Den nionde porten
Och så hamnar jag där, förr eller senare, någon gång under dagen eller kvällen, oftast på natten, när jag lämnas för mig själv. Efter att J somnat så får mitt rastlösa sinne det där lilla utrymmet det behöver för att expandera åt en massa håll. Jag börjar utan undantag att fundera, vandra mentalt, irra. Ja, jag vet inte var jag befinner mig riktigt längre. Är lite rädd att gå vilse ibland. Men jag följer bara min nyfikenhets väg, ingen annan. Å andra sidan brukar man säga att "curiosity killed the cat". Och jag bara vet hur mycket sanning och djup det brukar finnas i sådant som förklär sig som gamla klyschor.
Kollade just på "The Ninth Gate" av Roman Polanski, och för oinvigda och esoteriskt ointresserade så ter den sig väl inget annat än löjlig och fånig. Och förmodligen måste man kanske förstå symbolspråket för att ens kunna bevara intresset för filmen. Men den väckte hursomhelst min nyfikenhet och jag ville se den för den berör ämnen jag funderat väldigt mycket på sista tiden. Tyckte nog att den var ganska "grund" och ytlig, även för en som mig som kanske har några verktyg till att kunna tolka filmen i alla fall, och jag fick väl ingen större behållning av den varken estetiskt eller esoteriskt eller på annat vis. Men eftersom den berör min nyfikenhets nuvarande intresseområde så väckte den ju vissa tankar som jag känner att jag behöver klargöra för mig själv för att kunna se igenom tankedimman och se klarare.
Titeln "Den nionde porten" hänsyftar, så vitt jag förstår, till de två extra portarna, utöver de sju som enligt esoteriska principer inkluderas i det "ljusa" och "gudsenliga" sättet att nå "upplysning". Dessa sju portar är också vad vi
flummare [;-) ] i vardagligt tal kallar för chakror. De sjunde chakrat som kallas kronchakrat och är beläget högst upp på huvudet, på toppen av hjässan är alltså det högsta och det är chakrat för kristusmedvetandet och uppgåendet i Gud. Men enligt satanister, eller anhängare av den "vänstra vägen" som av de själva kallas den "mörka" vägen så finns det två andra portar utöver det sjunde kronchakrat och det var då alltså vad filmens titel alluderade till och det räcker nog som bakgrundsfakta för att få ett hum om mina funderingar nedan. (Filmens handling är egentligen inte relevant i det här inlägget. Är för övrigt inte riktigt säker på att jag förstod slutet. Kanske var kontentan: Bara den som verkligen har djävulen som bundsförvant kan nå denna den nionde portens upplysning. Andra är dömda att gå under på grund av hybris? Kanske? Eller nåt? Hursom, inte relevant i det här inlägget...)
Det är själva tanken och principen i det som berör "satanismen" som är intressant att fundera över; tanken om att ställa sig över Gud och "ödet", vilket känns väldigt väldigt pubertalt i mitt sinne. Revoltera mot Gud och bli en gud själv? Jag tror de liksom underskattat Gud i den här frågan och kanske drabbats av en smula fåfänglighet och hybris, för att använda sig av ett understatement. Och det känns som om de försvårar något och tar omvägar till något som det vi kallar Gud erbjuder frivilligt och direkt. Man kan uppleva enhet i nuet. Man kan känna sig uppgå i Gud och vad är det om inte just samma som att "bli" Gud. De enda stora hemligheterna värda att veta går vid namnen Kärlek, Medkänsla, Ödmjukhet, Samvete och Förlåtelse. Och det är naturligtvis bara tomma ord utan förståelse och utan förmågan att KÄNNA vilka energier som ligger bakom dessa ord.
Men de här människorna som då väljer att vara lojala mot "mörkrets" krafter i utbyte mot personlig makt har de då bara missförstått vad det betyder att "bli" Gud? Om de inte vill vara Guds undersåtar eller knähundar så får man ju anledningen att misstänka att de egentligen revolterar mot någon sorts snedvriden uppfattning om Guds väsen. Om de revolterar mot någon sorts gammeltestamentlig straffande gud, en gud som ska väcka fruktan så utgår de ju från ett medeltidsperspektiv på Gud och är därmed gravt vilseledda redan där.
