lobotomi tack

... allt är i upplösning men inte känner jag mig närmare gud för det ...

önskar jag kunde vara så ytlig, störd och känslokall så jag också kunde gå vidare till nästa blomma, sen nästa, sen en till, och en till, i all oändlighet, utan att titta tillbaka, utan att ta på sig någonsomhelst skuld, utan att fundera på vad man har gjort för fel, om det kan vara nåt fel på en själv... fy fan, vad schysst att vara lagd på det viset. helt ytlig och nollställd. jävligt orättvist att jag ska vara precis tvärtom...

jag undrar bara hur djupt man egentligen känner eller om man ens känner något överhuvudtaget då man fungerar på det viset.

men visst, jag skulle köpa det. allt är bättre än det här. jag vill också medicinera bort känslorna, medicinera bort allting tills jag inte känner ett skit längre - för det är tydligen normen idag. hurra för ytlighet, känslokyla och falskhet.