Doors of Perception

"Om förnimmelsens portar renades, skulle allting visa sig för människan som det är, oändligt."

William Blake

På flera ställen i boken (Aldous Huxley - En port till andra världen) avlägger jag ett stort asgarv. En del partier är riktigt humoristiska, samtidigt som de är hur kloka som helst:

Ex 1:
"Och hur som helst, min kropp föreföll i stånd att helt och hållet ta vara på sig själv. Allt vad det medvetna jaget kan göra är att formulera önskningar, som sedan verklställs av krafter som vi mycket litet kontrollerar och inte alls förstår. När jaget gör något därutöver - när det anstränger sig alltför mycket till exempel, när det oroar sig, när det plågar sig för framtiden - så sänks effektiviteten hos dess krafter och det kan till och med uppstå sjukdomar i den försvagade kroppen. I det tillstånd, vari jag befann mig, var medvetandet inte hänvisat till något jag; det var så att säga "sin egen". Det innebar, att den fysiologiska intelligens, som kontrollerar kroppen, också var sin egen. Den beskäftige neurotiker, som i vanliga vakna stunder ständigt försökte att sköta ruljangsen, var lyckligtvis ur vägen."

Ex 2:
"Konfronterad med den stol som såg ut som den yttersta domen - eller rättare sagt med en yttersta dom som jag efter en lång stund och inte utan svårighet igenkände som en stol, höll jag på att gripas av panik. Det här, kände jag plötsligt, var att gå för långt. Även om det man gick till var en allt intensivare skönhet, en allt djupare meningsfullhet. Vad jag var rädd för - det står klart sedan jag nu efteråt analyserar min rädsla - var att bli överväldigad, att råka i upplösning under trycket av en verklighet som var för stor för mina sinnen, vana vid att leva i en värld av bekväma symboler."

Ex 3:
"Vi gick ut på gatan. En stor bil i mattblå färg stod parkerad vid trottoarkanten. Vid åsynen av vagnen greps jag plötsligt av en överväldigande munterhet. Vilken självbelåtenhet, vilken absurd egenkärlek utstrålade inte från de strömlinjeformade och blanklackerade ytorna! Människan hade verkligen skapat den här tingesten till sin avbild - eller rättare sagt till sin romanhjältes avbild. Jag skrattade så tårarna rann utefter kinderna. [...] Och vi befann oss plötsligt vid en korsning på Sunset Boulevard, fastkilade i trafiken. Framför oss och vinkelrätt mot vår riktning kom en evinnerlig ström av vagnar, tusentals, alla lysande granna som en annonsörs dröm, den ena löjligare än den andra. På nytt greps jag av ett nästan krampaktigt skrattanfall."