Is there life on Mars?

Det handlar om att släppa. Om att låta sig falla. Falla från tak, ner från broar, falla i tårar, tappa kontrollen. Låta mattan ryckas under fötterna, att låta sig sväva, sväva i det ovissa för förr eller senare tar man ändå mark igen. Det var det Bas Jan Ader ville uttrycka med det han gjorde, det var det han ville visa. Att vara fri i sitt tankeliv, att gå nya vägar, att se bortom vedertagen verklighet, att inte låta någon eller något annat än den egna fantasin leda. Att våga sig ut i energier, tankar, handlingar, skapelser där ingen varit förr. Att vara sin egen pionjär som människa. Att själv definiera sitt unika jag som gränslös själ. Hade han kunnat hade han skjutit ut sig själv i outer space i en rymdraket. Om bara möjligheten hade funnits. ALLT för att visa att världen är större än det vi luras att tro att den är. Han kanske även gav sitt liv för att vara ett levande exempel på det budskap han så ihärdigt försökte föra fram. För att visa vägen ut från det begränsade vardagssinnets trygga lilla hage. Dit vi är fösta av vår tendens till social, kulturell, intellektuell och andlig konformism. Vi behöver inte låta oss fångas och sättas i trånga utrymmen.

Han tog sin lilla båt och styrde rakt ut i det okända för helvete. In Search of the Miraculous. För att VISA. Hur stor världen är och hur stora vi är inuti. Alla och en var sitt eget universum. Oändligt. Oändliga. Det finns inga gränser. Och det enda Pelle Jöns på TV kan se i Bas Jans skapelser och handlingar är ett kollage av Jack ass-tricks...

Say no more, liksom...

Kärlek till Bas Jan och alla andra som visar världen bortom, till de som inte låter sig begränsas av konsumtionssamhällets idioti och tankarnas konsensus. Kärlek.