See you in Hell

På affären står jag bakom ett par killar med identiska röda luvtröjor (fast med olika tryck) som de ser ut att ha inhandlat billigt på semester i Turkiet typ. På den enas rygg står det "See you in Hell!" Och jag får sån lust att knacka honom på axeln och utbrista:

-D'oooh! Vi ÄR redan i helvetet. Inte fattat det än? Pucko...

I helvetet ska man bli hel...eller man ska uppenbarligen åtminstone gå omkring och känna sig halv eller ofullständig eller som man är ett feltillverkat måndagsexemplar för att kanske därför väcka en önskan om att vilja bli hel eller fullkomlig... eller nåt...

Hur man ska bli hel i själen i ett kärlekslöst helvete är nog nöten som ska knäckas... Jag blir inte hel förrän jag finner kärleken, i mig själv... Men finna kärlek i kyla och avstängdhet går inte. Och hur genererar man värme och öppenhet där ingen kärlek finns? Ba dilemma ba liksom. Hur ska ägget värpas om hönan är död? *asg* Och hur ska hönan kläckas om ägget inte finns? Eller snarare hur ska ägget värpas om hönan är mördad och hur ska hönan kläckas om ägget är sönderstampat. För jag har väl känt kärlek förut? Eller? Minns faktiskt inte...minns inte nu hur det kändes i så fall.

Mmm, molekyl, hmm. Verkligen ingen molekylkänsla i det här läget, känner mig snarare som en enskild atom bland alla andra avskilda atomer, kluvna atomer... (haha, pun intended). Hur får man en atom att bli mer positivt laddad? Är det inte så att en negativt laddad atom drar till sig en positivt laddad? "Hey positively loaded guy, where are you?" Direktöversättning: "Hej, du tveklöst packade kille, var håller du hus?" Haha...

Nej, just nu fixar jag inte ens att träffa någon. Nä, fy fan...har liksom inget inre driv till relationer öht, vänskapliga eller romantiska. Hur ska man kunna ha det när man tycker alla där ute är idioter? Plus att den där livsnödvändiga funktionen som ska till i en förälskelse är kaputt, totalt ur funktion, den där man projicerar allt gott på varandra och upphöjer varann till skyarna, typ:

A: -Du är bäst!
B: -Nää, du är bäst!
JAG: Bläää, ni är puckade idioter båda två och ni kommer märka det om några månader... i bästa fall! I värsta fall kommer ni spendera värdefulla år på varann...

Det som är sunt i nuläget är ju iaf att jag är humoristisk about miseryhelvetet och faktiskt förstår att de grundläggande bitarna i mitt nuvarande livsdilemma ligger hos mig själv, till skillnad från en del andra dårar där ute...

Men jag börjar bli riktigt trött på att vara människa i det här kommunikationslösa helvetet. Genuin kommunikation finns inte. Spelar ingen roll hur tydlig man tror man är. Man kan ge sig fan på att folk missförstår ändå. I helvetet finns det bara människor som missförstår varandra genom sina invanda emotionella reaktionsmönster eller folk som är ute efter allt annat än kommunikation för att gagna sina egna intressen.