätt sätt men på samma gång bevara och om möjligt intensifiera vår förmåga att se världen direkt och inte genom begreppens grumliga synglas. Ty begreppen förvanskar fakta, klistrar vilseledande etiketter på dem och stuvar in dem i abstraktionernas fack."

Cosmopolis

Copyright©Desillusionerad2006

75 Degrees

"You know I'm afraid.
You know I'm scared.
And so are you.
And so is he.
And so is she.
So, what is the point of trying to hide?"

-Richard Ashcroft

Revolution des Viaducts

Paul Klee (1937)

Doors of Perception

"Om förnimmelsens portar renades, skulle allting visa sig för människan som det är, oändligt."

William Blake

På flera ställen i boken (Aldous Huxley - En port till andra världen) avlägger jag ett stort asgarv. En del partier är riktigt humoristiska, samtidigt som de är hur kloka som helst:

Ex 1:
"Och hur som helst, min kropp föreföll i stånd att helt och hållet ta vara på sig själv. Allt vad det medvetna jaget kan göra är att formulera önskningar, som sedan verklställs av krafter som vi mycket litet kontrollerar och inte alls förstår. När jaget gör något därutöver - när det anstränger sig alltför mycket till exempel, när det oroar sig, när det plågar sig för framtiden - så sänks effektiviteten hos dess krafter och det kan till och med uppstå sjukdomar i den försvagade kroppen. I det tillstånd, vari jag befann mig, var medvetandet inte hänvisat till något jag; det var så att säga "sin egen". Det innebar, att den fysiologiska intelligens, som kontrollerar kroppen, också var sin egen. Den beskäftige neurotiker, som i vanliga vakna stunder ständigt försökte att sköta ruljangsen, var lyckligtvis ur vägen."

Ex 2:
"Konfronterad med den stol som såg ut som den yttersta domen - eller rättare sagt med en yttersta dom som jag efter en lång stund och inte utan svårighet igenkände som en stol, höll jag på att gripas av panik. Det här, kände jag plötsligt, var att gå för långt. Även om det man gick till var en allt intensivare skönhet, en allt djupare meningsfullhet. Vad jag var rädd för - det står klart sedan jag nu efteråt analyserar min rädsla - var att bli överväldigad, att råka i upplösning under trycket av en verklighet som var för stor för mina sinnen, vana vid att leva i en värld av bekväma symboler."

Ex 3:
"Vi gick ut på gatan. En stor bil i mattblå färg stod parkerad vid trottoarkanten. Vid åsynen av vagnen greps jag plötsligt av en överväldigande munterhet. Vilken självbelåtenhet, vilken absurd egenkärlek utstrålade inte från de strömlinjeformade och blanklackerade ytorna! Människan hade verkligen skapat den här tingesten till sin avbild - eller rättare sagt till sin romanhjältes avbild. Jag skrattade så tårarna rann utefter kinderna. [...] Och vi befann oss plötsligt vid en korsning på Sunset Boulevard, fastkilade i trafiken. Framför oss och vinkelrätt mot vår riktning kom en evinnerlig ström av vagnar, tusentals, alla lysande granna som en annonsörs dröm, den ena löjligare än den andra. På nytt greps jag av ett nästan krampaktigt skrattanfall."

Personlighet

En människa är inte en prydlig personlighet, en färdig produkt i en förpackning med ett bestämt syfte. En människa är en motsägelsefull sammansatt varelse, bestående av det högsta gudomliga och det lägsta djuriska. En människa går inte att fånga i en form. Man kan se människans "form" och man kan skymta människans "innehåll/själ" men man ska komma ihåg att man tolkar allt med sina egna referensramar. Man tolkar det mesta utifrån det man redan upplevt, upplevelser som man gjort till mallar. Allt och alla vill människan sätta i fack och sätta etiketter på.

Jag har alltid haft svårt för att acceptera hierarkier och titlar. Jag har aldrig i hela mitt liv velat kallat mig för konstnär, poet, fil. kand. eller författare eller what ever, även om jag skulle kunna. Det känns så fånigt. Ungefär som att man valideras och får existensberättigande genom att ha en titel. Så befängt. Det jag är idag är jag kanske inte imorgon. Jag utvecklas. Jag lär mig. Jag är inte en färdig produkt.