Det verkar handla om att bli upphöjd till gudomlighet och själv bestämma över sitt eget öde och vara sina egna skapare, undgå karma och andra naturliga lagar. Men vad man ska med all den där MAKTEN till går liksom helt över mitt huvud. Jag är nog född utan förmågan att kunna greppa det där med maktens dragning. Vad är poängen med att tillskansa sig materiella (eller immateriella) förmåner på bekostnad av andra? Vad är det som är så fascinerande med att få människor att göra som man vill, var ligger tillfredsställelsen i det? Hur kan man leva med sig själv då?
Jag har en teori om det där och det har nog i grunden med ganska opåverkbara faktorer att göra. Är man född utan medkänsla, förmåga till samvete. Ja, kanske rent av har någon sorts handikapp, eller ska man kalla det brist, så kanske man är disponerad för den "vänstra handens väg". Jag menar, är man psykopat, utan förmåga till empati så är det ju självklart att ens intresseområden fokuseras mot den egna tillväxten till alla pris. Ja, utan förmåga till att känna och höra det som i folkmun kallas Samvetet så kan man naturligtvis utan problem gå över lik. Egen tillväxt är naturligtvis bra och sunt och det alla bör sträva mot så länge de där energierna som kallas Kärlek, Medkänsla, Ödmjukhet, Samvete och Förlåtelse är inberäknade i ekvationen. Det är förmågan att känna de här gudomliga energierna som gör oss "mänskliga" eller snarare "gudomliga" skulle jag vilja säga. Men vänsterhandsvägens anhängare (eller satanister om man vill) tillber de lägre mänskliga egenskaperna (egoism, materialism, girighet, makt) i sin vilja att vara gudomliga. De vill vara gudomliga på ett annat vis än de vise och den gudom de talar om inbegriper inte där energierna jag räknade upp tidigare, de som tillhör det gudomliga ljuset, för det har de uppenbarligen inte kunnat förnimma eller känna. Kanske har de inte fått nåden att få känna dessa högre gudomliga energier som ger oss vad vi kallar mänsklighet och därför förväxlar någon sorts egorus och maktberusning med ljuset. Intressant här är ju att Lucifers namn faktiskt betyder ljusbringare, vilket ju är ett bevis på att de som namngett Lucifers energiprincip (jag säger inte honom, lika lite som jag säger honom om Gudsprincipen för jag gillar inte att personifiera energier) gravt förväxlat ljus med nåt annat.
Vidare kan man fundera på, vad som är en helt ny idé för mig, om det faktiskt kanske är så att vissa föds utan själ (enligt t.ex. Gurdjieff är alla människor maskiner och själlösa och hemligheten med att förskaffa sig en själ ligger i hårt slit och arbete. Han och hans anhängare förespråkar också den yttersta "individuationen", d.v.s. att helt separeras från moderns trygga barm, Gud med andra ord, och därmed själv besjälas och bli gud. Man blir inte en självständig individ med en fri vilja och makt att bestämma över sitt eget liv och höja sig över "ödet" förrän man separerats från Gud.) och att det är de människorna som känner av den bristen som själalösheten (oförmågan att känna känslor som kärlek och empati. Kanske
var Gurdjieff en av dem?) skapar som får behovet av att revoltera mot Gud, spjärna emot och kämpa mot karma/ödet och kosmiska naturlagar och skapa sig en egen själ. Men å andra sidan så verkar de ju då inte ha så mycket fritt val eftersom de skulle vara predisponerade för ett sökande på den mörka sidan. Har man verkligen ett fritt val och en fri vilja om man inte får veta eller känna på ALLA energiprinciper och alla alternativ? Har man egentligen ett fritt val om man inte besitter förmågan till empati och inte känner till altruismens princip? Hmm... Å andra sidan, har man ett fritt val om man bara begåvats med ljus, salighet och Guds alla välsignelser? Nu tror jag ju inte att det existerar såna människor heller naturligtvis men bara som teoretiskt exempel alltså... Ja, jag har svårt att reda ut det här själv... Men som sagt slutsatserna är inte så viktiga, det handlar väl mer att ställa frågorna kanske.
