Den nionde porten

Och så hamnar jag där, förr eller senare, någon gång under dagen eller kvällen, oftast på natten, när jag lämnas för mig själv. Efter att J somnat så får mitt rastlösa sinne det där lilla utrymmet det behöver för att expandera åt en massa håll. Jag börjar utan undantag att fundera, vandra mentalt, irra. Ja, jag vet inte var jag befinner mig riktigt längre. Är lite rädd att gå vilse ibland. Men jag följer bara min nyfikenhets väg, ingen annan. Å andra sidan brukar man säga att "curiosity killed the cat". Och jag bara vet hur mycket sanning och djup det brukar finnas i sådant som förklär sig som gamla klyschor.

Kollade just på "The Ninth Gate" av Roman Polanski, och för oinvigda och esoteriskt ointresserade så ter den sig väl inget annat än löjlig och fånig. Och förmodligen måste man kanske förstå symbolspråket för att ens kunna bevara intresset för filmen. Men den väckte hursomhelst min nyfikenhet och jag ville se den för den berör ämnen jag funderat väldigt mycket på sista tiden. Tyckte nog att den var ganska "grund" och ytlig, även för en som mig som kanske har några verktyg till att kunna tolka filmen i alla fall, och jag fick väl ingen större behållning av den varken estetiskt eller esoteriskt eller på annat vis. Men eftersom den berör min nyfikenhets nuvarande intresseområde så väckte den ju vissa tankar som jag känner att jag behöver klargöra för mig själv för att kunna se igenom tankedimman och se klarare.

Titeln "Den nionde porten" hänsyftar, så vitt jag förstår, till de två extra portarna, utöver de sju som enligt esoteriska principer inkluderas i det "ljusa" och "gudsenliga" sättet att nå "upplysning". Dessa sju portar är också vad vi
flummare [;-) ] i vardagligt tal kallar för chakror. De sjunde chakrat som kallas kronchakrat och är beläget högst upp på huvudet, på toppen av hjässan är alltså det högsta och det är chakrat för kristusmedvetandet och uppgåendet i Gud. Men enligt satanister, eller anhängare av den "vänstra vägen" som av de själva kallas den "mörka" vägen så finns det två andra portar utöver det sjunde kronchakrat och det var då alltså vad filmens titel alluderade till och det räcker nog som bakgrundsfakta för att få ett hum om mina funderingar nedan. (Filmens handling är egentligen inte relevant i det här inlägget. Är för övrigt inte riktigt säker på att jag förstod slutet. Kanske var kontentan: Bara den som verkligen har djävulen som bundsförvant kan nå denna den nionde portens upplysning. Andra är dömda att gå under på grund av hybris? Kanske? Eller nåt? Hursom, inte relevant i det här inlägget...)

Det är själva tanken och principen i det som berör "satanismen" som är intressant att fundera över; tanken om att ställa sig över Gud och "ödet", vilket känns väldigt väldigt pubertalt i mitt sinne. Revoltera mot Gud och bli en gud själv? Jag tror de liksom underskattat Gud i den här frågan och kanske drabbats av en smula fåfänglighet och hybris, för att använda sig av ett understatement. Och det känns som om de försvårar något och tar omvägar till något som det vi kallar Gud erbjuder frivilligt och direkt. Man kan uppleva enhet i nuet. Man kan känna sig uppgå i Gud och vad är det om inte just samma som att "bli" Gud. De enda stora hemligheterna värda att veta går vid namnen Kärlek, Medkänsla, Ödmjukhet, Samvete och Förlåtelse. Och det är naturligtvis bara tomma ord utan förståelse och utan förmågan att KÄNNA vilka energier som ligger bakom dessa ord.

Men de här människorna som då väljer att vara lojala mot "mörkrets" krafter i utbyte mot personlig makt har de då bara missförstått vad det betyder att "bli" Gud? Om de inte vill vara Guds undersåtar eller knähundar så får man ju anledningen att misstänka att de egentligen revolterar mot någon sorts snedvriden uppfattning om Guds väsen. Om de revolterar mot någon sorts gammeltestamentlig straffande gud, en gud som ska väcka fruktan så utgår de ju från ett medeltidsperspektiv på Gud och är därmed gravt vilseledda redan där.