Dessutom är jag människa, mer ska faktiskt inte behövas för att jag ska vara i en position att begära respekt från mina medmänniskor, såsom jag respekterar andra människor utan att ta hänsyn till vad det står för eller efter deras namn i telekatalogen.

Människor som vägrar att etiketteras, som är komplexa, djupa, mångfasetterade och som är hala och svåra att greppa, som jag inte förstår mig på så där på en gång, det är de jag blir tagen av. Jag fascineras av dem som inte låter sig fångas. Det är de som vidgar mina vyer och får mig att tränga över fördomarnas begränsningar. Det är de som vidgar min värld. Det är de som får min värld att bli större. De som både är små och stora samtidigt. De som är ärliga, utan fasader och personlighetsmasker. De som låter sina själar vandra på långa resor, vare sig det är upp i de gudomlig sfärerna eller ner till svaveldoftande underjordiska grottor. De som reser och går vilse men som hittar tillbaka för att de känner sin kärna. De som vet att de kan landa på en säker plats. De som inte begränsas av egoistiska motiv och mediakåthet, de som är beyond trendtyckarnas små domäner och som har genomskådat samhällets kulturella föreställningsgränser. Jag fascineras av dem som inte låter sig fångas i mina fördomars nät. Good on you! Ni gör min värld större. Jag växer med er.

Väx! Bli större! Vidga dig, träng igenom murar, uppåt, utåt, inåt neråt!

Men gör det med kontemplation; det går inte att leva sant om man hela tiden är i ett stresstillstånd. Snabbhet och tempo har inget värde i sig. Tid är ett överskattat hjärnspöke.

Bli motsatsen till sinnenas Gollum!

Broder Aldous

Skulle kännas lite fånigt att gömma sig bakom andras ord, eller försöka ge sina egna tankar bekräftelse genom att citera erkända tänkare och författare, men jag tycker det är så häftigt att få mina tankevärldar bekräftade av andra människor, sen är det inte av vikt om de heter Aldous Huxley, Hermann Hesse eller Birgitta Vanlig Svensson liksom. Bara det att man har varit i liknande tankesfärer är coolt. Det gör dem till mina bröder och systrar. (Jag menar naturligtvis INTE att jag är ens i närheten av Huxleys eller Hesses geniala tankekapacitet, intellektuella skärpa, bildning och vassa verbalitet. Utan jag menar självklart att jag känner släktskap med dem för deras idéer om gudomligt ljus, nåd och upplysning. Man behöver inte vara ett geni för att ha sådana upplevelser.)

Jag började idag läsa Huxleys "En port till en annan värld". "Doors of Perception" på engelska. Den boken borde jag läst för 15 år sen men idag fick jag den i min hand...

I boken skriver Huxley om sina upplevelser efter att ha intagit 0, 4 g meskalin:

"När jag tänker tillbaka på denna min upplevelse, så finner jag att jag måste instämma med dr C.D. Broad, den eminente Cambridgefilosofen, då han skriver följande: "Vi skulle göra klokt i att allvarligare än hittills ta i betraktande Bergsons teori om minnet och sinnesförnimmelserna". Tanken är den att hjärnans, nervsystemets och sinnesorganens funktion är huvudsakligen eliminerande och inte producerande. Var och en är i stånd att i varje ögonblick minnas allt som någonsin har hänt honom, liksom han är i stånd att förnimma allt som allestädes sker i universum.

Nu är det hjärnans och nervsystemets uppgift att skydda oss från att bli överväldigade av denna mängd av till större delen onyttiga förnimmelser. Det mesta av vad vi i och för sig skulle vara i stånd att varsebli och minnas blir uteslutet och blott ett litet speciellt urval av nyttigt vetande släpps in i medvetandet. "I överensstämmelse med en sådan teori skulle var och en ibland oss potentiellt vara det Universella Sinnet." Men vi tillhör nu en gång djuren, och som sådana är det vår enda uppgift att till varje pris överleva.

För att göra ett sådant biologiskt överlevande möjligt måste innehållet i det Universella Sinnet slussas genom hjärnans och nervsystemets spärrventil. Vad som slipper igenom denna ventil är ett ynkligt litet flöde av det slags vetande, som hjälper oss att leva vidare på ytan av denna besynnerliga planet.

