Tid för dikt

Bloggutmaning

Sex egendomliga/underliga saker med mig själv:

Hmm, detta är liksom ett scenario som jag faktiskt velat slippa eftersom jag i min mentala värld för det mesta uppehåller mig på den avvikande sidan av skalan normal – egendomlig. Det tillhör alltså min uppochnervända vardag att vara besynnerlig och därmed är det något som är svårt att ha distans till. Det skulle nog vara enklare för mig att ta mig an en utmaning där man ska försöka sätta fingret på sina få ”normala” egenskaper som man möjligtvis delar med andra… men jag gör väl en Picasso och använder mig av alla spretiga och motsägelsefulla tankegångar som dök upp kring denna lilla bloggutmaning och gör dem till punkter i själva utmaningen.



Pablo Picasso. Kvinna med blå krage, 1941.

1. Jag har aldrig tänkt tankar som ens skulle kunna peka åt det håll i universum där den hypotetiska punkt finns som säger att jag tillhör och utgör en liten del av den omtalade gemenskap som kallas bloggvärlden. Jag har på något konstigt sätt känt mig avskuren och utesluten (en väldigt typisk egendomlighet för mig för övrigt) från hela fenomenet och på något paradoxalt sätt sett denna plats i cyberrymden som min privata lilla dagbok, om än medveten om att några få själar i detta avlånga land faktiskt hittar hit, och med förhoppning om att de modiga få som hittat hit på något vis ska kunna känna igen sig i den kuf som är jag. Och kanske kan man nog faktiskt t.o.m. sammanfatta hela motivationen bakom mitt bloggande som gemenskapssökande genom individualisering, kontaktsökeri genom alienation. Jag är helt enkelt en paradox. För jag vill verkligen inte ha gemenskap för dess egen skull, det finner jag bara ekande tomt. Meningslöst. Jag söker den där genuina gemenskapen som känns i själen; den där man delar värderingar och ideal, andas samma livsluft och söker samma fria vidder, om än på olika sätt och skiftande nivåer. Om mina starkt hämmade kontaktsökande egenskaper drivs av något överhuvudtaget så är det endast och endast av detta.

2. Som inbiten, egenutsedd och stolt outsider (vad gäller det mesta) så har jag ju varit glad för att slippa såna här tarvliga saker som bloggutmaningar, men nu när jag ändå blivit tvungen, för att inte vara en tråkig svikare, att ta mig an just en sådan utmaning så måste jag blygsamt erkänna att jag är glad att jag blev inkluderad av någon på något vis. Utan att vara sentimental eller gråtmild kan jag säga att det liksom hör till sällsyntheterna i min vardag. Och jag vet att allt börjar hos mig. Jag inkluderar inte mig själv i något och uppmuntrar därmed inte andra att göra det. Enkel ekvation. Den som inte söker sig till eller vill vara i den stora gemenskapen syns heller inte för dess medlemmar eller så syns man tvärtom pinsamt tydligt, som ett ufo bland stjärnor och får en självlysande stämpel i pannan där det står kuf.

3. Med anledning av urspårningen på punkt två så blir jag tvungen att tillstå att jag har en enkelriktad och enspårig jävla självanalysmaskin till hjärna där alla mentala utflykter slutar i plågsam självanalys och ännu mer alienation.

4. Annars har jag väldigt svårt att göra kategoriska uttalanden om mig själv. Så fort jag försöker fastslå någon evig sanning vad gäller mina egenskaper, vanor eller talanger så kommer jag på femtielva saker som faktiskt påstår den exakta motsatsen. Det enda som jag kommer på nu som jag med största säkerhet kan påstå utan att i nästa sekund ta tillbaka det är att jag är extremt morgontrött och gillar att vara uppe och kufa runt på natten då alla andra, de där normala, ligger och sover.

5. Jag är nog en periodare vad gäller typ allt (utom alkohol) från mundana saker som val av mat, kläder och musik till saker av mer mental eller känslomässig karaktär. Jag kan ha ihållande perioder av mentalt eller känslomässigt kaos. Jag kan vara arg eller ledsen i månader. Och nej, jag är faktiskt inte manodepressiv även om vissa tendenser för en psykologiskt bevandrad person skulle kunna peka åt det hållet. Och tyvärr har jag ju aldrig några längre perioder av eufori eller glädje. Dessutom: de perioder som hos mig skulle kunna tolkas som maniska yttrar sig endast i mitt huvud och visar sig aldrig på ett fysiskt sätt. Inte vad jag vet i alla fall.

6. Efter ett helt liv av försök till att dölja mitt unika jag (som jag förmodligen delar med typ 80% av befolkningen. Jag delar alltså inte mitt unika jag med 80% av befolkningen ”haha” utan jag delar de där sjuka konformistiska tendenserna att dölja sitt eget unikum.) så måste jag erkänna att jag ibland finner det väldigt befriande att genom bloggandet få uppvisa några av de kufiska egendomligheter och motsägelsefulla fragment som faktiskt utgör helheten av karaktären K. Och emellanåt känner jag att jag gått alldeles för långt i självutlämnandet och känner mig inte bara sårbar utan hela mitt jag och min själ känns rentav som ett öppet varande sår som vemsomhelst närsomhelst kan trycka in en tagg av illvilja i. Jag öppnar mig och ställer dörren till min själ på vid gavel för att i nästa sekund bli defensiv och misstänksam och känna mig ansatt från alla håll.

