Lost in Translation

Ibland är jag glad att jag ger saker en andra chans eftersom åsikter kan förändras beroende på situation och humör. Jag är väl en av de få som totalsågade filmen Lost in Translation när jag såg den för något år sen, fattade aldrig hypen. Tyckte att Sofia Coppola åkte freeride på farsans namn. Men så fel man kan ha. Det är en film som fordrar mitt stilla fokus och kräver att jag är avkopplad men ändå påkopplad. Sist jag såg den var jag visst inte det.

Fast nu när jag är stilla och energi och känslor är påkopplade ser jag den i ett helt annat ljus. Gud så vacker den är. Intelligent. Och nyskapande. Helt klart ett föredömligt exempel på när en kvinna gör film. Ja, ursäkta att jag drar in genus och könstillhörighet i detta men det går ju liksom inte riktigt att bortse från... det är en kvinnlig film. Filmens puls utgörs av en sublim närvaro av stämningar, atmosfärskiftningar och finstämda känslor och den gör anspråk på min uppmärksamhet på ett helt annat sätt än en tempodriven, actionspäckad amerikansk manlig film av mer traditionell typ.

Men den är också full av tysta statements om både den amerikanska och japanska samtida kulturen och utan att ett ord sägs så uppfattar jag de underliggande kommentarerna. Det är så tydligt, allt jag inte såg sist jag tittade på filmen.

I förgrunden står den outtalade samhörigheten mellan två så totalt olika människor. Mitt i främlingskap och ickekontakt finner de en en genuin kontakt till varandra.
De är liksom de enda två människorna som på riktigt kommunicerar med varandra genom hela filmen. De är lite vilsna i tiden, främlingar i världen. Amerikaner i Japan, en kultur som i sin utvecklingsiver anammat den västerländska populärkulturen med hull och hår så till den grad att de totalt tappat kontakten med sina egna rötter, sin egen kulturhistoria. Japanerna har fått västerländska nippran, amerikansk feber och disneymani så till den grad att de själva på något vis blivit främlingar i sitt eget land. De befinner sig mitt i en totalmanisk och "frånkopplad" applicering av en västerländsk populärkultur som de egentligen inte har någon historisk eller kulturell koppling till. Something gets lost in translation liksom. Det blir ett emotionellt gap, en kulturell klyfta. Alienation. De har blivit främlingar för sig själva. Har läst någonstans att den mest sökta frasen på Google i Japan är "Vad gör vi här?" (på planeten alltså). Inte undra på de är vilsna...Fan så sjuka konsekvenser det kan få att klistra på en urvattnad version av amerikansk kapitalistisk populärkultur på ett mångtusenårigt land med en genuin och uråldrig historia.

De yngre japanerna tar ju verkligen den amerikanska populärkulturen till sin spets på ett Aspbergerskt sätt också. De "utövar" den västerländska kulturen med samma detaljiver och mani som om det handlade om traditionella te-ceremonier eller andra kulturella ritualer. De stannar ju inte där heller precis, de har blivit ambitiösa. De tar liksom hela den ihåliga populärkulturcirkusen ett varv till. Karikerar den. För nu ska de vara först, värst och bisarrast också. Men undrar om de inte bedriver Hara Kiri på sig själva...

Nåja, det här senare jag skrivit om är ju bara en subtil hint av Sofia Coppola och absolut inte något centralt tema men ändå. Det var iaf några av de tankar som väcktes när jag såg den. Men den var fin och ändå väldigt politisk och existentiell mitt i alltihop.