I syfte att formulera och uttrycka innehållet i det på så sätt reducerade vetandet, har människan uppfunnit och i oändlighet utbroderat dessa symbolsystem och underförstådda filosofier, som vi kallar språken. Var och en av oss är på samma gång den språkliga traditionens profitör och offer - profitör så långt som språket ger tillgång till den samlade erfarenhetensskatten och offer såtillvida som språket befäster den enskilde i hans tro på det reducerade vetandet som det enda existerande. Genom denna tro försvagas hans verklighetssinne och han blir böjd att ta föreställningar för fakta och ord för verkliga föremål.

Vad som på religiöst språk brukar kallas "denna världen" är det reducerade vetandets värld sådan den kommit till uttryck i och så att säga petrifierats av språket. De skilda "andra världar", med vilka en människa då och då når spridda och flyktiga kontakter, är lika många element i det totala vetandet, som tillhör det Universella Sinnet. De flesta människor har i allmänhet kännedom om blott det som passerar hjärnans och nervsystemets spärrventil och detta erfarenhetsmaterial får i det lokala språkbruket gälla för det genuint verkliga.

Men så finns det några människor, som förefaller att vara födda med en biledning som kringgår spärrventilen. Andra åter tycks kunna temporärt förvärva sådana biledningar, antingen spontant eller genom avsiktliga "andliga övningar", hypnotism eller droger. Genom dessa permanenta eller temporära biledningar strömmar om inte "allt som allestädes händer i universum" (ty biledningarna avskaffar inte spärrventilen utan huvudmassan av innehållet i det Universella Sinnet förblir utestängt) så åtminstone något mer och framför allt något annat än det sorgfälliga urval av "nyttigt" material, som vårt begränsade individuella medvetande betraktar som den fullständiga eller i varje fall tillräckliga speglingen av verkligheten."

Fantastiskt... för mig är detta magiskt att läsa. Men detta är bara ett exempel bland allt annat underbart som står att läsa i boken.

Guru

Sett på TV på programmet "Safran vs God". Dialogen är inte exakt citerad. Bara ungefär så som jag minns den. Safran frågar en gammal indisk man, en s.k. guru om livets mening:

Safran: "Kan du säga mig vad livets mening är?"

Guru: "Vem är det som frågar?"

Safran: "Jag."

Guru: "Vem är du?"

Safran: "Jag. Den person du ser framför dig här. Den form som uppenbarar sig framför dig"

Guru: "Vem är du?"

Denna dialog följdes av en fnysning från J som satt bredvid mig. Jag fattar precis vad det är den indiske gamle mannen vill åt men jag ids bara inte förklara för J. Fattar man inte så spelar det ingen roll hur mycket man förklarar för någon...

Vem är du? Är du din personlighet? Är du, ditt jag, begränsat till den form och de idéer och åsikter folk ser utifrån. Är du dina kläder, dina åsikter, dina senast lästa böcker, dina senast tänkta tankar, dina senast yttrade ord? Människor identifierar sina själv med sin personlighet. Är din personlighet allt du är? Begränsar du ditt själv, din kärna, din själ till det folk kan se utifrån... En sån synd.

Världen är större än så.

Insikt

En annan sak jag insåg med känslan i natt. Om man ser möjligheterna i en annan, även de som de kanske inte själva ser för tillfället så kommer de att växa som personer och därmed berika dig. Alla vinner på att man ser det stora i andra, och inte ser ner på andra. Ser man ner på någon så förminskar man den människan och begår för det första en stor synd och orätt mot den människan men dessutom så gör man sin egen värld mindre. Rent allmänt liksom.

En följd av detta var att jag insåg att om jag ser och erkänner Johans kapacitet att älska mig och ge villkorslös kärlek så fortsätter han ju att ge mig den eftersom han ser att jag är öppen och kan ta emot den. Han får feedback och kan fortsätta ge eftersom han vet att det tas emot.

Ge och ta. Ge kan jag göra, det vet jag, därom finns inga tvivel liksom, men det är det här att ta emot som är problematiskt för mig. Men jag lär mig :)

Så enkelt så minsta lilla bäbis skulle fatta, men ändock så komplicerat så många inte inser sådant här, inte ens jag. Men, saker måste fattas med känslan. Det är väl det som kallas insikt...

Att leva är magiskt. Jag älskar dig baby...