Men jag tror faktisk det ändå alltså. Att alla föds med en fri vilja och makten att välja själv. Men vårt öde avgör vi bara DELVIS. För jag är också ganska så stenhårt övertygad om att det existerar ett karmiskt öde. Jag tror att vi föds med tyngden av det förgångnas karma, och även de nuvarande planetariska energiernas influenser; jag KÄNNER dem alltför starkt själv i mitt eget liv för att kunna förneka dem. Det som står i mitt horoskop och dess överensstämmelse med hur jag upplever mina livsvillkor t.ex. är för mig det ultimata beviset på att jag bara känner och upplever allt det där som står skrivet och som jag inte kan undkomma - begränsningarna och karmas tyngd, men samtidigt finns där öppningar och potential till nyskapande. Men det är den enskilda människan/jag som till syvende och sist måste välja vilka energier hon/jag vill fokusera på. Det positiva eller det negativa, det goda eller det onda. Det är där den fria viljan ligger. Men det är inte lätt att utöva den viljan när man bara ser svart, det kan jag själv vittna om! Konsten ligger väl kanske i att urskilja de där små ljusa stunder där man faktiskt inte är så otroligt influerad av t.ex starka känslor av negativitet för då kan man ju medvetet välja att, istället för att falla tillbaka på en ganska så trygg negativitet av gammal vana, fokusera på positiva energier och ta sig upp ett pinnsteg på humörstegen.
Ja, ja... mycket onödigt kan man fundera över...och det gör jag tyvärr. De flesta där ute ser förmodligen dessa funderingar som flummiga och onödiga pseudotankar baserade på ickevetenskapliga grunder (men å andra sidan - de har nog inte ens läst ända hit...hehe), men jag kan liksom inget göra åt att tankarna vandrar iväg på esoterikens och psykologins fält. Vissa föds med en nyfikenhet att skruva isär apparater och se hur det inre maskineriet funkar, andra föds med nyfikenhet för människans natur och själ, hennes ursprung och frågor om ödet och den fri viljan. Det är som det är bara. So it goes! Mycket av anledningarna till att jag funderar över fri vilja och liknande saker är det att befinna sig i mina livsvillkor bara känns så segt ibland, så trögflytande, så totalt begränsat av tung gravitation och lägre frekvenser att de ter sig helt omöjliga att transformera till något högre, ljusare och bättre. Jag ser allt annat än ljust på livet just nu och jag finner det svårt att med fri vilja kunna göra något åt det. Det känns som om man bara måste acceptera att det kommer mörkare tider ibland och rida igenom det... prövningar av något slag. Och det finns i mitt horoskop, jobbigt tydligt syns det att det är meningen att jag SKA känna så här. Så jag tänker inte klandra mig själv för att jag är i mörker just nu.
...Och egentligen vet jag att alla dessa tankar inte leder någonvart, tvärtom bara gör en mer separerad från omvärlden och än mer vilsen i nuet. Jag vet att det är enkelheten och det rena och simpla som får en att må bra. Förmågan att känna lycka ligger med största förmodan i förmågan att känna tacksamhet för det vi begåvats med, tillit till nuet och förtroende för framtiden samt förmågan att känna kärlek och sist men inte minst i att sluta fundera och grubbla så förbaskat jävla mycket. Det hela verkar egentligen så enkelt, men ack så svårt det är. Men man tjänar liksom inget på att försvåra och gå omvägar, men säg det till min Merkurius som vill veta och förstå allt (sorry, lite astrologiskt mumbo jumbo där). Jag vill veta de här sakerna. Människans ursprung, de kosmiska lagarna, vad syndafallet bestod i och varför de äldsta "myterna" har uppkommit. Jag är nyfiken och vill greppa allt det där och det är förmodligen till mitt eget välmåendes förfång... men så länge jag vet var jag själv står så är det okej att undersöka vidare. Vad annat kan jag göra när det är det enda som egentligen intresserar mig. Men det är fan inte lätt att behöva fundera på sånt här jämt. Det väcker mycket ångest ibland och helst skulle jag bara vilja slippa...
