Dödskallekvinnan
Hon har fått en släng av själalös ekolalia. Hon tror att hon är medveten, att hon ”speglar”, men hon vet inte det man borde veta: att man inget vet.
”Ja, men hon är ju så god. Så klarsynt! Ja, och så intelligent! Mmm, men det är ju mänskligt! Ja, det var den godheten.” Hon upprepar några lösryckta fragment av det jag säger och det hon tror sig utläsa av mitt kroppsspråk och minspel när jag pratar med en annan. Hon tror att hon läser mig som en öppen bok. Hon tror hon döljer sig själv genom att kliva över någon annans integritet, parodiera och driva med det hon tror sig se. Hon tror att hon kan gå in i huvudet på andra. För hon vet ju bättre. Hon kan det här. Hon flyter ovanpå. Hon har kontroll. Hon tror hon behärskar hur man tar energi från andra. Hon tror att det är så lätt.
Hon är kvinnan som kokett eggar på de andra i en skara av skrattande grinande dödskallar som lynchar en svart man. Hon är kvinnan som skrattar högst. ”Ja, men det är ju roooligt! Häng på nu, det är kuul! Det är ju bara en neger! Såna ska man ha roligt med.” Hennes skratt ekar tomt. Hon har ingen själ. Hon är död och hon vet inte om det. Hon dog av den västerländska sjukan. En epidemi av hybris som dödar all medkänsla som står i dess väg. Paradoxalt nog tror hon tror att hon lever, att hon är medveten, beläst och upplyst. Som en idiot upprepar hon stereotypt det som hon gjorde redan för 15 år sen. Det kanske bara var en reflex som satte igång när hon såg mig.
Gud bevare de stackars människor som berövade på medkänsla gått vilse, då en satans apostel möter dem på den akuta psykosmottagningen. De finns överallt. Svarta kulor. Välj bort dem. Döda dem. Skär bort dem från ditt liv. Se framförallt till att aldrig hamna i deras våld.
Jag hugger medkänslans yxa i hennes skalle så den går i tusen bitar. Som i en ljusexplosion sprids de små skallskärvorna ut för vinden. Inget står i vägen för det jag ser så klart. Ingen dödskalle kan någonsin hindra mig på min väg. Med medkänslans fana i topp krigar jag för fred och jag tänker inte dra mig från att dräpa demoner.
6 kommentarer:
"Med medkänslans fana i topp krigar jag för fred och jag tänker inte dra mig från att dräpa demoner..."
It´s the way of the peaceful warrior!
;)
Hej vännen...trevligt att se livstecken från dig. Började bli lite orolig. Förstår att det är en del på händelsehorisonten nu.
"This too will pass"...
Var dina ideal och visioner trogen.
åh, varför drar vi alltid till oss de där personerna? vad är poängen med det nu när vi ser igenom dem?
Vandrarvild: Hej gumman. Kul att ha dig hemma igen!
Ja, du...Jag har nog en ganska naiv disposition, hur det nu går ihop med min cyniska och misstänksamma sida. Jag tror för det mesta gott om folk, visar därför ofta min sårbarhet öppet. Tyvärr kan inte folk ta det på rätt sätt. De reagerar på det som hundar som ser andra hundar rulla runt på rygg och visa magen. De tror att de automatiskt får en högre position och drar sig inte för att trampa på en. De ser det som ett fint tillfälle att själva växa lite på bekostnad av någon annan. Tyvärr är det något jag får käka upp hela tiden att jag är sårbar, så det här blev nog en bra läxa, en påminnare. Men, men... Jag tror jag lär mig självständighet på något vis. Det är en del av inidividuationsprocessen antar jag att lära sig att en del människor faktiskt inte är annat än idioter. Att man faktiskt ska passa sig. Det är verkligen ingen söt liten rosa värld vi lever i, men man behöver ju inte för den skull stänga av och bli kall heller. Konsten är att reagera rätt på varje situation, vara beredd på både puckon, idioter och svin, men att samtidigt vara så pass öppen att man inte missar de genuina mötena. Javisst, jag gick på en nit igen, men det tar jag faktiskt som en läxa. Jag blir inte längre förskräckt över människors grymhet, däremot börjar jag hitta styrkan i att inte ta åt mig, att se folk för vad de är. Sen får det mig även att inse mer och mer värdet av medkänsla och förståelse och hur sjukt sällsynt det är att faktiskt få det från andra människor i den här världen.
Peaceful warrior: Tack vännen. Japp, jag vet precis var jag står och jag står upp stolt :) Jag accepterar mig själv och känner mina värderingar och övertygelser, om inte kan acceptera mig eller respektera mig så kan de dra åt helvete. Jag tar ingen skit längre.
Till er båda: Tack för era kommentarer. De är jätteuppskattade, verkligen. Kram på er!
Och nej, Vandrarvild, jag har inte varit på akutpsyk, däremot träffat ett praktarsel som jobbar där. Jag lovar att inte bli pyskotisk efter att ha träffat det där människoexemplaret. Och jag säger bara: stackars de sårbara själar som inte vet var de befinner sig själsligt och sen hamnar i hennes klor.
Men jag kan ta sånt där dårbeteende numer, börjar bli van, men skillnaden från då är att jag nu bara blir starkare av det. Jag vet att jag kan skilja på ett och annat.
Saknar dig vännen...
Hoppas du mår bra.
Kram, T
Åh, vad gullig du är vännen. Det är bara finfint med mig faktiskt. Har bara inte ork och lust att skriva... Har fullt upp med ytliga bestyr i sommarvärmen (diet, träning, solbadande och allmänt livsnjutande) så det blir inte så mycket tid över till grubblerier just nu :) Jag tittar in på din blogg lite då och då o kollar till vad som händer i din värld. Skriv och mejla mig gärna närsomhelst!
Kramar!
Skicka en kommentar