Orlando

Jag minns att jag var totalt fascinerad av filmen Orlando då jag såg den för många många år sen. Den är gjord -92 och jag måste ha sett den därikring. Minns i alla fall att jag såg den på TV. Det är en filmupplevelse som lever kvar i mitt sinne. Inte så att jag minns detaljer och själva handlingen, men minnet av att den gjorde ett sådant enormt intryck lever kvar. Jag tror jag måste se den igen. Ska hyra den med Johan imorgon och hoppas att han vill se den. Men han brukar vara öppen och positiv till det mesta... min baby.

Om jag vore en bok

Virginia Woolf: Orlando. You are a challenge, for
outer events, the outside world, the time etc.
play no importance to you. Your focus is in
writing, in gender issues, and inside your own
head. Self-analysis and exploration of yourself
as well as the outer world hold great
importance to you.

Which literature classic are you?
brought to you by

Helande

Det som hänt idag har varit helt fantastiskt egentligen. Vilket helande, vilka energier som flödade oss emellan. Jag fick den bekräftelse och det helande, precis det jag behövde. Precis det jag skrivit om. Och allt utan att ha forcerat eller framtvingat eller styrt på något annat vis. Universum visste att det var dags, att vi alla var mogna för att helas och sammansvetsas...så otroligt stort egentligen. Och jag tänker hur rätt jag gjorde i att inte skicka det där brevet. Det jag skrev i min litenhet. Det jag inte ville skicka iväg för att det skulle fånga mig i offrets roll. Det jag inte ville skicka för att det skulle ha forcerat en redan inflammerad situation.

Summa summarum: Jag skickade inte brevet. Jag lade mig inte i sakers gång. Jag lät energierna flöda och gå sina egna vägar. Och de gick rätt... jag fick den helande stunden jag behövde. Det fick vi alla. Det känns ännu lättare att ha tillit nu. Att ha tillit till universums visdom...
Saker som behöver ske sker om man är öppen för energierna, låter saker få ha sin egen gång...

Och det största. Jag fick bekräftelse genom att ge, genom att hjälpa och visa och peka. Jag var inget offer, utan en med visdom.

Tack goda krafter. Varför glömmer jag att ni finns ibland? Varför kan jag inte alltid ha tillit... Jag ska sträva efter det. Tillit, positivitet och lekfullhet. Glädje!

Känner igen mig

De gamla kelterna sade om en människa som led mycket: "Hon bygger upp sin själ."

Att lyssna

En tanke och insikt så här, innan jag ska bestämma vad J och jag ska äta till kvällsmat, är vikten av att lyssna. Att man får enormt mycket positiv energi då. Vill man sätta igång en positiv spiral hos mig så ska man l y s s n a på det jag säger när jag pratar allvar. Har ingen energi att ge mer till folk som inte ger någon tillbaka.

Mitt sätt att samtala sker genom att jag l y s s n a r på vad den andre säger, och sen kanske funderar en stund över vad jag tycker om det, och ger en respons som grundar sig på mina associationer och tankar som föds. Jag lägger ner väldigt mycket energi just på att lyssna på folk och i det att försöka förstå deras ståndpunkt både rationellt och med känslan, och s e d a n kan jag ge en respons som grundar sig på mina associationer och tankar som föds. Och när folk inte gör det tillbaka utan bara slökommunicerar automatiskt medan de gör annat, missuppfattar, inte lägger ner energi på att lyssna så blir jag extremt besviken och bara trött. Det känns orättvist att jag ska lyssna men andra skiter i det jag säger. Det skapar en obalans i min energi och skapar negativitet.

Folk kanske tycker att jag ska anpassa mig till deras sätt att kommunicera, men det kan jag tyvärr inte. Jag gör saker grundligt och tar tid på mig, det är mitt sätt och mitt temperament ser ut just så. Så konsten för mig är väl att inte ge ut energi där man inte får någon tillbaka, eller där man får negativ energi tillbaka. Lära sig hushålla med sina dyrbara energier helt enkelt. Ge ut dem där de kan tänkas ge avkastning. Det är att ge och ta liksom.

Tack syster S för att du lyssnade! Det var precis vad jag behövde.

Visdom

"I would say that what people really mean by happiness is unlimited consumption. We are a society of consumers. I think if you ask people what their concept of Heaven is, they would say, that it is a big department store with new things every week, all the money to buy them.

Actually we are the eternal suckling, the eternal baby who wants the bottle.
Happiness should be not an aim in itself but something that accompanies intense relatedness to many things - to man, to nature - a relatedness that does not exclude deep sadness, because one cannot remain sensitive and responsive to the world without often being deeply sad."