14 kommentarer:
jag tänkte just att syndafallet(syndafloden?) kanske var när människan övergav sin medkänsla för djuren och naturen.
Dödssynder har inte med det att göra direkt; eftersom jag inte tror på synden och helvetet, men det var bara en nyvaken tanke så här på morgonen.
tusenm kramar!
Hm..jag har också odlat en del funderingar kring det där som vi kallar för "syndafallet". En källa till så mycket lidande och missförstånd anser jag. Det är nog alltför mastigt att gå in på här hehe, men jag ska skissa på ett inlägg angående det så småningom. Mycket intressant inlägg detta i alla fall... Jag gillar ditt sätt att uttrycka dig och delar så många av dina funderingar. Skönt att hitta till bloggar med substans. Jag är rätt ny här (i bloggvärlden) annars, visste knappt vad det var för drygt en månad sedan, men jag ångrar inte en sekund att jag hittat hit... Återkommer snart med kommentarer. Känner att jag har mer att säga men jag måste sticka nu... ;)
Vandrarvild: Ja, absolut tror jag det är en relevant tanke... Utan medkänsla för medmänniskor, djur och natur är det inte mycket kvar av vår "mänsklighet"...ingen alls skulle jag vilja säga. Tankekraft och intelligens som leder till avancerad vetenskap (vi är ff på ett ganska primitivt stadium iofs) och teknisk utveckling är luft värd om det inte finns några mänskliga värden kvar.
Det finns ju olika "takes" på det där med syndafallet: Den mest välkända är ju att vi (Adam och Eva) frestade av ormen åt av kunskapens träd och därmed förlorade vår oskuld och renhet och därför drevs ut ur Edens paradis. Ett annat sätt att se det bygger på att fallet består av att den ursprungliga människorna som var högre stående varelser vid "Guds" sida blev frestade av och förälskade i lägre väsen som befolkade de lägre världarna och därmed föll ner till deras nivå (alltså inte ett straff från "Gud" utan en frivillig utveckling initierad av de ursprungliga gudomliga människorna själva).
Man kan ju tycka vad man vill om de här "myterna" men det är fantastiskt intressant att de funnits sedan tidernas begynnelse och att människan själv sett sig som ett gudomligt väsen som tappat något av den gudomliga glansen eller hur jag ska uttrycka det. Jag tycker det är enormt fascinerande och vill liksom "förstå" symbolspråket som används. Jag tror de döljer enorma djup. Vad representerar ormen och vari består kunskapen t.ex.?
Ja, visst är det ett spännande ämne! Jag ser verkligen fram emot ett inlägg av dig rörande detta.
Tack för dina uppmuntrande ord, jag känner som sagt likadant om din blogg; tankar och funderingar med substans som man känner igen sig i :)
Det senare inlägget var alltså riktat till dig, Peaceful Warrior, men det kanske du förstod ändå :)
Mmm...jag förstod. =)
Ååh, jag känner en emotionell svacka just nu. Är låg helt enkelt av olika anledningar...ja, kärleksproblem kan man väl säga haha. Dessutom har jag dragit på mig en förkylning misstänker jag med dunkande huvudvärk så jag upplever lite svårigheter att fokusera, hur jag än gärna skulle vela fördjupa mig i ämnet, så måste jag be att få återkomma. Ha tålamod...
Annars så vill jag minnas att det fanns ett mycket intressant kapitel om just det sk syndafallet i boken "Initiation",som jag tipsar om i mitt senaste inlägg. Vi återkoms...
=)
Åh, tack för boktipset. Är helt uppslukad av ämnet (syndafallet) just nu...
