Till alla skeptiker

Om man inte vill förstå eller acceptera begreppet synkronicitet för att man tolkar det som primitivt ”magiskt tänkande”, i motsats till en modern, icke-holistisk, själlös, mekanisk och vetenskaplig människo- och världssyn, så hoppas jag verkligen att det minsta man kan göra är att åtminstone försöka att sträcka sin intellektuella kapacitet till att innefatta en förståelse för dessa mycket grundläggande påståenden:

Att t.ex. lägga tarot, utöva astrologi, tolka drömmar, att se tecken i tillvaron eller att se livets möten och sammanträffanden som menade - att tänka magiskt om man så vill, är ett väldigt naturligt sätt för människan att göra sin tillvaro meningsfull. Jag skulle vilja påstå att det är en djup instinkt och ett starkt behov att knyta det ena till det andra för att skapa ordning i kaos och för att medvetandegöra sig själv om sig själv och omvärlden. Alla hänfaller åt detta magiska tänkande, även de mest vetenskapligt hängivna intellekten. Vem har inte varit med om att tänka på en viss person sekunden innan denne ringer, vem har inte varit med om att efter att något aktualiserats i ens liv så stöter man på denna företeelse eller sak gång efter annan? Och om någon säger att de aldrig tänkt i liknande banor så misstänker jag helt enkelt att personen ifråga har väldigt omedvetna sidor hos sig själv eller att han/hon förnekar dessa sidor för att den anser dem vara av ondo eller av mindre värde på något vis. Men utan denna vår förmåga att knyta ihop ett och annat så skulle vi inte kunna se helheter och mönster. Utan denna mentala och själsliga ”funktion” skulle vår värld bli ganska fragmentarisk, fyrkantig och kanske rentav meningslös. Att ha en viss inbyggd skepsis är absolut sunt men att se ner på liknande saker och stämpla andra som idioter visar bara att man själv inte kan se klart, att man vägrar att integrera högst naturliga delar av sin mänskliga natur; och det är bara så urbota dumt och inskränkt.

Om min fördjupning i t.ex. tarot, alkemi eller astrologi ger mig svar på allt från livssituationsfrågor till existentiella spörsmål, vem finner det vettigt att klanka ner på det? Om jag känner mig hjälpt och får kontakt med min inre visdom som återspeglas av korten eller i stjärnorna, vem har rätten att ifrågasätta det? Förmodligen bara en inskränkt buffel som inte vill fatta att det jag ser i korten eller stjärnorna är en återspegling av psykologiska arketyper och urbilder som finns i alla människor och att de arketyperna jag möter i en tarotläggning eller astrologitolkning endast hjälper mig att medvetandegöra min egen livssituation, mina egna (eller andras) psykologiska mönster för att kunna leva mer medvetet och meningsfullt, för att få problem bekräftade, för att få klarsynen till att bearbeta dem och i bästa fall kraften att överkomma dem. Jag ser det jag ser i en läggning/tolkning för att det speglar vad som redan finns i mitt undermedvetna (annars skulle jag inte se det!) och det enda jag gör är att jag tar fram det i medvetandet, aktualiserar problemen i tanken och analyserar beståndsdelarna till problemen och hur de hänger ihop. Att ägna sig åt vad vissa skulle kalla för ”magiskt tänkande” är inget annat än första steget i någon sorts själslig egenterapi: att medvetandegöra sig.

Att man ser en djupare mening med tillvaron, sitt liv och de människor man möter tillför enligt min mening tillvaron ett större djup och fler dimensioner. Och om man sen tillför någon sorts övernaturlig faktor, en okänd influens utifrån eller om man pratar om det kollektiva omedvetna eller vad man nu vill kalla det, faktor X kanske; ja, det är egentligen inte viktigt eller nödvändigt. Jag ser den ”övernaturliga” faktorn som sekundär så länge människor förstår att huvudsaken och poängen med det hela är att lära känna sig själv och HELA sin natur som människa, och därmed också lära känna andra människor och världen omkring oss och därmed bredda vår kunskap om människan och tillvaron.

Lika lite som vi kan bevisa det kollektiva omedvetnas eller det övernaturligas existens så kan vi bevisa dess icke-existens. Men, jag tänker i alla fall inte gå omkring med skygglappar, förneka delar av mig själv och vägra uppleva allt som finns att uppleva som människa, själsligt, emotionellt och intellektuellt bara för att en större del av västvärldens befolkning anammar en inskränkt besserwisserattityd och sjunger i kör att inget som inte kan bevisas är vetenskapligt och därmed inte verkligt bara för att de själva har stängt sina sinnen och kastrerat sig själsligen.

Jag är pionjären i mitt eget liv, jag själv bestämmer mina gränser och ingen annan håller mig tillbaka. Ingen har rätt att ifrågasätta någon annans upplevelser av världen bara för att de själva inte förstår dem eller själva inte varit där, så länge det inte är skadligt för någon eller handlar om psykisk sjukdom som schizofreni och liknande naturligtvis.

Så fram för mer magiskt tänkande och fler öppna sinnen!