The Verve Trip part III - The modest Approach of a Fan

Dagen efter konserten hade jag planerat en liten sight seeing till fots. Jag tänkte att jag med hjälp av kartan skulle ta mig runt lite på måfå, hitta till sevärdheterna och kanske shoppa lite. Jag gör mig i ordning och tänker att jag innan jag beger mig av på andra äventyr ska gå exakt samma rutt som gårdagskvällen då jag träffade på Nick och Simon. Jag tänker lokalisera platsen för mötet, checka gatunamn och exakt vilken trappa de satt på för det hade jag faktiskt ingen riktig koll på kvällen innan. Tiden innan och efter mötet var alldeles blurrad och det enda jag egentligen mindes tydligt var mötet men inte var. Jag trodde först att det var på Stoney Street. Men jag ville i alla fall för säkerhets skull kolla upp de konkreta detaljerna för framtida referens. Precis innan jag är på väg ut så tittar jag på en annan medhavd karta som har alla hotellen utmarkerade. Gissa om det trillar ner en liten polett när jag ser att Lace Market Hotel, så vitt jag kan bedöma, ligger i närområdet för vår ”mötesplats”.

Jag går alltså ut och nerför Stoney Street igen, men ser ingen trappa som passar med min minnesbild. Svänger höger in på High Pavement, går förbi St Mary's Church och det är DÅ jag minns gårdagskvällens sista ögonblick, stunden innan jag tittar rakt in i Nick McCabes ögon: Jag hade ju stannat till för att beundra kyrkan och det var precis efter det som det hade blivit ett ljuvligt hack i ”space and time”. Alltså borde trappan jag letar efter vara några meter framför mig på gatan. Mycket riktigt är det en lång och bred trappa som leder upp till Galleries of Justice en bit nerför gatan. Dessutom ligger Lace Market Hotel precis mittemot! Det bekräftar i stort sett mina aningar om att killarna faktiskt bor på hotellet.



Magiska St Mary's Church



Galleries of Justice

I dag sitter dock inte Simon och Nick där på trappan mittemot hotellet utan en kille med mössa, kaffemugg i handen och sittunderlag under rumpan. Det är tydligt att han väntar på något. Jag går förbi honom, går tillbaka igen, fotar kyrkan, stryker omkring i kvarteren, går ner i en gränd, och tankarna går. ”Han lär ju sitta där för att han väntar på killarna” tänker jag. Jag funderar och tänker på om man ska vara så fräck att själv gå dit och vänta, men är ganska tveksam. Men sen kommer jag på andra tankar. Jag menar, vad har jag planerat för dagen som är viktigare än ytterligare en chans att träffa Si och Nick? Är ett slott av sten, Nottinghams anonyma gator och lite menlös julshopping viktigare än dem? Nej, jag tänker fan i mig ta chansen att fota mig tillsammans MED dem den här gången, resonerar jag.

Malin Hill - gränden där jag tog ett vettigt beslut en solig dag i Nottingham 12 december 2007

Jag beslutar mig för att ta mod till mig och gå fram till killen och prata lite. Han heter Dave och mycket riktigt sitter han och väntar på killarna. Han hade redan träffat Simon efter konserten natten innan då han hade väntat på dem utanför hotellet till halv tre, men han ville även träffa Nick som han ville skulle signera en bok som en av hans kompisar gett ut. Det visar sig nämligen att Daves kompis har designat omslagen till alla Verve-album, singlar och EP’s och sedan gett ut en bok med konstverken (Det var fler omslag i boken bl.a. Suede, och var det Stone Roses?) och Dave vill nu ha alla killarnas kråkor i boken. Vi småpratar lite om konserten och jag berättar om mitt slumpartade möte med killarna dagen innan och visar fotona och så. Medan vi sitter där på trappan och småpratas lite så tittar jag upp mot hotellet mittemot och där står Simon i fönstret. Han ler, vinkar och drar sig snabbt tillbaka igen, som en liten teaser. Jag hinner vinka tillbaka och säger till Dave som inte kollar ditåt just då ”Look, Simon!”. Han hinner också få en glimt av Si. Men då vet vi, de är där for sure.

