Pellicula Austerum

Jag var på väg någonstans, jag hade börjat spraka. Förnimmelser av sötma, magi, vidder och kontakt. Och känslan av självklarhet, öppen väg. För det kändes nästan som om det hela hade lett upp till det där, som om det var meningen att jag skulle. Det verkade så besläktat i färg. Det var detsamma fast helt utan. När känslan förbyttes och blev en fälla, häxhinnan fuktig på min hud, fängslad i metall… I hennes dunkel ligger födelsen men jag har tagits ifrån förmågan att se. Det är inte längre genomskinligt.