Erich Fromm

Tankar versus känslor

När jag läser mitt inlägg som heter "Efter stormen..." så slås jag av att det för mig var självklart: att känslor är primära medan tankarna som kommer efteråt är sekundära. Som att känslorna är äkta och kommer från det inre självet, det undermedvetna, det som är jag, medan tankarna kommer sedan; tankarna är verktyg till att tolka känslorna.

Men det är väl kanske så att det går att vända på det med. Att tankar kan skapa känslor. Till viss del i alla fall. Men, kan man verkligen styra så mycket över det? Det är lite grann det som är mitt dilemma just nu... Jag vet inte varför jag gick i väggen och varför min energi försvann i höstas, eller jo det vet jag visst. Det var av flera olika negativa anledningar som skedde samtidigt, men jag kan säga att de anledningarna INTE var resultat av mitt negativa tänkande. Tvärtom så såg jag positivt och tillitsfullt på framtiden och min egen förmåga att skapa ett fungerande liv. För första gången i mitt liv trodde jag på mig själv.

Att säga att det är tankarna som skapar ens verklighet, att man helt är herre över sina tankar och därmed i andra hand kan styra sina känslor är inte alls hela sanningen för mig. Ibland kan man ramla ner i gropen iaf. Det var väl meningen på något sätt.

Min enda förklaring på att jag gått in i väggen är att jag ska gå ner i djupet av mig själv och läkas inifrån. Att jag får ta upp allt det här som aldrig fått luft. Att allt det ruttna varet ska få komma ut så att såret kan läka på riktigt. Det är det enda meningsfulla sättet jag kan tolka detta på. Då var det i alla fall någon mening med det.

Jag tror faktiskt att man måste få vara i det negativa ett tag. Att tillåtas det... Motivationen att ta sig ur det kommer förhoppningsvis efter ett tag. Styrkan kom till mig förut, då jag började plugga. Var deprimerad då med, men jag var tvungen att nå botten för att långsamt orka kämpa mig uppåt. Försöker man krysta fram positiv förändring eller tvingas att göra saker man inte är redo för tror jag att man bäddar för misslyckanden, som i sin tur föder mer negativitet. Man brister ännu mer i sitt förtroende för sig själv och hamnar i en negativ spiral.

Sen att vissa menar att jag lever i det förflutna och skapar min egen depression själv skiter jag i. Det är deras begränsade vy på det hela. De vet inte ett skit och skulle inte fatta det ens om jag försökte förklara. Var och en sin egen lyckas smed. Jag blir inte lycklig av ytligt kosmetiskt fixande av djuppsykologiska problem och andra blir inte lycklig av självrannsakan. Jag söker i mig själv, i mitt inre. De i det yttre. Jag fördömer inte dem. Ge fan i att fördöma mig.

P.S. Jag har gett upp varje tanke på att hålla mina bloggtexter inom en konstnärligt avskalad ram. Jag orkar inte tänka på estetik nu. Mina tankar måste ut på något sätt och det snabbt. D.S.

Vardagsmagi

Firade in det nya året med min älskling och hans son. Han är mannen som jag delar mitt liv med, som betyder allt just nu, mannen som jag älskar. Vi skålade opretentiöst med lite vitt vin på balkongen medan vi tittade på fyrverkerierna och vi önskade att 2006 ska bli ett bra år för oss. Sedan hade vi allsång till gamla Black Sabbath-dängor och The Cult-låtar, medan hans son tittade på oss med ett småleende och skakade på huvudet. Det var underbart att upptäcka att vi fortfarande kunde alla texter utantill. Har inte haft så roligt på länge. Min baby spelade lite Misfits för mig med. Hade aldrig hört de innan, men Glenn Danzig är stark på sång och Hollywood Babylon var en låt helt i min smak. Det var lite mörk Tindersticks-/Morphine-känsla över den. Min baby blev glad att jag gillade dem för jag har konstant dissat hans andra favoriter (Alice Cooper och Kiss bl.a.) och det spelar ingen roll om han spelar dem för mig tills det blöder ur öronen på mig, jag har aldrig gillat dem och kommer inte att göra det. Har extremt bestämd musiksmak, så bestämd och kräsen är jag så att en vän en gång uttryckte sig lite sarkastiskt om den: "Du har ju lika snäv musiksmak som en tunnelseende cyklop". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Haha. Musik är min själsliga näring. Man kan ju inte äta skit då heller.