Det finns gott om tid att återkomma till ämnet och det är ju sådant man processar i huvudet just för tillfället som man vill skriva om, och just nu kanske det finns annat som upptar din intressesfär liksom.
Krya på dig och hoppas du får det ditt hjärta önskar, apropå kärleksbesvären (kärleksbesvär lät nästan lite som någon generande venerisk sjukdom men det var inte så jag menade :)
jag tänker mer och mer att Adam och Eva-delen är skapad för att människorna ska misstro guden, eller 'gudligheten' eftersom det är guden där som kommer med lögnen till paradiset först. Så eftersom det börjar med adam och eva så börjar allt med misstro för 'överhet'. typ så, men jag ska läsa på lite mer för att utveckla min tanke. men idag är det harry potter som gäller(och min vistelse i helvetet kommer vara angenäm så länge jag tar med mig de böckerna.Eller, de finns ju redan där, hahaha!)
men att förlora kunskapen och drivas ut ur paradiset är väl inte mer än att man förlorade kunskapen om vart man kom ifrån när man föddes hit, allt för att själen ska kunna uppleva vem och vad man är igen. Det roar mig en del att många läser det som om det är ristati sten istället för att skapa sin egen symbolik av det hela. men, människor är en skock bräkande får, intet ont om får dock..
(det blev dubbelt(eftersom blogspot är en cepesajt) så jag raderade ett av dem)
haha...nu mår jag bättre! ;)
Vandrar vild: Hmm, jag vet faktiskt inte om jag riktigt är med i dina tankebanor där... Men det hela, tror jag, tangerar något som jag själv tänkt på: Att Adam och Eva-myten är en grov förvrängning av någon annan ursprunglig myt. Adam och Eva-myten och alla andra texter som finns med i Bibeln är ju så vitt jag vet inget annat än vad en grupp höga präster kommit överens om att kristendomen som religion ska representera (konciliet i Nicea år 325 e.kr.). Alltså, man har plockat fritt från de gamla texterna, förkastat en del viktiga texter, förvridit och förvrängt, allt efter egna patriarkaliska syften...
Kristendomens totala svartmålning och nedvärdering av kvinnan sker ju förmodligen här; I och med Evamyten sprids "Kvinnan ska tiga i församlingen"-attityden än mer ut i världen. Det är ju i och med att Eva äter av kunskapens äpple som syndafallet fullbordas - Eva eller hennes mörkare motsvarighet Lilith blir den ultimata syndabocken...
Min nyfikenhet ligger liksom i vad som finns bakom symbolerna. Vad är den ursprungliga myten, innan de kristna prästerna skrev om historien? Vad bestod kuskapen av t.ex? Vad var det meningen att vi inte skulle veta. Varför uppkom myten om att det skett ett sorts "fall" från gudomlighetens upphöjdhet? Den myten återkommer i mytologier från alla världens hörn långt innan Jesus födelse och Kristendomens patriarkatbygge.
Hmm, undrar om det kan ligga något i det som du skriver: att vi när vi föds till jorden "förlorar" kunskapen om var vi kom ifrån och vart vi ska. Meningen med livet. Det kanske var någon liknande kunskap de ursprungliga människorna (på det plan de existerade) ville ha och därför "förskjöts"...Tja, intressant att fundera över iaf va? :)
Oj, sådana här diskussioner gillar jag hehe. Genom åren har jag stött på en del litteratur inom området som för mig är mycket "trovärdig", hur konstigt det än kan låta med tanke på ämnets abstrakta karaktär. Men det handlar om källor som jag helt enkelt anser som bärare av enorma kunskaper och insikter om verklighetens sanna natur... Det finns många charlataner och falska profeter inom dessa områden, jag vet. Hur kan man skilja mellan dem då undrar man kanske? Ja, i och med det så sätts en intellektuell debatt och förmodligen en verbal pajkastning igång direkt, som bara späder på egots strävan att avfjärma oss ifrån det väsentliga, att uppleva enhet. Jag har inget svar mer än att ens innersta väsen vet...detta går på ett så enormt djupt plan liksom. Ja ni förstår vad jag är inne på tror jag.
