Jag förstår inte varför han hänger sig kvar

Jag förstår inte varför han dröjer sig kvar, hänger sig fast, klistrar sig på. Det måste vara runt sju år sen han gick bort nu. Drunknade. Bortförd av starka undervattensströmmar i Indiska Oceanen. Hans död låter som en saga, men det är också det enda som gör det, låter som en saga. Jag slår bort allt det som är han med en känsla av äckel och kraftig vilja att förtränga, som jag alltid gjort. Vill inte tillbaks till den geggiga sörjan, skulden som han lade på en, de klibbiga banden han försökte upprätthålla. Minnena jag har av honom är alltigenom osympatiska, lika påträngande som han själv var, efterhängsen, omöjlig att skaka av sig. En smetig, klistrig gegga. Äckliga.

Men han hänger sig fortfarande kvar. I drömmarna kommer han fortfarande, åter och åter igen och lurar in mig i en vidrig relation som jag inte vill vara i, men jag ger till slut med mig för hans vilja är för stark. Hans metoder för fula. Jag har inget att sätta emot. Varför kan jag inte anamma alla mina krafter och kämpa mig ur det?

Jag var nitton, han var fyrtio. Jag sökte efter trygghet och kärlek, kanske en fadersfigur, någon jag kunde växa med, någon som kunde skydda mig. Han sökte någon att dominera för att själv bli större, någon att leka, spela och driva med för att slippa möta sin egen litenhet och ångest. Jag var naiv och ovetande, han var missbrukare och manipulativ. Funkade det inte med små medel så drog han sig inte för att använda tvång och våld.

Det förföljer mig fortfarande. Minnen av hans trasiga hesa röst när han står utanför porten och skriker och härjar, slår sönder glasrutan i porten när jag inte öppnar och hur han sen somnar utanför på gräsmattan. Minnen av att jag i ren desperation stoppar bomull i dörrklockan när han står utanför min dörr och ringer på, oavbrutet. Han står där obevekligt, ringer, bankar och skriker under lika lång tid som andra spenderar på arbetet. Minnen av polisen som, efter att grannarna ringt polisen efter en misshandel, råder mig att lämna honom om jag inte vill lämna min lägenhet för gott i en svart liksäck. Missbruket, alkoholen, amfetaminet. Hur han sträckte sina klistriga tentakler ända till folkhögskolan jag såg som min enda fristad, hur han förgiftade även den platsen. Hur han hotade med att berätta om mina hemligheter för första bästa som svarade i telefonen i studentkorridoren om jag inte kom till telefonen nästa gång han ringde. Hur han kom dit, sålde knark, skrek och misshandlade och gjorde min situation ohållbar. Allt jag kände var skam och skuld. Och nu i efterhand känner jag besvikenhet och bitterhet mot människor som såg men vägrade se. Ingen brydde sig. Jag minns hans äckliga efterhängsna brev som följde mig ända till England. Englandsvistelsen som faktiskt blev min räddning. Då jag kom tillbaka efter otaliga månader hade han äntligen gett upp sina försök. Men en gång följde han efter min kompis hem till mig, tog på så vis reda på var jag bodde och ringde sen upp och ville ses, men jag sade att jag inte ville träffa honom, aldrig mer. Han gav till slut upp. Efter fyra års helvete.

Men inget av det jag fick uppleva såg människor runt omkring honom. De som kände honom på stan som den excentriska konstnären. De såg en bombastisk karaktär, ett kraftfullt uttryck, en bohemisk färgklick. Jag fick på nära håll se lögnerna han försökte upprätthålla, den nakna och fula verkligheten bakom dem. Det enda jag kan urskilja nu i efterhand är en väldigt liten, snål och rädd själ som satt fast, som var fängslad i sin egen skapelse. Oförmögen att känna kärlek. Fast i sina egna begränsningar, sin egen känsla av värdelöshet. Men då såg jag bara illvilja, elakhet, förnedring, förtryck, dominans. Jag var liten och hjälplös, ett tyst offer. Men jag hade ingen annan, jag visste inget annat. Mönstret av misshandel hade jag med mig från föräldrahemmet.

Jag kan faktiskt inte se något som helst positivt med den tiden. Kan inte se en enda positiv sak som han lämnat efter sig. Kanske att jag blivit luttrad, ser igenom folk och inte längre låter mig manipuleras. Eller så har jag bara slutligen mist tilltron till människor, blivit misstänksam och bitter. Sviken av människor och besviken på mänskligheten. Ingen har egentligen upprättat min tro på människor efter det. Så länge varje bekännelse, varje erkänd smärta, varje bikt i litenhet möts av andra människors likgiltighet, skadeglada gliranden, dolda flin och belåtenhet över sin egen fullkomlighet och lycka så kan inget upprätta min tro på människor. Jag har sett det där flinet hos mina egna och det gör ont. Där det inte finns medkänsla finns ingen mänsklighet. Alla har svikit mig, alltid. Och jag har inte riktigt än bevisat för mig själv att jag själv inte kommer att göra det.

Nu i efterhand kan jag se den psykologiska dynamiken bakom hans handlade, hur desperat han själv var, hur dåligt han mådde. Samma med mamma, jag kan nu tydligt se förtvivlan, smärtan och ångesten som drev på destruktiviteten. Man måste må kraftigt dåligt för att det ska gå så långt att man ger sig på sitt eget barn. Kanske kan man förlåta då, när man kan se det där, för sin egen skull. För att inte förgifta sig själv och drunkna i sin egen sorg och bitterhet. För att inte för alltid vara vilsen i desillusion.

Det har gått femton år och det här är första gången jag kunnat skriva om det. Jag har aldrig ens pratat om det med någon. Ingen har frågat, fastän det fanns de som såg.

Det är sjukt och jag vet inte varför, men i en kakburk i skåpet ovanför skafferiet förvarar jag fortfarande hans otäcka brev där han slår med ena handen och smeker med andra. Kanske har jag kvar dem för att kunna bevisa för andra att den sidan de inte såg fanns där i sin fulla verklighet för mig. Jag har länge tänkt på att bränna dem, att göra mig av med minnet, svärtan, tyngden. Men jag vill ha de kvar, kanske som bevis ifall någon skulle betvivla sanningen i det hela. Men det har gått femton år nu. Vem skulle ifrågasätta? Vem orkar ens bry sig? Ingen brydde sig då och ingen bryr sig nu. Kanske är det dags att bränna och förlåta, kliva ur offerrollen och ta kraften i egna händer. Kanske kan han då lämna mig i fred om natten.