Synk

Ibland funderar jag över vad synkronicitet är för något egentligen. Idag åkte jag ner på stan enkom för att fixa frisyren. Jag går omkring ett tag och letar efter lämplig frisersalong, går in på flera ställen och frågar priser och om de har tid. Efter att ha varit på den typ femte frisersalongen och då inget passar (antingen har de inte tid just då eller så vill de inte utföra en klippning utan hårtvätt) så ser jag E, som jag själv brukade klippa, tvärs över torget. Den enda person jag någonsin klippt öht (har kanske klippt en lugg, men E brukade jag klippa ordentligt och mot betalning)...

Sedan har dagen kanske inte gått i ABBA-tema men åtminstone tangerat ämnet lite grann och vad händer då när man kommer hem. Grannen spelar ABBA, första gången ever, har aldrig hänt förut.

Tidigare under dagen så kände jag mig helt nollställd, totalt jämnad med marken, som en blöt fläck utan personlighet, helt nollad. Så tittar jag in på vännens blogg och läser detta: "
jag vet inte hur jag känner inför saker. eller vilka saker jag känner för.
så i allt mitt intevetande känner jag en slags glädje över att vara nollställd nog för att kunna börja om från noll." Fint skrivet förresten. Optimistiskt. Att göra något bra av något rätt obehagligt.

Men vad beror sånt här på? Är världen så himla liten och klaustrofobisk så det liksom är ofrånkomligt att det händer att man stöter på ett och samma tema flera ggr om dagen då och då? Och ibland händer det ju inte alls.