Att vara naken

Tillbaks från krokin och det känns ingenting, bara neutralt, om ens det. Jag kan inte säga att det var kul, spännade, roligt, eller något annat. Det bara är så att jag anmält mig på kursen för att slippa sitta hemma åtminstone en kväll i veckan, för att komma utanför dörren och göra något man gillar. Har ju tecknat kroki förr. Men jag vet inte ens om jag gillar det längre ärligt talat. Det känns ingenting.

Det enda som kändes var när jag vid två tillfällen pratade med ytliga bekanta (modellen och kursledaren) och möttes av en hård stenvägg som är min egen känsla av social otillräcklighet.

Det slår mig också att det är lite paradoxalt att det är modellen som är i en sårbar situation där hon står i all sin nakenhet mitt i rummet, utan skydd, men att det är jag som går och känner mig psykiskt naken, genomskinlig, hjälplös och sårbar i sociala situationer. Hon pallar tydligen att stå och bli betraktad rent fysiskt från alla håll och kanter, medan jag inte ens pallar med att vistas bland folk, fullt påklädd... i alla fall kroppsligen.