I pick up all the pieces that I love, lying around. I cast them to the wind, yeah. There is no Sound.

Jag tror att det kanske börjar klarna nu… en insikt börjar defragmenteras och falla på plats. Det kanske är så att för att hitta den där friden så kanske jag måste ge upp mitt beroende av starka känslor, de där vulkaniska urkrafterna som jag låter mig ridas av måste avromantiseras. Är det inte så att jag egentligen är extremt fäst vid dem, vill ha dem, kräver dem, framkallar dem? Är det kanske så att jag njuter av berg-och-dalbanan? Vid lustfyllda känslor så är det ju heaven att vara så djupt känslopåverkad men myntet har ju som bekant en annan sida… Lida är jag också världsbäst på. Kan jag inte det där nu?

Jag skapar mina kriser själv på nåt vis, samtidigt som jag är livrädd för dem. It's like a clock work. Man kan nästan förutse nästa. Lugnet innan stormen är talande. Tydligt är att det finns en stark laddning inför det som kanske behöver neutraliseras. Och det har aldrig känts som om jag har något val, aldrig. Jag har automatiskt dragits med i malströmmen. Ridits istället för att rida.

Men efter att nästan ha gjort en fysisk uppoffring så tvingas man på något vis vakna upp och inse läxan… Wake Up Call. Kanske dags att börja ändra på det och förändring kan ju inte komma innan en medveten insikt. Ska jag fortsätta låta mig ridas eller är det dags för det medvetnas ljus att brinna starkare? Blir livet verkligen tråkigare då?

Allt pekar på att det är hög tid att ta sig upp en pinne på medvetandestegen nu. Jag är vid Origo, där draken slukar svansen, där uppstigning är en möjlighet... Men hur släpper man det förflutna som tycks vara så djupt inpräglat i ryggraden.