The Verve Trip - Part I - The Encounter

Tillbaks från Nottingham och Verve-spelningen och mycket glad och nöjd med hur saker och ting utvecklade sig, minst sagt. Helt sjukt vilket flyt jag hade! Jag var framme i Nottingham tidigt på eftermiddagen och hade lite tid att döda innan konserten samma kväll. Efter att ha checkat in på hotellet tog jag en liten promenad i kvarteren, passade på att kolla in konsertarenan som låg max trehundra meter från hotellet och fotade typ allt jag såg; mest byggnader, vad mer kan man fota mitt i city? Nästan allt engelskt, vare sig det är storslagna gröna hedar, historierika victorianska byggnader eller fallfärdiga lagerlokalruckel har i mina ögon en magisk dragningskraft. Det är så pittoreskt exotiskt eller om det t.o.m. är något slags igenkännande jag känner. Det är i alla fall nåt med det engelska landskapet och de engelska husen som är helt förtrollande. När mörkret fallit och det inte gick att fota mer så hittade jag en liten asiatisk restaurang som hade sen lunchbuffé (till klockan 17!). Efter ett par portioner småplock och ett glas vin tog jag fram min medhavda karta och planerade en liten promenadrutt. Jag ville smälta maten lite innan jag gick upp på hotellrummet för att vila lite och göra mig i ordning innan konserten.

Jag går ut från haket, förbi mitt hotell, nerför Stoney Street, svänger in på High Pavement, går förbi St. Marys Church där jag stannar till och beundrar de vackra katedralsfönstren. Det är typ det sista jag kommer ihåg innan jag upplever mitt livs behagligaste chock, någonsin, ever, liksom! Nästa sekvens jag minns är att jag ser rakt in i Nick McCabes ögon där han sitter på en trappa och tittar på mig, sedan möter jag Simon Jones blick, båda sitter och kollar in mig och jag skulle verkligen vilja ha sett MIN UPPSYN när jag närmade mig dem, min haka måste ha varit nere vid knäna nånstans och mina ögon uppspärrade som tefat eller nåt. Det var en helt surrealistisk känsla, allt blev totalt overkligt helt plötsligt. Det var en sådan total chock! Det hade jag ju ALDRIG kunnat drömma om in a million years att jag skulle träffa dem. Helt sjukt!! Det första jag slänger ur mig i chocktillståndet är: ” Can I have your autograph please?!” Hahhaa. Smidigt! ”Yeah, sure you can” säger Simon Jones, ”If you have a pen”. Det hade jag förstås inte så jag frågar istället om jag får fota dem. Jag fiskar upp kameran och står och fipplar med den, helt frånvarande av chocken. Jag mumlar nåt i stil med: ”Oh my god! I can’t believe this. I can’t believe my luck! Osv…Simon är den som pratar mest, hur gullig och tillmötesgående som helst. Han frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige så frågar han om jag bor och jobbar i Nottingham. Varpå jag utbrister ”No, I have come here just for YOU!” och pekar med hela armen på dem (antagligen gör jag bara en liten gest och pratar med väldigt låg röst hela tiden men det kändes så starkt så jag tror att det syntes utanpå lika mycket men det var nog precis tvärtom, jag var nog sjukt behärskad och väldigt dämpad för en som just har träffat sina idoler! haha). ”Ah, well then you are REALLY lucky” säger Simon. Sen skrattar han lite och ursäktar att han förhävt sig i sin roll som rockstjärna. ”Yes, I KNOW I am. I am extremely lucky actually” säger jag och skakar på huvudet. Kan inte riktigt ta in hela situationen som jag plötsligt hamnat i, jag är fortfarande i chocktillstånd. Det kan faktiskt ha varit så att jag höll andan under hela mötet. Jag lyckas i alla fall ta ett foto och Nick oroar sig över att ha blundat på det. Jag kollar bilden och visar honom "No, you didn't actually. Look!". Jag frågar om jag får ta en bild till, lyckas zooma in endast Nick, jag kommenterar det, fipplar vidare och zoomar ut så båda kommer med på bilden. I mitt sinne går hela tiden tankar om att be någon förbipasserande fotografera oss tillsammans men min känsla av att inte vilja besvära dem trycker ner de tankarna. Jag är verkligen inte en sån person som tar plats och besvärar folk i onödan…tyvärr. Jag önskar dem en trevlig kväll och när jag går därifrån så ställer sig Simon upp och ropar: ”We wanna see you in the front row!”. ”Sorry, I’m in the seated section hasplar jag ur mig och försöker få till en besviken min. ”Have a great evening!” Det hela går på kanske under två minuter, ingen aning egentligen men det känns som det går snabbt som fan och nu efteråt förbannar jag min känsla av att ha bråttom därifrån för att inte besvära dem. Jag kunde lätt ha stannat några minuter till och pratat med dem för Simon var verkligen öppen, pratglad och frågvis och när jag kommer upp till hotellrummet förbannar jag mig för min tunghäfta och min timiditet och kommer på femtielva olika frågor jag kunde ställt när jag hade chansen - som: Skulle de stanna över natten? Var var Richard? När skulle de börja spela? Hur det gick med det kommande albumet? När skulle de släppa den? Och jag FATTAR inte hur dum jag var som faktiskt inte vågade ta lite plats och kräva lite tid och besvära dem eller någon förbipasserande om att fota oss tillsammans. GUD SÅ ARG JAG VAR PÅ MIG SJÄLV! Pucko! Det var ju för fan en once in a lifetime opportunity liksom. Det är ju inte varje dag man vinner miljonlotteriet! Och jag hade bråttom därifrån!! SUCK…

Fast då, när det hände, precis efter att det hade hänt flög jag som på moln. Jag minns inte hur jag kom tillbaks till hotellet sen men jag måste ha haft gått omkring med ett sjukt leende och sett helt galet glad ut. Jag var helt hög i flera timmar efteråt och tappade totalt mark-kontakten. Ground Control försökte kontakta Major Tom förgäves den kvällen kan jag säga. Helt uppe i det blå var jag. Liksom, fatta chocken! Totalt oplanerat och oväntat och bara världens bästa överraskning ever! Jag kunde inte fatta min tur. Vilket jävla flyt att jag bestämde mig att ta den promenadrutten efter middagen och vilken jävla tur att de befann sig där just då! Universum var inte ondsint då inte. Vilken gudagåva! Haha, tack alla goda osynliga krafter som tyckte jag var värd detta! (Jätten Jupiter (guruplaneten) och lilla Plutos möte i skyarna den kvällen speglades i mitt lilla möte med mina gurusar. Är det jag som är Pluto då? Liten med kraftfull och transformerande, hehe.)

Nick McCabe var lite mer avvaktande och jag tror han sade något här och där, inte säker. Men det försvann liksom för Simon tog sån plats. Och när jag tänker efter så är jag nästan glad att inte Richard var med. Det hade bara blivit för mycket. Då hade jag nästan sprungit därifrån, svimmat eller kissat i brallan, haha.


Simon och Nick 1


Simon and Nick 2 (vad hände med de söta smajlen?)