Eden

Nyvaken, yr och sömndimmig och kan inte släppa tankarna på "primitiva" naturfolk, paradiset och Eden och att äta av kunskapens träd. Hur de gamla maya-, eller om det var inkafolken, började knarka peyotl och meskalin, tappade greppet om den fina och vördnadsfulla inställningen till kopplingen mellan naturen och sig själva och öppnade porten till det sjuka, perverterade och onda; hur de började offra sina egna, började massoffra människor... och sen i förlängningen kanske även omedvetet öppnade dörren och bjöd in den vita rasen, den riktigt perverterade maktgalna sorten, till att exploatera och ta över den egna kontinenten ... Den vita rasen, den som tappat all koppling till naturen, och ödmjukheten till sin egen plats i det stora dramat. Det västerländska samhället.

Jag drömde om en herdepojke med uråldriga brungula ögon, djupa som mossbeklädda tusenåriga brunnar; i det ena hade han långtgången mörk starr men ändå såg han igenom mig då jag mötte hans visa blick. Insidan av hans huvud var uppstagat och uppbyggt av träbitar, pinnar och små bjälkar. Det var fyllt med vatten. Hår av vit mossa. Hans hud var brunbakad av år under solens starka strålar. Överallt hörde jag han och hans små vänners röster. De kom ovanifrån, från sidan, underifrån, som i surround. Herdepojken och hans vänner klagade lite försynt på de där nya turisterna, de utan vördnad och omtanke, de som tror sig äga världen, de som med sin respektlösa framfart och klumpighet ringaktat och förstört deras övergångar/broar i vattnet som de använt i hundratals år utan att de gått sönder...

Ser en djupare koppling till det här... om man tänker på livets träd och dess stigar...