Yin och Yang, introvert möter aktivitetskåt

Skulle just skriva ett inlägg om aktivitetskåta dampingar versus stillasittande filosofer när jag tittar in på min mejl och upptäcker ett mejl (inte adresserat till mig personligen utan ett massutskick) från en som just är så där maniskt driven och febrigt rastlös och ständigt söker nya upplevelser och nya människor. Det dryper någon slags desperation om honom... Ska synas överallt, höras överallt och det måste HÄNDA saker, annars känner han inte att han lever eller existerar. Känner igen typen eftersom jag träffat några såna i livet. Om du missat dem är det bara att sätta på TV:n och studera första bästa dokusåpa, där kryllar det av dem. Typen har av media blivit upphöjd till det allmänna idealet som vi alla helt plötsligt ska leva upp till.

En grej de oftast brukar ha gemensamt de här aktivitetslagda personerna är att de inte tror att det är möjligt att utvecklas på något annat sätt än deras eget (många gånger överaktiva) sätt. De ser ner på till synes stillasittande individer och misstar deras introvertion, återhållsamhet och kontemplativa sinne för lathet, tomhet och sinnesslöhet och kan sällan skönja det rika inre liv som kan dölja sig under ytan. Har många gånger hört dessa aktiva personers förakt mot de som inte följer deras eget beteende och aktivitetsmönster. Min enda förklaring till detta är att de själva känner sig tomma eller sinnesslöa då de inte har händerna fulla och att de därför överför denna känsla till dem vars livspuls inte är lika upptrissat som deras eget.

Visst, jag kan faktiskt känna en viss respekt för sådana personligheter om jag anstränger mig en smula och försöker se bortom den ibland oklädsamma desperationen i det maniska framåt- och utåtsträvandet. Jag kan nästan se dem som personifikationer av någon slags naturkraft, en blandning av Jupiters expansion och Uranus elektriska snabbhet och plötslighet. De är som slavar under herrarna Jupiter och Uranus och de springer som om de hade sina herrars piskor i ryggen. Utveckling i aktivitet. Framsteg till varje pris. Arbeit macht frei! Det måste hända saker. De måste träffa folk, en där en här, fler är för lite. De måste röra sig hela tiden, hit och dit. De måste flytta runt, härs och tvärs. Det måste hända saker, helst nu, nu och nu! Utveckling mäts i synliga materiella händelser och resultat, framgång och pengar. Annars utvecklas de uppenbarligen inte. Men det är väl så DE funkar. De kanske finner den där kontakten med sig själv när de är aktiva bland folk och tappar den när de är ensamma, för de brukar oftast vantrivas när de är ensamma. Konstigare saker har man ju hört...

Men jag fungerar precis tvärtom. Jag finner kontakten med mig själv när jag är ensam och förlorar den snarare i grupp. När en person som jag försöker mig ut bland folk och tvingar mig att passa in i och vara enligt de rådande aktivitetskåthetsidealen så kliver min egen personliga utveckling oftast tvärtom några steg bakåt. Jag hittar inte det jag söker genom att oavbrutet göra en massa saker, träffa en massa människor eller när jag tvingas vara i en grupp av människor hela tiden. För mig skapar det stress att ständigt tvingas vara på ytan av saker och ting. Det är inte min läggning helt enkelt.

I en grupp gör dessutom individernas olika ståndpunkter, åsikter, bakgrunder och utvecklingsstadier kombinerat med gruppens sökande efter konsensus att kvaliteten på det som det ska sökas konsensus i starkt dras ner. Och luftar man sin egen individuella röst så blir man genast utsinglad och voilá, där har du gjort dig till gruppens fiende. Massan fördummar individen, så är det bara, se på historien. När har en grupp någonsin gjort revolutionerande framsteg? Det är individerna som lett historien framåt. So, I'm more of a One Woman Band.

Men förstå mig inte fel, är inte allmänt gruppfientlig. Jag gillar grupper om de är öppna, fördomsfria, accepterande och välkomnande, som min underbara KV-grupp t.ex. Är faktiskt jätteglad för att vi hittat varandra och att vi har sån bra dynamik trots eller tack vare våra olika typer av bakgrunder. Så det kan ge mig jättemycket att umgås i grupp, jag kan känna mig stärkt och energipåfylld av givande och tagande med rätt människor. Och en förutsättning för att jag ska må bra är att alla har samma röststyrka, spelar på samma plan, är jämställda, ger och tar på samma villkor och att det inte finns grupperingar i gruppen som utesluter andra. Där har du förresten första symptomet på en sjuk gruppdynamik. Dessutom ger hierarkier mig allvarlig analklåda och självutnämnda auktoriteter framkallar kräk-krupp. Det är bara ledaren som tillåts yttra egna åsikter och det är bara de som räknas. Inga andra tillåts göra soloinlägg för det upprör gruppen och hierarkierna grumlas, strukturerna upplöses, ve och fasa. Kaos stundar.

Nä, tacka vet jag grupper där alla är jämställda och där på exakt samma villkor, där alla har något att lära ut och alla något att lära.

Men det är när jag är ensam som jag hittar höjderna och luftigheten medan jag vilsamt bottnar i mig själv. Det är då jag kan sträcka lite på ryggraden, luta mig tillbaka och lyssna inåt, släppa ut tankarna på upptäcktsfärd, flyga drake med tankarna och låta världen öppna sig för mitt sinne. (Och för detta krävs en stillasittande lekamen, okej?) Jag finner utvecklingen i mitt inre och trots att det ser ut som att jag inte gör något eller kommer någonstans så färdas jag ständigt i mig själv. Jag iakttar stilla mina inre händelser och låter sinnet följa med i toppar och dalar. Jag får kontakt inte bara med mig själv utan med "världen". Jag utvecklas hela tiden, trots att det kanske inte sker så mycket i det yttre.

Kan vi alla inte bara få vara oss själva och acceptera varandra som vi är, vi unika varelser och människor. Det finns inga ideal att leva upp till. Alla ideal är falska. Vi har alla våra egna vägar att gå. Vi är olika. Vi är perfekta som vi är. Cirkeln sluts inte, insikt nås inte förrän dampingen förstår att introvertingen är ett annorlunda uttryck av energi och livskraft och vice versa, och att båda sätten faktiskt leder till utveckling. Det är inte förrän man förstår det som man kan komplettera varandra, mötas och sluta cirkeln - cirkeln av Guds fullkomligt accepterande upplevelse av alla de olika aspekterna av sig själv. Sluta kämpa emot andra sorters uttryck än ditt eget och låt Gud koppla upp sig på alla banor. Låt alla nervändar mötas och alla signalsubstanser hitta hem. Slut cirkeln och lys upp.

Amen...

"In your longing for your giant self lies your goodness: and that longing is in all of you"

/Kahlil Gibran

"He is a man who expands with joy in the heart of an enchanted isolation"

/Henry A. Murray

"She had to live not in the passing world but in her own deeps."

/Pearl Buck

"And he, that yearns the truth to know
Still further inwardly most go"

/Lewis Carroll

"There is no need to run outside
For better seeing...
Rather abide
At the center of your being"

/Lao Tzu