Sedan kör en svart van fram och parkerar snett framför oss. Det visar sig vara bandets tillfälligt inhyrda chaufför, han kommer ut och ställer sig med oss och pratar en massa. Minns inte exakt allt för han är pratglad som få. Vid ett tillfälle så har Vinnie tydligen anledning att prata om Peter Salisbury, bandets trummis, men jag minns inte sammanhanget eller vad han sa, men jag minns att han inte kom på hans namn: ”Paul, what’s his name?” ”Peter!” säger Dave och jag i kör och skrattar. Jag tänker att det är så himla typiskt att trummisarna är de som är minst ihågkomna och uppmärksammade när det faktiskt är de som är grunden och motorn i ett bands hela sound.

Simons rum varifrån han vinkade

En kvart, tjugo minuter senare kommer Simon ner, glad i hågen och pratglad (som vanligt höll jag på att skriva men som han var i går åtminstone). Han frågar hur det är med oss, tänder en cigg och börjar småprata lite. Vi (Dave och jag) är rätt blyga och tysta båda två. Sen frågar han om det finns en coffee shop i närheten och Dave pekar ut vägen, han frågar om vi ska ha något men vi tackar nej. När han kommer tillbaka med en mugg kaffe och sätter sig på trappan med oss och tänder en ny cigg så passar jag på att fråga lite och Dave fotar oss tillsammans, två foton blir det med mig och Si. Han säger att nya albumet borde komma i maj-juni nästa år och att det kommer låta lite grann som en blandning mellan A Northern Soul och Urban Hymns. Han säger att Nick är där inne och att han säkert kommer ut snart han med, men att Peter och Richard inte finns på hotellet. Han berättar att Nick och han kvällen innan hade ertappats av hotellpersonalen med att röka inne på hotellet, att de blivit utslängda och att det var därför de satt här ute på trappan och rökte när jag råkade komma förbi. Jag prisar än en gång gudarna för min otroliga tur att jag var på rätt plats på rätt tid. Sen vågar jag ställa världens dummaste fråga: ”Vilken låt inledde de konserten med?” Jag började nämligen skriva ner låtarna efter andra, tredje låten och är osäker på första låten. Jag tappade helt enkelt bort den ur minnet. This is Music säger han då och tar fram en kopia på en setlist och ger mig. Han är noga med att påpeka att det är Richards handskrift och säger att det är han själv som kladdat på den med röd tuschpenna. Sen ler han och skrattar och jag får den känslan att han har en barnsligt lekfull inställning till hela den här rockstjärne-/idolgrejen. Som att han verkligen njuter av det, gillar att stå i centrum och så men ändå lyckas påminna sig själv om att ha lite distans och inte förlora sig helt i det. ”Ja, det verkar ju stämma med det jag skrivit ner” säger jag. ”You keep it” säger han då och jag blir jätteglad och tackar så mycket. Sen säger jag ”While we’re at it; could you please sign it for me?”. Det gör han och jag säger att jag kommer rama in den for sure.

Åt helvete med anonymiteten: Simon och jag

Sen pratar han rätt mycket med Dave om deras gemensamma bekanta som gjort albumsleevarna (vad fan heter det i plural?) och boken om dessa. Jag önskar i efterhand att jag hade tagit fram min mp3-spelare och spelat in allt han sa för jag hann faktiskt inte uppfatta allt på grund av ovanan med hans snabba och dialektala engelska och säkert på grund av lite ofokus. Jag menar, situationen var ju inte precis alldaglig för mig. Jag var inte riktigt avslappnad om man säger så, hade fullt upp med att smälta situationen. Plus att vi faktiskt hade stått där ute och frusit ett tag. Jag fotar Dave och Simon med Daves kamera och tar ett foto med min kamera när Simon signerar boken. Efter en ganska lång pratstund så reser sig Simon och säger att han måste hämta sina grejer och checka ut.

Simon och Dave

Under tiden fortsätter vi prata med Vinnie, chauffören. En söt och pratsam liten gubbe som jag får ett helt igenom sympatiskt intryck av. Sedan kommer Si ut igen och säger hej då på avstånd, han ska tydligen inte åka med Vinnie utan tar sig till London (för morgondagens konsert) på egen maskin. ”Nice to meet you” ropar han artigt, vinkar och ler. När Simon rundar hörnet skämtar Vinnie och Dave om Simons tantfärgade resväska på hjul och jag säger att den är lavendelfärgad, en riktig tantfärg. Dave springer in på hotellet och ska låna toaletten och jag blir kvar med Vinnie, som jag passar på att fråga ut lite diskret. Var är Richard någonstans, har han inte sovit över i Nottingham? Vinnie säger att Richard hållit sig för sig själv både före och efter konserten, att han ätit sin middag på rummet på själva Arenan och att han dragit sig tillbaka dit efter konserten igen. ”He was really secluded” säger han. Jag frågar om de alla reste med familj, fru och barn och han svarar jakande på det.

