Jag förstår inte varför han hänger sig kvar

Jag förstår inte varför han dröjer sig kvar, hänger sig fast, klistrar sig på. Det måste vara runt sju år sen han gick bort nu. Drunknade. Bortförd av starka undervattensströmmar i Indiska Oceanen. Hans död låter som en saga, men det är också det enda som gör det, låter som en saga. Jag slår bort allt det som är han med en känsla av äckel och kraftig vilja att förtränga, som jag alltid gjort. Vill inte tillbaks till den geggiga sörjan, skulden som han lade på en, de klibbiga banden han försökte upprätthålla. Minnena jag har av honom är alltigenom osympatiska, lika påträngande som han själv var, efterhängsen, omöjlig att skaka av sig. En smetig, klistrig gegga. Äckliga.

Men han hänger sig fortfarande kvar. I drömmarna kommer han fortfarande, åter och åter igen och lurar in mig i en vidrig relation som jag inte vill vara i, men jag ger till slut med mig för hans vilja är för stark. Hans metoder för fula. Jag har inget att sätta emot. Varför kan jag inte anamma alla mina krafter och kämpa mig ur det?

Jag var nitton, han var fyrtio. Jag sökte efter trygghet och kärlek, kanske en fadersfigur, någon jag kunde växa med, någon som kunde skydda mig. Han sökte någon att dominera för att själv bli större, någon att leka, spela och driva med för att slippa möta sin egen litenhet och ångest. Jag var naiv och ovetande, han var missbrukare och manipulativ. Funkade det inte med små medel så drog han sig inte för att använda tvång och våld.

Det förföljer mig fortfarande. Minnen av hans trasiga hesa röst när han står utanför porten och skriker och härjar, slår sönder glasrutan i porten när jag inte öppnar och hur han sen somnar utanför på gräsmattan. Minnen av att jag i ren desperation stoppar bomull i dörrklockan när han står utanför min dörr och ringer på, oavbrutet. Han står där obevekligt, ringer, bankar och skriker under lika lång tid som andra spenderar på arbetet. Minnen av polisen som, efter att grannarna ringt polisen efter en misshandel, råder mig att lämna honom om jag inte vill lämna min lägenhet för gott i en svart liksäck. Missbruket, alkoholen, amfetaminet. Hur han sträckte sina klistriga tentakler ända till folkhögskolan jag såg som min enda fristad, hur han förgiftade även den platsen. Hur han hotade med att berätta om mina hemligheter för första bästa som svarade i telefonen i studentkorridoren om jag inte kom till telefonen nästa gång han ringde. Hur han kom dit, sålde knark, skrek och misshandlade och gjorde min situation ohållbar. Allt jag kände var skam och skuld. Och nu i efterhand känner jag besvikenhet och bitterhet mot människor som såg men vägrade se. Ingen brydde sig. Jag minns hans äckliga efterhängsna brev som följde mig ända till England. Englandsvistelsen som faktiskt blev min räddning. Då jag kom tillbaka efter otaliga månader hade han äntligen gett upp sina försök. Men en gång följde han efter min kompis hem till mig, tog på så vis reda på var jag bodde och ringde sen upp och ville ses, men jag sade att jag inte ville träffa honom, aldrig mer. Han gav till slut upp. Efter fyra års helvete.

Men inget av det jag fick uppleva såg människor runt omkring honom. De som kände honom på stan som den excentriska konstnären. De såg en bombastisk karaktär, ett kraftfullt uttryck, en bohemisk färgklick. Jag fick på nära håll se lögnerna han försökte upprätthålla, den nakna och fula verkligheten bakom dem. Det enda jag kan urskilja nu i efterhand är en väldigt liten, snål och rädd själ som satt fast, som var fängslad i sin egen skapelse. Oförmögen att känna kärlek. Fast i sina egna begränsningar, sin egen känsla av värdelöshet. Men då såg jag bara illvilja, elakhet, förnedring, förtryck, dominans. Jag var liten och hjälplös, ett tyst offer. Men jag hade ingen annan, jag visste inget annat. Mönstret av misshandel hade jag med mig från föräldrahemmet.

Jag kan faktiskt inte se något som helst positivt med den tiden. Kan inte se en enda positiv sak som han lämnat efter sig. Kanske att jag blivit luttrad, ser igenom folk och inte längre låter mig manipuleras. Eller så har jag bara slutligen mist tilltron till människor, blivit misstänksam och bitter. Sviken av människor och besviken på mänskligheten. Ingen har egentligen upprättat min tro på människor efter det. Så länge varje bekännelse, varje erkänd smärta, varje bikt i litenhet möts av andra människors likgiltighet, skadeglada gliranden, dolda flin och belåtenhet över sin egen fullkomlighet och lycka så kan inget upprätta min tro på människor. Jag har sett det där flinet hos mina egna och det gör ont. Där det inte finns medkänsla finns ingen mänsklighet. Alla har svikit mig, alltid. Och jag har inte riktigt än bevisat för mig själv att jag själv inte kommer att göra det.