Det verkar handla om att bli upphöjd till gudomlighet och själv bestämma över sitt eget öde och vara sina egna skapare, undgå karma och andra naturliga lagar. Men vad man ska med all den där MAKTEN till går liksom helt över mitt huvud. Jag är nog född utan förmågan att kunna greppa det där med maktens dragning. Vad är poängen med att tillskansa sig materiella (eller immateriella) förmåner på bekostnad av andra? Vad är det som är så fascinerande med att få människor att göra som man vill, var ligger tillfredsställelsen i det? Hur kan man leva med sig själv då?

Jag har en teori om det där och det har nog i grunden med ganska opåverkbara faktorer att göra. Är man född utan medkänsla, förmåga till samvete. Ja, kanske rent av har någon sorts handikapp, eller ska man kalla det brist, så kanske man är disponerad för den "vänstra handens väg". Jag menar, är man psykopat, utan förmåga till empati så är det ju självklart att ens intresseområden fokuseras mot den egna tillväxten till alla pris. Ja, utan förmåga till att känna och höra det som i folkmun kallas Samvetet så kan man naturligtvis utan problem gå över lik. Egen tillväxt är naturligtvis bra och sunt och det alla bör sträva mot så länge de där energierna som kallas Kärlek, Medkänsla, Ödmjukhet, Samvete och Förlåtelse är inberäknade i ekvationen. Det är förmågan att känna de här gudomliga energierna som gör oss "mänskliga" eller snarare "gudomliga" skulle jag vilja säga. Men vänsterhandsvägens anhängare (eller satanister om man vill) tillber de lägre mänskliga egenskaperna (egoism, materialism, girighet, makt) i sin vilja att vara gudomliga. De vill vara gudomliga på ett annat vis än de vise och den gudom de talar om inbegriper inte där energierna jag räknade upp tidigare, de som tillhör det gudomliga ljuset, för det har de uppenbarligen inte kunnat förnimma eller känna. Kanske har de inte fått nåden att få känna dessa högre gudomliga energier som ger oss vad vi kallar mänsklighet och därför förväxlar någon sorts egorus och maktberusning med ljuset. Intressant här är ju att Lucifers namn faktiskt betyder ljusbringare, vilket ju är ett bevis på att de som namngett Lucifers energiprincip (jag säger inte honom, lika lite som jag säger honom om Gudsprincipen för jag gillar inte att personifiera energier) gravt förväxlat ljus med nåt annat.

Vidare kan man fundera på, vad som är en helt ny idé för mig, om det faktiskt kanske är så att vissa föds utan själ (enligt t.ex. Gurdjieff är alla människor maskiner och själlösa och hemligheten med att förskaffa sig en själ ligger i hårt slit och arbete. Han och hans anhängare förespråkar också den yttersta "individuationen", d.v.s. att helt separeras från moderns trygga barm, Gud med andra ord, och därmed själv besjälas och bli gud. Man blir inte en självständig individ med en fri vilja och makt att bestämma över sitt eget liv och höja sig över "ödet" förrän man separerats från Gud.) och att det är de människorna som känner av den bristen som själalösheten (oförmågan att känna känslor som kärlek och empati. Kanske
var Gurdjieff en av dem?) skapar som får behovet av att revoltera mot Gud, spjärna emot och kämpa mot karma/ödet och kosmiska naturlagar och skapa sig en egen själ. Men å andra sidan så verkar de ju då inte ha så mycket fritt val eftersom de skulle vara predisponerade för ett sökande på den mörka sidan. Har man verkligen ett fritt val och en fri vilja om man inte får veta eller känna på ALLA energiprinciper och alla alternativ? Har man egentligen ett fritt val om man inte besitter förmågan till empati och inte känner till altruismens princip? Hmm... Å andra sidan, har man ett fritt val om man bara begåvats med ljus, salighet och Guds alla välsignelser? Nu tror jag ju inte att det existerar såna människor heller naturligtvis men bara som teoretiskt exempel alltså... Ja, jag har svårt att reda ut det här själv... Men som sagt slutsatserna är inte så viktiga, det handlar väl mer att ställa frågorna kanske.