Dave kommer ut och efter en stund så stiger Nick McCabe ut genom hotellporten. Han ser lite sammanbiten ut och tittar knappt på Dave och mig. Han pratar med Vinnie och ställer in en väska i den svarta vanen. När jag ser att han är på väg in i hotellet igen så finner jag mig nödgad att säga något så att han ska uppmärksamma oss och häver ur mig. ”Hey Nick, here’s your fanbase!” Hahha… Han verkar i alla fall finna detta komiskt, vänder sig om och säger: ”What, and there’s only two of you?” Jag skrattar och frågar om han är besviken. Jag passar på att fråga om jag kan få bli fotad med honom och Dave fotar oss. Jag ber om ett foto till och ber Dave vrida på kameran så att det blir mer av en helkroppsbild. Jag tackar honom och fotograferar sen Dave och Nick med Daves kamera.

Nick och jag - What a handsome couple ;)

Trots hans inledningsvis lite nonchalanta stil så tinar Nick snabbt upp och känns ganska varm till sättet. Det känns som att han bara är lite blyg och kanske har lite svårare än Si att handskas med idolskap och allt vad det kan innebära. Han pratar rätt mycket när han väl kommer igång, men han tycks ha ännu värre dialekt än Simon så det är massor jag inte uppfattar. Han säger bl.a. att han undrar om en del fans inte har några liv, att det är en del spanska och italienska fans som följt dem över hela landet och världen (tidigare turnéer) och han säger att det ju lär kosta en massa pengar att vara en så devoted fan, men att det ju är lite kul förstås, att de orkar och har råd. Han säger det inte på ett fördömande sätt utan talar med en varm och skämtsam ton. Vad ska man prata om med sina fans, om inte om sina fans? Haha. Efter ett tag kommer (vad jag uppfattar som) hans fru ner med sin väska för att ställa den i vanen och hon ser väldigt ”together” ut, som en affärskvinna eller något. Hon har mest svarta kläder och jag uppfattar det som att hon har en röd stickad pullover under den svarta jackan eller om det är en röd halsduk. Det är inget bohemiskt eller så där konstnärligt slarvigt med henne, vilket jag måste säga förvånar mig en aning. Hon ser ut som en ansvarsfull, alldaglig och ganska tråkig karriärkvinna, typ.

The Verve - Signed Setlist, Nottingham 11th of December 2007

Nick stannar en stund och pratar och signerar även han setlisten jag fick av Simon. I tumultet, för han är på väg in till hotellet hela tiden, hinner han säga hej då, ta oss i hand och säga ”Nice to meet you” säkert två, tre gånger men stannar ändå och pratar mellan varje hej då. Jag tar av mig högra vanten varje gång och möter hans varma hand och hans genomskärande och skarpa men ändå varma blick. Till slut så går han då in till hotellet för att checka ut. Jag säger hej då till Dave som jag lovar att mejla fotot jag tog på honom och Simon, får kindpussar av Vinnie som säger att jag borde gå till hotellet och ta mig ett varmt bad för att tina upp mina frusna tår, och det är just vad jag gör. Med världens största smajl på läpparna styr jag stegen mot mitt hotell som ligger bara några hundra meter bort och tappar upp ett bad.

The Verve Trip - Part II - The Concert

Efter det minst sagt otroliga sammanträffandet med killarna så tog jag mig på något sätt till hotellrummet. Minns inte hur jag kom dit, så vitt jag vet kan jag ha flugit. Med hjärtat bankande som på en dopad häst försökte jag smälta hela upplevelsen. Jag var som sagt helt uppe I det blå och i totalt chocktillstånd. Sms:ade J, L och T och berättade kort om vad jag varit med om och jag misstänker att jag aldrig använt så många utropstecken i ett och samma sms.