Nu i efterhand kan jag se den psykologiska dynamiken bakom hans handlade, hur desperat han själv var, hur dåligt han mådde. Samma med mamma, jag kan nu tydligt se förtvivlan, smärtan och ångesten som drev på destruktiviteten. Man måste må kraftigt dåligt för att det ska gå så långt att man ger sig på sitt eget barn. Kanske kan man förlåta då, när man kan se det där, för sin egen skull. För att inte förgifta sig själv och drunkna i sin egen sorg och bitterhet. För att inte för alltid vara vilsen i desillusion.

Det har gått femton år och det här är första gången jag kunnat skriva om det. Jag har aldrig ens pratat om det med någon. Ingen har frågat, fastän det fanns de som såg.

Det är sjukt och jag vet inte varför, men i en kakburk i skåpet ovanför skafferiet förvarar jag fortfarande hans otäcka brev där han slår med ena handen och smeker med andra. Kanske har jag kvar dem för att kunna bevisa för andra att den sidan de inte såg fanns där i sin fulla verklighet för mig. Jag har länge tänkt på att bränna dem, att göra mig av med minnet, svärtan, tyngden. Men jag vill ha de kvar, kanske som bevis ifall någon skulle betvivla sanningen i det hela. Men det har gått femton år nu. Vem skulle ifrågasätta? Vem orkar ens bry sig? Ingen brydde sig då och ingen bryr sig nu. Kanske är det dags att bränna och förlåta, kliva ur offerrollen och ta kraften i egna händer. Kanske kan han då lämna mig i fred om natten.

Vonnegut del II

För några dagar sedan läste jag en artikel i DN där artikelförfattaren (förmodligen pga olikheter i bakgrund och politiska läger och inget annat) kallar Vonnegut och hans gärningar för naiva. Och nu när jag letade upp samma artikel så hittar jag inte det där stycket med naivförklaringen.

Men… Jag undrar sa flundran vem det är som är naiv: mannen som sett ett världskrig på nära håll, varit krigsfånge i fiendeland, skrivit otaliga romaner, noveller, pjäser, uppsatser, artiklar, böcker och som verkat och utfört sin livsgärning som självständig tänkare och nationskritiker i ett maktfullkomligt land som USA under sina åtta långa decennium i livet, eller en bortskämd och gravt oinformerad journalist född med silversked i mun i lilleputtlandet Sverige? Hade hon ens läst EN bok av Vonnegut innan hon uttalade sig? Men tydligen var hon inte så naiv så hon lät det stå kvar. Det finns hopp för mediavärlden. Eller?

Till alla skeptiker

Om man inte vill förstå eller acceptera begreppet synkronicitet för att man tolkar det som primitivt ”magiskt tänkande”, i motsats till en modern, icke-holistisk, själlös, mekanisk och vetenskaplig människo- och världssyn, så hoppas jag verkligen att det minsta man kan göra är att åtminstone försöka att sträcka sin intellektuella kapacitet till att innefatta en förståelse för dessa mycket grundläggande påståenden:

Att t.ex. lägga tarot, utöva astrologi, tolka drömmar, att se tecken i tillvaron eller att se livets möten och sammanträffanden som menade - att tänka magiskt om man så vill, är ett väldigt naturligt sätt för människan att göra sin tillvaro meningsfull. Jag skulle vilja påstå att det är en djup instinkt och ett starkt behov att knyta det ena till det andra för att skapa ordning i kaos och för att medvetandegöra sig själv om sig själv och omvärlden. Alla hänfaller åt detta magiska tänkande, även de mest vetenskapligt hängivna intellekten. Vem har inte varit med om att tänka på en viss person sekunden innan denne ringer, vem har inte varit med om att efter att något aktualiserats i ens liv så stöter man på denna företeelse eller sak gång efter annan? Och om någon säger att de aldrig tänkt i liknande banor så misstänker jag helt enkelt att personen ifråga har väldigt omedvetna sidor hos sig själv eller att han/hon förnekar dessa sidor för att den anser dem vara av ondo eller av mindre värde på något vis. Men utan denna vår förmåga att knyta ihop ett och annat så skulle vi inte kunna se helheter och mönster. Utan denna mentala och själsliga ”funktion” skulle vår värld bli ganska fragmentarisk, fyrkantig och kanske rentav meningslös. Att ha en viss inbyggd skepsis är absolut sunt men att se ner på liknande saker och stämpla andra som idioter visar bara att man själv inte kan se klart, att man vägrar att integrera högst naturliga delar av sin mänskliga natur; och det är bara så urbota dumt och inskränkt.

