The Verve Trip - Part II - The Concert

Efter det minst sagt otroliga sammanträffandet med killarna så tog jag mig på något sätt till hotellrummet. Minns inte hur jag kom dit, så vitt jag vet kan jag ha flugit. Med hjärtat bankande som på en dopad häst försökte jag smälta hela upplevelsen. Jag var som sagt helt uppe I det blå och i totalt chocktillstånd. Sms:ade J, L och T och berättade kort om vad jag varit med om och jag misstänker att jag aldrig använt så många utropstecken i ett och samma sms.

Snacka om att man blev riktigt uppspelt inför konserten. Hade jag haft sån här otrolig tur innan - vem vet vad som komma skulle, haha. Laddade upp (eller försökte landa snarare) med ett par Strongbow och gjorde mig i ordning och gick ner till konsertarenan strax efter 19 då dörrarna skulle öppnas. Tyvärr så upptäckte jag ju dock att de inte skulle börja spela förrän kl 21 så jag fick sitta där och lyssna på ett förband som jag inte brydde mig ett skit om. Visste inte ens vilka det var, men fick i efterhand reda på att det var Reverend and the Makers. De körde två eller tre hyfsade låtar iofs. Jag var förväntansfull trots att arenan bara var full till två tredjedelar max.

Till slut kom då bandet med en nyblonderad Richard i täten upp på scen och öppnade snyggt med This is Music. De forsatte med Sonnet, Life’s an Ocean, Space and Time, Weeping Willow. Det kändes tidigt att det var dåligt energiutbyte mellan publiken och bandet. Publiken gav INGENTING tilbaka. Grabbarna fick ingen positiv feedback alls. När de började spela sjätte låten On your Own hade jag lackat ur totalt på publiken i stort och gubben som satt bredvid mig som en potatissäck och GÄSPADE hela tiden. Det var HELT DÖTT på golvet för att inte tala om på läktaren. Vid ett tillfälle var det någon dåre som skrek ”Oasis”! VA?! Ursäkta?! Och gubbfan bredvid representerade liksom hela arenans bonnläppiga icke-entusiasm och sömnighet och ett antal gånger fick jag med stor möda hindra mig från att sparka honom i huvudet. När de började spela Already There så rann bägaren över och jag tog min chans att rymma från stöten bredvid. Jag tog mig nerför läktaren för att försöka ta mig ner på golvet och se dem på nära håll. Hur kul är det att uppleva sina idoler som små streckgubbar på en scen långt borta bredvid en idiot som sitter och gäspar uttråkat och demonstrativt? Jag kunde ha dödat honom. Två rymningsförsök ut på golvet försökte jag göra men blev stoppad båda gångerna. Jag försökte resonera med två vakter men de var helt oemottagliga. De fick mig att känna mig som en trotsig unge som försökte rymma från lekis eller nåt. Med en avskräckande bild av att ha blivit utslängd från en Vervekonsert i huvudet fick jag finna mig i mitt shittiga öde och gå upp och sätta mig bredvid rövarslet igen. Jag hade väldigt svårt att återfinna min egen entusiasm trots låtar som Rolling People, Velvet Morning och Let the Damage begin. När de började spela The Drugs don’t work så sken zombiemassan mirakulöst upp och började sjunga med. Helt plötsligt var det Allsång på Skansen. När de sen spelade Come On så dog cepepubliken igen. Och det var uppenbarligen sista låten för Richard gick utan ett ord av scenen och resten av bandet traskade efter. Det kände som om de demonstrativt bara gick av scenen liksom. Jag tänkte att fan vilket publikfiasko. Det är ju bara att glömma extranummer. Inte en chans att killarna kommer ut om inte publiken visar lite mer jävla entusiasm. På något mirakulöst sätt så växte i alla fall applåderna en aning och det var tydligen nog för att de skulle komma ut och köra sina planerade extranummer. Men så som jag upplevde det så hängde det på håret…de kunde lika gärna valt att inte komma ut igen så sanslöst icke-entusiasmerande som publiken var. Extranumrena inleddes med History som fick ett ganska ljummet mottagande. Killen bredvid applåderade inte EN jävla gång under hela konserten. Inte ens när pajaspubliken på allvar vaknade upp till hitlåtarna Lucky Man och Bitter Sweet Symphony applåderade han. Resten av oss på vår sida av läktaren hade vid det laget rest på oss och stod och sjöng med men han satt demonstrativt ner på sitt feta arsel.

Ergo: The Verve har ingen större fan base i Nottingham (Det var den enda arenan som inte var utsåld; det var nog tack vare det jag fick tag på biljett iofs). Hard Core fansen hade tydligen valt att åka och se dem på de andra fullsatta arenorna (som såldes ut över en natt). Nottinghampubliken var en bunt jävla bonnläppar som bara kände igen hitlåtarna (Drugs don’t Work, Lucky Man, Bittersweet Symphony) som kördes till döds på engelsk radio på 90-talet. De kunde lika gärna ha suttit hemma och runkat framför datorn.

Ja, den riktiga känslan ville väl inte riktigt ville infinna sig... tyvärr. Lite av ett antiklimax var det faktiskt. Jag skyller på alkoholen, den tråkiga jävla idiotpubliken, den gäspande jävla neggogubben bredvid, på att jag själv var så jävla dum och gjorde ett gravt felbeslut när jag per telefon bokade biljetten och på bråkdelen av en sekund var tvungen att bestämma mig för vilken typ av biljett jag ville ha. Nu har jag en gång för alla lärt mig att ALDRIG mer välja sittplats på en konsert med ett band som man ÄLSKAR. Jag menar hur jävla dum får man bli?! Och så skyller jag på det faktum att ljudet var riktigt kasst. De borde verkligen klå upp eller sparka den där jävla ljudkillen alltså. Snacka om att massakrera ljudet… förmodligen nån outbildad jäkla amatör som jobbar på arenan. Jerk! Och en annan av flera saker jag ångrar under och inför den här resan (som att jag beställde sittplats) är att jag var tvungen att dricka de där jävla Strongbowsarna på hotellrummet plus att jag köpte ett riktigt onödigt glas vitt vin på arenan. Hallå, varför i hela världen vill man dämpa känslan av high med alkohol. Det är lika jävla dumt som att dricka alkohol innan man har sex. Man dämpar och kväver ju hela känsloupplevelsen.

Nåja… nu behöver jag i alla fall inte ångra för resten av mitt liv att jag aldrig var och såg dem. I WAS THERE! Plus att jag träffade grabbarna, inte en…men TVÅ gånger! Fortsättning följer…