Snacka om att man blev riktigt uppspelt inför konserten. Hade jag haft sån här otrolig tur innan - vem vet vad som komma skulle, haha. Laddade upp (eller försökte landa snarare) med ett par Strongbow och gjorde mig i ordning och gick ner till konsertarenan strax efter 19 då dörrarna skulle öppnas. Tyvärr så upptäckte jag ju dock att de inte skulle börja spela förrän kl 21 så jag fick sitta där och lyssna på ett förband som jag inte brydde mig ett skit om. Visste inte ens vilka det var, men fick i efterhand reda på att det var Reverend and the Makers. De körde två eller tre hyfsade låtar iofs. Jag var förväntansfull trots att arenan bara var full till två tredjedelar max.

Till slut kom då bandet med en nyblonderad Richard i täten upp på scen och öppnade snyggt med This is Music. De forsatte med Sonnet, Life’s an Ocean, Space and Time, Weeping Willow. Det kändes tidigt att det var dåligt energiutbyte mellan publiken och bandet. Publiken gav INGENTING tilbaka. Grabbarna fick ingen positiv feedback alls. När de började spela sjätte låten On your Own hade jag lackat ur totalt på publiken i stort och gubben som satt bredvid mig som en potatissäck och GÄSPADE hela tiden. Det var HELT DÖTT på golvet för att inte tala om på läktaren. Vid ett tillfälle var det någon dåre som skrek ”Oasis”! VA?! Ursäkta?! Och gubbfan bredvid representerade liksom hela arenans bonnläppiga icke-entusiasm och sömnighet och ett antal gånger fick jag med stor möda hindra mig från att sparka honom i huvudet. När de började spela Already There så rann bägaren över och jag tog min chans att rymma från stöten bredvid. Jag tog mig nerför läktaren för att försöka ta mig ner på golvet och se dem på nära håll. Hur kul är det att uppleva sina idoler som små streckgubbar på en scen långt borta bredvid en idiot som sitter och gäspar uttråkat och demonstrativt? Jag kunde ha dödat honom. Två rymningsförsök ut på golvet försökte jag göra men blev stoppad båda gångerna. Jag försökte resonera med två vakter men de var helt oemottagliga. De fick mig att känna mig som en trotsig unge som försökte rymma från lekis eller nåt. Med en avskräckande bild av att ha blivit utslängd från en Vervekonsert i huvudet fick jag finna mig i mitt shittiga öde och gå upp och sätta mig bredvid rövarslet igen. Jag hade väldigt svårt att återfinna min egen entusiasm trots låtar som Rolling People, Velvet Morning och Let the Damage begin. När de började spela The Drugs don’t work så sken zombiemassan mirakulöst upp och började sjunga med. Helt plötsligt var det Allsång på Skansen. När de sen spelade Come On så dog cepepubliken igen. Och det var uppenbarligen sista låten för Richard gick utan ett ord av scenen och resten av bandet traskade efter. Det kände som om de demonstrativt bara gick av scenen liksom. Jag tänkte att fan vilket publikfiasko. Det är ju bara att glömma extranummer. Inte en chans att killarna kommer ut om inte publiken visar lite mer jävla entusiasm. På något mirakulöst sätt så växte i alla fall applåderna en aning och det var tydligen nog för att de skulle komma ut och köra sina planerade extranummer. Men så som jag upplevde det så hängde det på håret…de kunde lika gärna valt att inte komma ut igen så sanslöst icke-entusiasmerande som publiken var. Extranumrena inleddes med History som fick ett ganska ljummet mottagande. Killen bredvid applåderade inte EN jävla gång under hela konserten. Inte ens när pajaspubliken på allvar vaknade upp till hitlåtarna Lucky Man och Bitter Sweet Symphony applåderade han. Resten av oss på vår sida av läktaren hade vid det laget rest på oss och stod och sjöng med men han satt demonstrativt ner på sitt feta arsel.

Ergo: The Verve har ingen större fan base i Nottingham (Det var den enda arenan som inte var utsåld; det var nog tack vare det jag fick tag på biljett iofs). Hard Core fansen hade tydligen valt att åka och se dem på de andra fullsatta arenorna (som såldes ut över en natt). Nottinghampubliken var en bunt jävla bonnläppar som bara kände igen hitlåtarna (Drugs don’t Work, Lucky Man, Bittersweet Symphony) som kördes till döds på engelsk radio på 90-talet. De kunde lika gärna ha suttit hemma och runkat framför datorn.