Om min fördjupning i t.ex. tarot, alkemi eller astrologi ger mig svar på allt från livssituationsfrågor till existentiella spörsmål, vem finner det vettigt att klanka ner på det? Om jag känner mig hjälpt och får kontakt med min inre visdom som återspeglas av korten eller i stjärnorna, vem har rätten att ifrågasätta det? Förmodligen bara en inskränkt buffel som inte vill fatta att det jag ser i korten eller stjärnorna är en återspegling av psykologiska arketyper och urbilder som finns i alla människor och att de arketyperna jag möter i en tarotläggning eller astrologitolkning endast hjälper mig att medvetandegöra min egen livssituation, mina egna (eller andras) psykologiska mönster för att kunna leva mer medvetet och meningsfullt, för att få problem bekräftade, för att få klarsynen till att bearbeta dem och i bästa fall kraften att överkomma dem. Jag ser det jag ser i en läggning/tolkning för att det speglar vad som redan finns i mitt undermedvetna (annars skulle jag inte se det!) och det enda jag gör är att jag tar fram det i medvetandet, aktualiserar problemen i tanken och analyserar beståndsdelarna till problemen och hur de hänger ihop. Att ägna sig åt vad vissa skulle kalla för ”magiskt tänkande” är inget annat än första steget i någon sorts själslig egenterapi: att medvetandegöra sig.

Att man ser en djupare mening med tillvaron, sitt liv och de människor man möter tillför enligt min mening tillvaron ett större djup och fler dimensioner. Och om man sen tillför någon sorts övernaturlig faktor, en okänd influens utifrån eller om man pratar om det kollektiva omedvetna eller vad man nu vill kalla det, faktor X kanske; ja, det är egentligen inte viktigt eller nödvändigt. Jag ser den ”övernaturliga” faktorn som sekundär så länge människor förstår att huvudsaken och poängen med det hela är att lära känna sig själv och HELA sin natur som människa, och därmed också lära känna andra människor och världen omkring oss och därmed bredda vår kunskap om människan och tillvaron.

Lika lite som vi kan bevisa det kollektiva omedvetnas eller det övernaturligas existens så kan vi bevisa dess icke-existens. Men, jag tänker i alla fall inte gå omkring med skygglappar, förneka delar av mig själv och vägra uppleva allt som finns att uppleva som människa, själsligt, emotionellt och intellektuellt bara för att en större del av västvärldens befolkning anammar en inskränkt besserwisserattityd och sjunger i kör att inget som inte kan bevisas är vetenskapligt och därmed inte verkligt bara för att de själva har stängt sina sinnen och kastrerat sig själsligen.

Jag är pionjären i mitt eget liv, jag själv bestämmer mina gränser och ingen annan håller mig tillbaka. Ingen har rätt att ifrågasätta någon annans upplevelser av världen bara för att de själva inte förstår dem eller själva inte varit där, så länge det inte är skadligt för någon eller handlar om psykisk sjukdom som schizofreni och liknande naturligtvis.

Så fram för mer magiskt tänkande och fler öppna sinnen!

Kurt Vonnegut

Bild från Salon.com, Ivory Tower

Han var om inte en idol så i alla fall någon jag såg upp till, någon vars värderingar jag starkt vibrerar i takt med. Nu har han lämnat världen, 84 år gammal tror jag visst han var. Good on you. 84 är inte illa pinkat och jag tror han tog farväl med en tyst stolthet och stor tillförsikt. (Läste i aftonblaskan efter att jag skrivit föregående mening att han sagt att hans far varit stolt över att genomlida livet utan att begå självmord och att han själv var stolt över det faktum att han skulle följa pappans exempel för sina egna barns skull.) Jag tror att han kanske på något plan ändå är glad att komma ifrån denna galenskap och parodi på civilisation som vi människor fötts in i. Jag har ingen aning, jag kände honom inte, men det är så jag föreställer mig honom.

Men trots all samhällskritik och bitande satiriska verbala attacker mot USAs maktelit så upplever jag att det fanns det en helt annan sida hos honom. För även om man som ”rättrogen” humanist som han var inte ska tro på Gud eller snarare kanske inte måste förutsätta Guds existens och föreställningar om helvetet för att motivera sig till att vara en god medmänniska, så genomsyras ”Slakthus 5” av en nästan taoistisk acceptans och vad jag uppfattar som en djup andlighet. Han var en vandrande paradox, som alla andra människor.

På Billy Pilgrims gravsten i Slakthus 5 står det: “Everything was beautiful and nothing hurt”.

Och det sista man läser i Slakthus 5 är: ”Poo-tee-weet!” Den lilla fågelns enkla sång i trädet är lika djup och sann som vilken komplex och mångbottnad människas vittnesmål som helst. Den är inte mer eller mindre, den bara ÄR. Precis som allt annat här i världen. Det ligger en djup taoistisk vishet i det.

Kurt Vonnegut är numer en fri fågel. Och om han nu inte är i himlen så kanske han på ett kronosynklastiskt infundibult sätt dematerialiserats för att övergå till att vara en vågform över tid och rum tills nästa gång han fångas upp av strålen. Och kanske var han vid sidan av sin humanism även hemlig reinkarnist. Vem vet.

* Ni håller på att bli ordentligt blåsta!

* Så är det

* De har en skruv lös - och nu tar de makten!