Leka, leka, leka

Tillbaks från terapiande. Börjar känna att det ger nåt det här. Känner mig lite klokare för varje gång. Dagens slutsats: Allt är inte på blodigt allvar, allt är inte på liv och död. Jag måste lära mig leka mer, ha kul. Fan inte undra på man är fobiskt rädd för livet om allt utspelar sig på en jävla tjurfäktararena där blod ska utgjutas och offer krävas. Jag var säkert en känslokall matador i mitt förra liv och det här är karmas ironiska sätt att hämnas på mig, att låta mig återfödas som en evinnerligt orolig oxe. Ständigt rädd för det där sista dödande utfallet...ständigt ett offer för andras handlingar och destruktiva kraft. Men... nu är det faktiskt så att jag inte är ett offer om jag inte själv sätter mig i offrets roll. Jag har all kraft att skydda mig själv. Om det nu ens skulle behövas.

Sen börjar jag bli på det klara med att det inte ska ligga på mitt samvete att jag inte känner förtroende för folk som inte ens försökt vara förtroliga...faktiskt inte så konstigt.

Gud vad det är skönt att få komma upp och andas lite luft, vill inte hamna i mörka hålet igen. Lighten upp snälla jag...

Förresten: "Bajsa inte i sandlådan om du vill leka där igen" är ett bra motto som alla borde ta till sig.