Ja, den riktiga känslan ville väl inte riktigt ville infinna sig... tyvärr. Lite av ett antiklimax var det faktiskt. Jag skyller på alkoholen, den tråkiga jävla idiotpubliken, den gäspande jävla neggogubben bredvid, på att jag själv var så jävla dum och gjorde ett gravt felbeslut när jag per telefon bokade biljetten och på bråkdelen av en sekund var tvungen att bestämma mig för vilken typ av biljett jag ville ha. Nu har jag en gång för alla lärt mig att ALDRIG mer välja sittplats på en konsert med ett band som man ÄLSKAR. Jag menar hur jävla dum får man bli?! Och så skyller jag på det faktum att ljudet var riktigt kasst. De borde verkligen klå upp eller sparka den där jävla ljudkillen alltså. Snacka om att massakrera ljudet… förmodligen nån outbildad jäkla amatör som jobbar på arenan. Jerk! Och en annan av flera saker jag ångrar under och inför den här resan (som att jag beställde sittplats) är att jag var tvungen att dricka de där jävla Strongbowsarna på hotellrummet plus att jag köpte ett riktigt onödigt glas vitt vin på arenan. Hallå, varför i hela världen vill man dämpa känslan av high med alkohol. Det är lika jävla dumt som att dricka alkohol innan man har sex. Man dämpar och kväver ju hela känsloupplevelsen.

Nåja… nu behöver jag i alla fall inte ångra för resten av mitt liv att jag aldrig var och såg dem. I WAS THERE! Plus att jag träffade grabbarna, inte en…men TVÅ gånger! Fortsättning följer…

The Verve Trip - Part I - The Encounter

Tillbaks från Nottingham och Verve-spelningen och mycket glad och nöjd med hur saker och ting utvecklade sig, minst sagt. Helt sjukt vilket flyt jag hade! Jag var framme i Nottingham tidigt på eftermiddagen och hade lite tid att döda innan konserten samma kväll. Efter att ha checkat in på hotellet tog jag en liten promenad i kvarteren, passade på att kolla in konsertarenan som låg max trehundra meter från hotellet och fotade typ allt jag såg; mest byggnader, vad mer kan man fota mitt i city? Nästan allt engelskt, vare sig det är storslagna gröna hedar, historierika victorianska byggnader eller fallfärdiga lagerlokalruckel har i mina ögon en magisk dragningskraft. Det är så pittoreskt exotiskt eller om det t.o.m. är något slags igenkännande jag känner. Det är i alla fall nåt med det engelska landskapet och de engelska husen som är helt förtrollande. När mörkret fallit och det inte gick att fota mer så hittade jag en liten asiatisk restaurang som hade sen lunchbuffé (till klockan 17!). Efter ett par portioner småplock och ett glas vin tog jag fram min medhavda karta och planerade en liten promenadrutt. Jag ville smälta maten lite innan jag gick upp på hotellrummet för att vila lite och göra mig i ordning innan konserten.