Någon timme innan nyåret fick jag det bekräftat igen. Han är mannen för mig. Vardagsmagi kallar jag det som andra skulle kalla inbillning. Men när det man VET inom sig bekräftas av yttre händelser och sedan förseglas med en utomjordisk rysning så VET man.

Min magiska vindflöjel kompletteras av hans magiska lyktor. Jag säger bara: Kärlek på japanska. *STORLER*

Att manifestera sitt själv i världen

"We were born to manifest the glory of God that is within us. It is not just in some of us: It is in everyone. And, as we let our light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others".

-Nelson Mandela

Jag undrar fortfarande hur jag ska manifestera mitt ljus... Mitt liv är i mörker. Min vardag fungerar inte. Jag orkar inte möta människor längre. Rädslan har tagit över igen. Min destruktiva kraft manifesterar sig i rädsla och vilket resulterar i passivitet och depression. Jag vet att jag söker att manifestera ljuset, men jag vet inte hur... Jag vet inte hur.

Människor som jag får inte existera. Jag är värdelös i samhällets ögon, jag är inte produktiv, har aldrig varit, kommer förmodligen aldrig att bli, i alla fall inte på det sätt som samhället skulle vilja. De kunskaper och talanger jag har generar inga pengar. Jag får inte finnas. Människor som går in i väggen, som mår dåligt, som behöver respit från vardagens slit och knot får inte heller finnas. Det är i alla fall de signaler som samhället ger. Man tar ifrån människor deras värdighet genom att med blåslampa jaga de som inte bidrar till samhällsekonomin: "Varför ska man betala skatt för människor som parasiterar för det är ju det de gör när de inte funnit sin plats eller när de för tillfället trillar ur "råttracet". Människor som inte har jobb är lata varelser som inte VILL jobba, det är därför de inte har något jobb. De ska förnedras och de ska veta att deras beteende inte är accepterat och därför får inte livet ha sin naturliga utveckling, man får inte ha perioder av improduktivitet eller vila. Nej, man ska jobba, jobba, jobba. Jobba så att man glömmer att man har en själ. Jobba från åtta till fem så man inte orkar göra annat än sitta och glo på hjärndöd TV när man kommer hem. Det är så livet ska vara. Det har samhället bestämt. Då är du en nyttig och produktiv och accepterad som människa. Och jobbar man inte så ska man inte tro att man kan vara LAT, nej då ska man tvingas ut på arbetsmarknadsåtgärder för man ska veta att det inte är acceptabelt att vara LAT."

Vilket ovärdigt samhälle vi lever i. Vi i Sverige borde i alla fall ha kommit så långt att vi såg det som en förståndig idé att införa medborgarlön, så att människor fick ha sina perioder av improduktivitet, fick leva ut sina naturliga livsflöden, fick genomleva sina dalar och toppar utan att känna sig jagade, förnedrade eller fördömda. Om det var accepterat att människor fick leva ut sitt tillfälliga mörker i improduktiva perioder så kanske de inte skulle behöva fastna i destruktiva spiraler av arbetslöshet, sjukdom och missbruk heller, eftersom de kanske i mindre grad skulle utveckla komplex av att inte duga eller vara värdiga. Jag tror att samhället skulle tjäna på det i slutändan, både rent ekonomiskt och genom att dess medborgare mådde bättre och trivdes mer, kände sig välkomna. Man börjar själv ge när man själv villkorslöst fått – basic psykologi.

Livsrummet

"Den plats dit DE aldrig når och aldrig skulle kunna nå, som du periodiskt återfinner och där du vistas ensam, det är din plats som du aldrig ska byta bort för en plats i språket, bilden, musiken, samhället. Det är din "äga", reserverad för dig, ändå nästan ändlös, platsen för ditt bestånd. "

Henri Michaux

Broder Bas Jan

David Eugene Edwards, textförfattare och sångare - 16 Horsepower

Richard Ashcroft, textförfattare och sångare - The Verve

Bas Jan Ader - Stillbild från filmen "Farewell to Faraway Friends", 1971.