Men jag tror faktisk det ändå alltså. Att alla föds med en fri vilja och makten att välja själv. Men vårt öde avgör vi bara DELVIS. För jag är också ganska så stenhårt övertygad om att det existerar ett karmiskt öde. Jag tror att vi föds med tyngden av det förgångnas karma, och även de nuvarande planetariska energiernas influenser; jag KÄNNER dem alltför starkt själv i mitt eget liv för att kunna förneka dem. Det som står i mitt horoskop och dess överensstämmelse med hur jag upplever mina livsvillkor t.ex. är för mig det ultimata beviset på att jag bara känner och upplever allt det där som står skrivet och som jag inte kan undkomma - begränsningarna och karmas tyngd, men samtidigt finns där öppningar och potential till nyskapande. Men det är den enskilda människan/jag som till syvende och sist måste välja vilka energier hon/jag vill fokusera på. Det positiva eller det negativa, det goda eller det onda. Det är där den fria viljan ligger. Men det är inte lätt att utöva den viljan när man bara ser svart, det kan jag själv vittna om! Konsten ligger väl kanske i att urskilja de där små ljusa stunder där man faktiskt inte är så otroligt influerad av t.ex starka känslor av negativitet för då kan man ju medvetet välja att, istället för att falla tillbaka på en ganska så trygg negativitet av gammal vana, fokusera på positiva energier och ta sig upp ett pinnsteg på humörstegen.

Ja, ja... mycket onödigt kan man fundera över...och det gör jag tyvärr. De flesta där ute ser förmodligen dessa funderingar som flummiga och onödiga pseudotankar baserade på ickevetenskapliga grunder (men å andra sidan - de har nog inte ens läst ända hit...hehe), men jag kan liksom inget göra åt att tankarna vandrar iväg på esoterikens och psykologins fält. Vissa föds med en nyfikenhet att skruva isär apparater och se hur det inre maskineriet funkar, andra föds med nyfikenhet för människans natur och själ, hennes ursprung och frågor om ödet och den fri viljan. Det är som det är bara. So it goes! Mycket av anledningarna till att jag funderar över fri vilja och liknande saker är det att befinna sig i mina livsvillkor bara känns så segt ibland, så trögflytande, så totalt begränsat av tung gravitation och lägre frekvenser att de ter sig helt omöjliga att transformera till något högre, ljusare och bättre. Jag ser allt annat än ljust på livet just nu och jag finner det svårt att med fri vilja kunna göra något åt det. Det känns som om man bara måste acceptera att det kommer mörkare tider ibland och rida igenom det... prövningar av något slag. Och det finns i mitt horoskop, jobbigt tydligt syns det att det är meningen att jag SKA känna så här. Så jag tänker inte klandra mig själv för att jag är i mörker just nu.

...Och egentligen vet jag att alla dessa tankar inte leder någonvart, tvärtom bara gör en mer separerad från omvärlden och än mer vilsen i nuet. Jag vet att det är enkelheten och det rena och simpla som får en att må bra. Förmågan att känna lycka ligger med största förmodan i förmågan att känna tacksamhet för det vi begåvats med, tillit till nuet och förtroende för framtiden samt förmågan att känna kärlek och sist men inte minst i att sluta fundera och grubbla så förbaskat jävla mycket. Det hela verkar egentligen så enkelt, men ack så svårt det är. Men man tjänar liksom inget på att försvåra och gå omvägar, men säg det till min Merkurius som vill veta och förstå allt (sorry, lite astrologiskt mumbo jumbo där). Jag vill veta de här sakerna. Människans ursprung, de kosmiska lagarna, vad syndafallet bestod i och varför de äldsta "myterna" har uppkommit. Jag är nyfiken och vill greppa allt det där och det är förmodligen till mitt eget välmåendes förfång... men så länge jag vet var jag själv står så är det okej att undersöka vidare. Vad annat kan jag göra när det är det enda som egentligen intresserar mig. Men det är fan inte lätt att behöva fundera på sånt här jämt. Det väcker mycket ångest ibland och helst skulle jag bara vilja slippa...