7. Nu när jag ändå har utmålat mig som den där avvikande stackars enstöringen och börjat driva det till sin absurditet så tar jag mig friheten att skriva fler punkter än det var tänkt från början.

8. Tyvärr är det nog endast genom skrift jag tycker att jag gör mitt excentriska, unika och konstiga jag rättvisa. När man träffar mig personligen så träffar man en person som är hämmad med orden och som finner det där med att klä alla spretande tankar i ord väldigt svårt och därmed inte gillar att prata eller uttrycka sig överhuvudtaget. Så hellre än att kompromissa med de där komplexa och motsägelsefulla och ofta fragmentariska tankarna som tyvärr inte kan uttryckas i annat än profana ordalag så håller jag käften. Och de gånger jag spottar jag ur mig några torftiga fraser ångrar jag mig alltid snabbt. Jag känner mig alltid dum i huvudet när jag ska till att eller just har pratat (djupliggande komplex tyvärr – de måste ha skrattat åt mig när jag var barn eller nåt). Men man träffar likförbannat samma kuf som här i bloggen, om än tyst eller enkelspråkig, som dessutom på äldre dagar börjar bli stolt över det som är alldeles unikt cooky hos henne.

9. Eftersom jag är en motbjudande freak och inte har några vänner så kan jag tyvärr inte skicka utmaningen vidare, utan denna lilla gren av utmaningen som nått särlingens ensamt mörka håla får också sin sista vila här.

P.S. Så till slut ett tack fullt av motsägelsefulla signaler till dig, Tom. Tack för inbjudan till cyberisk gemenskap och tack för att du tvingade mig att ta mig ur ett tillfälligt mentalt ide och tack för att du var en sån välgörande pain in the ass (alltså bara i detta fall då, pain in the ass alltså :). //Soror K

Grattis

Får jag lov att gratulera
Nej, du är inte en freak

Newsflash!
Oh, no... Bad News
Däremot en hönshjärna

Kyckling på fredag
Julgardiner
Telescopic Mascara
Cellulitskräck
Visste du att Dolce Gabbana betyder
Ditt Lyckliga Pucko

Tycka enligt färdig mall
Att tänka självständigt är farligt
Tänk om man tycker fel

Med höga klacken djupt inborrad i hjärnan
Självstympad cyklopdåre
Med normen dinglande framför ögat
Så de inte kan viska det du är mest rädd för att höra bakom din rygg

Duktig och Lydig är fribiljetten till småaktighetens systerskap
Där man själv är den som viskar
Kokt fårhjärna i dårskock är klokast

Och det kostar ingenting
Bara din egen själ
Men den syns ju inte och den är inte ens vetenskapligt bevisad

Du är alldeles normal
Ingen freak
Vilken bragd hörru
Ge dig själv en klapp på huvudet från mig
Jag är så glad för din skull

Grattis!

Is there life on Mars?

Det handlar om att släppa. Om att låta sig falla. Falla från tak, ner från broar, falla i tårar, tappa kontrollen. Låta mattan ryckas under fötterna, att låta sig sväva, sväva i det ovissa för förr eller senare tar man ändå mark igen. Det var det Bas Jan Ader ville uttrycka med det han gjorde, det var det han ville visa. Att vara fri i sitt tankeliv, att gå nya vägar, att se bortom vedertagen verklighet, att inte låta någon eller något annat än den egna fantasin leda. Att våga sig ut i energier, tankar, handlingar, skapelser där ingen varit förr. Att vara sin egen pionjär som människa. Att själv definiera sitt unika jag som gränslös själ. Hade han kunnat hade han skjutit ut sig själv i outer space i en rymdraket. Om bara möjligheten hade funnits. ALLT för att visa att världen är större än det vi luras att tro att den är. Han kanske även gav sitt liv för att vara ett levande exempel på det budskap han så ihärdigt försökte föra fram. För att visa vägen ut från det begränsade vardagssinnets trygga lilla hage. Dit vi är fösta av vår tendens till social, kulturell, intellektuell och andlig konformism. Vi behöver inte låta oss fångas och sättas i trånga utrymmen.

Han tog sin lilla båt och styrde rakt ut i det okända för helvete. In Search of the Miraculous. För att VISA. Hur stor världen är och hur stora vi är inuti. Alla och en var sitt eget universum. Oändligt. Oändliga. Det finns inga gränser. Och det enda Pelle Jöns på TV kan se i Bas Jans skapelser och handlingar är ett kollage av Jack ass-tricks...

Say no more, liksom...

Kärlek till Bas Jan och alla andra som visar världen bortom, till de som inte låter sig begränsas av konsumtionssamhällets idioti och tankarnas konsensus. Kärlek.