Fulfilter

Det spelar ingen roll att ingen i ens omgivning fattar vad man handlar om. Ingen blir profet i sin egen hemstad, liksom. Det räcker med att budskapet har gått hem hos EN enda person för då är det inte är förgäves. Någon har fattat och kan ta till sig det som egentligen är så klart och tydligt.

Tack...

Då spelar det ingen roll att det finns folk som är blinda, döva och stumma, eller folk som förvrider, förminskar, förfular. Det spelar absolut ingen roll. Your loss, liksom... Dina perceptionsfilter har inte med mig att göra. Jag har inget ansvar eller del i dina förvridna speglingar av mig. Du skapar din egen värld och väljer vad du vill se. Och det är du som får leva med det. Inte jag.

Prova att sätta på dig nya glasögon. Om någon växer i dina ögon så växer du själv. Det är dagens sanning.

När och varför?

De går, de står, de jobbar, sover. Droger avlöser varandra: koffein, nikotin, alkohol. En dag överlevs genom konstgjord energi, en dag saturerad av kaffe. Sedan följer en kväll med folköl som dämpar den artificiellt drivna energin. Cigaretter dövar och tar bort eventuella påminnelser från själen och känslolivet. TV'n tar bort den sista chansen till kontemplation och eftertanke. Hur var min dag idag? Vad kände jag? Vad tänkte jag? Vad trivdes jag med? Vad mådde jag gott av? Vad var dåligt? Vad kunde jag göra annorlunda så jag kunde vara mer nöjd med mig själv och mitt liv i morgon? Det inre livet finns inte ens. Allt som är naturligt och direkt, instinktivt och intuitivt och som kommer inifrån dövas och dödas. Vad blir kvar när man inte vill känna, inte vill tänka, inte vill uppleva? Och varför är du hellre död än levande?

Jag vill fråga, med djupaste medkänsla: När dog du och varför? Vilken är orsaken till din bortgång?

Vill du leva igen? Ge din smärta en röst! Ta fram mörkret. Låt det göra ont! Orsaken till din död måste bearbetas. Gå genom mörkret till ljuset eller var för alltid fast i limbot. Oavsett orsaken till din död: incest, sexuella övergrepp, fysisk misshandel, psykisk misshandel så är det dags att vakna nu. Ta chansen till kärlek, ta chansen till ett medvetet liv. Ta fram smärtan.

Har din själ låtit sig trampas på hela livet? Har du låtit dem göra det? Har du stängt av alla känslorna, alla intryck? Det gör inget. Du kan börja KÄNNA igen, och det kommer att göra ont. Ingen tvekan, det kommer att göra ont. Men smärta är bättre än död, och smärta kan vara början till ditt helande. Den levande döden är ett kyligt limbo. Men den levande döden är i bästa fall bara ett övergångsstadium, en frusen vila, och det fina i kråksången är att du kan sätta stopp för tillståndet.

Steg ett? Att sluta droga bort sig själv, sitt inre.

Steg två: Att börja uttyda sitt hjärtas röst och lyssna till vad det säger. Det kan säga saker som man inte vill höra. Men det är ditt verktyg till att hitta ett autentiskt jag. Ett levande jag.

Jag finns här, bredvid dig. Jag existerar parallellt med dig. Jag ser din smärta, den som du tror att du har glömt bort. Den du inte vill veta av. Den du inbillar dig inte finns. Men jag ser att du döljer den för dig själv och jag vill att du drar upp svärtan i ljuset och pratar med mig. Jag är ett levande bollplank och en medkännande själ och jag kan finnas vid din sida, men bara om du bestämmer dig för att leva och endast då. För jag vill inte stänga av. Jag vill inte dö igen.

bomull

jag har vikit av vägen och är på väg uppför kullen då jag ser de där välkända bomullstussarna. på marken. en söndertuggad hundleksak. jag är högst upp. på toppen. tittar bakåt. tittar in där magin bodde. tittar länge. för att släppa. det är sista gången jag tittar över axeln. nu ser jag in i solen. det vita vaddet i den babyblåa skyn. guds tårar än en gång. om mitt inre kände ditt inre så kände vi gud. och jag har för länge sedan förlikat mig med vad lektionen går ut på. jag vet redan hemligheten och kallet med mitt liv.

Sidan 18, rad 4:

"De begick allsköns oanständigheter och drog på sig klander, för att på så sätt stärka sin uppriktiga kärleksdyrkan."

Fakhr al-din Araqi - Gnistornas bok

Jag har varit en sufist och en qualandar, utan att veta om det... coolt.

Madame Rose Hanie

"My prayers were not granted, because Love descends upon our souls by the will of God and not by the demand or the plea of the individual. Thus I remained for two years in the home of that man, envying the birds of the field their freedom while my friends envied me my painful chains of gold. I was like a woman who is torn from her only child; like a lamenting heart, existing without attachment; like an innocent victim of the severity of human law. I was close to death from spiritual thirst and hunger.

One dark day, as I looked behind the heavy skies, I saw a gentle light pouring from the eyes of a man who was walking forlornly on the path of life; I closed my eyes to that light and said to myself, 'Oh, my soul, darkness of the grave is thy lot, do not be greedy for the light.' Then I heard a beautiful melody from heaven that revived my wounded heart with its purity, but I closed my ears and said, 'Oh, my soul, the cry of the abyss is thy lot, do not be greedy for heavenly songs.' I closed my eyes again so I could not see, and shut my ears so I could not hear, but my closed eyes still saw that gentle light, and my ears still heard that divine sound. I was frightened for the first time and felt like the beggar who found a precious jewel near the Emir's palace and could not pick it up on account of fear, or leave it because of poverty. I cried - a cry of a thirsty soul who sees a brook surrounded by wild beasts, and falls upon the ground waiting and watching fearfully."

//Khalil Gibran (från Rebellious Spirits - Madame Rose Hanie)


Varje mening är skönaste paradispoesi och fylld med känsla ut i fingertopparna och känns som andlig förlösning. Jag faller på knä i ödmjuk förundran över denna mans sätt att förmedla sina insiktsfulla tankar...

Tack...

Tiden i genomskärning bakifrån

I natt kom jag på tanken att tiden egentligen står still om den nu gör det...existerar alltså. Just när jag skulle somna såg jag tiden i genomskärning bakifrån (mmm...knarkigt... jag vet) och reste med den, som vi ju faktiskt gör i verkliga livet. Vi reser ju med tiden. Den enda gången vi har ett bredvidperspektiv på tiden är ju när vi tänker framåt eller tillbaka... Men om inte intellektet eller minnet skulle vara inblandat skulle väl inte tid existera överhuvudtaget? Eller?

Äh, jag fattar inget jag heller...