Jag upptäckte idag att jag har en bror till. En bror som förmodligen inte längre finns i världen, men vars själ sökte efter att snudda vid samma saker som min. Det är sällan man får den där känslan av att man känner sig besläktad med någon, men när man får den är den påtaglig. Den är ögonblicklig och går inte att ta miste på. Jag kände den i samma ögonblick som jag upptäckte mina andra bröder, Richard Ashcroft och David Eugene Edwards. Ni ger mig kraft att söka mina egna sanningar på mitt eget vis. Ert mod att föra ut era livsverk ger mening och existensberättigande åt mitt futila sökande.

Glimtar av klarsyn

Det själalösa skuggmissfostret, eller mitt undertryckta snedvridna, censurerade ego finns där hela tiden, iakttagandes allt det fula hos mig själv och andra människor. Dömande, småsint, hatande och bitter. Jag befinner mig just nu i sol nigredo. Askan som far runt efter elden har förmörkat solen... Jag känner ofta doften av svavel. Men mitt i ett nedsvärtat kaos bad jag om ljus och ljuset kom med sorgen och ödmjukheten återigen.

En sorg sköljde över mig idag, en melankoli. Renande tårar strömmade nerför kinderna återigen. Tårar som sköljde bort det onödiga, det svarta solket som gömde den innersta kärnan av det som är viktigt. Kärleken. Utan mina kära, utan kärleken till dem, utan deras kärlek och accepterande är jag ett själalöst svart moln.

Har alltid vetat det i vaga termer, men det står så klart nu; hela mitt liv är en alkemistisk resa. Föreningen av ljus och mörker, sol och måne, kung och drottning är målet. Om inte de krafterna balanserade varandra skulle jag vara antigen en maniskt euforisk, naiv narr eller ett svart monster. Ett själalöst skuggmissfoster...

Men jag vet också att jag ibland inte har något större inflytande över de större processerna. Jag kan vara medveten om dem och därmed kanske initiera olika energier och påverka utvecklingen i det lilla, men olika tider har olika kvalitet. Jag kan bara försöka vara medveten och se till att mina krafter och ansträngningar rör sig i samma mönster som de kosmiska. Jag kan visa att jag är med, att jag är medveten. Jag vet att de är med mig och när jag bad om ljus mitt i ett nedsvärtat kaos kom det med sorgen och ödmjukheten återigen. Nåden är det vackraste som finns...

Jag ska anstränga mig att vara mer medveten, det är ett löfte till mig själv.

Johan

Mitt i allt mörker. Mitt i skiten träffade jag kärleken och jag vågar tro på den. Min älskade är en människa, en människa med fel och brister och när han säger att han älskar mig så gråter jag för jag vet att han menar det, så långt han kan mena det. Så långt en människa kan mena det. Det är fortfarande mörkt men tillsammans med min älskling hoppas jag att jag kan få möta och uppleva ljuset också. Snart tre månader har vi delat varandras vardag och jag är så tacksam. Jag hoppas att vi kan få dela vardagen också när den fungerar praktiskt för mig. När jag kommit tillbaka, när jag inte längre är sjukskriven. Jag är så tacksam för att du finns Johan (aka I). Du är det bästa som finns. Det bästa som hänt mig. Du är den som känner mig bäst, efter bara tre månader. Du vill höra mina tankar, mina kommentarer om livet och omvärlden. Du vill dela min vardag och du trivs med mig och det får mig att känna en sån djup tacksamhet. Jag älskar dig Johan. Du är mitt allt.

Mask

Jag orkar inte bära någon mask längre. Varje gång jag sätter på mig den urholkas min själ än mer. Jag orkar inte bära den eller ens minnas var jag sist lade den.

Jag orkar inte vara någon jag förväntas vara för det är inte jag. Jag är inte glad, pratsam och generös och kan inte låtsas vara det. Mitt inre ser inte ut så just nu och jag vill inte vara ett skal. Jag vill inte vara en fejk. Jag vill vara autentisk och mitt riktiga jag mår piss just nu.

Nu är kaos. Kaoset efter elden. Den renande elden. Men ur denna aska kommer en autentisk människa växa fram. Utan masker, uppbyggd från grunden. Hel inifrån.

Mod

Vågar du se mig när de första kärleksstinna projiceringarna lagt sig?

Vill du stanna kvar när du ser en trasig själ, stark men trasig, trasig men mer hel än andra? Mer hel på så vis att jag försöker vara sann mot mig själv. Jag försöker se mig som jag är. Utan förskönande försvar. Jag vill vara autentisk.

Är du kapabel att älska någon som hatar sig själv? Orkar du se mig i mörkret?

