När och varför?

De går, de står, de jobbar, sover. Droger avlöser varandra: koffein, nikotin, alkohol. En dag överlevs genom konstgjord energi, en dag saturerad av kaffe. Sedan följer en kväll med folköl som dämpar den artificiellt drivna energin. Cigaretter dövar och tar bort eventuella påminnelser från själen och känslolivet. TV'n tar bort den sista chansen till kontemplation och eftertanke. Hur var min dag idag? Vad kände jag? Vad tänkte jag? Vad trivdes jag med? Vad mådde jag gott av? Vad var dåligt? Vad kunde jag göra annorlunda så jag kunde vara mer nöjd med mig själv och mitt liv i morgon? Det inre livet finns inte ens. Allt som är naturligt och direkt, instinktivt och intuitivt och som kommer inifrån dövas och dödas. Vad blir kvar när man inte vill känna, inte vill tänka, inte vill uppleva? Och varför är du hellre död än levande?

Jag vill fråga, med djupaste medkänsla: När dog du och varför? Vilken är orsaken till din bortgång?

Vill du leva igen? Ge din smärta en röst! Ta fram mörkret. Låt det göra ont! Orsaken till din död måste bearbetas. Gå genom mörkret till ljuset eller var för alltid fast i limbot. Oavsett orsaken till din död: incest, sexuella övergrepp, fysisk misshandel, psykisk misshandel så är det dags att vakna nu. Ta chansen till kärlek, ta chansen till ett medvetet liv. Ta fram smärtan.

Har din själ låtit sig trampas på hela livet? Har du låtit dem göra det? Har du stängt av alla känslorna, alla intryck? Det gör inget. Du kan börja KÄNNA igen, och det kommer att göra ont. Ingen tvekan, det kommer att göra ont. Men smärta är bättre än död, och smärta kan vara början till ditt helande. Den levande döden är ett kyligt limbo. Men den levande döden är i bästa fall bara ett övergångsstadium, en frusen vila, och det fina i kråksången är att du kan sätta stopp för tillståndet.

Steg ett? Att sluta droga bort sig själv, sitt inre.

Steg två: Att börja uttyda sitt hjärtas röst och lyssna till vad det säger. Det kan säga saker som man inte vill höra. Men det är ditt verktyg till att hitta ett autentiskt jag. Ett levande jag.

Jag finns här, bredvid dig. Jag existerar parallellt med dig. Jag ser din smärta, den som du tror att du har glömt bort. Den du inte vill veta av. Den du inbillar dig inte finns. Men jag ser att du döljer den för dig själv och jag vill att du drar upp svärtan i ljuset och pratar med mig. Jag är ett levande bollplank och en medkännande själ och jag kan finnas vid din sida, men bara om du bestämmer dig för att leva och endast då. För jag vill inte stänga av. Jag vill inte dö igen.