I alla fall...
Jorden kan ha haft flera epoker av sk "paradis" i sin historia. I den första, sägs den mänskliga formen varit i en androgyn form då varje själ var en perfektion av sk kvinnligt och manligt. Tidsperioden eller vad man ska kalla det (tidsbegreppet som vi känner det går inte riktigt att apellera till här eftersom den i själva verket inte existerar som vi tror) refereras till i esoteriska kretsar som den Lemuriska. I den bibliska mytologin kallad för Edens lustgård. Jag blir så fascinerad när jag ur den esoteriska lärans ljus åter begrundar den bibliska mytologins symbolspråk som jag anser är gruvligt missförstådd och misstolkad väldigt ofta av "de bräkande fåren". ;)
Ormen tex är ju en symbol i "österlandet" för kundalini, livsenergin som strömmar genom våran kropps energicenter och ger den ja, livsenergi just...
En annan sak som jag funderar mycket på är tex den sk treenigheten-
(med triangelsymbolen), som i bibeln refereras till som:
"Fadern - Sonen - Den Helige Ande"
Det torde vara ett sätt att uttrycka fast med ett annat språk:
"Skaparen" (Fadern, eller det vi i folkmun har en benägenhet att kalla gud, det sammanhållande elementet för allt skapat och icke skapat)- "Det skapade" ( dvs det upplevda, världen, den fysiska verkligheten, "rummet" inkl människan, "sonen") - "Skapandet" (processen...som är en rörelse - vilket i sin natur ger oss upphov till "illusionen tid"...)
Denna treenighet (3) är när man betraktar det i sin innersta struktur egentligen ETT! Det ligger en paradox i detta så klart, som för oss till vårat medvetandes och vår uppfattningsförmågas absoluta utposter, eftersom vi inte längre kan förlita oss till vårat intellekts vanliga tankemönster. Vi kan inte tänka oss den absoluta sanningen. Vi saknar referensramar nämligen samt att de verktyg vi har till vårat förfogande, sinnena har spelat ut sin roll. Vi måste nå bortom tid och rum. Bortom dualiteten, alltså där den som observerar och det observerade blir ett. Bara fenomenet att tänka en tanke är ett uttryck av subjektivitet. Här måste andra parametrar komma in. Upplevelsen av varandet. Hm...ruggigt abstrakt det här nu. Blir en väldigt mastig kommentar, sorry haha. Tror jag får återkomma innan jag spräcker bloggen. Jag har mer tankar angående själva "fallet", som jag inte tror är ett fall så klart utan ett uttryck för ett "val" som skedde någon gång till att äntra dualitetens form, unionen av det manliga och kvinnliga (yin/yang) i paradiset spräcktes (...ur Adams revben föddes Eva). Således "föll" vi från vårat enhetstillstånd med den sk "gudomen". Hm...mer utlägg om det sen som sagt.
Sorry igen för längden...
Ja, hmm...varför har jag inte tänkt på det tidigare? Du menar alltså att "fallet" (om vi nu kallar det så) eller kanske hellre "nedstigningen" var i själva verket skapandet av den världsliga dualiteten - att vi från att ha varit en enhet (med oss själva, med alltet) på ett annat högre plan sedan blev "tvekluvna" i kontakt med materien. Tvåformen i form av motsatser uppenbarade sig - man/kvinna, dag/natt, ljust/mörkt och ont/gott etc. för att livet på detta plan skulle vara möjligt - inget liv utan dynamik och ingen dynamik utan polariteter och "olikheter". Ingen friktion utan motsånd liksom, du fattar. Ja, dualiteten och tvåtalet är ju faktiskt en förutsättning för livet på jorden.
