Svart fält

Alla människor slåss med något svart inom sig
En del vet inte ens om att de har det
Men det kryper fram bakom deras ryggar

Vissa projicerar
Ser det i andra men aldrig i sig själv
Vågar inte se sig själv i spegeln

Andra låtsas inte om och förtränger det
Dyrkar bara ljuset
Men det andra
Det hittar ändå sina vägar ut

Åter andra kämpar omedvetet
Krumbuktar och har sig
Duckar och väjer
Men vet inte för vad

Några lever ut det
Men är ändå alltid oantastligt rättfärdiga
Det finns där ändå

Som hon som hoverar om sitt ”ljus” och sin förmåga till kärlek
Och samtidigt medvetet trycker ner någon annan
Omedveten om negativiteten i det hon just manifesterat
Sen tycka synd om
För det hon själv åsamkat
Släta över utan att rikta frågan inåt

Som hunden som kommer och luktar
Nosen täppt men skäller ändå
Sätter på för dominansens skull
Rättfärdigad av sitt kön
Utan att se helheten

Som hyndan som njuter trots att
Eller för att någon annan tagit på sig dominansens tyngd
För att få vara en vit prick
I det allestädes närvarande svarta fältet
En kort stund

Spel
Bara spel
Kamp
Bara med sig själv
Egentligen

Varför inte låta det finnas i medvetenhet
Låta det gemensamma mörka föra samman
Inte för att kämpa emot utan för att se att vi alla har det
Jag ser igenom dig för att jag har det själv

Finns inget att dölja
Inget att täcka över
Även det är vackert
Helhet är ännu vackrare

Efter kyssen kommer det
Helandet

Och jag
Jag pratar bara med mig själv
Jag talar tvådimensionellt
För att försöka fånga det multidimensionella
I mig själv