Vågar jag släppa in dig?

Funderar du på vad riktig kärlek är?

Är vi kloka nog att skapa kärlek för du vet väl att det är en medveten fortgående skapelseakt som kräver visdom och stort mod?

Nostalgi

Har spenderat en stund åt att läsa gamla dagboksinlägg på en lokal community, vilket genererade några leenden, höjda ögonbryn och snabba instinktiva minnen om hur det kändes att vara där och då. Det är korta reflekterande inlägg med mycket humor och svärta, varvat med egenkomponerade dikter och favoritbands låttexter. Det är korta och koncisa inlägg, men som ändå har fångat den där kärnan i det jag ville ha sagt, den stämning jag ville förmedla. Ler åt mig själv nu, med största empati och värme. Jag är en ganska sympatisk person ändå. Intelligent, reflekterande, djup, klok. Var kommer allt självhat ifrån? Men, det vet jag ju. Jag vet. Jag kan bara inte försonas med att det ska vara så här. Ska jag acceptera att jag är fucked for life för att min självkänsla jämnades med grunden när jag var barn? Det är iaf min attityd till livet...att jag är det, fucked for life, att jag gett upp på nåt vänster.

Läste gamla låttexter och har nu en nostalgistund och spelar ett gammalt favoritband. Deppigt som fan, men vackert kolsvart. Ramlar snabbt in i känslan jag hade då jag lyssnade mycket på dem och blir sugen på vin. Vitt vin. Fan vad mycket vin jag drack då. Vinet i kombination med de antidepressiva jag åt då gav en snabb kick och en skön lätt euforisk känsla. Allt var bra för stunden. Jag var lycklig i de stunderna i alla fall. Blev så sugen nu så nu sitter jag här med ett glas vitt... gott, men det ger inte samma känsla som det gjorde då. Nu blir jag mest trött av alkohol.

Det är nyttig läsning, ger en snabb återkoppling till hur det var då, för några år sen. Man ser ganska översiktligt var man stod då, i vilken utvecklingsfas man var i och kan jämföra med nu. Jag behöver det, för nuet är ett tomrum utan riktning. Jag vet inte var jag står... Jag ser ingen väg framåt. Jag har inga övertygelser kvar, jag har ingen tro som leder mig...allt jag hade för några månader sen, övertygelsen om att jag var på rätt väg och hade alla goda krafter med mig, hela den känslan är utplånad. Alla drömmar och förhoppningar ledde ner i en återvändsgränd, men jag kan inte vända tillbaka. Var är vägen ut?

Men jämfört med det gamla så kan jag se en utveckling... Jag är inte i nattsvart mörker som jag kunde hamna i på den tiden. Jag är bara i ett tomrum...vet inte om det är bättre iofs.

Är så glad för att jag träffat J mitt i alltihopa. Han är så fin. Så himla fin. Ingen kille har någonsin uttalat de ord han har sagt och skrivit till mig. Det har aldrig hänt att någon uttryckt sina känslor för mig så starkt och så tydligt. Det är underbart, eller det borde vara underbart, men jag vet att min självkänsla och det mentala tillstånd jag befinner mig i håller mig tillbaka. Det är svårt att ta till sig det positiva när en inre röst hela tiden säger att man är dum i huvudet och tråkig och otillräcklig... Och rädslan, rädslan att han snart kommer upptäcka det med... som alla andra.

Pratade med syrran igår, om mina grava problem med att upprätthålla och försvara mitt ego. Har jag ett ego? Tillåter jag mig själv att ha ett ego? Jag tycker det är extremt fult och otilltalande med egon. Det är vidrigt med folk som är styrda av sina egon och jag ser igenom det så jävla skarpt och blir äcklad av de människorna. De är som tomma marionetter som söker "instant" tillfredsställelse i tomma bekräftelser... Jag har alltid tyckt att det är fult med egon. Men, vad fan, jag kan inte överleva i en värld av egon om jag inte tar upp "egofighten". Det är ju så det är.... That's the way it goes. Så hur fan ska jag lösa den konflikten? Jag vill inte vara en av dem, men om jag inte är det så blir jag överkörd... Och om man hela tiden ska gå omkring och tänka på egot hur fan ska man då kunna ha genuina möten med människor? Jag verkar inte vara konstruerad som alla andra. Ni andra verkar ha de naturligt, och ser ofta inte heller det fula i det...