Ja, allt detta är ju självklart men, jag tror faktiskt aldrig att jag kopplat dualiteten med syndafallet förut. Alltså, dualitet och enhet som livsavgörande polariteter och grundläggande motsatser har jag varit medveten om och nästan fixerad vid under livets gång och intresset för Alkemi samt en "vurm" för en andlig enhet är hos mig väldigt uttalad, men jag har nog aldrig tänkt att skapandet av dualiteten skulle kunna symboliseras av "syndafallet". Hmm, ibland letar man sig fördärvad efter det som man sitter och håller i. Fan vad du är klok! Hehe... Visst är väl så... Det är ju det vi alla söker - enheten - det var DEN som vi förlorade. Inte konstigt då att guldet som i Alkemin symboliseras av hermafroditen är det slutliga målet för Alkemisten - Han vill helt enkelt återskapa den enhet han förlorade vid fallet... inte sant?
Men fortfarande, bortom allt det talet om andligt enande, det vi i jordisk form kan få små glimtar av – det de t.ex. kallar no-mind inom taoism och gnosis inom ockultism - så hopar sig fler frågor. Vad är det alkemisten vill uppnå med enandet som denne strävar efter? Ett uppgående i den ultimata enheten, det vi kallar Gud och utslocknande av den egna individualiteten, ett slut på reinkarnationscykeln ELLER ett gudomliggörande av sig själv på ett egennyttigt plan för att kunna fortsätta existera som individ? Det är väl där den buddhistiska filosofin och den västerländska ockultismen skiljer sig grovt, misstänker jag. Inom det österländska tänkandet är det slutliga målet att få en ände på reinkarnationscykeln och då är ju allt frid och fröjd och allt lidande över, men i västvärlden krockar allt detta jagförnekande med våra ideal, där självförverkligande och egoism är de högsta målen - den västerländska individualismen. Vi vill fortsätta leva, ja, vi vill inte mindre än att ha evigt liv. Helt enkelt motsatsen till vad buddhismen strävar efter; återigen har vi här en dualitet som speglar sig i skillnaderna i världsåskådning mellan de västliga och östliga delarna av världen. Den här skillnaden verkar ha överförts till den västerländska ockultismen (med västerländsk ockultism menar jag de mörkare sidorna, vilka kanske speglar sig i den västerländska Alkemins strävanden? Vad vill alkemisten egentligen?) och man undrar följaktligen om de misstolkat all denna österländska visdom eller om de sitter på en annan sanning och vari består isf denna sanning och det är däromkring min intressesfär rör sig just nu… Är du med i hur jag menar?
Det där med ormen är också hur intressant som helst. Ormen, liksaså draken återkommer överallt i olika äldre myter och jag har också dragit paralleller mellan kundaliniormen och ormen i paradiset. Vår galax Vintergatan har ju också mytologiskt setts som en orm eller drake - Ouroboros - som biter sig själv i svansen, symbolen för evigt liv och evighet. Den vediska mytologin har för övrigt myter om ormen som tränger sig mellan solen och månen och dricker av ett livselixir och därmed blir straffad av Vishnu som kapar honom på mitten och Rahu (ormens huvud) och Ketu (ormens svans) uppstår (dualiteten!) vilka inom den vediska astrologin gett namn åt månnoderna…
Vad gäller treenigheten (vad som i kristendomen blivit fadern, sonen, den helige ande) så återkommer även den i den hinduiska mytolgogin där Brahma, Visnhu och Shiva utgör en ENHET som kallas Trimurti. De utgör själva förutsättningarna för liv, där Brahma är den skapande energin, Vishnu den bevarande, samt Shiva den förstörande. Ett kretslopp baserat på grundenergier, vilket skapar liv alltså – outsläckligt och evigt liv – paralleller kan dras till Ouroboros, eller hur? Paralleller kan också dras till det man i astrologin benämner som.kardinala, fasta och rörliga kvaliteter. Men jag ska inte flumma ut mer… det går djupt det här :)
Det finns säkert massor mer med beröringspunkter mellan de olika begreppen och mer att upptäcka om det men nog om det så länge. Otroligt intressanta ämnen vi berör hursomhelst! Och det kan man aldrig skriva för mycket om så ursäkter om inläggslängd ignoreras hädanefter :) Skriv tills tangentbordet ryker; du besitter en massa kunskap och visdom och det ska man dela med sig av.
Skicka en kommentar