Jag går ut från haket, förbi mitt hotell, nerför Stoney Street, svänger in på High Pavement, går förbi St. Marys Church där jag stannar till och beundrar de vackra katedralsfönstren. Det är typ det sista jag kommer ihåg innan jag upplever mitt livs behagligaste chock, någonsin, ever, liksom! Nästa sekvens jag minns är att jag ser rakt in i Nick McCabes ögon där han sitter på en trappa och tittar på mig, sedan möter jag Simon Jones blick, båda sitter och kollar in mig och jag skulle verkligen vilja ha sett MIN UPPSYN när jag närmade mig dem, min haka måste ha varit nere vid knäna nånstans och mina ögon uppspärrade som tefat eller nåt. Det var en helt surrealistisk känsla, allt blev totalt overkligt helt plötsligt. Det var en sådan total chock! Det hade jag ju ALDRIG kunnat drömma om in a million years att jag skulle träffa dem. Helt sjukt!! Det första jag slänger ur mig i chocktillståndet är: ” Can I have your autograph please?!” Hahhaa. Smidigt! ”Yeah, sure you can” säger Simon Jones, ”If you have a pen”. Det hade jag förstås inte så jag frågar istället om jag får fota dem. Jag fiskar upp kameran och står och fipplar med den, helt frånvarande av chocken. Jag mumlar nåt i stil med: ”Oh my god! I can’t believe this. I can’t believe my luck! Osv…Simon är den som pratar mest, hur gullig och tillmötesgående som helst. Han frågar var jag kommer ifrån och när jag säger Sverige så frågar han om jag bor och jobbar i Nottingham. Varpå jag utbrister ”No, I have come here just for YOU!” och pekar med hela armen på dem (antagligen gör jag bara en liten gest och pratar med väldigt låg röst hela tiden men det kändes så starkt så jag tror att det syntes utanpå lika mycket men det var nog precis tvärtom, jag var nog sjukt behärskad och väldigt dämpad för en som just har träffat sina idoler! haha). ”Ah, well then you are REALLY lucky” säger Simon. Sen skrattar han lite och ursäktar att han förhävt sig i sin roll som rockstjärna. ”Yes, I KNOW I am. I am extremely lucky actually” säger jag och skakar på huvudet. Kan inte riktigt ta in hela situationen som jag plötsligt hamnat i, jag är fortfarande i chocktillstånd. Det kan faktiskt ha varit så att jag höll andan under hela mötet. Jag lyckas i alla fall ta ett foto och Nick oroar sig över att ha blundat på det. Jag kollar bilden och visar honom "No, you didn't actually. Look!". Jag frågar om jag får ta en bild till, lyckas zooma in endast Nick, jag kommenterar det, fipplar vidare och zoomar ut så båda kommer med på bilden. I mitt sinne går hela tiden tankar om att be någon förbipasserande fotografera oss tillsammans men min känsla av att inte vilja besvära dem trycker ner de tankarna. Jag är verkligen inte en sån person som tar plats och besvärar folk i onödan…tyvärr. Jag önskar dem en trevlig kväll och när jag går därifrån så ställer sig Simon upp och ropar: ”We wanna see you in the front row!”. ”Sorry, I’m in the seated section hasplar jag ur mig och försöker få till en besviken min. ”Have a great evening!” Det hela går på kanske under två minuter, ingen aning egentligen men det känns som det går snabbt som fan och nu efteråt förbannar jag min känsla av att ha bråttom därifrån för att inte besvära dem. Jag kunde lätt ha stannat några minuter till och pratat med dem för Simon var verkligen öppen, pratglad och frågvis och när jag kommer upp till hotellrummet förbannar jag mig för min tunghäfta och min timiditet och kommer på femtielva olika frågor jag kunde ställt när jag hade chansen - som: Skulle de stanna över natten? Var var Richard? När skulle de börja spela? Hur det gick med det kommande albumet? När skulle de släppa den? Och jag FATTAR inte hur dum jag var som faktiskt inte vågade ta lite plats och kräva lite tid och besvära dem eller någon förbipasserande om att fota oss tillsammans. GUD SÅ ARG JAG VAR PÅ MIG SJÄLV! Pucko! Det var ju för fan en once in a lifetime opportunity liksom. Det är ju inte varje dag man vinner miljonlotteriet! Och jag hade bråttom därifrån!! SUCK…

Fast då, när det hände, precis efter att det hade hänt flög jag som på moln. Jag minns inte hur jag kom tillbaks till hotellet sen men jag måste ha haft gått omkring med ett sjukt leende och sett helt galet glad ut. Jag var helt hög i flera timmar efteråt och tappade totalt mark-kontakten. Ground Control försökte kontakta Major Tom förgäves den kvällen kan jag säga. Helt uppe i det blå var jag. Liksom, fatta chocken! Totalt oplanerat och oväntat och bara världens bästa överraskning ever! Jag kunde inte fatta min tur. Vilket jävla flyt att jag bestämde mig att ta den promenadrutten efter middagen och vilken jävla tur att de befann sig där just då! Universum var inte ondsint då inte. Vilken gudagåva! Haha, tack alla goda osynliga krafter som tyckte jag var värd detta! (Jätten Jupiter (guruplaneten) och lilla Plutos möte i skyarna den kvällen speglades i mitt lilla möte med mina gurusar. Är det jag som är Pluto då? Liten med kraftfull och transformerande, hehe.)

Nick McCabe var lite mer avvaktande och jag tror han sade något här och där, inte säker. Men det försvann liksom för Simon tog sån plats. Och när jag tänker efter så är jag nästan glad att inte Richard var med. Det hade bara blivit för mycket. Då hade jag nästan sprungit därifrån, svimmat eller kissat i brallan, haha.


Simon och Nick 1


Simon and Nick 2 (vad hände med de söta smajlen?)